Etikettarkiv: all makt åt skogen

Hugg ner kapitalismen inte skogen!

Onsdagen den 27 juni 2018 hängdes en banderoll upp med texten, ”Hugg ner kapitalismen inte skogen! Skydda Vilseskogen”, utanför SCAs (aka Satanic Clearcutting Assholes) huvudkontor i Sundsvall. Detta gjordes i protest mot skövlingen av de sista skyddsvärda skogarna i Sverige. Skyddsvärda skogar avverkas för ekonomisk vinning utan hänsyn till biologisk mångfald eller lokalboendes behov.

-Det ekonomiska systemet exploaterar naturresurser mycket snabbare än de återbildas, säger en av aktivisterna som hängde upp banderollen.

Just nu är Vilseskogen nära Edsele hotad av avverkning.

-Ett av skälen till att jag flyttade hit var den fina skogen och nu hotas den av SCA. Vilseskogen är byns själ och nu vill dem hugga ner den, säger en lokal bybo.

En del av skogen är redan klassad som nyckelbiotop och de boende vill att ett större område ska skyddas.

-Vi har redan hittat många sällsynta och rödlistade arter, säger en frivillig naturvårdare.

För mer information:
kolonierna.se/vilseskogen/

För kontakt med intervjupersoner använd atervilda@riseup.net

Unik tallnaturskog hotad i Dalarna

Ore skogslandskap är under konstant hot. Svea skog, statens egna skogbolag, har redan avverkat 600 hektar skog i området och dom vill hugga mer. Detta är en unik tallnaturskog i Sverige och hela Västra Europa med en massa rödlistade arter och signalarter. Därför har nu en grupp människor från olika organisationer börjat tälta i området för av bevaka situationen. Jag har en tanke om att jag vill åka dit och se vad som händer nån gång efter nyår. Om det är någon som är intresserad av att haka på så släng en kommentar.

Det finns mer info på bla Skydda Skogens hemsida!

Blodspår i Vilseskogen: Del 3

IMG_0459

Det går inte en dag utan en gnagande rädsla för att se maskinen passera utanför på väg mot Vilseskogen. Varje tillstymmelse till motorljud formas till klumpar i magen. Var det en motorsåg eller bara en mygga? Jag slänger blicken mot vägen. Varje passerande bil känns som en mental skottlossning. Varje dag som går, varje andetag som Vilsesjälen får fullfölja, känns så befriande, ändå så fängslande outhärdligt. Och varje dag springer jag barfota i vitmossan, över Stensjöåbron, förbi de stora myrstackarna, mot den dansande tallen, och snett upp mot det vägsmala hygget för att se så att allt ser ut som vanligt. Det är så lätt att känna sig maktlös när en står där i blodspåren, och när alla ens försök till att överklaga dödsstraffet avfärdas med att ”det ju faktiskt är vår mark” och att ”det är väl inget speciellt med den skogen… den är ju inte ens så gammal” och ”det bor ju inte ens så mycket folk där omkring”. Det låter som att skogen huggs ned för allas bästa, på den plats som gynnar de flesta. Det låter som att de bara gör sitt jobb för att skapa tillväxt och välfärd. Det låter som att de bara nyttjar det som ändå inte gör någon nytta. Det låter som utilitaristiskt, byråkratiskt, kolonialistiskt, patriarkalt och industri-civiliserat bullshit!

SCA är bara en del av de rikas drömprojekt för att förverkliga en illusion. SCA är en av maktens drömallianser för att bygga upp en framtidens stad, ett hyperteknologiskt paradis. Men inte vem som helst kommer in. Det är ett drömkvarter till för de som har råd, för de med rätt bakgrund, rätt utseende och rätt kulturell läggning. Och det är bara en vidrig illusion! Paradiset kan aldrig byggas utav tvångsassimilerade naturresurser som exploaterats på de mest brutala och våldsamma sätt. Allting i naturen har ett minne; det minns sin historia. Och denna i köttets invävda historik slår tillbaks på maktgubbarna när de sätter i sig sina burgare och stirrar in i sina skärmar. Det går inte att bygga ett drömkvarter med byggstenar täckta av blod.

Jag känner hur det börjar bli svårt att formulera sig, att sitta ned, att vara sansad och rationell. Det är så lätt att känna sig ensam, som att allt känns övermäktigt. Kan vi inte bara trotsa dessa maktspel tillsammans? Vilken skog vill de skövla i din närhet? Eller vad är du missnöjd med där du bor? Kan du dricka ditt vatten? Gör något. Tänk själv. Låt inte lagar, normer eller sociala regler hämma dig. Vad drömmer du om? Och vem bestämde egentligen att Vilseskogen (eller om den ens har ett namn i deras register, troligen bara ett nummer) ägs av SCA och inte av oss som faktiskt bor här? Vem bestämde att ägande ska finnas överhuvudtaget? Jag vill inte äga något. Har de ens frågat skogen själv? Har de ens varit där? Har de ens druckit vattnet från ån eller hört Nötskrikan sjunga? Har tanken ens slagit dem att det de gör kanske är fel? Inser de ens att deras smörgåsbord består utav hemlösa insekter och mördade fåglar, tumörer och jordbävningar, missbruk och ångest, sömnlösa nätter och radioaktiva svampar?

