Etikettarkiv: frankrike

The torrefied pellet plant will not be built on the Limousin mountain!

Limosinbergen

The torrefied pellet plant will not be built on the Limousin mountain!

This is an invitation from the Limousine Mountain to all potential
accomplices who oppose the industrial offensive currently taking place
under the veil of an ‘ecological transition’.

To our dear Friends in struggle in Khimky, in Bure, in Iceland, in Notre
Dame des Landes, in Białowieża, in Durham, in the the Cevennes
Mountains, in the Mi’kmaq Territory, i amazonia, the woods of  Charnie,
in Cambo, in Salau, in the Susa valley, in Dompierre, in Roşia Montană,
in Standing Rock, in Gueret, in Atenco, on the Isthmus of Tehuantepec,
in Chalkidiki, in Saint Victor, at the Lake Baikal, in Wallmapu
(Mapuche-Territory), in Guayana, in Saint-Yrieix-la-Perche, in Pyhäjoki,
on the dunes of Trégor, in İstanbul, in Landivisiau, at the Hambacher
Forst, in the Woods of Chambaran, at the Makwa Camp (Ojibwe
Territories), in Loc Envel, in the K’iche Territory, on the shores of
Kafue, in the Wendland, in the Niger Delta, in the Gran Chaco, in
Merléac, in Norra Kärr Vättern, in the gardens of Lentillères, in the
Treburer Woods, in Jabiluka (Mirarr Territory) – and everywhere  people
counter the industrial madness…

Hello

We write to you from the mountains of Limousine, somewhere in central
France. Our region is being threatened with the construction of a
torrefied biomass plant. This large-scale industrial project is being
planned in the small rural towns of Bugeat and Viam, in the Corrèze
region, an area that is a natural refuge with valleys, moors and
forests.

The development plans are being lead by a venture capitalist1 who
stumbled upon a great opportunity to make a quick buck when he made
friends with the president of the Corrèze city council
2, who is known
for his ties with the agro-industrial lobbies. Despite numerous concerns
and well-argued opposition to the plan, the public inquiry has announced
its support for the project. This makes it clear that they intend to
carry out their plans of development by force. Thus we have entered a
new phase of our struggle and the time has come to call for your
support.

The goal of this project is to introduce a new torrefaction method that
was developed in the US. The product produced will be marketable as
‘renewable energy’ and it will be burned in French coal plants. In
short, this is an obvious attempt at a ‘green washing’ campaign that
seeks to save the same energy devouring system that has pushed us to the
brink of collapse. The magnitude of the project and the astronomical
quantities of raw plant material that it would transform into charcoal
(including the roots of the felled trees) would quickly make a desert of
our fragile mountain soils.

In recent decades, these soils have already suffered from the industrial
exploitation of resinous wood plantations. Heavy machinery, systematic
clear-cutting, rootstock removal, pesticides and heavy rains have all
taken a huge toll on our environment. It is undeniable that this process
of exploiting our natural resources is disastrous. The pellet plant
would serve as a bonus for this suicidal logic.

The development of ‘biomass’ energy seeks to put the forest as a whole
to work. This voracious beast is on the verge of attacking the plateau’s
beautiful hardwood forests as well. These mixed forests regrew on the
land in an unregulated manner after they were abandoned during the rural
exodus. These lands are now being targeted by developers who want to
control, calculate and profit from these wild regions.

For us, the struggle is about more than mere resource management or the
preservation of our particular lifestyle. This is a fight to affirm a
different way of relating to the world. We humans are but a small
fraction of that world. Like many of you, we have decided to turn our
back on our species’
frenetic race towards its own destruction. This fatal destiny of mankind
is not ours. We choose to live as earthlings amongst a diversity of
earthlings, and to defend that which makes life possible. It’s on behalf
of nature itself and its violent impulses to defend itself (which we
have only seen a small portion of) that we have made the decision to
hinder anyone seeking to add to the general pillage.

