Kategoriarkiv: ockupation

Twin Peaks ockupationen vräkt igen

Blockaden som inleddes natten torsdagen den 12 maj i Twin Peaks Ranasjö vräktes igen av polisen måndagen den 16 maj. Det var en mysig, inspirerande, stundvis spänd och intensiv tid fylld av alla möjliga känslotillstånd. Ännu en gång har lokalbor i Ångermanlands inland satt hårt mot hårt i kampen för en levande glesbygd. Under dessa dagar kunde företaget inte använda vägen som ledde in till en stor del av den tilltänkta vindkraftsparken i Ranasjö.

En skypod var fastknuten i en vägbom som företaget satt upp för att höja säkerheten sedan förra blockaden. Uppe i skypoden satt hela tiden en person som, ifall repet skulle kapas, skulle falla ner. Dessutom dök det upp en hög trefot som en överraskning natten till måndagen. Tidigt på morgonen dök arbetarna upp och satt i sina bilar och väntade vid barrikaderna. Hela vägen fram till bommen var full av stenar och grenar. Efter några timmar dök polisen upp. De försökte övertala aktivisterna att komma ner frivilligt, men aktivisterna satt kvar. Poliserna funderade på hur de skulle göra och tiden tickade för företaget.

Efter att ha fått dit en maskin med en skylifter tog de ner personen från skypoden, tog ned den helt osäkrad många meter över marken och vidare ner på marken. Man kunde se lättnaden hos poliserna att de äntligen fått ned en av två personer i säkert förvar. När de var upptagna med att planera hur de skulle få ned personen i trefoten sprand den nedtagna personen ut i skogen. Polisen sprang efter, men kom tillbaks svärandes ganska snart därefter.

(Pinsamt)

När de fått ned personen i trefoten höll de med ett stadigt grepp och slängde in den i polisbilen direkt. Efter en stund for de iväg till polisstationen i Sollefteå. Aktivisten rapporterar hur polisföraren kör långt över hastighetsgränsen och skruvar upp volymen på radion när Roger Pontares ”När vindarna viskar mitt namn” börjar. Efter att ha kört 70 km/h på en liten gata mitt inne i ett villakvarter i Sollefteå blir det ett långt förhör. Aktivisten är misstänkt för narkotikabrottoch grovt egenmäktigt förfarande. Snabbtestet för narkotika visade negativt resultat, och man kan ju fråga sig om inte ”grovt” egenmäktigt förfarande var att ta i lite. Men i och med att det kan leda till fängelse kunde de ta DNA-test också. Vi vet av erfarenhet att andra som gjort liknande aktioner fått egenmäktigt förfarande av normalgraden, dvs några tusen i böter. Efter några timmar släpptes i alla fall personen.

Den andra blockaden är nu över, men kampen sinar inte. Nu hämtar aktivisterna andan och börjar planera sitt nästa drag. En av aktivisterna säger: ”Kanske att nästa måltavla blir SCA. Vi är inte bara emot just den här vindkraftsparken. Vår kamp är emot all form av exploatering, häromkring och bortom, och just här är SCA en av de största bovarna i skogen.”

”Bring down Arise” och ”Vindkraft = Kalhyggen = Gruvor = Olja”
Café Blockad
Trefoten
Rosmilda blev vräkt från trefoten

Lite nyhetsinslag från aktionen mot vindkraftsexploateringen

SVT:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/ingrid-vi-kommer-att-bli-valdigt-jobbiga-att-flytta-pa

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/aktivister-har-gravt-ner-bil-mitt-i-vagen-demonstrerar-mot-vindkraftsbygget-i-solleftea

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/lovar-fler-aktioner

SR:
https://sverigesradio.se/artikel/aktivister-har-gravt-ner-bil-mitt-i-vagen-demonstrerar-mot-vindkraftsbygge

Amnesty Sápmi
https://amnestysapmi.se/lokalbor-blockerar-vindkraftsbygge-i-solleftea-kommun/

Blockaden är bruten

Men det betyder inte att kampen är över! Det spånas på nästa steg, vill du vara med så kontakta oss eller håll koll på sidorna. Salsjö var den första blockaden av en vindkraftsanläggning i Sverige och det vart ju en succé! Under några intensiva dagar hade vi konsert och fika på första maj, många engagerade personer på besök, mycket spridning och nya kontakter. Alla som satt fast hos polisen är nu släppta och har kunnat åka hem. Nu andas vi ut en stund, men sen kör vi vidare, häng med!

