Etikettarkiv: motstånd

Elden är Lös!

Som en del av antivalarrangemanget Elden är Lös anordnas en temahelg kallad Fast Mark, Rent Vatten i Jönköpings Kulturhus nu i helgen. Folk som varit med i Ojnare, i Gállok och i Norra Kärr kommer att prata idag lördag kl. 16.45-17.45 kring temat motstånd och delta i ett panelsamtal kl. 18.30-19.30 kallat ”Vad vill vi ha? Gruva eller Vatten?” med forskare, fältbiologerna och Aktion Rädda Vättern. Dessutom kommer filmen om kampen i Gállok – ”the Gállok Rebellion” – att visas imorgon söndag kl. 14.00.

För information om alla andra spännande föreläsningar och aktiviteter, besök arrangemanget Fast Mark, Rent Vatten här: https://www.facebook.com/events/1441087009514274/

 

Fascistmöten & Hungerstrejk

image

Nazistiska svenskarnas parti håller torgmöten runt om i Sverige just nu. Nazisternas antidemokratiska åsikter ska framföras till varje pris med hjälp av en armé av fascistpoliser. I Limhamn, Malmö började dom med att snutar red ner motdemonstranter och körde över en person med pikebuss. Var detta för att skrämma bort folk från att störa nazisternas kommande möten? I Göteborg kroppsvisiterades folk och delades upp i fållor av kravallstaket för att hindra dom från revolt. Nazisternas torgmöten banar väg för den verkliga fascismen, den som utsatta grupper redan drabbas av, alltså polisväsendet och nationalstaten. Folk var inte lika rädda för nazisterna – som sedan 90-talet dödat 14 personer – som för polisen. Efter mötena eskorteras nazister med skydd av tiotals pikebussar medan rädda rasifierade personer nekas skydd med motiveringen att ”polisen inte kan skydda alla”. I Norrköping blir skrikande motdemonstranter tagna av polis för ‘störande av allmän sammankomst’, med hot om rättegång trots att samma handling genomförs av tusentals människor runt om i landet. Då är alla som skriker för allas rätt till demokrati kriminella.

Fortsätt läsa Fascistmöten & Hungerstrejk

Dammprotester i södra Frankrike

Reflektioner och tankar som uppstod när vi spenderade lite tid på ett dammprotestläger i skogen Sivens i södra Frankrike, och om deras kamp mot mega-demonen – den som vi ibland refererar till som systemet! Vi behöver lära oss, och inspireras, av varandra för att trigga och effektivisera kampen. Det är därför vi vill dela med oss av upplevelsen.

All solidaritet till alla involverade medkämpar och vänner i Sivens! Kolonierna är våra att återta!Non_au_barrage_de_Sivens_Testet_expulsion

Vi fick slutligen sista liften till den lilla vägen som skulle leda oss till ”Collectif tant qu’il y aura des bouilles”, ett dammprotestlägret utanför Gaillac i södra Frankrike. Det var en kvittersolig dag i tidiga mars med regnet fortfarande hängandes som en påminnande slöja över landskapet. På vägen stod det sprayat: Non au Barrage. Vi visste att vi hade kommit rätt.

Vi visste däremot inte om där ens fanns ett läger eller hur stort det i så fall skulle vara. Vi hade läst att polisen hade varit där bara några dagar tidigare och vräkt lägret med sin institutionaliserade aggressivitet (vi skulle senare få höra hur poliserna, så fort de fick mediaskugga, tog till de mest brutala våldsmetoder i sin ”hantering” av situationen). Vi vandrade vidare längs vägen, mitt bland trädvisdom och nyvakna nässelskott, tills våra nyfikna sinnen stötte på något som liknade en mindre by av trädkojor, jurtor, husbilar och utedass m.m. Vi möttes av glada blickar och sökte ivrigt efter engelsktalande individer som kunde ge oss en inblick i situationen. Det var svårt, men till slut lyckades vi skapa oss en vag uppfattning om vad som hände, hade hänt och skulle kunna hända.