Men vart vänder vi oss då när inte lagen är på vår sida? Hur räddar vi det vildväxande vackra, som ännu växer där ute, utan att de skövlar oss också? Det är som att allt som står i vägen för maktens drömförverkligande är försumbart och helt enkelt bara i vägen. Men när alla legala vägar har bockats av och maskinen står där med en frustande kåthet och nagelbitande realism. Vad gör vi då? Abdikerar? Ger upp? Flyttar till nästa by med vackra skogar och drickbart vatten tills maskinen till slut även hittar dit? Hur länge ska vi fly egentligen? Hur smack-in-the-face måste situationen bli för att vi ska inse att lagen finns till för att skydda skapelsen av maktens drömparadis? Lagen finns ju där just för att vi ska känna oss maktlösa och välja flykten över kampen. Vi flyr och förflyktigas i en kontinuerlig härva. Och varje flykt i hopp om en plats i drömparadiset; hur naiv tanken än verkar, hur skenhelig skapelsen än framstår. Som legala flyktingar rör vi oss längs de blodspår som maskinen plöjer med polisens pistoler mot tinningen och omgivningens hotfulla gester ifall vi vacklar, tvekar eller vänder oss om. Varje motrörelse eller avvikelse föraktas, smutskastas och mörkas. De kallar oss gärna terrorister, uttråkade ungdomar, psykfall, häxor, tevesittare, vildar, parasiter eller problembarn. De kan kalla mig vad de vill. Ju smutsigare stämpel desto mer vet jag att jag är på rätt väg.

För jag kan inte ge upp. Det skulle vara som att acceptera all smärta, sorg, sjukdom och avskärmning. Det skulle vara som att acceptera illusionens drömspår och de rikas exploatering; som att acceptera avvecklandet utav min egen själ. Hur skulle jag kunna gå med på det? Hur skulle jag kunna acceptera att de våldtar min familj när jag står bredvid och ser på? Är lagen så jävla viktig? Det är ju bara en symbol, en osynlig och falsk synvilla. Vi tror på något som inte ens existerar för att om vi inte tror på lagen så finns risken att de våldtar även oss. Allt som inte passar in i maktens symboliska landskap döms till döden, d.v.s. allt som inte följer de rikas drömspår tvingar de på ett eller annat sätt att göra det ändå. Hur vi än gör så försöker de forma oss till robotar, resurser, objekt, kugghjul, byggstenar, fläckar eller aska.

Vi kan inte tillåta SCA, och alla dessa maktens drömallianser, att få fullfölja denna vansinnets färd. SCA, och alla andra skogsbolag, skövlar nu mer skog än någonsin här i Norrland, och snart finns knappt ingen riktig skog kvar mer än monokulturella plantage av granar i raka led. Om vi inte stoppar dem nu, när ska vi då göra det? Hur långt ska apokalypsen behöva breda ut sig egentligen för att vi ska inse att vi måste ta lagen i egna händer? Det är dags att vakna upp och konfrontera sorgen. Det är vår vildsinta och våta dröm att skapa. Vad vill du göra? Gör det.

Händelser i Ojnare

Nu händer det mycket i Ojnareskogen!

Välkomna!

20 mars är det vårdagjämning, det firas med en ceremoni vid Bästeträsk.
21 mars är det internationella skogsdagen, då promenerar vi i skogen hela dagen!
22 mars är det Världsvattendagen, då kan du följa med och titta på en del av det vatten som rinner genom Ojnare ner mot Bästeträsk. Det blir också föreläsningar, film och livemusik på Lila Shala i Visby.

25 mars är det rättegång i Visby, Malin vs. ordningsmakten

Det är också förhandlingar i mark- och miljööverdomstolen;

23-27 mars SMA

13-18 april Nordkalk

3 – 16 april blir det skogsläger med Fältbiologerna i Ojnare! Kolla in denna länk —> http://www.faltbiologerna.se/kalendarium/skogslager-i-ojnareskogen

11001711_1068759869806144_4936957886881198437_o

Aktion: ”Why SCA?” #Vilseskogen

Why SCA? kampIdag på eftermiddagen den 26:e feb. genomfördes en aktion utav ett gäng rabiata hormonstinna ungdomar på SCAs kontor i Ramsele. I färgglada dräkter dansade tio personer in på kontoret. Med sina fäktande armar och rullande ögon genomförde de en trollsk förbannelselåt över hela SCA-koncernen.  De framförde låten ”YMCA” med sin omskrivna text ”Why SCA?”. Detta gjordes som ett manifest mot kalhyggen. En av aktörerna säger ”Vi hatar kalhyggen. Vi vill se en övergång till ett hållbart skogsbruk som bygger på naturens egna villkor och inte utgår från giriga kapitalisters mål om kortsiktig vinst.” Detta kommer troligen leda till SCAs död och/eller undergång!!