Twin Peaks Ockupationen

Nu har några lokalbor och aktivister påbörjat en ockupation emot vindkraftsbygget och den gröna kolonialismens framfart. En tämligen sevärd ”Mad Max” bil står parkerad mitt på uppfarten till det påbörjade vindkraftprojektet ”Twin Peaks” på Salsjö i Sollefteå kommun. Vad vi vet är det här den första blockaden av vindkraft i Sverige.

Det har varit en långdragen kamp för lokalbefolkningen, men efter alla verkningslösa ”dialoger” och ”samråd” har det nu blivit dags att trappa upp motståndet. Kampen mot kolonialismen fortsätter.

Lokalbor blockerar vindkraftsbygge med sina egna kroppar

Idag, söndagen den 1 maj 2022, blockeras vindkraftsbygget ”Twin Peaks” i Sollefteå kommun av några beslutsamma lokalbor som bokstavligen har satt sig i vägen för etableringen av ännu en vindkraftsindustri i Norrlands inland.

De är ett antal engagerade medborgare som har sett det nödvändigt att genom direkt aktion rikta uppmärksamheten på, och försöka sätta stopp för, den hänsynslösa exploatering av den norrländska landsbygden som just nu pågår över hela Sapmi. Med sina kroppar har de blockerat den väg som används för att anlägga vindkraftverk uppe på höjden i Salsjö.

”Detta är inget vi vill göra. Vi skulle helst slippa. Vi skulle hellre vilja fokusera på att gräva odlingsbäddar, ta hand om djuren, fiska, hugga ved, renovera bostäder, vårplöja, anlägga våtmarker, bygga sociala nätverk och klappa katter. Vi skulle mycket hellre vilja kämpa för att bidra till en positiv utveckling, en levande glesbygd och en restaurering av våra landskap än att försöka sätta käpparna i hjulen för det här koloniala projektet. Men nu när inga parlamentariska medel fungerar måste vi ju försöka med något annat.”, säger en av ockupanterna på plats.

Sollefteå kommun bidrar redan i hög grad till Sveriges elproduktion. Det är landets näst största leverantör av vattenkraft med sina 26 vattenkraftverk. Till det kommer 111 vindkraftverk. Det har inneburit stora ingrepp i miljö och livsbetingelser och nu anser aktivisterna att det får vara nog.

Sedan Sollefteå kommun beslöt att godkänna planerna på tre nya vindkraftsindustrier i skogarna mellan Ångermanälven, Fjällsjöälven och Faxälven, det som nu kallas för Twin Peaks Salsjö, Twin Peaks Ranasjö, och Vindpark Vaberget, har det blivit allt mer uppenbart att dessa etableringar hotar hela bygden. I en tid då inflyttningen ökar med rekordfart, huspriserna stiger, skolorna fylls med nya elever och turisterna flockas till fiskevatten och vandringsleder hotas nu istället företag i närområdet av konkurs när naturen skövlas och livsbetingelserna försämras allt mer.

Det aktuella ingreppet medför ännu en inskränkning på samernas renbetesmarker. Sedan beslutet togs av Länstyrelsen att bevilja tillstånd för dessa vindkraftverk har sametinget vid upprepade tillfällen kraftigt protesterat mott dessa intrång. Detta har Sollefteå kommun och länsstyrelserna i såväl Västernorrlands som Jämtlands län valt att helt bortse ifrån. Istället hävdar man hårdnackat att ”riksintresset för vindkraft går före riksintresset för naturvård och för rennäring”.

