Kategoriarkiv: avkolonisera

Nyheter från periferin. 8:e December SVE+ENG. #Gállok #Jamtmyrå #NorraKärr #Sorsele #

Klicka på valt språk, läs direkt eller ladda hem och skriv ut!
Click on chosen language, read or download to print!

Uppdatering 2014 Dec Svenska
Nyheter från periferin. SVENSKA
Update 2014 Dec ENGLISH
News from the periphery. ENGLISH

Click läs mer to read.

Fortsätt läsa Nyheter från periferin. 8:e December SVE+ENG. #Gállok #Jamtmyrå #NorraKärr #Sorsele #

Delseger på delseger för #Gállok #Kallak

Clive-Sinclair Poulton avgår från sitt uppdrag i Beowulf Mining Plc. Tidigare har Fred Boman det svenska dotterbolaget JIMABs vd avgått. Dom har lämnat det sjunkande gruvprojektet i Gállok. Järnmalmspriserna är i botten och andra projekt, närmare befintlig infrastruktur såsom Kaunisvaara-gruvan i Pajala har redan gått omkull. Northlands gruva där genomgår sin andra rekonstruktion på bara något år och i princip alla i personalen har sagts upp. Tidigare har gruvorna utanför Storuman gått omkull efter bara typ ett år i drift. Läs boken ‘Smutsiga miljarder’ av Arne Müller så får du se ett mönster. Oavsett om bolaget är svenskt eller utländskt så förstör det naturen oåterkalleligt, och argument om att glesbygden ska upplivas med gruvbolagens omsättning faller platt efter att aktiekapitalet överger när gruvan inte visar sig så lönsam. Det spelar ingen roll för dom växter och djur som lever där gruvan förgiftar och ödelägger om den är statlig eller inte, det spelar inte någon roll för renen, harren, haren, älgen, trollsländan. Vi har inte glömt Gállok, oavsett vilka resurser staten skickar i bolagets namn mot oss så kommer vi att stå upp och slåss för den platsen! Ingenting är så vackert i världen som naturen och motståndet mot dens förstörelse.

Köp DVDn WILD RESISTANCE vol. 1 #Ojnare #Gállok #Gruvmotstånd #TheGállokRebellion

Wildres2

English below.

Nu kan du äga en fet samling filmer från det vilda motståndet mot gruvbolag i Sápmi/Gotland/Kolonierna/Sverige. Köper du skivan och ger ett litet bidrag så kan vi fortsätta kampen mot kolonialism, rasism och gruvindustrin.

DVD-skivan innehåller detta:

OJNARE
– The Ojnare Forest (Eng)
– Direkt Aktion Ojnareskogen (Sve)
– Direct Action Ojnare Forest (Eng)
– Hur fan tänkte dom i Ojnareskogen?
– Börje skulle köra för fort om det var lagligt.

GÀLLOK
– The Gállok Rebellion: English/Svenska & Soumi (31min)
– Andra Barrikaden
– What Mining Company?

KORTFILM
– Fossilgas på Öland
– The Struggle in Hambacherforst

TRAILERS
– Slaget om Jamtmyrå
– Modern Kolonialism
– The Fuck-it Point

Beställ skivan genom att mejla din adress till: mose (a) kolonierna.se och betala in 40kr eller mer här på Donate-knappen till höger (använd samma mejladress)

 

English: Now you can own a great DVD with The Gállok Rebellion and The Ojnare Forest-movies and more! It’s about the resistance against mining in Sápmi/Gotland/The Colonies/Sweden. If you buy the DVD you support the struggle against colonialism. To buy the DVD email your post adress to: mose (a) kolonierna.se and pay 40kr or more on the donate button to the right (use the same email adress)

Kamp i kolonierna: Förorten och Sápmi

SVT visade ikväll (11/9) två olika dokumentärer om kampen mot exploatering ute i kolonierna:

Först ut var ”Förortens Pantrar” om Pantrarna i Biskopsgården i Göteborg som organiserar folk i området till kamp mot förtryck, diskriminering, utanförskap och för en förändring på deras egna villkor. Sjukt peppande film!

Senare visades ”Skattkammaren” om gruvboomen i Sápmi, i filmen främst om Arctic Gold som vill exploatera renbetesmarker runt Guovdageaidnu i vad som av kolonialmakten kallas norra Norge. Inte fullt så peppande men en intressant berättelse om hur Sápmi ska bli Fort Europas ”Top mining region of the world”.