SCA: Se fram emot en lång och ihärdig kamp! Och våga bara sätta era glupska maskiner i vårt hem!

Blodspår i Vilseskogen: Del 2

vilseån

Jag gick upp långt innan stjärnorna hade överröstats av solen för att bege mig ut i Vilseskogen. Jag passerade ån. Jag hade svårt för att tänka klart. Jag följde det brutala maskinskriet som bultade så intensivt mot tinningen. Jag visste inte vad jag skulle göra när jag kom fram. Jag bara fördes instinktivt i riktning mot teknodemonen, denna civiliserade apparat som omstöper själskroppar till produkter för rika gubbar i Stockholm att torka arslet med.

Synen förvällde inom mig. En djup skåra rakt genom Vilsesjälen. Med linjalens exakthet och standardiseringens hänsynslöshet. Tårarna, kokandes, tomheten. Hur hamnade vi här? Vem tillät denna massaker till att börja med? Hur blev grymheten så institutionaliserad, så avdramatiserad? Hur kan vi inte se att det är oss själva vi plöjer, skövlar och urholkar när vi planterar GMO, när vi gör örnen hemlös och när vi anlägger gruvan i det heliga berget? Jag förstår inte. Varför är vi så rädda? Hur hamnade vi här? Mitt i detta groteska, absurda, befängda sammanhang. Skogsarbetaren och jag. Två förvirrade själar möts.

Och vad skulle jag säga nu när jag lyckats stoppa maskinen och han till slut öppnade dörren? Jag stod och andades ett tag. Hans flackande blick utstrålade tyngd, osäkerhet, chock, ängslan. Jag tror han var runt tjugo, eller kanske tjugotvå. Jag skrek saker, men hörde inte ett ord av vad han sa. Kanske hörde han inte vad jag sa heller. Det spelar ingen roll. Jag tror att mina gester kommunicerade långt mer precist än ord. Jag föll ihop i snön.

Han höll ju på att förinta mitt hem. Jävla fan. Fast jag visste ju egentligen. Jag visste ju att det inte var han som var min primära fiende. Han var ju bara en ”arbetare”, en som ”gjorde sitt jobb”. Han var ju bara en marionett i ett våldsamt rollspel, en av de systemets underkuvade. Jag visste ju allt det. Jag hade ju bett morgonbönen. Jag hade ju förlåtit alla; först mig själv, min sjukdom och stördhet, min mamma och pappa, mina närstående, mina fiender, alla rektorer och chefer, blottarna, maskinisterna, våldtäktsmännen, nazisterna. Jag hade ju förlåtit dem, och även honom; han som nu satt i maskinen framför mig i fullt arbete med att urholka min själ. Det var ju det som var grunden för all radikalitet: förlåtelse, förståelse. Men vem skulle jag attackera om inte honom? Vart skulle jag kanalisera mitt vrede, min sorg? Och hur kan jag ensförlåta mig själv om jag inte attackerar sådana som honom, de marionetter som underminerar allt det som ännu är vackert? Förståelse, eller förlåtelse, får ju inte leda mig in i passiviteten, in i dekadensen, in i det industrikapitalistiska vänterummet. Jag kan inte tillåta mig själv att vänta på apokalypsens fortskridande. Oavsett vad jag än gör så är det ju ett ställningstagande. Jag är det jag gör lika mycket som jag är det jag inte gör. För när jag väljer att inte attackera de förstörelsens marionetter, när jag väljer att inte attackera honom, så bidrar jag ju även till min egen underminering, Vilseskogens förintelse; som att se på när ens barn blir våldtaget utan att agera. Ingen vild varelse skulle göra något sådant; inte björnen, inte modern, inte ens statsministern, inte någon.

Jag började fundera på om demonen även koloniserade mig. Hur annars kunde jag tillåta Maskinen att fortskrida? Hur kunde jag bara gå där ifrån längs blodspåren utan att vråla, kasta, riva, spränga, agera? Vad har jag blivit egentligen? En maskin jag också? Finns det egentligen någon som inte är koloniserad utav Maskinen, denna teknodemon, ett maskinellt psyke? Är vi alla förlorade i en systematiserad undergångsparad in i den totala förstörelsen?

Kanske är jag rädd bara för att jag har något att förlora, för att jag är privilegierad? För att jag är vit. För att jag är man. För att jag kan välja att meditera istället för att kravalla, att dansa istället för att riskera, att njuta istället för att konfrontera makten, att konfrontera sorgen. Civilisationen är bara människans sorg på något sätt manifesterad i materien. Men jag hade ju bestämt mig för att vara shaman. Jag hade ju bestämt mig för att bemöta sorgen. Jag skulle ju göra allt för att få tänka och vandra i skönhet? Det var ju den vägen jag ville gå. Shamanism och motstånd mot det rådande systemet är ju samma process, samma strävan. Att läka handlar ju om demontering, d.v.s. att rasera, omformulera och att frambringa. Skulle jag attackera? Men vem? Och hur? Och kommer jag att våga utföra det som krävs för att följa de drömspår våra förfäder en gång skidrade?