Men vindkraftens förödande effekter verkar inte bara lokalt. Det handlar inte bara om lokalbefolkningen, rennäringen, störningarna, djurlivet och mikroplasterna.

En lokalbo säger: ”Det här får konsekvenser långt utöver vindkraftparken i sig. Det man ser, en vit pelare med tre roterande vingblad, är bara en liten del av vad ett vindkraftverk egentligen är. Ett vindkraftverk är också kablar, plattor, vägar, dränering, substationer, elledningar och master. Alla dessa material kommer någonstans ifrån. Det krävs också lastbilar som ska frakta material, grävmaskiner, tåg, skepp, och stora kranar. Och alla dessa maskiner drivs ju av diesel.”

Vindkraftsindustrin är oundvikligen sammankopplad med andra väldigt smutsiga industrier. T. ex. är framställningen av stål och cement stora klimatbovar, och behövs i stora mängder vid anläggandet av ett vindkraftverk. Mera vindkraft innebär exempelvis järnmalm ifrån Gállok, koppar från Aitik, Viscaria och Laver, sällsynta jordartsmetaller från Norra Kärr, cement från Gotland och nickel från Rönnbäcken. Det planeras just nu en dubblering av antalet gruvor för att tillgodose den så kallade ”gröna omställningen”. En omställning som behöver gruvbrytning, fossila bränslen, och som kör över lokalbefolkning och urfolk, är inget paradigmskifte. Det är bara mer av samma. Aktivisterna kallar det istället för ”grön kolonialism”.

En aktivist säger: ”Den här kampen är för oss större än bara mot vindkraft lokalt. Det här är en kamp mot ett helt kolonialt system där de rika lever på bekostnad av naturen och glesbygden. Det är en kamp mot industrialiseringen av våra landskap. Det är en kamp för rent vatten, fasta berg, levande jordar och i slutändan för livet i sig. Nu får det faktiskt vara nog.”

Vi kräver att skövlingen av våra kulturmarker stoppas.

Vi kräver ett omedelbart stopp för vindkraftsprojekten i Salsjö, Ranasjö och på Vaberget.

Engagerade invånare i Sollefteå kommun

Hjälp till

För er som vill stötta och hjälpa till finns det oändliga möjligheter. Det allra bästa är att besöka platsen, eller helt enkelt ansluta till ockupationen, men det finns också många sätt att bidra utifrån. Sprid ordet i alla kanaler du kan. Anordna stödfester. Samla in pengar. Skriv insändare. Starta fler blockader.

Hitta dit

Kör på vägen mellan Näsåker och Edsele. Sväng av mot Salsjö. Följ vägen i några kilometer. Kör förbi första svängen till vänster, men håll sen vänster längre fram när vägen delar sig i två. Fortsätt. Framme.

Donera

Swish: 1234329090 (skriv ”twin peaks”)
Bankkonto: 8420-2, 734 225 823-8 (skriv ”twin peaks”)
IBAN: SE07 8000 0842 0273 4225 8238
BIC: SWEDSESS
Account owner: BOKKAFÉ ANGBETT

Kontakt

Ring gärna oss på vår läger-telefon så kan vi berätta hur läget ser ut och vilka behov som finns för ockupationen. För frågor om vindkraftsetableringarna generellt går det också utmärkt att kontakta ”Levande Älvdal”.

Ockupation: 0767 76 30 96

Levande Älvdal: 0703 41 79 95 (levandealvdal@gmail.com)

Mer information

stoptwinpeaks.wordpress.com

levandealvdal.org

kolonierna.se

Skogsupproret mot Sveaskog

För oss som bor här uppe är det ingen nyhet att de sista skogarna håller på att försvinna. Med skogarna faller vi. Det är så enkel matematik. Vi ser timmerbilarna fullastade försvinna neråt. Vi bor i söderns skafferi. Gång på gång tömmer dom markerna utan att ge något tillbaka.

