För oss som bor här uppe är det ingen nyhet att de sista skogarna håller på att försvinna. Med skogarna faller vi. Det är så enkel matematik. Vi ser timmerbilarna fullastade försvinna neråt. Vi bor i söderns skafferi. Gång på gång tömmer dom markerna utan att ge något tillbaka.

Sveaskog är bara en av alla dom.

Nu går samer och andra missnöjda och förbannade människor ihop och försöker sätta käpparna i hjulen på det statligt ägda skogsbolaget Sveaskog. Initiativet kallas ”Skogsupproret” som började i november förra året med att storma Sveaskogs kontor i Stockholm. Vi tänker inte ge upp. Vi känner inte att vi har något annat val än att försöka utveckla en hållbar motståndskultur. Ingen annan kommer att rädda oss. Vi måste göra det själva. Det är väl ganska uppenbart.

Paharova

Natten den 22 april intog en grupp Paharova i Ängeså sameby. Några byggde en näverkåta mitt på vägen där skogsmaskinen skulle ta sig ut. Några satte sky-pods i träden som i sin tur var knutna i tunnor fyllda av cement med en lock-on där en människa skulle kunna låsa fast sin arm när polisen kom. Längre ner byggdes fler lock-ons och senare även en monopod direkt i anslutning till skördaren. I skogen sattes det upp en lavvu med kamin där vi kunde torka kläder och mysa i värmen.

Vräkningen kom tidigare än väntat, och vi var tyvärr dåligt förberedda. Polisjävlarna rev alltihop inklusive näverkåtan. En person klättrade upp på kåtan och satt där i några timmar. Trots att kåtan var uppenbart instabil fortsatte de att ta bort slanor medans personen satt där uppe. Efter att ha skakat lite i kåtan, och med alla möjliga skrämseltaktiker försökt få ner personen, tände de en eld istället och började bränna upp slanorna. Poliserna skrattade och skämtade medans elden tog sig.

Kolonialismen slutade aldrig.

Juoksuvaara

Samtidigt ockuperade några andra människor Juoksavaara och blockade skogsmaskinen där med sina kroppar och kedjade fast sig. Efter vräkningen i Paharova flyttade fokuset till Juoksavaara där renbetes-timmerhage byggdes tvärs över vägen framför ett torn. I skotaren knöts ännu en sky-pod. På det nya kalhygget ligger stockarna uppradade. Gamla träd. De som vet. En skog som aldrig varit kalhuggen förut. Brandstubbar. Meter höga myrstackar. Gigantiska sälgar. Sorg och uppgivenhet. Ilska och frustration.

Det spelar ingen roll om vi förlorar. Det visste vi redan att vi skulle göra. Men vi blir bättre och vi blir fler. Vi vet att vi har oddsen emot oss, men vi kan inte stå och se på.

Om du vill engagera dig är hela sommaren fullspäckad av möjligheter. Vi har kommit i kontakt med arga samer som Sveaskog måste meddela innan de ska avverka. Och eftersom vi vet var de är kan vi förstöra deras planer så gott vi kan. Ju mer ekonomisk skada desto bättre. Antingen kontakta ”Skogsupproret” eller bilda en egen autonom grupp med valfri nisch och kör på med eller utan namn. Alla möjliga taktiker behövs. Det är ingen som vet vad det är som kommer att fungera i slutändan. Antagligen en kombination av det mesta. Vi lär oss eftersom.

Vi är ett gäng i framförallt norr som försöker skapa en autonom kaotisk kultur av motstånd och frigörelse. Skogsupproret fortsätter oavsett namn. Det här är sista striden. Sen är de sista skogarna avverkade. Tidsperspektivet är skrämmande.

”Skogsupproret” har tre krav:

STOPPA SKOGSMISSBRUKET
Riksdagen ska stoppa avverkning av all kvarvarande naturskog, upphör med kalhyggen i skogsbruket och låt trädplantager åter utvecklas till levande, artrika ekosystem.

AVKOLONISERA SÁPMI
Skogsbruk som påverkar traditionella samiska renbetesmarker, jaktmarker och fiskevatten ska endast ske med samiskt medgivande, och mark i Sápmi som stulits av staten ska efterhand återlämnas till samisk förvaltning.

DEMOKRATISERA VÅR SKOG
Låt medborgarråd ta fram ett ramverk för ett rättvist skogsbruk på skogsmark utanför Sápmi, som bekämpar pågående klimatkatastrof och massutrotning och lämnar en livskraftig skog för framtida generationer.