Dammprotester i södra Frankrike

Reflektioner och tankar som uppstod när vi spenderade lite tid på ett dammprotestläger i skogen Sivens i södra Frankrike, och om deras kamp mot mega-demonen – den som vi ibland refererar till som systemet! Vi behöver lära oss, och inspireras, av varandra för att trigga och effektivisera kampen. Det är därför vi vill dela med oss av upplevelsen.

All solidaritet till alla involverade medkämpar och vänner i Sivens! Kolonierna är våra att återta!Non_au_barrage_de_Sivens_Testet_expulsion

Vi fick slutligen sista liften till den lilla vägen som skulle leda oss till ”Collectif tant qu’il y aura des bouilles”, ett dammprotestlägret utanför Gaillac i södra Frankrike. Det var en kvittersolig dag i tidiga mars med regnet fortfarande hängandes som en påminnande slöja över landskapet. På vägen stod det sprayat: Non au Barrage. Vi visste att vi hade kommit rätt.

Vi visste däremot inte om där ens fanns ett läger eller hur stort det i så fall skulle vara. Vi hade läst att polisen hade varit där bara några dagar tidigare och vräkt lägret med sin institutionaliserade aggressivitet (vi skulle senare få höra hur poliserna, så fort de fick mediaskugga, tog till de mest brutala våldsmetoder i sin ”hantering” av situationen). Vi vandrade vidare längs vägen, mitt bland trädvisdom och nyvakna nässelskott, tills våra nyfikna sinnen stötte på något som liknade en mindre by av trädkojor, jurtor, husbilar och utedass m.m. Vi möttes av glada blickar och sökte ivrigt efter engelsktalande individer som kunde ge oss en inblick i situationen. Det var svårt, men till slut lyckades vi skapa oss en vag uppfattning om vad som hände, hade hänt och skulle kunna hända.

Allt det vi nu skådade hade blivit uppbyggt bara på några dagar, sedan vräkningen, och vi förundrades över kollektivets effektivitet och praktiska förmåga till att kunna samordna en så produktiv återuppbyggnad av ett nytt läger ett stenkast bort, på andra sidan vägen. Eftersom vi inte hade vetat vad vi skulle förvänta oss så kändes det fantastiskt att komma till ett engagerat och aktivt protestläger. Vi var på jakt efter äventyr, inspiration och kunskap som vi skulle kunna ta med oss till framtida kamper, men vi ville också dela med oss av egna tankar och erfarenheter.

Vi utforskade området, placerade våra sovsäckar på madrasstäckta golv i ombonade bambujurtor. Kvällen började kasta sina skuggor, och människor famlade efter pannlampor, vinöppnare och rullpapper. Det var dags för vårt första stormöte. Cannabisdofter, passionerade diskussioner med häktiskt temperament, och klassiska mötesstrukturer med alla dess gestsystem och komplikationer. Det var svårt att hänga med trots översättarens ansträngningar med lågmälda summeringar. Stämningen var tung, och en kunde känna desperationen som hängde i luften; alla ville såklart vara mer effektiva, och diskussionerna kunde hålla på långt in på småtimmarna. Konsensusproblematiken tog musten ur många, även de eviga detaljdiskussionerna. En efter en droppade ut ur tältet för att söka sig till tandborstar. Det kontinuerliga kvällsstormötet var i alla fall en rutin som gav en stabil och effektiv tillvaro där en kunde engagera sig så mycket en själv ville. En rutin värd att omfamna i kommande kamper både för diskussioner, överläggningar, bestämmelser, reflektioner och socialisering.

I kollektivet fanns ett ständigt flöde av glädjeutformningar med lek, festmåltider, musikskapande och kreativitet. Hyllningen till livet, och uppskattandet av friheten kollektivet tillägnat sig själva, fyllde lägret. Lägret var så mycket mer än bara en protest. Det var också en ockupation; upprättandet av en autonom zon. Atmosfären doftade gemenskap och solidaritet. Det outtalade slagordet verkade vara: ”allt åt alla”. Det fanns en allmänt accepterad inställning att alla delade på i princip allting. Tobak, vin och mat etc. existerade såsom kollektivt ”ägda”. På så vis fanns det utjämningsmekanismer som bidrog till en social och ekonomisk jämlikhet och trygghet i kollektivet. Den sociala strävan var beundransvärd, och alla bidrog så gott de kunde utifrån deras unika kunskap, tillgång och förmåga. Ur kaoset, den nästintill obefintliga strukturen, flödade inspirationen, engagemanget och kreativiteten.

Det finns även en blogg som är kollektivets ansikte utåt (länken är översatt från franska till svenska i Google-translate): http://tantquilyauradesbouilles.wordpress.com/

På hemsidan kan en finna bilder, information, uppdateringar, behovslista (ständigt uppdaterad och ändrad), mötesprotokoll, pressuttalanden, förslagslåda med förslag på saker som behövs göras (vem som helst verkar kunna fylla på), flyers, affischer och allt möjligt annat som är relaterat till kampen och kollektivet.