Sveaskog är bara en av alla dom.

Nu går samer och andra missnöjda och förbannade människor ihop och försöker sätta käpparna i hjulen på det statligt ägda skogsbolaget Sveaskog. Initiativet kallas ”Skogsupproret” som började i november förra året med att storma Sveaskogs kontor i Stockholm. Vi tänker inte ge upp. Vi känner inte att vi har något annat val än att försöka utveckla en hållbar motståndskultur. Ingen annan kommer att rädda oss. Vi måste göra det själva. Det är väl ganska uppenbart.

Paharova

Natten den 22 april intog en grupp Paharova i Ängeså sameby. Några byggde en näverkåta mitt på vägen där skogsmaskinen skulle ta sig ut. Några satte sky-pods i träden som i sin tur var knutna i tunnor fyllda av cement med en lock-on där en människa skulle kunna låsa fast sin arm när polisen kom. Längre ner byggdes fler lock-ons och senare även en monopod direkt i anslutning till skördaren. I skogen sattes det upp en lavvu med kamin där vi kunde torka kläder och mysa i värmen.

Vräkningen kom tidigare än väntat, och vi var tyvärr dåligt förberedda. Polisjävlarna rev alltihop inklusive näverkåtan. En person klättrade upp på kåtan och satt där i några timmar. Trots att kåtan var uppenbart instabil fortsatte de att ta bort slanor medans personen satt där uppe. Efter att ha skakat lite i kåtan, och med alla möjliga skrämseltaktiker försökt få ner personen, tände de en eld istället och började bränna upp slanorna. Poliserna skrattade och skämtade medans elden tog sig.

Kolonialismen slutade aldrig.

Juoksuvaara

Samtidigt ockuperade några andra människor Juoksavaara och blockade skogsmaskinen där med sina kroppar och kedjade fast sig. Efter vräkningen i Paharova flyttade fokuset till Juoksavaara där renbetes-timmerhage byggdes tvärs över vägen framför ett torn. I skotaren knöts ännu en sky-pod. På det nya kalhygget ligger stockarna uppradade. Gamla träd. De som vet. En skog som aldrig varit kalhuggen förut. Brandstubbar. Meter höga myrstackar. Gigantiska sälgar. Sorg och uppgivenhet. Ilska och frustration.

Det spelar ingen roll om vi förlorar. Det visste vi redan att vi skulle göra. Men vi blir bättre och vi blir fler. Vi vet att vi har oddsen emot oss, men vi kan inte stå och se på.

Om du vill engagera dig är hela sommaren fullspäckad av möjligheter. Vi har kommit i kontakt med arga samer som Sveaskog måste meddela innan de ska avverka. Och eftersom vi vet var de är kan vi förstöra deras planer så gott vi kan. Ju mer ekonomisk skada desto bättre. Antingen kontakta ”Skogsupproret” eller bilda en egen autonom grupp med valfri nisch och kör på med eller utan namn. Alla möjliga taktiker behövs. Det är ingen som vet vad det är som kommer att fungera i slutändan. Antagligen en kombination av det mesta. Vi lär oss eftersom.

Vi är ett gäng i framförallt norr som försöker skapa en autonom kaotisk kultur av motstånd och frigörelse. Skogsupproret fortsätter oavsett namn. Det här är sista striden. Sen är de sista skogarna avverkade. Tidsperspektivet är skrämmande.

”Skogsupproret” har tre krav:

STOPPA SKOGSMISSBRUKET
Riksdagen ska stoppa avverkning av all kvarvarande naturskog, upphör med kalhyggen i skogsbruket och låt trädplantager åter utvecklas till levande, artrika ekosystem.

AVKOLONISERA SÁPMI
Skogsbruk som påverkar traditionella samiska renbetesmarker, jaktmarker och fiskevatten ska endast ske med samiskt medgivande, och mark i Sápmi som stulits av staten ska efterhand återlämnas till samisk förvaltning.