Allt det vi nu skådade hade blivit uppbyggt bara på några dagar, sedan vräkningen, och vi förundrades över kollektivets effektivitet och praktiska förmåga till att kunna samordna en så produktiv återuppbyggnad av ett nytt läger ett stenkast bort, på andra sidan vägen. Eftersom vi inte hade vetat vad vi skulle förvänta oss så kändes det fantastiskt att komma till ett engagerat och aktivt protestläger. Vi var på jakt efter äventyr, inspiration och kunskap som vi skulle kunna ta med oss till framtida kamper, men vi ville också dela med oss av egna tankar och erfarenheter.

Vi utforskade området, placerade våra sovsäckar på madrasstäckta golv i ombonade bambujurtor. Kvällen började kasta sina skuggor, och människor famlade efter pannlampor, vinöppnare och rullpapper. Det var dags för vårt första stormöte. Cannabisdofter, passionerade diskussioner med häktiskt temperament, och klassiska mötesstrukturer med alla dess gestsystem och komplikationer. Det var svårt att hänga med trots översättarens ansträngningar med lågmälda summeringar. Stämningen var tung, och en kunde känna desperationen som hängde i luften; alla ville såklart vara mer effektiva, och diskussionerna kunde hålla på långt in på småtimmarna. Konsensusproblematiken tog musten ur många, även de eviga detaljdiskussionerna. En efter en droppade ut ur tältet för att söka sig till tandborstar. Det kontinuerliga kvällsstormötet var i alla fall en rutin som gav en stabil och effektiv tillvaro där en kunde engagera sig så mycket en själv ville. En rutin värd att omfamna i kommande kamper både för diskussioner, överläggningar, bestämmelser, reflektioner och socialisering.

I kollektivet fanns ett ständigt flöde av glädjeutformningar med lek, festmåltider, musikskapande och kreativitet. Hyllningen till livet, och uppskattandet av friheten kollektivet tillägnat sig själva, fyllde lägret. Lägret var så mycket mer än bara en protest. Det var också en ockupation; upprättandet av en autonom zon. Atmosfären doftade gemenskap och solidaritet. Det outtalade slagordet verkade vara: ”allt åt alla”. Det fanns en allmänt accepterad inställning att alla delade på i princip allting. Tobak, vin och mat etc. existerade såsom kollektivt ”ägda”. På så vis fanns det utjämningsmekanismer som bidrog till en social och ekonomisk jämlikhet och trygghet i kollektivet. Den sociala strävan var beundransvärd, och alla bidrog så gott de kunde utifrån deras unika kunskap, tillgång och förmåga. Ur kaoset, den nästintill obefintliga strukturen, flödade inspirationen, engagemanget och kreativiteten.

Det finns även en blogg som är kollektivets ansikte utåt (länken är översatt från franska till svenska i Google-translate): http://tantquilyauradesbouilles.wordpress.com/

På hemsidan kan en finna bilder, information, uppdateringar, behovslista (ständigt uppdaterad och ändrad), mötesprotokoll, pressuttalanden, förslagslåda med förslag på saker som behövs göras (vem som helst verkar kunna fylla på), flyers, affischer och allt möjligt annat som är relaterat till kampen och kollektivet.

Vi fick reda på att det fanns olika ansvarsgrupper för praktiska saker såsom matlagning, bygge, rättigheter, sjukvård, media, dumpstring, dokumentation och blogguppdatering etc. Det utformades fler grupper vid behov som det flytande kollektivet upprättade under kvällsmötena.

En grupp som kanske borde ha upprättats är en som försöker engagera lokalbefolkningen och allmänheten utom ”aktivistkretsarna”, samt en grupp som välkomnar och engagerar nyanlända. Det var dock svårt för oss att föra vår talan för något liknande i en sådan diskussion då vår förståelse för det franska språket i princip var obefintlig. Enligt vad vi lyckades snappa upp så fanns det generellt sätt väldigt lite fokus på att bredda kampen och aktivera lokalbefolkningen och allmänheten. Det var lite som att det verkar finnas en slags aktivistkrets i Frankrike som tillhör en viss genre, ett visst kulturellt fack, som är de enda som ägnar sig åt direkt motstånd. Det var allt från kommunister till anarkister och hippies, eller vad folk nu än vill benämna sig med, men alla delade ändå en viss värdegrund, en viss kulturell strävan.

