Mitt på den söndrade gatan, bland resterna av krossade flaskor, stenar, skrot och fast-gjutna lock-ons, brann nu en del av barrikaden. I bakgrunden hördes det konstanta pipet och bruset från gruvan, och ännu en helikopter cirkulerandes i närheten nånstans över oss. Jag befinner mig i Hambacher-skogen i västra Tyskland. Vi har just fått beskedet att skogen ska få stå kvar tills den sista mars 2018 (tack vare några fladdermöss verkar det som… och ett fucking jävla hårt motstånd så klart osv). Den spontana reaktionen var – så klart – att alla samlades vid barrikaderna, hällde på bensin på en av högarna och tände på. Det var fest; musik, tofu, cannabis, öl, brottning och skratt. Om det ens bara var en tillfällig illusion så befann vi oss just nu i laglöst land. Det var en speciell känsla. Jag stod och tittade in i glödbädden och myste i tanken. Det är långt ifrån perfekt här, men jag kan inte låta bli att känna lite hopp när jag inser att det finns sånna här platser.

Protestlägret är, enligt många jag pratade med, inte bara till för att stoppa gruvan. Dom flesta verkade vara eniga om att det handlade om något så mycket större än så. Det handlade på nått sätt om att skapa något nytt, försöka upprätta en zon av anarki, och försvara skogens gränser med alla metoder möjliga. Det är ett krig emot hela det rådande systemet. Inom denna uråldriga skog med storvuxna ekar bodde folk i allt från lerhus till husvagnar, tält och trädkojor, och efterhand har det bildats ett flertal byar som var och en står för sin egen organisering och nisch.

Många sprang runt i kamouflerade kläder med någon slags maskering redo att dölja ansiktet med, och alla hade sitt eget-designade kodnamn. Jag upplevde det svårt att komma nära folk, framförallt i början, eftersom det fanns en slags paranoid stämning. Och detta med all rätt. Det skulle varit konstigt om inte det fanns infiltratörer var det många som uttryckte. Så alla dom frågorna som vanligtvis inleder ett samtal föll nu bort, såsom var en kommer ifrån, hur länge en varit där och så vidare. Men efter ett tag så kändes det okej. Det är ändå rätt tråkiga frågor trots allt.

Men trots lägrets stämpel som militant och terroristiskt; trots sabotage av stora maskiner, molotovs, pilbågar, tjär-bomber och stenkastning verkar det finnas ett stort stöd utifrån. Hela tiden kommer det donationer med mat, byggmaterial, kläder, verktyg, och allt möjligt annat. Då och då arrangerades skogsvandringar för folk utifrån och det kom hundratals människor som blev guidade genom skogen. Det var både kul samtidigt som jag inte kunde låta bli att känna mig som ett djur på ett zoo som folk kom och ville hälsa på och hänga med. Oavsett så var det peppande att känna att lägret var större än bara lägret, och att folk kan få upp ögonen för ett annat sätt att leva på. Kanske kan dom också få uppleva på egen hand att terroristerna faktiskt är rätt trevliga ändå.

Under min tid i Hambacher fanns det möjlighet att lära sig allt ifrån att klättra och bygga trädkojor till att avbeväpna poliser och hur en slåss med knuten näve utan att skada sig. En av kvällarna hamnade jag helt plötsligt på ett svettigt rave med psykadelika och trance.  Det var skönt att skaka på rumpan lite. Annars kunde en tillbringa tiden i nån freeshop, på biblioteket, i muséet, cykelverkstan eller titta på alla fina träd.

Byn jag hamnade i hette Gallien vars kollektiva trädkoja bestod av tre våningar. Underst var det förvaring, i mitten kök, soffor och en vedspis, och överst ett sovloft med ett golv täckt av madrasser. Det var varmt och mysigt. Tätt intill varandra spenderade vi kvällarna med att spela musik, äta mat och prata. Det blev diskussioner om bland annat anarko-primitivism, sexism, våld, säkerhetskultur, veganism och hbtq. Vi pratade också en hel del om vikten av ett mångfaldigt motstånd där allt ifrån byggande, symboliska aktioner, våldsamt motstånd, media, trädkramning och matlagning är viktigt och stödjer varandra. Dit var alla välkomna närsomhelst och bo, äta och leva, så får en bidra med vad en kan och känner för helt enkelt.

Som alltid på alla platser så smyger sig förtrycket in även i Hambacher. Det var folk, framförallt manliga personer, som tog upp väldigt mycket av utrymmet. Strukturer av sexism och machoism tog sig uttryck, en generell militant hets och förväntan skapade mycket underliggande stress och påtryckningar. Problem som att vissa tog på sig alldeles för mycket och vissa som inte gjorde någonting. Problem som att allt gick i sönder hela tiden och få som lagade och tog hand om sakerna när allt var allas. Och folk som blev av med saker, som dom ansåg var deras, hela tiden för att nån annan inte visste att det var privat. Jag kunde också känna av en slags bortskämdhet när det bara vällde in mat utifrån. Det är väldigt lätt att leva där utan att göra någonting och bara äta och hänga runt. Men det var inte mitt generella intryck, även om det fanns sådana personer också. Fast alla kanske inte måste vara arbetsamma och produktiva. Dom kanske hade andra funktioner som också är viktiga. Dessutom så kom jag precis efter en hård konfrontation med ordningsmakten så det är förståeligt om folk bara behövde hänga, chilla, knarka och ha det lite kaos ett tag.

Jag lämnar Hambacher med blandade känslor. Jag har träffat så många inspirerande människor och lärt mig så mycket. Samtidigt vet jag att jag inte skulle kunna bo där under en längre tid. Det var alldeles för mycket folk och ljud, för lite stabilitet, vatten och lugn. Jag vandrar bort från skogen med packningen på ryggen, passerar längs dom stora fälten av monokulturer, över autobahn och sätter mig på tåget på väg hem. Antagligen så stinker jag i hela tåget, har sot på kinderna, och mina skor och byxor är täckta av lera. Jag passerar en värld som bara måste vara ett utdrag ur en dystopisk science fiction-film. Det bara fortsätter och fortsätter; industrier efter monokulturer efter shoppingcenter efter tågrälsar och tullar. Jag förstår inte. En gång var allt det här skog. Och nu befinner vi oss i en situation där vi kämpar för dom allra sista gamla plättarna som finns överhuvudtaget. Hambacher är en av dom. Att kämpa för dessa skogar betyder så himla mycket. Så jag är otroligt tacksam till alla i Hambacher och vad dom gör, men nu måste jag hem. Nu tar jag med mig mina erfarenheter från Hambacher och åker tillbaks norrut.

Hambacher bleibt!! <3