DEMOKRATISERA VÅR SKOG
Låt medborgarråd ta fram ett ramverk för ett rättvist skogsbruk på skogsmark utanför Sápmi, som bekämpar pågående klimatkatastrof och massutrotning och lämnar en livskraftig skog för framtida generationer.

Protestläger i Gallok! 7-9 aug

Nu är det klart. Gallok står återigen under fysiskt hot! De stora bergs-ätarna på Beowulf är hungriga och vill provborra efter lite järnmalm (igen!). Än så länge har vi inte fått reda på när vad jag vet, men någon gång i augusti verkar det som.

Tänkte bara att jag skulle sprida ordet och att de som vill vara med på skogsläger kan vässa knivarna, lappa igen mygghatten, leta fram tält, sovsäck och de där kedjorna och lock-onsen som ligger och skrotar på vinden. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att spendera en sensommar på än i en extremt vacker natur runt elden om kvällen med fina människor i uppror och kärlek.

Vi tänkte att ”ett datum är ju bra” så vi satte 7-9 augusti. Sen vet jag att vissa kommer att åka dit tidigare (vilket är kanon) och hoppas att många vill stanna kvar efter!! Lägret är öppet för förslag och initiativ. Vi tänkte hålla det simpelt och fokuserat. Tyvärr har vår email varit lite inaktiv den senaste tiden, men nu ska vi försöka skärpa oss, så hör gärna av er om det är något. Om inte annat så ses vi kanske på barrikaderna!

Skogskamp om 200 åriga Blodstensskogen

Hej! Vi har ockuperat en hotad skog i Uppsala och nu har vi mottagit hot om vräkning. Vi väntar fortfarande på datum, men hör gärna av er om ni vill engagera er på något sätt eller sprida ordet!

Mer info:

Som en del av gentrifieringsprojektet i Eriksberg har Uppsala kommun beslutat att Blodstensskogen ska skövlas och ersättas med höghus. Skogen som är mer än 200 år gammal bebos av en mängd hotade arter och fungerar som en ekologisk korridor där djur och växter kan vandra mellan stadsskogen och hågadalen. Förra sommaren började en grupp aktivister bygga en trädkoja för att försvara skogen.

På grund av en överklagansprocess har byggandet hittills fått pågå relativt ostört och fått starkt stöd från de som rör sig genom skogen, men efter denna milda och lungna vinter har kommunen tillsammans med våren vaknat och hotar att riva kojan. Även om  grannarnas stöd är en förutsättning för en framgångsrik kamp behövs fler direkt involverade för att omöjliggöra en vräkning. Det finns många sätt att delta i allt från byggprojekt till direktaktioner, mediaarbete eller bara att sitta och fika i en tall. Allt som krävs är din energi och vilja att försvara
en av de få naturskogarna vi har kvar.

För att engagera dig i ockupationen är det enklast att komma förbi en lördag vid 3-tiden. Följ stigen mellan Marmorvägen 10 och 12 in i skogen, eller kontakta blodstensskogen@riseup.net

Här kan du läsa mer om skogen:
https://www.mittskifte.org/petitions/gor-blodstensskogen-till-ett-naturreservat
Hoppas vi ses!

Försvara Blodstensskogen

Intergalactic week @ ZAD

 La Zad lever och är nu under återhämtning efter vårens militära insatser från statens håll.

För er som inte vet så har en på La Zad i Frankrike haft ett seglivat motstånd mot ett bygge av en flygplats under en lång tid. Vilket faktiskt har lyckats skulle en kunna säga, för nu blir det ingen flygplats! Ganske fett faktiskt.

Nu kämpar zadisterna för att få finnas kvar på platsen, men har blivit överväldigade av ett hårt förtryck där staten gått in med enorma resurser och kastat granater och skjutit saker för hur mycket pengar som helst. Uppenbarligen är sådana här zoner av ”anarki” ett stort hot och något som bekämpas med dyra och brutala medel uppifrån.