De olika ansvarsgrupperna kunde sedan arbeta mer effektivt i sin småskalighet utifrån de riktlinjer som stormötet hade utformat. Detta gav upphov till en frihetlig kreativitet hos grupperna. Dessa mindre grupper var även dessa väldigt flytande. Folk hjälpte till lite med vad de kände för och hoppade mellan grupperna. Det viktiga var att det fanns några få som var gruppansvariga, men sedan var det väldigt flytande. De som var trötta på att bygga hackade lite lök, och någon körde och dumpstrade, medan andra chillade, eller tog initiativ till att städa, leka eller sortera. Det fanns alltid något att göra, och det verkade inte krävas så mycket mer schema och struktur än så för att faktiskt också få saker och ting gjorda.

Grupperna höll också i workshops. Kunskapsutjämning verkade prioriteras för ett effektivare, sundare och ihärdigare motstånd. Det hölls workshops i första hjälpen, självförsvar, knopar, klättring, och rättigheter etc. Fokus låg på det praktiska.

Det verkade finnas en allmän icke-dogmatisk attityd; att folk gjorde lite såsom de själva ville. Det verkade som att det fanns utrymme för en mångfald av åsikter, metoder och taktiker. Vissa var pacifister och klättrade i träd medan andra funderade på direkt beväpnad konfrontation med statsmakten och företaget. Vissa ansåg t.ex.att träd-klättrar-taktiken var idiotisk då de som vägrade komma ner när polisen beordrade det skulle tas ned förr eller senare ändå och då åka på bestraffning. Dessa förespråkade istället barrikader och direktkonfrontation som en effektivare strategi, om än otroligt svårt med tanke på polisens effektiva våldsmetoder. Beväpnad kamp var inte uteslutet: ”whatever works” sa personen jag samtalade med gällande taktiker; en slogan jag tycker vi borde använda flitigare i kampen. I lägret fanns alltså både plats för taktiker som involverar barrikader, knutna nävar och trädkramningar. En verkade göra det en själv ville, kunde och ansåg vara bäst för kampen, fast med kollektivmötenas diskussioner i åtanke.

Det fanns en tendens, en slags generell mentalitet, bland medlemmarna i kollektivet att ta varje tillfälle en kunde för att fira men också till att uttrycka sitt förakt mot polis och företag. De snabbt tömda vinflaskorna, matglädjen, drömmarna, trummsessionerna och festligheterna från morgon till kväll. Samtidigt: livliga diskussioner, frustration och sorg. Mot polisen moonade folket; skrek fula ord, provocerade, knuffade, försökte skapa kaosscenario. En på lägret berättade att folk där tog varje tillfälle i akt till att njuta av den frihet som de tillägnat sig samt uttrycka det hat som de känner mot det kapitalistiska våldssamhället. De verkade se zonens autonomitet, dess självutnämnda fristad, som en faktisk realitet. Det här var deras liv, deras livsrörelse.

