Kategoriarkiv: rebellboom

Twin Peaks Ockupationen

Nu har några lokalbor och aktivister påbörjat en ockupation emot vindkraftsbygget och den gröna kolonialismens framfart. En tämligen sevärd ”Mad Max” bil står parkerad mitt på uppfarten till det påbörjade vindkraftprojektet ”Twin Peaks” på Salsjö i Sollefteå kommun. Vad vi vet är det här den första blockaden av vindkraft i Sverige.

Det har varit en långdragen kamp för lokalbefolkningen, men efter alla verkningslösa ”dialoger” och ”samråd” har det nu blivit dags att trappa upp motståndet. Kampen mot kolonialismen fortsätter.

Lokalbor blockerar vindkraftsbygge med sina egna kroppar

Idag, söndagen den 1 maj 2022, blockeras vindkraftsbygget ”Twin Peaks” i Sollefteå kommun av några beslutsamma lokalbor som bokstavligen har satt sig i vägen för etableringen av ännu en vindkraftsindustri i Norrlands inland.

De är ett antal engagerade medborgare som har sett det nödvändigt att genom direkt aktion rikta uppmärksamheten på, och försöka sätta stopp för, den hänsynslösa exploatering av den norrländska landsbygden som just nu pågår över hela Sapmi. Med sina kroppar har de blockerat den väg som används för att anlägga vindkraftverk uppe på höjden i Salsjö.

”Detta är inget vi vill göra. Vi skulle helst slippa. Vi skulle hellre vilja fokusera på att gräva odlingsbäddar, ta hand om djuren, fiska, hugga ved, renovera bostäder, vårplöja, anlägga våtmarker, bygga sociala nätverk och klappa katter. Vi skulle mycket hellre vilja kämpa för att bidra till en positiv utveckling, en levande glesbygd och en restaurering av våra landskap än att försöka sätta käpparna i hjulen för det här koloniala projektet. Men nu när inga parlamentariska medel fungerar måste vi ju försöka med något annat.”, säger en av ockupanterna på plats.

Sollefteå kommun bidrar redan i hög grad till Sveriges elproduktion. Det är landets näst största leverantör av vattenkraft med sina 26 vattenkraftverk. Till det kommer 111 vindkraftverk. Det har inneburit stora ingrepp i miljö och livsbetingelser och nu anser aktivisterna att det får vara nog.

Sedan Sollefteå kommun beslöt att godkänna planerna på tre nya vindkraftsindustrier i skogarna mellan Ångermanälven, Fjällsjöälven och Faxälven, det som nu kallas för Twin Peaks Salsjö, Twin Peaks Ranasjö, och Vindpark Vaberget, har det blivit allt mer uppenbart att dessa etableringar hotar hela bygden. I en tid då inflyttningen ökar med rekordfart, huspriserna stiger, skolorna fylls med nya elever och turisterna flockas till fiskevatten och vandringsleder hotas nu istället företag i närområdet av konkurs när naturen skövlas och livsbetingelserna försämras allt mer.

Det aktuella ingreppet medför ännu en inskränkning på samernas renbetesmarker. Sedan beslutet togs av Länstyrelsen att bevilja tillstånd för dessa vindkraftverk har sametinget vid upprepade tillfällen kraftigt protesterat mott dessa intrång. Detta har Sollefteå kommun och länsstyrelserna i såväl Västernorrlands som Jämtlands län valt att helt bortse ifrån. Istället hävdar man hårdnackat att ”riksintresset för vindkraft går före riksintresset för naturvård och för rennäring”.

Men vindkraftens förödande effekter verkar inte bara lokalt. Det handlar inte bara om lokalbefolkningen, rennäringen, störningarna, djurlivet och mikroplasterna.

En lokalbo säger: ”Det här får konsekvenser långt utöver vindkraftparken i sig. Det man ser, en vit pelare med tre roterande vingblad, är bara en liten del av vad ett vindkraftverk egentligen är. Ett vindkraftverk är också kablar, plattor, vägar, dränering, substationer, elledningar och master. Alla dessa material kommer någonstans ifrån. Det krävs också lastbilar som ska frakta material, grävmaskiner, tåg, skepp, och stora kranar. Och alla dessa maskiner drivs ju av diesel.”