För att nu se framåt bjuder La zad in till ett läger för att diskutera bland annat hur en upprätthåller en sånn här unik zon utan att falla in i olika förtryckande strukturer efter hand. Utöver diskussioner kan en få hjälpa till att återbygga, ta hand om och uppleva platsen.

Besöket i Hambacher

Mitt på den söndrade gatan, bland resterna av krossade flaskor, stenar, skrot och fast-gjutna lock-ons, brann nu en del av barrikaden. I bakgrunden hördes det konstanta pipet och bruset från gruvan, och ännu en helikopter cirkulerandes i närheten nånstans över oss. Jag befinner mig i Hambacher-skogen i västra Tyskland. Vi har just fått beskedet att skogen ska få stå kvar tills den sista mars 2018 (tack vare några fladdermöss verkar det som… och ett fucking jävla hårt motstånd så klart osv). Den spontana reaktionen var – så klart – att alla samlades vid barrikaderna, hällde på bensin på en av högarna och tände på. Det var fest; musik, tofu, cannabis, öl, brottning och skratt. Om det ens bara var en tillfällig illusion så befann vi oss just nu i laglöst land. Det var en speciell känsla. Jag stod och tittade in i glödbädden och myste i tanken. Det är långt ifrån perfekt här, men jag kan inte låta bli att känna lite hopp när jag inser att det finns sånna här platser.

Protestlägret är, enligt många jag pratade med, inte bara till för att stoppa gruvan. Dom flesta verkade vara eniga om att det handlade om något så mycket större än så. Det handlade på nått sätt om att skapa något nytt, försöka upprätta en zon av anarki, och försvara skogens gränser med alla metoder möjliga. Det är ett krig emot hela det rådande systemet. Inom denna uråldriga skog med storvuxna ekar bodde folk i allt från lerhus till husvagnar, tält och trädkojor, och efterhand har det bildats ett flertal byar som var och en står för sin egen organisering och nisch.

Många sprang runt i kamouflerade kläder med någon slags maskering redo att dölja ansiktet med, och alla hade sitt eget-designade kodnamn. Jag upplevde det svårt att komma nära folk, framförallt i början, eftersom det fanns en slags paranoid stämning. Och detta med all rätt. Det skulle varit konstigt om inte det fanns infiltratörer var det många som uttryckte. Så alla dom frågorna som vanligtvis inleder ett samtal föll nu bort, såsom var en kommer ifrån, hur länge en varit där och så vidare. Men efter ett tag så kändes det okej. Det är ändå rätt tråkiga frågor trots allt.

Men trots lägrets stämpel som militant och terroristiskt; trots sabotage av stora maskiner, molotovs, pilbågar, tjär-bomber och stenkastning verkar det finnas ett stort stöd utifrån. Hela tiden kommer det donationer med mat, byggmaterial, kläder, verktyg, och allt möjligt annat. Då och då arrangerades skogsvandringar för folk utifrån och det kom hundratals människor som blev guidade genom skogen. Det var både kul samtidigt som jag inte kunde låta bli att känna mig som ett djur på ett zoo som folk kom och ville hälsa på och hänga med. Oavsett så var det peppande att känna att lägret var större än bara lägret, och att folk kan få upp ögonen för ett annat sätt att leva på. Kanske kan dom också få uppleva på egen hand att terroristerna faktiskt är rätt trevliga ändå.

Under min tid i Hambacher fanns det möjlighet att lära sig allt ifrån att klättra och bygga trädkojor till att avbeväpna poliser och hur en slåss med knuten näve utan att skada sig. En av kvällarna hamnade jag helt plötsligt på ett svettigt rave med psykadelika och trance.  Det var skönt att skaka på rumpan lite. Annars kunde en tillbringa tiden i nån freeshop, på biblioteket, i muséet, cykelverkstan eller titta på alla fina träd.