The various struggles that you all have lead all over the globe in
recent years have been a great inspiration for us. Today we would like
to contribute to a necessary effort of coordinating on at least a
European scale. There is much to share and to learn about facing off
against these projects. Even though each project seems different, they
are all expressions of the same old extractivist logic. A logic that
tries so conceal itself by hiding behind the moral alibi of an
‘ecological transition.’ Let’s share our analysis, our stories,
techniques and strategies, many of which were successful.

We invite you to come and visit us, to lend a hand if the need arises,
or to express your support in any way possible. Whether it’s today,
tomorrow, or in the weeks and months to come, we hope you will fight
alongside us during this decisive and time and help us bury this project
once and for all.

A big thank you to all. We hope to see you soon

Friends of the Limousin forest

amisdelaforet [at] riseup.net

*1  M. Gaudriot CEO of the enterprises CARBON’ ENGINEER BUGEAT-VIAM  and
SOMIVAL
*2  M. Coste, president of the Conseil Général de la Corrèze.

Dammprotester i södra Frankrike

Reflektioner och tankar som uppstod när vi spenderade lite tid på ett dammprotestläger i skogen Sivens i södra Frankrike, och om deras kamp mot mega-demonen – den som vi ibland refererar till som systemet! Vi behöver lära oss, och inspireras, av varandra för att trigga och effektivisera kampen. Det är därför vi vill dela med oss av upplevelsen.

All solidaritet till alla involverade medkämpar och vänner i Sivens! Kolonierna är våra att återta!Non_au_barrage_de_Sivens_Testet_expulsion

Vi fick slutligen sista liften till den lilla vägen som skulle leda oss till ”Collectif tant qu’il y aura des bouilles”, ett dammprotestlägret utanför Gaillac i södra Frankrike. Det var en kvittersolig dag i tidiga mars med regnet fortfarande hängandes som en påminnande slöja över landskapet. På vägen stod det sprayat: Non au Barrage. Vi visste att vi hade kommit rätt.

Vi visste däremot inte om där ens fanns ett läger eller hur stort det i så fall skulle vara. Vi hade läst att polisen hade varit där bara några dagar tidigare och vräkt lägret med sin institutionaliserade aggressivitet (vi skulle senare få höra hur poliserna, så fort de fick mediaskugga, tog till de mest brutala våldsmetoder i sin ”hantering” av situationen). Vi vandrade vidare längs vägen, mitt bland trädvisdom och nyvakna nässelskott, tills våra nyfikna sinnen stötte på något som liknade en mindre by av trädkojor, jurtor, husbilar och utedass m.m. Vi möttes av glada blickar och sökte ivrigt efter engelsktalande individer som kunde ge oss en inblick i situationen. Det var svårt, men till slut lyckades vi skapa oss en vag uppfattning om vad som hände, hade hänt och skulle kunna hända.

Allt det vi nu skådade hade blivit uppbyggt bara på några dagar, sedan vräkningen, och vi förundrades över kollektivets effektivitet och praktiska förmåga till att kunna samordna en så produktiv återuppbyggnad av ett nytt läger ett stenkast bort, på andra sidan vägen. Eftersom vi inte hade vetat vad vi skulle förvänta oss så kändes det fantastiskt att komma till ett engagerat och aktivt protestläger. Vi var på jakt efter äventyr, inspiration och kunskap som vi skulle kunna ta med oss till framtida kamper, men vi ville också dela med oss av egna tankar och erfarenheter.

Vi utforskade området, placerade våra sovsäckar på madrasstäckta golv i ombonade bambujurtor. Kvällen började kasta sina skuggor, och människor famlade efter pannlampor, vinöppnare och rullpapper. Det var dags för vårt första stormöte. Cannabisdofter, passionerade diskussioner med häktiskt temperament, och klassiska mötesstrukturer med alla dess gestsystem och komplikationer. Det var svårt att hänga med trots översättarens ansträngningar med lågmälda summeringar. Stämningen var tung, och en kunde känna desperationen som hängde i luften; alla ville såklart vara mer effektiva, och diskussionerna kunde hålla på långt in på småtimmarna. Konsensusproblematiken tog musten ur många, även de eviga detaljdiskussionerna. En efter en droppade ut ur tältet för att söka sig till tandborstar. Det kontinuerliga kvällsstormötet var i alla fall en rutin som gav en stabil och effektiv tillvaro där en kunde engagera sig så mycket en själv ville. En rutin värd att omfamna i kommande kamper både för diskussioner, överläggningar, bestämmelser, reflektioner och socialisering.