Vindkraftsindustrin är oundvikligen sammankopplad med andra väldigt smutsiga industrier. T. ex. är framställningen av stål och cement stora klimatbovar, och behövs i stora mängder vid anläggandet av ett vindkraftverk. Mera vindkraft innebär exempelvis järnmalm ifrån Gállok, koppar från Aitik, Viscaria och Laver, sällsynta jordartsmetaller från Norra Kärr, cement från Gotland och nickel från Rönnbäcken. Det planeras just nu en dubblering av antalet gruvor för att tillgodose den så kallade ”gröna omställningen”. En omställning som behöver gruvbrytning, fossila bränslen, och som kör över lokalbefolkning och urfolk, är inget paradigmskifte. Det är bara mer av samma. Aktivisterna kallar det istället för ”grön kolonialism”.

En aktivist säger: ”Den här kampen är för oss större än bara mot vindkraft lokalt. Det här är en kamp mot ett helt kolonialt system där de rika lever på bekostnad av naturen och glesbygden. Det är en kamp mot industrialiseringen av våra landskap. Det är en kamp för rent vatten, fasta berg, levande jordar och i slutändan för livet i sig. Nu får det faktiskt vara nog.”

Vi kräver att skövlingen av våra kulturmarker stoppas.

Vi kräver ett omedelbart stopp för vindkraftsprojekten i Salsjö, Ranasjö och på Vaberget.

Engagerade invånare i Sollefteå kommun

Hjälp till

För er som vill stötta och hjälpa till finns det oändliga möjligheter. Det allra bästa är att besöka platsen, eller helt enkelt ansluta till ockupationen, men det finns också många sätt att bidra utifrån. Sprid ordet i alla kanaler du kan. Anordna stödfester. Samla in pengar. Skriv insändare. Starta fler blockader.

Hitta dit

Kör på vägen mellan Näsåker och Edsele. Sväng av mot Salsjö. Följ vägen i några kilometer. Kör förbi första svängen till vänster, men håll sen vänster längre fram när vägen delar sig i två. Fortsätt. Framme.

Donera

Swish: 1234329090 (skriv ”twin peaks”)
Bankkonto: 8420-2, 734 225 823-8 (skriv ”twin peaks”)
IBAN: SE07 8000 0842 0273 4225 8238
BIC: SWEDSESS
Account owner: BOKKAFÉ ANGBETT

Kontakt

Ring gärna oss på vår läger-telefon så kan vi berätta hur läget ser ut och vilka behov som finns för ockupationen. För frågor om vindkraftsetableringarna generellt går det också utmärkt att kontakta ”Levande Älvdal”.

Ockupation: 0767 76 30 96

Levande Älvdal: 0703 41 79 95 (levandealvdal@gmail.com)

Mer information

stoptwinpeaks.wordpress.com

levandealvdal.org

kolonierna.se

Ju längre ni väntar… Gallok växer!

Beowulf har ännu inte dykt upp i år. Däremot var intresset från media och att engagera sig i motståndet stort. Folk från hela europa samlades för att bla lära känna platsen, diskutera strategier, organisera oss, simma och dricka samtidigt, lära oss, hålla ceremoni, leka, elda, plocka hjortron och öva blockad-tekniker. Samtidigt utfördes ockupation utanför Beowulfs kontor i London.

Beowulf! Ju längre ni väntar desto mer förberedda kommer vi att vara. Desto större och fler kommer vi att vara. Motståndet växer. Tack alla som dök upp i Gallok i somras! Känns fantastiskt att känna hur rörelsen växer och hur vi blir listigare, kunnigare och farligare hela tiden.

*

Beowulf hasn’t showed themselves this year yet. But the interest from media and to engage in the resistance was great. Folks from all over Europe gathered to among other things get to know the place, discuss strategies, organize, swim and drink at the same time, learn, hold ceremony, play, sit in front of the fire, pick cloudberries and practice blockade techniques. At the same time there was an occupation outside of Beowulfs office in London.

Beowulf! The longer you wait the more prepared we will be. The bigger and more we will be. The resistance is growing. Thanks everyone who showed up this summer! It feels fantastic to feel how the movement is growing and how we become more clever, knowledgable and dangerous all the time.