Det verkade inte finnas så mycket tankar på att försöka upprätthålla en bra mediabild utan folk bara körde på med all radikalitet de hade inom sig. Här finns viktiga insikter att hämta. Samtidigt som radikaliteten är väsentlig måste en akta sig för att, direkt eller indirekt, exkludera eller skrämma iväg andra potentiella medkämpar. Däremot verkar det generella temperamentet och mentaliteten helt annorlunda i Frankrike än i Sverige. Kanske är inte den hätska stämningen och cannabisen något som skrämmer bort folk där på samma sätt som det skulle göra i Sverige. Det är svårt att spekulera i, men definitivt värt att reflektera över. Jag tror verkligen att det är viktigt att motståndet inte blir en ”aktivism” med en viss slags intern kultur. Jag tänker att en ständigt behöver arbeta aktivt för att bredda kampen och undvika starkt präglade sociala miljöer som skrämmer bort dessa andra potentiella medkämpar. Skiljelinjen mellan att praktisera det radikala och att kunna bibehålla en inbjudande och ödmjuk ton är inte helt enkel. Därmed tror jag det är viktigt att reflektera kring hur en kan uppnå detta mål och på så sätt radikalisera allmänheten och skapa en kultur av motstånd som överskrider arbetsdelningens principer. Kampen för att normalisera motståndet, och radikalisera allmänheten, är minst lika viktig som kampen mot civilisationens våldsamma institutioner i sig. Det behövs en långsiktighet, en ständigt växande grogrund av kreativt engagemang, för en vilt vacker framtid.

En annan viktig insikt som kom till mig under vistelsen i kollektivet var nödvändigheten av balans mellan skojsigheter och ett effektivt motstånd. På ett fantastiskt inspirerande sätt lyckades kollektivet ha en chill feststämning med musik, god mat och siestatupplurar samtidigt som de besatt en otrolig effektivitet med lagom mycket struktur, ständigt flytande och omformulerad. Vissa ansåg att de borde göra mycket mer och vara effektivare istället för att ta det så lugnt och njuta, men jag anser att en balanserad inställning på detta sätt gör att folk inte blir utbrända.

Att upprätta ett kollektiv, ett autonomt community, där folk faktiskt strävar efter att bygga upp ett långsiktigt liv med odlingar, sovrum, allmänna ytor och social gemenskap och glädje, innebär kanske att fler har orken och viljan till att bedriva ett långsiktigt och seglivat motstånd på detta sätt. Det här är ett exempel på hur motståndsrörelsen och omställningsrörelsen kan börja sammanflätas och gynna varandra i en dynamisk process. På sikt skulle kanske även skogens liv bli en del av kollektivet i en starkare emotionell koppling. Kampen mot industricivilisationen utesluter inte kampen för ett annat sätt att leva på. Det är här livets olika strävanden sammanflätas till en enda strävan. Lägret i skogen Sivens ger en hint av inspiration om detta. Kampen måste i praktiken vara helhjärtad, ödmjuk och känslomässigt ärlig. Det är bara då som vi kan skapa utrymme för den frihet vi strävar efter. Det är först då vi kan praktisera sann besjälad anarki. När jag skriver ”anarki” syftar jag på en praktisk livsfilosofi som innebär att en tar sig själv och sina känsloflöden på allvar; att en utövar ens ideal i praktiken, som en medveten och sund ignorans av de maktstrukturer som systemet vill fängsla oss i. För att radikalisera allmänheten måste vi hitta en balans där vi vågar ge uttryck för våra emotioner, alltså upprätta och praktisera zoner av anarki både inom och utom oss själva, såsom radikala och känslomässiga individer. Samtidigt som vi inte vill skapa en avskräckning och exkludering utav oliktänkande.

Balansen finns att hitta i de specifika situationerna. Vi måste bara förstå vad vi är ute efter. Att avkolonisera sig själv och sin omgivning, genom att vara ärlig i sitt sätt att tala på, i sitt agerande, är ett enormt viktigt steg i radikaliseringen och expansionen av motståndsrörelsen. En måste bara finna en ödmjuk balans i det hela, som andra grupper än den grupp av redan existerande radikaler, kan ta till sig. Radikaliseringen är mest effektiv i de praktiska situationerna. När människor upplever, är med i hela processen. Det är detta som sker vid exempelvis ett protestläger. Då blir de radikala metoderna mer och mer begripliga och resonabla. Det är där en möter polisens, statens, systemets inneboende Voldemort. Utmaningen är att få ut folket i kampen, att välkomna dem och visa dem medmänskligheten och kärleken till allt levande.