I kollektivet fanns ett ständigt flöde av glädjeutformningar med lek, festmåltider, musikskapande och kreativitet. Hyllningen till livet, och uppskattandet av friheten kollektivet tillägnat sig själva, fyllde lägret. Lägret var så mycket mer än bara en protest. Det var också en ockupation; upprättandet av en autonom zon. Atmosfären doftade gemenskap och solidaritet. Det outtalade slagordet verkade vara: ”allt åt alla”. Det fanns en allmänt accepterad inställning att alla delade på i princip allting. Tobak, vin och mat etc. existerade såsom kollektivt ”ägda”. På så vis fanns det utjämningsmekanismer som bidrog till en social och ekonomisk jämlikhet och trygghet i kollektivet. Den sociala strävan var beundransvärd, och alla bidrog så gott de kunde utifrån deras unika kunskap, tillgång och förmåga. Ur kaoset, den nästintill obefintliga strukturen, flödade inspirationen, engagemanget och kreativiteten.

Det finns även en blogg som är kollektivets ansikte utåt (länken är översatt från franska till svenska i Google-translate): http://tantquilyauradesbouilles.wordpress.com/

På hemsidan kan en finna bilder, information, uppdateringar, behovslista (ständigt uppdaterad och ändrad), mötesprotokoll, pressuttalanden, förslagslåda med förslag på saker som behövs göras (vem som helst verkar kunna fylla på), flyers, affischer och allt möjligt annat som är relaterat till kampen och kollektivet.

Vi fick reda på att det fanns olika ansvarsgrupper för praktiska saker såsom matlagning, bygge, rättigheter, sjukvård, media, dumpstring, dokumentation och blogguppdatering etc. Det utformades fler grupper vid behov som det flytande kollektivet upprättade under kvällsmötena.

En grupp som kanske borde ha upprättats är en som försöker engagera lokalbefolkningen och allmänheten utom ”aktivistkretsarna”, samt en grupp som välkomnar och engagerar nyanlända. Det var dock svårt för oss att föra vår talan för något liknande i en sådan diskussion då vår förståelse för det franska språket i princip var obefintlig. Enligt vad vi lyckades snappa upp så fanns det generellt sätt väldigt lite fokus på att bredda kampen och aktivera lokalbefolkningen och allmänheten. Det var lite som att det verkar finnas en slags aktivistkrets i Frankrike som tillhör en viss genre, ett visst kulturellt fack, som är de enda som ägnar sig åt direkt motstånd. Det var allt från kommunister till anarkister och hippies, eller vad folk nu än vill benämna sig med, men alla delade ändå en viss värdegrund, en viss kulturell strävan.

De olika ansvarsgrupperna kunde sedan arbeta mer effektivt i sin småskalighet utifrån de riktlinjer som stormötet hade utformat. Detta gav upphov till en frihetlig kreativitet hos grupperna. Dessa mindre grupper var även dessa väldigt flytande. Folk hjälpte till lite med vad de kände för och hoppade mellan grupperna. Det viktiga var att det fanns några få som var gruppansvariga, men sedan var det väldigt flytande. De som var trötta på att bygga hackade lite lök, och någon körde och dumpstrade, medan andra chillade, eller tog initiativ till att städa, leka eller sortera. Det fanns alltid något att göra, och det verkade inte krävas så mycket mer schema och struktur än så för att faktiskt också få saker och ting gjorda.