Aktion: ”Why SCA?” #Vilseskogen

Why SCA? kampIdag på eftermiddagen den 26:e feb. genomfördes en aktion utav ett gäng rabiata hormonstinna ungdomar på SCAs kontor i Ramsele. I färgglada dräkter dansade tio personer in på kontoret. Med sina fäktande armar och rullande ögon genomförde de en trollsk förbannelselåt över hela SCA-koncernen.  De framförde låten ”YMCA” med sin omskrivna text ”Why SCA?”. Detta gjordes som ett manifest mot kalhyggen. En av aktörerna säger ”Vi hatar kalhyggen. Vi vill se en övergång till ett hållbart skogsbruk som bygger på naturens egna villkor och inte utgår från giriga kapitalisters mål om kortsiktig vinst.” Detta kommer troligen leda till SCAs död och/eller undergång!!

SCA: Se fram emot en lång och ihärdig kamp! Och våga bara sätta era glupska maskiner i vårt hem!

Dammprotester i södra Frankrike

Reflektioner och tankar som uppstod när vi spenderade lite tid på ett dammprotestläger i skogen Sivens i södra Frankrike, och om deras kamp mot mega-demonen – den som vi ibland refererar till som systemet! Vi behöver lära oss, och inspireras, av varandra för att trigga och effektivisera kampen. Det är därför vi vill dela med oss av upplevelsen.

All solidaritet till alla involverade medkämpar och vänner i Sivens! Kolonierna är våra att återta!Non_au_barrage_de_Sivens_Testet_expulsion

Vi fick slutligen sista liften till den lilla vägen som skulle leda oss till ”Collectif tant qu’il y aura des bouilles”, ett dammprotestlägret utanför Gaillac i södra Frankrike. Det var en kvittersolig dag i tidiga mars med regnet fortfarande hängandes som en påminnande slöja över landskapet. På vägen stod det sprayat: Non au Barrage. Vi visste att vi hade kommit rätt.

Vi visste däremot inte om där ens fanns ett läger eller hur stort det i så fall skulle vara. Vi hade läst att polisen hade varit där bara några dagar tidigare och vräkt lägret med sin institutionaliserade aggressivitet (vi skulle senare få höra hur poliserna, så fort de fick mediaskugga, tog till de mest brutala våldsmetoder i sin ”hantering” av situationen). Vi vandrade vidare längs vägen, mitt bland trädvisdom och nyvakna nässelskott, tills våra nyfikna sinnen stötte på något som liknade en mindre by av trädkojor, jurtor, husbilar och utedass m.m. Vi möttes av glada blickar och sökte ivrigt efter engelsktalande individer som kunde ge oss en inblick i situationen. Det var svårt, men till slut lyckades vi skapa oss en vag uppfattning om vad som hände, hade hänt och skulle kunna hända.

Allt det vi nu skådade hade blivit uppbyggt bara på några dagar, sedan vräkningen, och vi förundrades över kollektivets effektivitet och praktiska förmåga till att kunna samordna en så produktiv återuppbyggnad av ett nytt läger ett stenkast bort, på andra sidan vägen. Eftersom vi inte hade vetat vad vi skulle förvänta oss så kändes det fantastiskt att komma till ett engagerat och aktivt protestläger. Vi var på jakt efter äventyr, inspiration och kunskap som vi skulle kunna ta med oss till framtida kamper, men vi ville också dela med oss av egna tankar och erfarenheter.

Vi utforskade området, placerade våra sovsäckar på madrasstäckta golv i ombonade bambujurtor. Kvällen började kasta sina skuggor, och människor famlade efter pannlampor, vinöppnare och rullpapper. Det var dags för vårt första stormöte. Cannabisdofter, passionerade diskussioner med häktiskt temperament, och klassiska mötesstrukturer med alla dess gestsystem och komplikationer. Det var svårt att hänga med trots översättarens ansträngningar med lågmälda summeringar. Stämningen var tung, och en kunde känna desperationen som hängde i luften; alla ville såklart vara mer effektiva, och diskussionerna kunde hålla på långt in på småtimmarna. Konsensusproblematiken tog musten ur många, även de eviga detaljdiskussionerna. En efter en droppade ut ur tältet för att söka sig till tandborstar. Det kontinuerliga kvällsstormötet var i alla fall en rutin som gav en stabil och effektiv tillvaro där en kunde engagera sig så mycket en själv ville. En rutin värd att omfamna i kommande kamper både för diskussioner, överläggningar, bestämmelser, reflektioner och socialisering.