Byn jag hamnade i hette Gallien vars kollektiva trädkoja bestod av tre våningar. Underst var det förvaring, i mitten kök, soffor och en vedspis, och överst ett sovloft med ett golv täckt av madrasser. Det var varmt och mysigt. Tätt intill varandra spenderade vi kvällarna med att spela musik, äta mat och prata. Det blev diskussioner om bland annat anarko-primitivism, sexism, våld, säkerhetskultur, veganism och hbtq. Vi pratade också en hel del om vikten av ett mångfaldigt motstånd där allt ifrån byggande, symboliska aktioner, våldsamt motstånd, media, trädkramning och matlagning är viktigt och stödjer varandra. Dit var alla välkomna närsomhelst och bo, äta och leva, så får en bidra med vad en kan och känner för helt enkelt.

Som alltid på alla platser så smyger sig förtrycket in även i Hambacher. Det var folk, framförallt manliga personer, som tog upp väldigt mycket av utrymmet. Strukturer av sexism och machoism tog sig uttryck, en generell militant hets och förväntan skapade mycket underliggande stress och påtryckningar. Problem som att vissa tog på sig alldeles för mycket och vissa som inte gjorde någonting. Problem som att allt gick i sönder hela tiden och få som lagade och tog hand om sakerna när allt var allas. Och folk som blev av med saker, som dom ansåg var deras, hela tiden för att nån annan inte visste att det var privat. Jag kunde också känna av en slags bortskämdhet när det bara vällde in mat utifrån. Det är väldigt lätt att leva där utan att göra någonting och bara äta och hänga runt. Men det var inte mitt generella intryck, även om det fanns sådana personer också. Fast alla kanske inte måste vara arbetsamma och produktiva. Dom kanske hade andra funktioner som också är viktiga. Dessutom så kom jag precis efter en hård konfrontation med ordningsmakten så det är förståeligt om folk bara behövde hänga, chilla, knarka och ha det lite kaos ett tag.

Jag lämnar Hambacher med blandade känslor. Jag har träffat så många inspirerande människor och lärt mig så mycket. Samtidigt vet jag att jag inte skulle kunna bo där under en längre tid. Det var alldeles för mycket folk och ljud, för lite stabilitet, vatten och lugn. Jag vandrar bort från skogen med packningen på ryggen, passerar längs dom stora fälten av monokulturer, över autobahn och sätter mig på tåget på väg hem. Antagligen så stinker jag i hela tåget, har sot på kinderna, och mina skor och byxor är täckta av lera. Jag passerar en värld som bara måste vara ett utdrag ur en dystopisk science fiction-film. Det bara fortsätter och fortsätter; industrier efter monokulturer efter shoppingcenter efter tågrälsar och tullar. Jag förstår inte. En gång var allt det här skog. Och nu befinner vi oss i en situation där vi kämpar för dom allra sista gamla plättarna som finns överhuvudtaget. Hambacher är en av dom. Att kämpa för dessa skogar betyder så himla mycket. Så jag är otroligt tacksam till alla i Hambacher och vad dom gör, men nu måste jag hem. Nu tar jag med mig mina erfarenheter från Hambacher och åker tillbaks norrut.

Hambacher bleibt!! <3

Samer gör motstånd mot nya diskriminerande fiskeregler i Sápmi (Norge Finland)

LÄNK: Indigenous led resistance against new fishing regulations

Välkomna att stötta kampen för samiska rättigheter till vatten och mark! Om du vill vara med och delta är du välkommen att besöka platsen och vara med i att vakta moratoriumet. Solidaritetsaktioner/demonstrationer är också bra för att uppmärksamma frågan om samiska rättigheter till sin kultur!

Čearretsuolu – moraturium sone Čearretsuolu er en liten holme som ikke tåler så mye trafikk og mennesker. I respekt for og i samarbeid med naturen på øya og fugler og dyr så vil det aldri være mange mennesker der. Hvis det kommer mange som vil støtte Čearretsuolu – moratorio vil det være mulig å bo på fastlandet på nordsiden av øya.