Förorten och glesbygden är två sidor av samma koloniala struktur och därför är det så intressant att se dom i ett gemensamt sammanhang. Systemet vi lever i har alltid fått sin näring från att slå sönder sociala gemenskaper och suga upp dom spillror som blir kvar – trasiga och utlämnade individer – in i löneslaveriets fångenskap för att driva på dom industrier som föder makten. Att slå sönder lokalsamhällen och riva upp människor från sin trygghet och sin försörjning är själva livsnerven i kapitalismen, en förutsättning för att få billig arbetskraft till industrierna i städerna. Så gick det till när Europa industrialiserades och så går det till i resten av världen – i Kina, i Indien, i Sápmi. Glesbygden, som genom just detta system blir allt glesare, är därifrån människor dras upp så att deras marker kan exploateras, och förorten är underklassens sopstation där dom dumpas och tvingas leva på smulorna från att serva överhetens imperiebygge. Det är ingen slump att en i filmen om förorten säger att ”vi har inte valt att komma hit, svenskar hade gjort likadant om det började regna bomber där dom bor” medan en annan i filmen om glesbygden säger ”Vi tvingas ut i världen för att finna något att äta, men det är inte så säkert att vi finner det”. Enjoy Colonialism!

Förortens Pantrar (tillgänglig till 11/9 2015)
Skattkammaren (tillgänglig till 11/10 2014)

Makt över vattnet: Infoträff på Kulturhuset i Jönköping

OBS NY TID.

Nu på lördag kl. 14.00 blir det infoträff på Kulturhuset i Jönköping om gruvor, vatten och kolonialism. Gruvan i Norra Kärr utanför Gränna är en i raden av galna industriprojekt i landet som hotar den miljö vi i slutändan är beroende av för att leva och kampen där är en del av den globala kampen mot kolonialism och för en levande jord.

Från Makt över vattnet? Motstånd för miljön! på Bokcaféets fb-sida:
Några som var med i Ojnareskogen, Gállok och Norra Kärr berättar om kamperna och visar film. Kampen om rätten till rent vatten pågår världen över, och nu kommer exploatörerna till oss i väst också. Gruvor är alltid farliga för miljön, och företagen är ofta ohederliga och oseriösa. I kampen mot gruvorna används allt från överklagande av domstolsbeslut till direkt aktion, whatever works…

Lördag 26 juli kl. 14.00
Kulturhuset
Svavelsticksgränd 7 Jönköping

På gång vid #Norra Kärr!

Planer;
Ikväll klockan 22.00 kommer vi vara i Gränna och projicera bilder och prata med folk.
Torsdag; en aktion på förmiddagen och rundvandring i Norra Kärr på eftermiddagen 14.30
Fredag; filmkväll! Vi kan se våra filmer från tidigare läger eller andra som känns intressant, t.ex. Resist och Jakten på sällsynta jordartsmetaller
Lördag; Workshops – mediaaktivism, trädklättring
Söndag; Stormöte
Nästa vecka har vi inte bestämt än!

Dammprotester i södra Frankrike

Reflektioner och tankar som uppstod när vi spenderade lite tid på ett dammprotestläger i skogen Sivens i södra Frankrike, och om deras kamp mot mega-demonen – den som vi ibland refererar till som systemet! Vi behöver lära oss, och inspireras, av varandra för att trigga och effektivisera kampen. Det är därför vi vill dela med oss av upplevelsen.

All solidaritet till alla involverade medkämpar och vänner i Sivens! Kolonierna är våra att återta!Non_au_barrage_de_Sivens_Testet_expulsion

Vi fick slutligen sista liften till den lilla vägen som skulle leda oss till ”Collectif tant qu’il y aura des bouilles”, ett dammprotestlägret utanför Gaillac i södra Frankrike. Det var en kvittersolig dag i tidiga mars med regnet fortfarande hängandes som en påminnande slöja över landskapet. På vägen stod det sprayat: Non au Barrage. Vi visste att vi hade kommit rätt.