I kollektivet fanns ett ständigt flöde av glädjeutformningar med lek, festmåltider, musikskapande och kreativitet. Hyllningen till livet, och uppskattandet av friheten kollektivet tillägnat sig själva, fyllde lägret. Lägret var så mycket mer än bara en protest. Det var också en ockupation; upprättandet av en autonom zon. Atmosfären doftade gemenskap och solidaritet. Det outtalade slagordet verkade vara: ”allt åt alla”. Det fanns en allmänt accepterad inställning att alla delade på i princip allting. Tobak, vin och mat etc. existerade såsom kollektivt ”ägda”. På så vis fanns det utjämningsmekanismer som bidrog till en social och ekonomisk jämlikhet och trygghet i kollektivet. Den sociala strävan var beundransvärd, och alla bidrog så gott de kunde utifrån deras unika kunskap, tillgång och förmåga. Ur kaoset, den nästintill obefintliga strukturen, flödade inspirationen, engagemanget och kreativiteten.

Det finns även en blogg som är kollektivets ansikte utåt (länken är översatt från franska till svenska i Google-translate): http://tantquilyauradesbouilles.wordpress.com/

På hemsidan kan en finna bilder, information, uppdateringar, behovslista (ständigt uppdaterad och ändrad), mötesprotokoll, pressuttalanden, förslagslåda med förslag på saker som behövs göras (vem som helst verkar kunna fylla på), flyers, affischer och allt möjligt annat som är relaterat till kampen och kollektivet.

Vi fick reda på att det fanns olika ansvarsgrupper för praktiska saker såsom matlagning, bygge, rättigheter, sjukvård, media, dumpstring, dokumentation och blogguppdatering etc. Det utformades fler grupper vid behov som det flytande kollektivet upprättade under kvällsmötena.

En grupp som kanske borde ha upprättats är en som försöker engagera lokalbefolkningen och allmänheten utom ”aktivistkretsarna”, samt en grupp som välkomnar och engagerar nyanlända. Det var dock svårt för oss att föra vår talan för något liknande i en sådan diskussion då vår förståelse för det franska språket i princip var obefintlig. Enligt vad vi lyckades snappa upp så fanns det generellt sätt väldigt lite fokus på att bredda kampen och aktivera lokalbefolkningen och allmänheten. Det var lite som att det verkar finnas en slags aktivistkrets i Frankrike som tillhör en viss genre, ett visst kulturellt fack, som är de enda som ägnar sig åt direkt motstånd. Det var allt från kommunister till anarkister och hippies, eller vad folk nu än vill benämna sig med, men alla delade ändå en viss värdegrund, en viss kulturell strävan.

De olika ansvarsgrupperna kunde sedan arbeta mer effektivt i sin småskalighet utifrån de riktlinjer som stormötet hade utformat. Detta gav upphov till en frihetlig kreativitet hos grupperna. Dessa mindre grupper var även dessa väldigt flytande. Folk hjälpte till lite med vad de kände för och hoppade mellan grupperna. Det viktiga var att det fanns några få som var gruppansvariga, men sedan var det väldigt flytande. De som var trötta på att bygga hackade lite lök, och någon körde och dumpstrade, medan andra chillade, eller tog initiativ till att städa, leka eller sortera. Det fanns alltid något att göra, och det verkade inte krävas så mycket mer schema och struktur än så för att faktiskt också få saker och ting gjorda.

Grupperna höll också i workshops. Kunskapsutjämning verkade prioriteras för ett effektivare, sundare och ihärdigare motstånd. Det hölls workshops i första hjälpen, självförsvar, knopar, klättring, och rättigheter etc. Fokus låg på det praktiska.

Det verkade finnas en allmän icke-dogmatisk attityd; att folk gjorde lite såsom de själva ville. Det verkade som att det fanns utrymme för en mångfald av åsikter, metoder och taktiker. Vissa var pacifister och klättrade i träd medan andra funderade på direkt beväpnad konfrontation med statsmakten och företaget. Vissa ansåg t.ex.att träd-klättrar-taktiken var idiotisk då de som vägrade komma ner när polisen beordrade det skulle tas ned förr eller senare ändå och då åka på bestraffning. Dessa förespråkade istället barrikader och direktkonfrontation som en effektivare strategi, om än otroligt svårt med tanke på polisens effektiva våldsmetoder. Beväpnad kamp var inte uteslutet: ”whatever works” sa personen jag samtalade med gällande taktiker; en slogan jag tycker vi borde använda flitigare i kampen. I lägret fanns alltså både plats för taktiker som involverar barrikader, knutna nävar och trädkramningar. En verkade göra det en själv ville, kunde och ansåg vara bäst för kampen, fast med kollektivmötenas diskussioner i åtanke.

