Kategoriarkiv: ockupation

Skogsupproret mot Sveaskog

För oss som bor här uppe är det ingen nyhet att de sista skogarna håller på att försvinna. Med skogarna faller vi. Det är så enkel matematik. Vi ser timmerbilarna fullastade försvinna neråt. Vi bor i söderns skafferi. Gång på gång tömmer dom markerna utan att ge något tillbaka.

Sveaskog är bara en av alla dom.

Nu går samer och andra missnöjda och förbannade människor ihop och försöker sätta käpparna i hjulen på det statligt ägda skogsbolaget Sveaskog. Initiativet kallas “Skogsupproret” som började i november förra året med att storma Sveaskogs kontor i Stockholm. Vi tänker inte ge upp. Vi känner inte att vi har något annat val än att försöka utveckla en hållbar motståndskultur. Ingen annan kommer att rädda oss. Vi måste göra det själva. Det är väl ganska uppenbart.

Paharova

Natten den 22 april intog en grupp Paharova i Ängeså sameby. Några byggde en näverkåta mitt på vägen där skogsmaskinen skulle ta sig ut. Några satte sky-pods i träden som i sin tur var knutna i tunnor fyllda av cement med en lock-on där en människa skulle kunna låsa fast sin arm när polisen kom. Längre ner byggdes fler lock-ons och senare även en monopod direkt i anslutning till skördaren. I skogen sattes det upp en lavvu med kamin där vi kunde torka kläder och mysa i värmen.

Vräkningen kom tidigare än väntat, och vi var tyvärr dåligt förberedda. Polisjävlarna rev alltihop inklusive näverkåtan. En person klättrade upp på kåtan och satt där i några timmar. Trots att kåtan var uppenbart instabil fortsatte de att ta bort slanor medans personen satt där uppe. Efter att ha skakat lite i kåtan, och med alla möjliga skrämseltaktiker försökt få ner personen, tände de en eld istället och började bränna upp slanorna. Poliserna skrattade och skämtade medans elden tog sig.

Kolonialismen slutade aldrig.

Juoksuvaara

Samtidigt ockuperade några andra människor Juoksavaara och blockade skogsmaskinen där med sina kroppar och kedjade fast sig. Efter vräkningen i Paharova flyttade fokuset till Juoksavaara där renbetes-timmerhage byggdes tvärs över vägen framför ett torn. I skotaren knöts ännu en sky-pod. På det nya kalhygget ligger stockarna uppradade. Gamla träd. De som vet. En skog som aldrig varit kalhuggen förut. Brandstubbar. Meter höga myrstackar. Gigantiska sälgar. Sorg och uppgivenhet. Ilska och frustration.

Det spelar ingen roll om vi förlorar. Det visste vi redan att vi skulle göra. Men vi blir bättre och vi blir fler. Vi vet att vi har oddsen emot oss, men vi kan inte stå och se på.

Om du vill engagera dig är hela sommaren fullspäckad av möjligheter. Vi har kommit i kontakt med arga samer som Sveaskog måste meddela innan de ska avverka. Och eftersom vi vet var de är kan vi förstöra deras planer så gott vi kan. Ju mer ekonomisk skada desto bättre. Antingen kontakta “Skogsupproret” eller bilda en egen autonom grupp med valfri nisch och kör på med eller utan namn. Alla möjliga taktiker behövs. Det är ingen som vet vad det är som kommer att fungera i slutändan. Antagligen en kombination av det mesta. Vi lär oss eftersom.

Vi är ett gäng i framförallt norr som försöker skapa en autonom kaotisk kultur av motstånd och frigörelse. Skogsupproret fortsätter oavsett namn. Det här är sista striden. Sen är de sista skogarna avverkade. Tidsperspektivet är skrämmande.

“Skogsupproret” har tre krav:

STOPPA SKOGSMISSBRUKET
Riksdagen ska stoppa avverkning av all kvarvarande naturskog, upphör med kalhyggen i skogsbruket och låt trädplantager åter utvecklas till levande, artrika ekosystem.

AVKOLONISERA SÁPMI
Skogsbruk som påverkar traditionella samiska renbetesmarker, jaktmarker och fiskevatten ska endast ske med samiskt medgivande, och mark i Sápmi som stulits av staten ska efterhand återlämnas till samisk förvaltning.

DEMOKRATISERA VÅR SKOG
Låt medborgarråd ta fram ett ramverk för ett rättvist skogsbruk på skogsmark utanför Sápmi, som bekämpar pågående klimatkatastrof och massutrotning och lämnar en livskraftig skog för framtida generationer.