Vi fick reda på att det fanns olika ansvarsgrupper för praktiska saker såsom matlagning, bygge, rättigheter, sjukvård, media, dumpstring, dokumentation och blogguppdatering etc. Det utformades fler grupper vid behov som det flytande kollektivet upprättade under kvällsmötena.

En grupp som kanske borde ha upprättats är en som försöker engagera lokalbefolkningen och allmänheten utom ”aktivistkretsarna”, samt en grupp som välkomnar och engagerar nyanlända. Det var dock svårt för oss att föra vår talan för något liknande i en sådan diskussion då vår förståelse för det franska språket i princip var obefintlig. Enligt vad vi lyckades snappa upp så fanns det generellt sätt väldigt lite fokus på att bredda kampen och aktivera lokalbefolkningen och allmänheten. Det var lite som att det verkar finnas en slags aktivistkrets i Frankrike som tillhör en viss genre, ett visst kulturellt fack, som är de enda som ägnar sig åt direkt motstånd. Det var allt från kommunister till anarkister och hippies, eller vad folk nu än vill benämna sig med, men alla delade ändå en viss värdegrund, en viss kulturell strävan.

De olika ansvarsgrupperna kunde sedan arbeta mer effektivt i sin småskalighet utifrån de riktlinjer som stormötet hade utformat. Detta gav upphov till en frihetlig kreativitet hos grupperna. Dessa mindre grupper var även dessa väldigt flytande. Folk hjälpte till lite med vad de kände för och hoppade mellan grupperna. Det viktiga var att det fanns några få som var gruppansvariga, men sedan var det väldigt flytande. De som var trötta på att bygga hackade lite lök, och någon körde och dumpstrade, medan andra chillade, eller tog initiativ till att städa, leka eller sortera. Det fanns alltid något att göra, och det verkade inte krävas så mycket mer schema och struktur än så för att faktiskt också få saker och ting gjorda.

Grupperna höll också i workshops. Kunskapsutjämning verkade prioriteras för ett effektivare, sundare och ihärdigare motstånd. Det hölls workshops i första hjälpen, självförsvar, knopar, klättring, och rättigheter etc. Fokus låg på det praktiska.

Det verkade finnas en allmän icke-dogmatisk attityd; att folk gjorde lite såsom de själva ville. Det verkade som att det fanns utrymme för en mångfald av åsikter, metoder och taktiker. Vissa var pacifister och klättrade i träd medan andra funderade på direkt beväpnad konfrontation med statsmakten och företaget. Vissa ansåg t.ex.att träd-klättrar-taktiken var idiotisk då de som vägrade komma ner när polisen beordrade det skulle tas ned förr eller senare ändå och då åka på bestraffning. Dessa förespråkade istället barrikader och direktkonfrontation som en effektivare strategi, om än otroligt svårt med tanke på polisens effektiva våldsmetoder. Beväpnad kamp var inte uteslutet: ”whatever works” sa personen jag samtalade med gällande taktiker; en slogan jag tycker vi borde använda flitigare i kampen. I lägret fanns alltså både plats för taktiker som involverar barrikader, knutna nävar och trädkramningar. En verkade göra det en själv ville, kunde och ansåg vara bäst för kampen, fast med kollektivmötenas diskussioner i åtanke.

Det fanns en tendens, en slags generell mentalitet, bland medlemmarna i kollektivet att ta varje tillfälle en kunde för att fira men också till att uttrycka sitt förakt mot polis och företag. De snabbt tömda vinflaskorna, matglädjen, drömmarna, trummsessionerna och festligheterna från morgon till kväll. Samtidigt: livliga diskussioner, frustration och sorg. Mot polisen moonade folket; skrek fula ord, provocerade, knuffade, försökte skapa kaosscenario. En på lägret berättade att folk där tog varje tillfälle i akt till att njuta av den frihet som de tillägnat sig samt uttrycka det hat som de känner mot det kapitalistiska våldssamhället. De verkade se zonens autonomitet, dess självutnämnda fristad, som en faktisk realitet. Det här var deras liv, deras livsrörelse.