Grupperna höll också i workshops. Kunskapsutjämning verkade prioriteras för ett effektivare, sundare och ihärdigare motstånd. Det hölls workshops i första hjälpen, självförsvar, knopar, klättring, och rättigheter etc. Fokus låg på det praktiska.

Det verkade finnas en allmän icke-dogmatisk attityd; att folk gjorde lite såsom de själva ville. Det verkade som att det fanns utrymme för en mångfald av åsikter, metoder och taktiker. Vissa var pacifister och klättrade i träd medan andra funderade på direkt beväpnad konfrontation med statsmakten och företaget. Vissa ansåg t.ex.att träd-klättrar-taktiken var idiotisk då de som vägrade komma ner när polisen beordrade det skulle tas ned förr eller senare ändå och då åka på bestraffning. Dessa förespråkade istället barrikader och direktkonfrontation som en effektivare strategi, om än otroligt svårt med tanke på polisens effektiva våldsmetoder. Beväpnad kamp var inte uteslutet: ”whatever works” sa personen jag samtalade med gällande taktiker; en slogan jag tycker vi borde använda flitigare i kampen. I lägret fanns alltså både plats för taktiker som involverar barrikader, knutna nävar och trädkramningar. En verkade göra det en själv ville, kunde och ansåg vara bäst för kampen, fast med kollektivmötenas diskussioner i åtanke.

Det fanns en tendens, en slags generell mentalitet, bland medlemmarna i kollektivet att ta varje tillfälle en kunde för att fira men också till att uttrycka sitt förakt mot polis och företag. De snabbt tömda vinflaskorna, matglädjen, drömmarna, trummsessionerna och festligheterna från morgon till kväll. Samtidigt: livliga diskussioner, frustration och sorg. Mot polisen moonade folket; skrek fula ord, provocerade, knuffade, försökte skapa kaosscenario. En på lägret berättade att folk där tog varje tillfälle i akt till att njuta av den frihet som de tillägnat sig samt uttrycka det hat som de känner mot det kapitalistiska våldssamhället. De verkade se zonens autonomitet, dess självutnämnda fristad, som en faktisk realitet. Det här var deras liv, deras livsrörelse.

Det verkade inte finnas så mycket tankar på att försöka upprätthålla en bra mediabild utan folk bara körde på med all radikalitet de hade inom sig. Här finns viktiga insikter att hämta. Samtidigt som radikaliteten är väsentlig måste en akta sig för att, direkt eller indirekt, exkludera eller skrämma iväg andra potentiella medkämpar. Däremot verkar det generella temperamentet och mentaliteten helt annorlunda i Frankrike än i Sverige. Kanske är inte den hätska stämningen och cannabisen något som skrämmer bort folk där på samma sätt som det skulle göra i Sverige. Det är svårt att spekulera i, men definitivt värt att reflektera över. Jag tror verkligen att det är viktigt att motståndet inte blir en ”aktivism” med en viss slags intern kultur. Jag tänker att en ständigt behöver arbeta aktivt för att bredda kampen och undvika starkt präglade sociala miljöer som skrämmer bort dessa andra potentiella medkämpar. Skiljelinjen mellan att praktisera det radikala och att kunna bibehålla en inbjudande och ödmjuk ton är inte helt enkel. Därmed tror jag det är viktigt att reflektera kring hur en kan uppnå detta mål och på så sätt radikalisera allmänheten och skapa en kultur av motstånd som överskrider arbetsdelningens principer. Kampen för att normalisera motståndet, och radikalisera allmänheten, är minst lika viktig som kampen mot civilisationens våldsamma institutioner i sig. Det behövs en långsiktighet, en ständigt växande grogrund av kreativt engagemang, för en vilt vacker framtid.

En annan viktig insikt som kom till mig under vistelsen i kollektivet var nödvändigheten av balans mellan skojsigheter och ett effektivt motstånd. På ett fantastiskt inspirerande sätt lyckades kollektivet ha en chill feststämning med musik, god mat och siestatupplurar samtidigt som de besatt en otrolig effektivitet med lagom mycket struktur, ständigt flytande och omformulerad. Vissa ansåg att de borde göra mycket mer och vara effektivare istället för att ta det så lugnt och njuta, men jag anser att en balanserad inställning på detta sätt gör att folk inte blir utbrända.