Vi visste däremot inte om där ens fanns ett läger eller hur stort det i så fall skulle vara. Vi hade läst att polisen hade varit där bara några dagar tidigare och vräkt lägret med sin institutionaliserade aggressivitet (vi skulle senare få höra hur poliserna, så fort de fick mediaskugga, tog till de mest brutala våldsmetoder i sin ”hantering” av situationen). Vi vandrade vidare längs vägen, mitt bland trädvisdom och nyvakna nässelskott, tills våra nyfikna sinnen stötte på något som liknade en mindre by av trädkojor, jurtor, husbilar och utedass m.m. Vi möttes av glada blickar och sökte ivrigt efter engelsktalande individer som kunde ge oss en inblick i situationen. Det var svårt, men till slut lyckades vi skapa oss en vag uppfattning om vad som hände, hade hänt och skulle kunna hända.

Allt det vi nu skådade hade blivit uppbyggt bara på några dagar, sedan vräkningen, och vi förundrades över kollektivets effektivitet och praktiska förmåga till att kunna samordna en så produktiv återuppbyggnad av ett nytt läger ett stenkast bort, på andra sidan vägen. Eftersom vi inte hade vetat vad vi skulle förvänta oss så kändes det fantastiskt att komma till ett engagerat och aktivt protestläger. Vi var på jakt efter äventyr, inspiration och kunskap som vi skulle kunna ta med oss till framtida kamper, men vi ville också dela med oss av egna tankar och erfarenheter.

Vi utforskade området, placerade våra sovsäckar på madrasstäckta golv i ombonade bambujurtor. Kvällen började kasta sina skuggor, och människor famlade efter pannlampor, vinöppnare och rullpapper. Det var dags för vårt första stormöte. Cannabisdofter, passionerade diskussioner med häktiskt temperament, och klassiska mötesstrukturer med alla dess gestsystem och komplikationer. Det var svårt att hänga med trots översättarens ansträngningar med lågmälda summeringar. Stämningen var tung, och en kunde känna desperationen som hängde i luften; alla ville såklart vara mer effektiva, och diskussionerna kunde hålla på långt in på småtimmarna. Konsensusproblematiken tog musten ur många, även de eviga detaljdiskussionerna. En efter en droppade ut ur tältet för att söka sig till tandborstar. Det kontinuerliga kvällsstormötet var i alla fall en rutin som gav en stabil och effektiv tillvaro där en kunde engagera sig så mycket en själv ville. En rutin värd att omfamna i kommande kamper både för diskussioner, överläggningar, bestämmelser, reflektioner och socialisering.

I kollektivet fanns ett ständigt flöde av glädjeutformningar med lek, festmåltider, musikskapande och kreativitet. Hyllningen till livet, och uppskattandet av friheten kollektivet tillägnat sig själva, fyllde lägret. Lägret var så mycket mer än bara en protest. Det var också en ockupation; upprättandet av en autonom zon. Atmosfären doftade gemenskap och solidaritet. Det outtalade slagordet verkade vara: ”allt åt alla”. Det fanns en allmänt accepterad inställning att alla delade på i princip allting. Tobak, vin och mat etc. existerade såsom kollektivt ”ägda”. På så vis fanns det utjämningsmekanismer som bidrog till en social och ekonomisk jämlikhet och trygghet i kollektivet. Den sociala strävan var beundransvärd, och alla bidrog så gott de kunde utifrån deras unika kunskap, tillgång och förmåga. Ur kaoset, den nästintill obefintliga strukturen, flödade inspirationen, engagemanget och kreativiteten.

Det finns även en blogg som är kollektivets ansikte utåt (länken är översatt från franska till svenska i Google-translate): http://tantquilyauradesbouilles.wordpress.com/

På hemsidan kan en finna bilder, information, uppdateringar, behovslista (ständigt uppdaterad och ändrad), mötesprotokoll, pressuttalanden, förslagslåda med förslag på saker som behövs göras (vem som helst verkar kunna fylla på), flyers, affischer och allt möjligt annat som är relaterat till kampen och kollektivet.

Vi fick reda på att det fanns olika ansvarsgrupper för praktiska saker såsom matlagning, bygge, rättigheter, sjukvård, media, dumpstring, dokumentation och blogguppdatering etc. Det utformades fler grupper vid behov som det flytande kollektivet upprättade under kvällsmötena.