Det verkade inte finnas så mycket tankar på att försöka upprätthålla en bra mediabild utan folk bara körde på med all radikalitet de hade inom sig. Här finns viktiga insikter att hämta. Samtidigt som radikaliteten är väsentlig måste en akta sig för att, direkt eller indirekt, exkludera eller skrämma iväg andra potentiella medkämpar. Däremot verkar det generella temperamentet och mentaliteten helt annorlunda i Frankrike än i Sverige. Kanske är inte den hätska stämningen och cannabisen något som skrämmer bort folk där på samma sätt som det skulle göra i Sverige. Det är svårt att spekulera i, men definitivt värt att reflektera över. Jag tror verkligen att det är viktigt att motståndet inte blir en ”aktivism” med en viss slags intern kultur. Jag tänker att en ständigt behöver arbeta aktivt för att bredda kampen och undvika starkt präglade sociala miljöer som skrämmer bort dessa andra potentiella medkämpar. Skiljelinjen mellan att praktisera det radikala och att kunna bibehålla en inbjudande och ödmjuk ton är inte helt enkel. Därmed tror jag det är viktigt att reflektera kring hur en kan uppnå detta mål och på så sätt radikalisera allmänheten och skapa en kultur av motstånd som överskrider arbetsdelningens principer. Kampen för att normalisera motståndet, och radikalisera allmänheten, är minst lika viktig som kampen mot civilisationens våldsamma institutioner i sig. Det behövs en långsiktighet, en ständigt växande grogrund av kreativt engagemang, för en vilt vacker framtid.

En annan viktig insikt som kom till mig under vistelsen i kollektivet var nödvändigheten av balans mellan skojsigheter och ett effektivt motstånd. På ett fantastiskt inspirerande sätt lyckades kollektivet ha en chill feststämning med musik, god mat och siestatupplurar samtidigt som de besatt en otrolig effektivitet med lagom mycket struktur, ständigt flytande och omformulerad. Vissa ansåg att de borde göra mycket mer och vara effektivare istället för att ta det så lugnt och njuta, men jag anser att en balanserad inställning på detta sätt gör att folk inte blir utbrända.

Att upprätta ett kollektiv, ett autonomt community, där folk faktiskt strävar efter att bygga upp ett långsiktigt liv med odlingar, sovrum, allmänna ytor och social gemenskap och glädje, innebär kanske att fler har orken och viljan till att bedriva ett långsiktigt och seglivat motstånd på detta sätt. Det här är ett exempel på hur motståndsrörelsen och omställningsrörelsen kan börja sammanflätas och gynna varandra i en dynamisk process. På sikt skulle kanske även skogens liv bli en del av kollektivet i en starkare emotionell koppling. Kampen mot industricivilisationen utesluter inte kampen för ett annat sätt att leva på. Det är här livets olika strävanden sammanflätas till en enda strävan. Lägret i skogen Sivens ger en hint av inspiration om detta. Kampen måste i praktiken vara helhjärtad, ödmjuk och känslomässigt ärlig. Det är bara då som vi kan skapa utrymme för den frihet vi strävar efter. Det är först då vi kan praktisera sann besjälad anarki. När jag skriver ”anarki” syftar jag på en praktisk livsfilosofi som innebär att en tar sig själv och sina känsloflöden på allvar; att en utövar ens ideal i praktiken, som en medveten och sund ignorans av de maktstrukturer som systemet vill fängsla oss i. För att radikalisera allmänheten måste vi hitta en balans där vi vågar ge uttryck för våra emotioner, alltså upprätta och praktisera zoner av anarki både inom och utom oss själva, såsom radikala och känslomässiga individer. Samtidigt som vi inte vill skapa en avskräckning och exkludering utav oliktänkande.

Balansen finns att hitta i de specifika situationerna. Vi måste bara förstå vad vi är ute efter. Att avkolonisera sig själv och sin omgivning, genom att vara ärlig i sitt sätt att tala på, i sitt agerande, är ett enormt viktigt steg i radikaliseringen och expansionen av motståndsrörelsen. En måste bara finna en ödmjuk balans i det hela, som andra grupper än den grupp av redan existerande radikaler, kan ta till sig. Radikaliseringen är mest effektiv i de praktiska situationerna. När människor upplever, är med i hela processen. Det är detta som sker vid exempelvis ett protestläger. Då blir de radikala metoderna mer och mer begripliga och resonabla. Det är där en möter polisens, statens, systemets inneboende Voldemort. Utmaningen är att få ut folket i kampen, att välkomna dem och visa dem medmänskligheten och kärleken till allt levande.

Inget protestläger är perfekt och kommer aldrig att vara det. Protestlägret och kollektivet i Sivens gav upphov till många tankar och frågeställningar. Det kändes som att vi hade varit där hur länge som helst eftersom perioden var så fullspäckad av nya intryck och intensivt reflekterande. Så efter ungefär en vecka kände vi att det var dags att lifta vidare på vår resa, ner mot Spaniens sydkust; vidare mot nya äventyr. I kommande kamper kommer vi att ta med oss de insikter som tiden i Sivens fört med sig och försöka utveckla dem och sprida samtalen.

Ett effektivt, eskalerande och ödmjukt motstånd är förutsättningen för en avkolonisering av våra liv. Motståndet måste bli det självklara; det måste bli normen. Det fria livet, den självutnämnda anarkin, måste införlivas i alla sammanhang. Vi måste göra allt för riva ned det system som burar in den mosstäckta dansen som våra kroppar inget hellre vill än att sjunka in i; hur vi bara vill uppslukas av närhet och samhörighet. Den kosmiska pulsen skapar ständigt rytmiska formationer i det inre och yttre. Det vilda knackar på oss, bultar i oss. Vi måste ta det på allvar. Vi måste lyssna, men framförallt följa. Motståndet är den logiska följden av att ta sitt liv och sina känslor på allvar. Alla metoder är tillåtna!