Det fanns en tendens, en slags generell mentalitet, bland medlemmarna i kollektivet att ta varje tillfälle en kunde för att fira men också till att uttrycka sitt förakt mot polis och företag. De snabbt tömda vinflaskorna, matglädjen, drömmarna, trummsessionerna och festligheterna från morgon till kväll. Samtidigt: livliga diskussioner, frustration och sorg. Mot polisen moonade folket; skrek fula ord, provocerade, knuffade, försökte skapa kaosscenario. En på lägret berättade att folk där tog varje tillfälle i akt till att njuta av den frihet som de tillägnat sig samt uttrycka det hat som de känner mot det kapitalistiska våldssamhället. De verkade se zonens autonomitet, dess självutnämnda fristad, som en faktisk realitet. Det här var deras liv, deras livsrörelse.

Det verkade inte finnas så mycket tankar på att försöka upprätthålla en bra mediabild utan folk bara körde på med all radikalitet de hade inom sig. Här finns viktiga insikter att hämta. Samtidigt som radikaliteten är väsentlig måste en akta sig för att, direkt eller indirekt, exkludera eller skrämma iväg andra potentiella medkämpar. Däremot verkar det generella temperamentet och mentaliteten helt annorlunda i Frankrike än i Sverige. Kanske är inte den hätska stämningen och cannabisen något som skrämmer bort folk där på samma sätt som det skulle göra i Sverige. Det är svårt att spekulera i, men definitivt värt att reflektera över. Jag tror verkligen att det är viktigt att motståndet inte blir en ”aktivism” med en viss slags intern kultur. Jag tänker att en ständigt behöver arbeta aktivt för att bredda kampen och undvika starkt präglade sociala miljöer som skrämmer bort dessa andra potentiella medkämpar. Skiljelinjen mellan att praktisera det radikala och att kunna bibehålla en inbjudande och ödmjuk ton är inte helt enkel. Därmed tror jag det är viktigt att reflektera kring hur en kan uppnå detta mål och på så sätt radikalisera allmänheten och skapa en kultur av motstånd som överskrider arbetsdelningens principer. Kampen för att normalisera motståndet, och radikalisera allmänheten, är minst lika viktig som kampen mot civilisationens våldsamma institutioner i sig. Det behövs en långsiktighet, en ständigt växande grogrund av kreativt engagemang, för en vilt vacker framtid.

En annan viktig insikt som kom till mig under vistelsen i kollektivet var nödvändigheten av balans mellan skojsigheter och ett effektivt motstånd. På ett fantastiskt inspirerande sätt lyckades kollektivet ha en chill feststämning med musik, god mat och siestatupplurar samtidigt som de besatt en otrolig effektivitet med lagom mycket struktur, ständigt flytande och omformulerad. Vissa ansåg att de borde göra mycket mer och vara effektivare istället för att ta det så lugnt och njuta, men jag anser att en balanserad inställning på detta sätt gör att folk inte blir utbrända.

Att upprätta ett kollektiv, ett autonomt community, där folk faktiskt strävar efter att bygga upp ett långsiktigt liv med odlingar, sovrum, allmänna ytor och social gemenskap och glädje, innebär kanske att fler har orken och viljan till att bedriva ett långsiktigt och seglivat motstånd på detta sätt. Det här är ett exempel på hur motståndsrörelsen och omställningsrörelsen kan börja sammanflätas och gynna varandra i en dynamisk process. På sikt skulle kanske även skogens liv bli en del av kollektivet i en starkare emotionell koppling. Kampen mot industricivilisationen utesluter inte kampen för ett annat sätt att leva på. Det är här livets olika strävanden sammanflätas till en enda strävan. Lägret i skogen Sivens ger en hint av inspiration om detta. Kampen måste i praktiken vara helhjärtad, ödmjuk och känslomässigt ärlig. Det är bara då som vi kan skapa utrymme för den frihet vi strävar efter. Det är först då vi kan praktisera sann besjälad anarki. När jag skriver ”anarki” syftar jag på en praktisk livsfilosofi som innebär att en tar sig själv och sina känsloflöden på allvar; att en utövar ens ideal i praktiken, som en medveten och sund ignorans av de maktstrukturer som systemet vill fängsla oss i. För att radikalisera allmänheten måste vi hitta en balans där vi vågar ge uttryck för våra emotioner, alltså upprätta och praktisera zoner av anarki både inom och utom oss själva, såsom radikala och känslomässiga individer. Samtidigt som vi inte vill skapa en avskräckning och exkludering utav oliktänkande.