En grupp som kanske borde ha upprättats är en som försöker engagera lokalbefolkningen och allmänheten utom ”aktivistkretsarna”, samt en grupp som välkomnar och engagerar nyanlända. Det var dock svårt för oss att föra vår talan för något liknande i en sådan diskussion då vår förståelse för det franska språket i princip var obefintlig. Enligt vad vi lyckades snappa upp så fanns det generellt sätt väldigt lite fokus på att bredda kampen och aktivera lokalbefolkningen och allmänheten. Det var lite som att det verkar finnas en slags aktivistkrets i Frankrike som tillhör en viss genre, ett visst kulturellt fack, som är de enda som ägnar sig åt direkt motstånd. Det var allt från kommunister till anarkister och hippies, eller vad folk nu än vill benämna sig med, men alla delade ändå en viss värdegrund, en viss kulturell strävan.

De olika ansvarsgrupperna kunde sedan arbeta mer effektivt i sin småskalighet utifrån de riktlinjer som stormötet hade utformat. Detta gav upphov till en frihetlig kreativitet hos grupperna. Dessa mindre grupper var även dessa väldigt flytande. Folk hjälpte till lite med vad de kände för och hoppade mellan grupperna. Det viktiga var att det fanns några få som var gruppansvariga, men sedan var det väldigt flytande. De som var trötta på att bygga hackade lite lök, och någon körde och dumpstrade, medan andra chillade, eller tog initiativ till att städa, leka eller sortera. Det fanns alltid något att göra, och det verkade inte krävas så mycket mer schema och struktur än så för att faktiskt också få saker och ting gjorda.

Grupperna höll också i workshops. Kunskapsutjämning verkade prioriteras för ett effektivare, sundare och ihärdigare motstånd. Det hölls workshops i första hjälpen, självförsvar, knopar, klättring, och rättigheter etc. Fokus låg på det praktiska.

Det verkade finnas en allmän icke-dogmatisk attityd; att folk gjorde lite såsom de själva ville. Det verkade som att det fanns utrymme för en mångfald av åsikter, metoder och taktiker. Vissa var pacifister och klättrade i träd medan andra funderade på direkt beväpnad konfrontation med statsmakten och företaget. Vissa ansåg t.ex.att träd-klättrar-taktiken var idiotisk då de som vägrade komma ner när polisen beordrade det skulle tas ned förr eller senare ändå och då åka på bestraffning. Dessa förespråkade istället barrikader och direktkonfrontation som en effektivare strategi, om än otroligt svårt med tanke på polisens effektiva våldsmetoder. Beväpnad kamp var inte uteslutet: ”whatever works” sa personen jag samtalade med gällande taktiker; en slogan jag tycker vi borde använda flitigare i kampen. I lägret fanns alltså både plats för taktiker som involverar barrikader, knutna nävar och trädkramningar. En verkade göra det en själv ville, kunde och ansåg vara bäst för kampen, fast med kollektivmötenas diskussioner i åtanke.

Det fanns en tendens, en slags generell mentalitet, bland medlemmarna i kollektivet att ta varje tillfälle en kunde för att fira men också till att uttrycka sitt förakt mot polis och företag. De snabbt tömda vinflaskorna, matglädjen, drömmarna, trummsessionerna och festligheterna från morgon till kväll. Samtidigt: livliga diskussioner, frustration och sorg. Mot polisen moonade folket; skrek fula ord, provocerade, knuffade, försökte skapa kaosscenario. En på lägret berättade att folk där tog varje tillfälle i akt till att njuta av den frihet som de tillägnat sig samt uttrycka det hat som de känner mot det kapitalistiska våldssamhället. De verkade se zonens autonomitet, dess självutnämnda fristad, som en faktisk realitet. Det här var deras liv, deras livsrörelse.

Det verkade inte finnas så mycket tankar på att försöka upprätthålla en bra mediabild utan folk bara körde på med all radikalitet de hade inom sig. Här finns viktiga insikter att hämta. Samtidigt som radikaliteten är väsentlig måste en akta sig för att, direkt eller indirekt, exkludera eller skrämma iväg andra potentiella medkämpar. Däremot verkar det generella temperamentet och mentaliteten helt annorlunda i Frankrike än i Sverige. Kanske är inte den hätska stämningen och cannabisen något som skrämmer bort folk där på samma sätt som det skulle göra i Sverige. Det är svårt att spekulera i, men definitivt värt att reflektera över. Jag tror verkligen att det är viktigt att motståndet inte blir en ”aktivism” med en viss slags intern kultur. Jag tänker att en ständigt behöver arbeta aktivt för att bredda kampen och undvika starkt präglade sociala miljöer som skrämmer bort dessa andra potentiella medkämpar. Skiljelinjen mellan att praktisera det radikala och att kunna bibehålla en inbjudande och ödmjuk ton är inte helt enkel. Därmed tror jag det är viktigt att reflektera kring hur en kan uppnå detta mål och på så sätt radikalisera allmänheten och skapa en kultur av motstånd som överskrider arbetsdelningens principer. Kampen för att normalisera motståndet, och radikalisera allmänheten, är minst lika viktig som kampen mot civilisationens våldsamma institutioner i sig. Det behövs en långsiktighet, en ständigt växande grogrund av kreativt engagemang, för en vilt vacker framtid.