Brev till anti-gruvrörelsen

Vi anser att anti-gruvkampen är en del av en större generell kamp mot industricivilisationen, kapitalismen, staten, patriarkatet, kolonialismen eller vad en nu vill kalla alla de institutioner och fenomen som förtrycker och förstör våra liv och omgivningen vi lever i. Allt måste bort. Vi måste inse att vi alla är naturens barn. Att se naturen som något som är till endast för människan är vidrigt och en del av den koloniala och dominerande kulturen vi vill bekämpa.

 

Med erfarenheterna av gruvmotståndet i bland annat Ojnare och Gállok bör vi nu se framåt, inför fortsatta och kommande strider, och fundera på vilka metoder som faktiskt fungerar och på vilket sätt vi kan föra en effektiv kamp fortsättningsvis.

 

Till att börja med är en effektiv kamp en nykter kamp. Att berusa sig i stundens hetta, då blockaden står på vägen, eller när vi utför manifestationer etc., är inte ansvarsfullt utan passiviserar oss bara. Alkohol är maktens verktyg för att förlama ursprungsbefolkningar och fattiga klasser i samhället, och förstärker bara patriarkatets strukturer och våldsamhet överlag. Det är viktigt att vi förstår alkoholens effekter på vår förmåga att effektivt kämpa för frigörelse.

 

Vi måste förstå att kompromisser inte leder någonstans. Vi kan inbilla oss att vi vinner små steg, men i den huvudsakliga striden slukar makten allt som kommer i dess väg. Vi måste vara smartare än så. Att springa till kolonialisterna och be om lov håller inte. Om vi vill komma någonstans så måste vi ta saken i egna händer. Det är så vi blir ett äkta hot mot makthavarna. Vi kan inte nöja oss med att sakta ned förstörelsen genom att reformera och kompromissa. Då har vi inte vunnit ett endaste dugg.

 

Det är viktigt att alla får bedriva sina egna kamper, och att alla står ensamt ansvariga för sina egna handlingar. Därmed innebär inte det att vi ska dömma andra för deras val av aktioner och metoder utan i stället solidarisera och söka förståelse. Alla kan göra och tycka det som de känner att de vill göra och tycka. Det behövs en mångfald av gärningar och åsikter i kampen. Det är därför viktigt att de som inte vill ta till radikalare metoder på egen hand ändå stödjer dem som är villiga. En dogmatisk och exklusiv icke-våldsattityd gör oss svaga och förhindrar verklig förändring. Vi måste stå upp tillsammans, enade i kampen mot en gemensam fiende; för vi är inte ett ”vi” som i att vi gör och tycker likadant. Vi är bara människor som känner av situationens bisarrhet och att vi måste göra något åt det. Motståndet är vår gemensamma ståndpunkt.

 

Specifika aktioner eller metoder som skulle kunna beskrivas som icke-våldsamma fungerar bäst då de komplementeras utav det illegala och konfrontativa. Kolonialisterna och makthavarna försöker intala oss att det bara är de som har rätt till att använda alla metoder för att få genom sin sak. De skickar poliser till att gå deras ärenden. De brukar våld, eller hot om våld. De vill få oss att tro att det är mindre våldsamt att stå med banderoller, och titta på medan företag förstör hela ekosystem, än att sabotera maskiner eller attackera polisen när de skyddar dessa företag. Vi får inte begränsa kampen så. Då går vi rakt in i deras fälla. Kom ihåg parollen i Gállok: Maktens metod är att söndra och härska. Vi måste vara pragmatiska och smarta. Vi måste hålla ihop. Vi måste sätta hårt mot hårt. Och framförallt måste vi vara modiga. Alla metoder är tillåtna.

 

För när det handlar om liv eller död så finns det inget rätt eller fel. Då gör en vad som krävs. Då är alla metoder tillåtna. Och den situationen passerade vi för länge sedan. Vi har inte tid att bråka om metoder när alla metoder behövs. Det behövs både flyers, sabotage, lek, samtal, blockader, manifestationer, civil olydnad och allt annat som fantasin kan frambringa. Lagen får inte hindra oss. Då har vi inte en chans. Vi måste sätta vår egen moral över moralen som makten påtvingar oss. Vi är fullt kapabla till att veta vårt eget bästa.

 

Att verkligen älska existensen med dess skogar, myrar och sjöar, med alla dess invånare, från sädesärlan till människan till björnen, är att ta till alla taktiker som en bara kan mot alla former av förtryck. Låt oss enas i denna kärlek och frustration; inte som i något partiprogram eller en ideologi, utan som i en längtan efter en värld vi bara kan drömma om, en längtan efter den eviga dansen.

 

(Vänd nu blickarna mot kommande kamper. Och skåda din omgivning. Det finns massor att göra. Fördelen med att göra motstånd är att det finns arbetstillfällen i alla skrymslen och vrår)

 

Må kampen fortsätta. All makt åt skogen!