Balansen finns att hitta i de specifika situationerna. Vi måste bara förstå vad vi är ute efter. Att avkolonisera sig själv och sin omgivning, genom att vara ärlig i sitt sätt att tala på, i sitt agerande, är ett enormt viktigt steg i radikaliseringen och expansionen av motståndsrörelsen. En måste bara finna en ödmjuk balans i det hela, som andra grupper än den grupp av redan existerande radikaler, kan ta till sig. Radikaliseringen är mest effektiv i de praktiska situationerna. När människor upplever, är med i hela processen. Det är detta som sker vid exempelvis ett protestläger. Då blir de radikala metoderna mer och mer begripliga och resonabla. Det är där en möter polisens, statens, systemets inneboende Voldemort. Utmaningen är att få ut folket i kampen, att välkomna dem och visa dem medmänskligheten och kärleken till allt levande.

Inget protestläger är perfekt och kommer aldrig att vara det. Protestlägret och kollektivet i Sivens gav upphov till många tankar och frågeställningar. Det kändes som att vi hade varit där hur länge som helst eftersom perioden var så fullspäckad av nya intryck och intensivt reflekterande. Så efter ungefär en vecka kände vi att det var dags att lifta vidare på vår resa, ner mot Spaniens sydkust; vidare mot nya äventyr. I kommande kamper kommer vi att ta med oss de insikter som tiden i Sivens fört med sig och försöka utveckla dem och sprida samtalen.

Ett effektivt, eskalerande och ödmjukt motstånd är förutsättningen för en avkolonisering av våra liv. Motståndet måste bli det självklara; det måste bli normen. Det fria livet, den självutnämnda anarkin, måste införlivas i alla sammanhang. Vi måste göra allt för riva ned det system som burar in den mosstäckta dansen som våra kroppar inget hellre vill än att sjunka in i; hur vi bara vill uppslukas av närhet och samhörighet. Den kosmiska pulsen skapar ständigt rytmiska formationer i det inre och yttre. Det vilda knackar på oss, bultar i oss. Vi måste ta det på allvar. Vi måste lyssna, men framförallt följa. Motståndet är den logiska följden av att ta sitt liv och sina känslor på allvar. Alla metoder är tillåtna!

Update on the Gállok Struggle #kallak

Over the weekend, the police began circling the camp with a helicopter, indicating that a new police action was likely to take place. And sure enough, signs were set up along the roads indicating that the Beowulf/JIMAB would start blasting from Tuesday to Friday, meaning the police would probably arrive on Monday.

And they did, at approximately 10:00am today.

There were several reports early this morning that the police had started making their way to Gállok just after 8:30am with a rented bus, to take the activists away in. Five police cars, an excavator, a tractor and a bus arrived in the area.
The activists had both tied themselves the wooden structure, and two had buried their arms in pipes chained underground. In addition, members of the local communities, including the nearby Sámi communities, were on location.
It took police quite awhile to dig out the two activists, using shovels and an iron handspike, even sitting on them at one point.

At around 3:00pm six activists were driven away by bus. One of the activists fell from the wood structure, and an ambulance was called, but was quickly called off by police. In addition, police removed a vehicle from the area that was blocking the road, unsure of whom it belongs to. Police were filming those on the scene. One can wonder why, as registering political opinions is illegal in Sweden when done by a government agency such as the police.

The activists arrested are suspected of criminal conversion and violent resistance, according to police.

More to come…

Some pictures here. Several more here, and here, & more information in Swedish.

Nu kör vi igång kampanjen #rebellboom från #kallak!

Ni har frågat vad ni kan göra hemifrån, här har vi svaret! Ordna en liten eller gigantisk demonstration, skriv något plakat mot gruvboom och kolonialisering, tag ett kort av er och skriv sedan hashtagen #rebellboom när ni twittrar, facebookar och instagrammar bilden! Ni behöver inte vara många för att vara med, tag kort med kompisen eller bara själv om ni vill! Det här blir en kul kampanj!

(En hashtag är en fyrkant (#) före ett ord som då blir sökbart och kommer upp när det klickas eller söks på. Skriv alltså #rebellboom i bildtexten eller ditt tweet!)