Protestläger i Gallok! 7-9 aug

Nu är det klart. Gallok står återigen under fysiskt hot! De stora bergs-ätarna på Beowulf är hungriga och vill provborra efter lite järnmalm (igen!). Än så länge har vi inte fått reda på när vad jag vet, men någon gång i augusti verkar det som.

Tänkte bara att jag skulle sprida ordet och att de som vill vara med på skogsläger kan vässa knivarna, lappa igen mygghatten, leta fram tält, sovsäck och de där kedjorna och lock-onsen som ligger och skrotar på vinden. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att spendera en sensommar på än i en extremt vacker natur runt elden om kvällen med fina människor i uppror och kärlek.

Vi tänkte att “ett datum är ju bra” så vi satte 7-9 augusti. Sen vet jag att vissa kommer att åka dit tidigare (vilket är kanon) och hoppas att många vill stanna kvar efter!! Lägret är öppet för förslag och initiativ. Vi tänkte hålla det simpelt och fokuserat. Tyvärr har vår email varit lite inaktiv den senaste tiden, men nu ska vi försöka skärpa oss, så hör gärna av er om det är något. Om inte annat så ses vi kanske på barrikaderna!

Skogskamp om 200 åriga Blodstensskogen

Hej! Vi har ockuperat en hotad skog i Uppsala och nu har vi mottagit hot om vräkning. Vi väntar fortfarande på datum, men hör gärna av er om ni vill engagera er på något sätt eller sprida ordet!

Mer info:

Som en del av gentrifieringsprojektet i Eriksberg har Uppsala kommun beslutat att Blodstensskogen ska skövlas och ersättas med höghus. Skogen som är mer än 200 år gammal bebos av en mängd hotade arter och fungerar som en ekologisk korridor där djur och växter kan vandra mellan stadsskogen och hågadalen. Förra sommaren började en grupp aktivister bygga en trädkoja för att försvara skogen.

På grund av en överklagansprocess har byggandet hittills fått pågå relativt ostört och fått starkt stöd från de som rör sig genom skogen, men efter denna milda och lungna vinter har kommunen tillsammans med våren vaknat och hotar att riva kojan. Även om  grannarnas stöd är en förutsättning för en framgångsrik kamp behövs fler direkt involverade för att omöjliggöra en vräkning. Det finns många sätt att delta i allt från byggprojekt till direktaktioner, mediaarbete eller bara att sitta och fika i en tall. Allt som krävs är din energi och vilja att försvara
en av de få naturskogarna vi har kvar.

För att engagera dig i ockupationen är det enklast att komma förbi en lördag vid 3-tiden. Följ stigen mellan Marmorvägen 10 och 12 in i skogen, eller kontakta blodstensskogen@riseup.net

Här kan du läsa mer om skogen:
https://www.mittskifte.org/petitions/gor-blodstensskogen-till-ett-naturreservat
Hoppas vi ses!

Försvara Blodstensskogen

Intergalactic week @ ZAD

 La Zad lever och är nu under återhämtning efter vårens militära insatser från statens håll.

För er som inte vet så har en på La Zad i Frankrike haft ett seglivat motstånd mot ett bygge av en flygplats under en lång tid. Vilket faktiskt har lyckats skulle en kunna säga, för nu blir det ingen flygplats! Ganske fett faktiskt.

Nu kämpar zadisterna för att få finnas kvar på platsen, men har blivit överväldigade av ett hårt förtryck där staten gått in med enorma resurser och kastat granater och skjutit saker för hur mycket pengar som helst. Uppenbarligen är sådana här zoner av “anarki” ett stort hot och något som bekämpas med dyra och brutala medel uppifrån.

För att nu se framåt bjuder La zad in till ett läger för att diskutera bland annat hur en upprätthåller en sånn här unik zon utan att falla in i olika förtryckande strukturer efter hand. Utöver diskussioner kan en få hjälpa till att återbygga, ta hand om och uppleva platsen.

Besöket i Hambacher

Mitt på den söndrade gatan, bland resterna av krossade flaskor, stenar, skrot och fast-gjutna lock-ons, brann nu en del av barrikaden. I bakgrunden hördes det konstanta pipet och bruset från gruvan, och ännu en helikopter cirkulerandes i närheten nånstans över oss. Jag befinner mig i Hambacher-skogen i västra Tyskland. Vi har just fått beskedet att skogen ska få stå kvar tills den sista mars 2018 (tack vare några fladdermöss verkar det som… och ett fucking jävla hårt motstånd så klart osv). Den spontana reaktionen var – så klart – att alla samlades vid barrikaderna, hällde på bensin på en av högarna och tände på. Det var fest; musik, tofu, cannabis, öl, brottning och skratt. Om det ens bara var en tillfällig illusion så befann vi oss just nu i laglöst land. Det var en speciell känsla. Jag stod och tittade in i glödbädden och myste i tanken. Det är långt ifrån perfekt här, men jag kan inte låta bli att känna lite hopp när jag inser att det finns sånna här platser.