Att upprätta ett kollektiv, ett autonomt community, där folk faktiskt strävar efter att bygga upp ett långsiktigt liv med odlingar, sovrum, allmänna ytor och social gemenskap och glädje, innebär kanske att fler har orken och viljan till att bedriva ett långsiktigt och seglivat motstånd på detta sätt. Det här är ett exempel på hur motståndsrörelsen och omställningsrörelsen kan börja sammanflätas och gynna varandra i en dynamisk process. På sikt skulle kanske även skogens liv bli en del av kollektivet i en starkare emotionell koppling. Kampen mot industricivilisationen utesluter inte kampen för ett annat sätt att leva på. Det är här livets olika strävanden sammanflätas till en enda strävan. Lägret i skogen Sivens ger en hint av inspiration om detta. Kampen måste i praktiken vara helhjärtad, ödmjuk och känslomässigt ärlig. Det är bara då som vi kan skapa utrymme för den frihet vi strävar efter. Det är först då vi kan praktisera sann besjälad anarki. När jag skriver “anarki” syftar jag på en praktisk livsfilosofi som innebär att en tar sig själv och sina känsloflöden på allvar; att en utövar ens ideal i praktiken, som en medveten och sund ignorans av de maktstrukturer som systemet vill fängsla oss i. För att radikalisera allmänheten måste vi hitta en balans där vi vågar ge uttryck för våra emotioner, alltså upprätta och praktisera zoner av anarki både inom och utom oss själva, såsom radikala och känslomässiga individer. Samtidigt som vi inte vill skapa en avskräckning och exkludering utav oliktänkande.

Balansen finns att hitta i de specifika situationerna. Vi måste bara förstå vad vi är ute efter. Att avkolonisera sig själv och sin omgivning, genom att vara ärlig i sitt sätt att tala på, i sitt agerande, är ett enormt viktigt steg i radikaliseringen och expansionen av motståndsrörelsen. En måste bara finna en ödmjuk balans i det hela, som andra grupper än den grupp av redan existerande radikaler, kan ta till sig. Radikaliseringen är mest effektiv i de praktiska situationerna. När människor upplever, är med i hela processen. Det är detta som sker vid exempelvis ett protestläger. Då blir de radikala metoderna mer och mer begripliga och resonabla. Det är där en möter polisens, statens, systemets inneboende Voldemort. Utmaningen är att få ut folket i kampen, att välkomna dem och visa dem medmänskligheten och kärleken till allt levande.

Inget protestläger är perfekt och kommer aldrig att vara det. Protestlägret och kollektivet i Sivens gav upphov till många tankar och frågeställningar. Det kändes som att vi hade varit där hur länge som helst eftersom perioden var så fullspäckad av nya intryck och intensivt reflekterande. Så efter ungefär en vecka kände vi att det var dags att lifta vidare på vår resa, ner mot Spaniens sydkust; vidare mot nya äventyr. I kommande kamper kommer vi att ta med oss de insikter som tiden i Sivens fört med sig och försöka utveckla dem och sprida samtalen.

Ett effektivt, eskalerande och ödmjukt motstånd är förutsättningen för en avkolonisering av våra liv. Motståndet måste bli det självklara; det måste bli normen. Det fria livet, den självutnämnda anarkin, måste införlivas i alla sammanhang. Vi måste göra allt för riva ned det system som burar in den mosstäckta dansen som våra kroppar inget hellre vill än att sjunka in i; hur vi bara vill uppslukas av närhet och samhörighet. Den kosmiska pulsen skapar ständigt rytmiska formationer i det inre och yttre. Det vilda knackar på oss, bultar i oss. Vi måste ta det på allvar. Vi måste lyssna, men framförallt följa. Motståndet är den logiska följden av att ta sitt liv och sina känslor på allvar. Alla metoder är tillåtna!