 

/Några gruvmotståndare

Hänsynslösa #SCA får svar på tal

Kampen om Jamtmyråskogen fortsätter. Så här svarar vi på en insändare från SCA;

Hänsynslösa SCA

Svar på insändaren ”Vi tar rimliga hänsyn till önskemålen från Gässjö” på Allhanda.se den 9/12.

Det är så mycket lurt med SCA:s insändare att vi väljer att svara på deras påståenden ett efter ett. Deras text är kursiverad.

SCA bjöd in de boende i byn till ett samråd

När det dök upp snitslar i skogen bakom vårt torp våren 2012 gick vi till skogsstyrelsen och fick avverkningsanmälan. Sen ringde vi SCA och sa att vi ville ha samråd. Den vi pratade med sa att den var fel person att tala med. Vi fick ringa igen, till en annan person. När vi väl fick tag på rätt person sa den att det inte var säkert att vi skulle få samråd. Vi läste på om FSC:s regler, och förstod att vi visst hade rätt till samråd. Vi var med i radio och berättade om hur SCA inte ville ge oss samråd, sen kom en från SCA på besök. Vi trodde det skulle vara ett samråd, men det var det visst inte, utan ett ”informellt informationsmöte”. Först därefter gick de med på att ha samråd! ”SCA bjöd in”?

och vi har även gjort en enkätundersökning i närområdet. Endast de boende på en fastighet uttryckte då att området har särskilda värden för dem.

De andra på byn har inte svarat på SCA:s enkät, men tystnad behöver inte betyda godkännande, dessutom är det fler som bor på den här ”fastigheten” än det bor i resten av byn.

Efter samrådet har SCA, tillsammans med den som var mest emot avverkningen, märkt ut en stig för att denna ska bevaras på ett bra sätt för framtiden.

Den som var mest emot? Vart fick de det ifrån!? Vi är många som är emot deras kalhyggen, även om de vill få folk att tro annat.

Stigen ska ”bevaras på ett bra sätt”?! I ett brev till oss skrev de lite mer utförligt, och där säger de att de ska lämna ”hänsynsstubbar” bredvid stigen, vad nu det kan vara. De säger också att de inte ska lägga ris på stigen eller köra sönder den, men det tänkte de väl göra i resten av skogen då. Det är en levande skog vi vill ha, inte stubbar på 1,3 meter.

Vid avverkningen kommer vi att anlägga en flerskiktad tallskog som ger framtida möjligheter till kontinuerligt skogsbruk.

Va? De tänker hugga ner skogen som finns, som är flerskiktad med träd i olika åldrar och arter, för att ”anlägga” en flerskiktad skog!? Det känns ju som en ganska onödig omväg.

Med tanke på att klagomålen kommer från ett fåtal personer, och området inte hyser naturvärden som gör det särskilt skyddsvärt, menar vi att dessa åtgärder är rimliga.

Klagomålen kommer framförallt från de som bor närmast skogen eftersom det är de som drabbas hårdast. Jamtmyråskogen är inte hårt gallrad och lever ett eget liv med flera rödlistade arter, en miljö som blir mer och mer ovanlig. Vad SCA, som är ett megaföretag med främsta målet att tjäna pengar tycker är en skyddsvärd skog är inte relevant, det visar bara på deras ignorans att de inte tar hänsyn till att skogen är viktig för oss. Vi bryr oss inte om vad som är skyddsvärt för dem, glöm aldrig bort att deras enda syfte är att tjäna pengar på att förstöra skog och sälja cellulosa.

Vi lyssnar gärna till synpunkter och bjuder in till samråd när så krävs. Detta innebär dock inte att enskilda individer har möjlighet att avgöra var eller när vi ska avverka i företagets skogar.

Det är fullkomligt orimligt att folk ska behöva buga och be i all framtid för att inte få sin livsmiljö förstörd bara för att SCA anser sig ha ensamrätt till ”företagets skogar”, de skogar som är hem för människor i trakten och som innehåller mängder av minnen och historier. Om SCA får fortsätta bor vi snart på en kal bergssluttning utan vare sig skog eller djur.

I dag har SCA i Ångermanland undantagit cirka 19 000 hektar produktiv skogsmark från skogsbruk.

19 000 hektar? Titta på deras kartor över sina ägor, de äger nästan hela Ångermanland. Hur många hektar är det?

 

SCAs ägor är markerade i grönt
SCAs ägor är markerade i grönt

När vi sköter skog för att utveckla sociala värden såsom friluftsliv och rekreation, gör vi detta där dessa värden kommer så många människor som möjligt till godo.

I glesbygden är vi aldrig många, hur tänker de då när de bara ska ta hänsyn där det ska komma så många som möjligt till del?

Det är SCAs skövling av skogarna och deras totala likgiltighet inför människors livsöden som gör att Ångermanland är en plats där människor inte kan eller vill bo. Hela Norrland blir bara en råvarukoloni.

/Malin och Hanna