Protestlägret är, enligt många jag pratade med, inte bara till för att stoppa gruvan. Dom flesta verkade vara eniga om att det handlade om något så mycket större än så. Det handlade på nått sätt om att skapa något nytt, försöka upprätta en zon av anarki, och försvara skogens gränser med alla metoder möjliga. Det är ett krig emot hela det rådande systemet. Inom denna uråldriga skog med storvuxna ekar bodde folk i allt från lerhus till husvagnar, tält och trädkojor, och efterhand har det bildats ett flertal byar som var och en står för sin egen organisering och nisch.

Många sprang runt i kamouflerade kläder med någon slags maskering redo att dölja ansiktet med, och alla hade sitt eget-designade kodnamn. Jag upplevde det svårt att komma nära folk, framförallt i början, eftersom det fanns en slags paranoid stämning. Och detta med all rätt. Det skulle varit konstigt om inte det fanns infiltratörer var det många som uttryckte. Så alla dom frågorna som vanligtvis inleder ett samtal föll nu bort, såsom var en kommer ifrån, hur länge en varit där och så vidare. Men efter ett tag så kändes det okej. Det är ändå rätt tråkiga frågor trots allt.

Men trots lägrets stämpel som militant och terroristiskt; trots sabotage av stora maskiner, molotovs, pilbågar, tjär-bomber och stenkastning verkar det finnas ett stort stöd utifrån. Hela tiden kommer det donationer med mat, byggmaterial, kläder, verktyg, och allt möjligt annat. Då och då arrangerades skogsvandringar för folk utifrån och det kom hundratals människor som blev guidade genom skogen. Det var både kul samtidigt som jag inte kunde låta bli att känna mig som ett djur på ett zoo som folk kom och ville hälsa på och hänga med. Oavsett så var det peppande att känna att lägret var större än bara lägret, och att folk kan få upp ögonen för ett annat sätt att leva på. Kanske kan dom också få uppleva på egen hand att terroristerna faktiskt är rätt trevliga ändå.

Under min tid i Hambacher fanns det möjlighet att lära sig allt ifrån att klättra och bygga trädkojor till att avbeväpna poliser och hur en slåss med knuten näve utan att skada sig. En av kvällarna hamnade jag helt plötsligt på ett svettigt rave med psykadelika och trance.  Det var skönt att skaka på rumpan lite. Annars kunde en tillbringa tiden i nån freeshop, på biblioteket, i muséet, cykelverkstan eller titta på alla fina träd.

Byn jag hamnade i hette Gallien vars kollektiva trädkoja bestod av tre våningar. Underst var det förvaring, i mitten kök, soffor och en vedspis, och överst ett sovloft med ett golv täckt av madrasser. Det var varmt och mysigt. Tätt intill varandra spenderade vi kvällarna med att spela musik, äta mat och prata. Det blev diskussioner om bland annat anarko-primitivism, sexism, våld, säkerhetskultur, veganism och hbtq. Vi pratade också en hel del om vikten av ett mångfaldigt motstånd där allt ifrån byggande, symboliska aktioner, våldsamt motstånd, media, trädkramning och matlagning är viktigt och stödjer varandra. Dit var alla välkomna närsomhelst och bo, äta och leva, så får en bidra med vad en kan och känner för helt enkelt.

Som alltid på alla platser så smyger sig förtrycket in även i Hambacher. Det var folk, framförallt manliga personer, som tog upp väldigt mycket av utrymmet. Strukturer av sexism och machoism tog sig uttryck, en generell militant hets och förväntan skapade mycket underliggande stress och påtryckningar. Problem som att vissa tog på sig alldeles för mycket och vissa som inte gjorde någonting. Problem som att allt gick i sönder hela tiden och få som lagade och tog hand om sakerna när allt var allas. Och folk som blev av med saker, som dom ansåg var deras, hela tiden för att nån annan inte visste att det var privat. Jag kunde också känna av en slags bortskämdhet när det bara vällde in mat utifrån. Det är väldigt lätt att leva där utan att göra någonting och bara äta och hänga runt. Men det var inte mitt generella intryck, även om det fanns sådana personer också. Fast alla kanske inte måste vara arbetsamma och produktiva. Dom kanske hade andra funktioner som också är viktiga. Dessutom så kom jag precis efter en hård konfrontation med ordningsmakten så det är förståeligt om folk bara behövde hänga, chilla, knarka och ha det lite kaos ett tag.