Inget protestläger är perfekt och kommer aldrig att vara det. Protestlägret och kollektivet i Sivens gav upphov till många tankar och frågeställningar. Det kändes som att vi hade varit där hur länge som helst eftersom perioden var så fullspäckad av nya intryck och intensivt reflekterande. Så efter ungefär en vecka kände vi att det var dags att lifta vidare på vår resa, ner mot Spaniens sydkust; vidare mot nya äventyr. I kommande kamper kommer vi att ta med oss de insikter som tiden i Sivens fört med sig och försöka utveckla dem och sprida samtalen.

Ett effektivt, eskalerande och ödmjukt motstånd är förutsättningen för en avkolonisering av våra liv. Motståndet måste bli det självklara; det måste bli normen. Det fria livet, den självutnämnda anarkin, måste införlivas i alla sammanhang. Vi måste göra allt för riva ned det system som burar in den mosstäckta dansen som våra kroppar inget hellre vill än att sjunka in i; hur vi bara vill uppslukas av närhet och samhörighet. Den kosmiska pulsen skapar ständigt rytmiska formationer i det inre och yttre. Det vilda knackar på oss, bultar i oss. Vi måste ta det på allvar. Vi måste lyssna, men framförallt följa. Motståndet är den logiska följden av att ta sitt liv och sina känslor på allvar. Alla metoder är tillåtna!

Hänsynslösa #SCA får svar på tal

Kampen om Jamtmyråskogen fortsätter. Så här svarar vi på en insändare från SCA;

Hänsynslösa SCA

Svar på insändaren ”Vi tar rimliga hänsyn till önskemålen från Gässjö” på Allhanda.se den 9/12.

Det är så mycket lurt med SCA:s insändare att vi väljer att svara på deras påståenden ett efter ett. Deras text är kursiverad.

SCA bjöd in de boende i byn till ett samråd

När det dök upp snitslar i skogen bakom vårt torp våren 2012 gick vi till skogsstyrelsen och fick avverkningsanmälan. Sen ringde vi SCA och sa att vi ville ha samråd. Den vi pratade med sa att den var fel person att tala med. Vi fick ringa igen, till en annan person. När vi väl fick tag på rätt person sa den att det inte var säkert att vi skulle få samråd. Vi läste på om FSC:s regler, och förstod att vi visst hade rätt till samråd. Vi var med i radio och berättade om hur SCA inte ville ge oss samråd, sen kom en från SCA på besök. Vi trodde det skulle vara ett samråd, men det var det visst inte, utan ett ”informellt informationsmöte”. Först därefter gick de med på att ha samråd! ”SCA bjöd in”?

och vi har även gjort en enkätundersökning i närområdet. Endast de boende på en fastighet uttryckte då att området har särskilda värden för dem.

De andra på byn har inte svarat på SCA:s enkät, men tystnad behöver inte betyda godkännande, dessutom är det fler som bor på den här ”fastigheten” än det bor i resten av byn.

Efter samrådet har SCA, tillsammans med den som var mest emot avverkningen, märkt ut en stig för att denna ska bevaras på ett bra sätt för framtiden.

Den som var mest emot? Vart fick de det ifrån!? Vi är många som är emot deras kalhyggen, även om de vill få folk att tro annat.

Stigen ska ”bevaras på ett bra sätt”?! I ett brev till oss skrev de lite mer utförligt, och där säger de att de ska lämna ”hänsynsstubbar” bredvid stigen, vad nu det kan vara. De säger också att de inte ska lägga ris på stigen eller köra sönder den, men det tänkte de väl göra i resten av skogen då. Det är en levande skog vi vill ha, inte stubbar på 1,3 meter.

Vid avverkningen kommer vi att anlägga en flerskiktad tallskog som ger framtida möjligheter till kontinuerligt skogsbruk.

Va? De tänker hugga ner skogen som finns, som är flerskiktad med träd i olika åldrar och arter, för att ”anlägga” en flerskiktad skog!? Det känns ju som en ganska onödig omväg.