Jag lämnar Hambacher med blandade känslor. Jag har träffat så många inspirerande människor och lärt mig så mycket. Samtidigt vet jag att jag inte skulle kunna bo där under en längre tid. Det var alldeles för mycket folk och ljud, för lite stabilitet, vatten och lugn. Jag vandrar bort från skogen med packningen på ryggen, passerar längs dom stora fälten av monokulturer, över autobahn och sätter mig på tåget på väg hem. Antagligen så stinker jag i hela tåget, har sot på kinderna, och mina skor och byxor är täckta av lera. Jag passerar en värld som bara måste vara ett utdrag ur en dystopisk science fiction-film. Det bara fortsätter och fortsätter; industrier efter monokulturer efter shoppingcenter efter tågrälsar och tullar. Jag förstår inte. En gång var allt det här skog. Och nu befinner vi oss i en situation där vi kämpar för dom allra sista gamla plättarna som finns överhuvudtaget. Hambacher är en av dom. Att kämpa för dessa skogar betyder så himla mycket. Så jag är otroligt tacksam till alla i Hambacher och vad dom gör, men nu måste jag hem. Nu tar jag med mig mina erfarenheter från Hambacher och åker tillbaks norrut.

Hambacher bleibt!! <3

Samer gör motstånd mot nya diskriminerande fiskeregler i Sápmi (Norge Finland)

LÄNK: Indigenous led resistance against new fishing regulations

Detta bildspel kräver JavaScript.

Välkomna att stötta kampen för samiska rättigheter till vatten och mark! Om du vill vara med och delta är du välkommen att besöka platsen och vara med i att vakta moratoriumet. Solidaritetsaktioner/demonstrationer är också bra för att uppmärksamma frågan om samiska rättigheter till sin kultur!

Čearretsuolu – moraturium sone Čearretsuolu er en liten holme som ikke tåler så mye trafikk og mennesker. I respekt for og i samarbeid med naturen på øya og fugler og dyr så vil det aldri være mange mennesker der. Hvis det kommer mange som vil støtte Čearretsuolu – moratorio vil det være mulig å bo på fastlandet på nordsiden av øya.

 

 

 

 

Vi är rädda att ni ska dö

Smärtan, den skarpa som tvingar oss in i ångest. Smärtan, som får oss att bli destruktiva. Vad gör vi med den?

Under ockupationen i Umeå så var det en jobbig stämning. Det var många människor på samma ställe som verkade må dåligt. Jag fick intrycket av att en del använde droger för att dämpa sin ångest och depression.

Jag vill inte vara en del av en sån kultur. Det är inte anarki för mig. Eftersom att jag själv mår dåligt så dras jag lätt ner i destruktiva mönster. Det är otryggt och jobbigt och gör mig illa.

Kolonierna måste börja granska sig själv som rörelse. När några inte mår bra och skadar sig själva så skadar det hela flocken. Det finns gånger vi i olika grupper kan bli sektiga och uteslutande. Det finns gånger jag och andra varit macho och kört över andras känslor.

Kanske är det ibland bra att söka hjälp på andra ställen än inom gruppen, kanske har vi inte alltid det som behövs för att hjälpa varandra. Jag känner att mitt hat mot samhället har gjort mig rädd för att söka hjälp hos dess institutioner. Detta har varit destruktivt för mig i och med att jag redan långt tidigare hade behövt den hjälpen.

Känslor är inte alls lätt. Men det är just därför vi måste prata om dom. Vi måste tillåta varandra att känna och att ta plats med våra känslor. Det kanske låter som en självklarhet. Men i en grupp kan känslor ofta ta omvägar, yttra sig på destruktiva sätt istället för att låtas bearbetas tillsammans.

Om vi ska driva en kamp, måste det jobbiga i kampen som trauman och rädsla pratas om. Varje gång. Hela tiden. För det blir till slut osynligt och svårt att förstå sig på när det hela tiden grävs ner djupt inne i allas hjärtan. Våra hjärtan är ömtåliga men också starka om vi tillsammans tillåter varandra att känna. Känna mycket och känna lite. Tillåter oss att vara ledsna, glada, arga, nyfikna, rädda, spralliga, irriterade, stressade, fantasifulla, nervösa, hoppfulla, lyckliga etc.

Vi är rädda att ni ska dö. Ni är våra vänner. Vi bryr oss om er. Ni är värda att må bra, att må bäst.

Texten är skriven av flera olika personer.

/Koloniernas sinnessjuka psykfall