Med tanke på att klagomålen kommer från ett fåtal personer, och området inte hyser naturvärden som gör det särskilt skyddsvärt, menar vi att dessa åtgärder är rimliga.

Klagomålen kommer framförallt från de som bor närmast skogen eftersom det är de som drabbas hårdast. Jamtmyråskogen är inte hårt gallrad och lever ett eget liv med flera rödlistade arter, en miljö som blir mer och mer ovanlig. Vad SCA, som är ett megaföretag med främsta målet att tjäna pengar tycker är en skyddsvärd skog är inte relevant, det visar bara på deras ignorans att de inte tar hänsyn till att skogen är viktig för oss. Vi bryr oss inte om vad som är skyddsvärt för dem, glöm aldrig bort att deras enda syfte är att tjäna pengar på att förstöra skog och sälja cellulosa.

Vi lyssnar gärna till synpunkter och bjuder in till samråd när så krävs. Detta innebär dock inte att enskilda individer har möjlighet att avgöra var eller när vi ska avverka i företagets skogar.

Det är fullkomligt orimligt att folk ska behöva buga och be i all framtid för att inte få sin livsmiljö förstörd bara för att SCA anser sig ha ensamrätt till ”företagets skogar”, de skogar som är hem för människor i trakten och som innehåller mängder av minnen och historier. Om SCA får fortsätta bor vi snart på en kal bergssluttning utan vare sig skog eller djur.

I dag har SCA i Ångermanland undantagit cirka 19 000 hektar produktiv skogsmark från skogsbruk.

19 000 hektar? Titta på deras kartor över sina ägor, de äger nästan hela Ångermanland. Hur många hektar är det?

 

SCAs ägor är markerade i grönt
SCAs ägor är markerade i grönt

När vi sköter skog för att utveckla sociala värden såsom friluftsliv och rekreation, gör vi detta där dessa värden kommer så många människor som möjligt till godo.

I glesbygden är vi aldrig många, hur tänker de då när de bara ska ta hänsyn där det ska komma så många som möjligt till del?

Det är SCAs skövling av skogarna och deras totala likgiltighet inför människors livsöden som gör att Ångermanland är en plats där människor inte kan eller vill bo. Hela Norrland blir bara en råvarukoloni.

/Malin och Hanna

 

Video from today of the police’s increasing brutality in #Kallak

Dessutom är inte Kallakområdet avlyst trots att polisens insatschef har påpekat avlysning gång efter gång efter gång. / The Kallak area is not restricted, in spite of the police commander pointing it out again and again and again.

http://www.svtplay.se/klipp/1414348/kallakomradet-ar-inte-avlyst?tab=klipp&sida=1

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article17345352.ab

 

Update on the Gállok Struggle #kallak

Over the weekend, the police began circling the camp with a helicopter, indicating that a new police action was likely to take place. And sure enough, signs were set up along the roads indicating that the Beowulf/JIMAB would start blasting from Tuesday to Friday, meaning the police would probably arrive on Monday.

And they did, at approximately 10:00am today.

There were several reports early this morning that the police had started making their way to Gállok just after 8:30am with a rented bus, to take the activists away in. Five police cars, an excavator, a tractor and a bus arrived in the area.
The activists had both tied themselves the wooden structure, and two had buried their arms in pipes chained underground. In addition, members of the local communities, including the nearby Sámi communities, were on location.
It took police quite awhile to dig out the two activists, using shovels and an iron handspike, even sitting on them at one point.

At around 3:00pm six activists were driven away by bus. One of the activists fell from the wood structure, and an ambulance was called, but was quickly called off by police. In addition, police removed a vehicle from the area that was blocking the road, unsure of whom it belongs to. Police were filming those on the scene. One can wonder why, as registering political opinions is illegal in Sweden when done by a government agency such as the police.

The activists arrested are suspected of criminal conversion and violent resistance, according to police.

More to come…

Some pictures here. Several more here, and here, & more information in Swedish.