En annan viktig insikt som kom till mig under vistelsen i kollektivet var nödvändigheten av balans mellan skojsigheter och ett effektivt motstånd. På ett fantastiskt inspirerande sätt lyckades kollektivet ha en chill feststämning med musik, god mat och siestatupplurar samtidigt som de besatt en otrolig effektivitet med lagom mycket struktur, ständigt flytande och omformulerad. Vissa ansåg att de borde göra mycket mer och vara effektivare istället för att ta det så lugnt och njuta, men jag anser att en balanserad inställning på detta sätt gör att folk inte blir utbrända.

Att upprätta ett kollektiv, ett autonomt community, där folk faktiskt strävar efter att bygga upp ett långsiktigt liv med odlingar, sovrum, allmänna ytor och social gemenskap och glädje, innebär kanske att fler har orken och viljan till att bedriva ett långsiktigt och seglivat motstånd på detta sätt. Det här är ett exempel på hur motståndsrörelsen och omställningsrörelsen kan börja sammanflätas och gynna varandra i en dynamisk process. På sikt skulle kanske även skogens liv bli en del av kollektivet i en starkare emotionell koppling. Kampen mot industricivilisationen utesluter inte kampen för ett annat sätt att leva på. Det är här livets olika strävanden sammanflätas till en enda strävan. Lägret i skogen Sivens ger en hint av inspiration om detta. Kampen måste i praktiken vara helhjärtad, ödmjuk och känslomässigt ärlig. Det är bara då som vi kan skapa utrymme för den frihet vi strävar efter. Det är först då vi kan praktisera sann besjälad anarki. När jag skriver ”anarki” syftar jag på en praktisk livsfilosofi som innebär att en tar sig själv och sina känsloflöden på allvar; att en utövar ens ideal i praktiken, som en medveten och sund ignorans av de maktstrukturer som systemet vill fängsla oss i. För att radikalisera allmänheten måste vi hitta en balans där vi vågar ge uttryck för våra emotioner, alltså upprätta och praktisera zoner av anarki både inom och utom oss själva, såsom radikala och känslomässiga individer. Samtidigt som vi inte vill skapa en avskräckning och exkludering utav oliktänkande.

Balansen finns att hitta i de specifika situationerna. Vi måste bara förstå vad vi är ute efter. Att avkolonisera sig själv och sin omgivning, genom att vara ärlig i sitt sätt att tala på, i sitt agerande, är ett enormt viktigt steg i radikaliseringen och expansionen av motståndsrörelsen. En måste bara finna en ödmjuk balans i det hela, som andra grupper än den grupp av redan existerande radikaler, kan ta till sig. Radikaliseringen är mest effektiv i de praktiska situationerna. När människor upplever, är med i hela processen. Det är detta som sker vid exempelvis ett protestläger. Då blir de radikala metoderna mer och mer begripliga och resonabla. Det är där en möter polisens, statens, systemets inneboende Voldemort. Utmaningen är att få ut folket i kampen, att välkomna dem och visa dem medmänskligheten och kärleken till allt levande.

Inget protestläger är perfekt och kommer aldrig att vara det. Protestlägret och kollektivet i Sivens gav upphov till många tankar och frågeställningar. Det kändes som att vi hade varit där hur länge som helst eftersom perioden var så fullspäckad av nya intryck och intensivt reflekterande. Så efter ungefär en vecka kände vi att det var dags att lifta vidare på vår resa, ner mot Spaniens sydkust; vidare mot nya äventyr. I kommande kamper kommer vi att ta med oss de insikter som tiden i Sivens fört med sig och försöka utveckla dem och sprida samtalen.

Ett effektivt, eskalerande och ödmjukt motstånd är förutsättningen för en avkolonisering av våra liv. Motståndet måste bli det självklara; det måste bli normen. Det fria livet, den självutnämnda anarkin, måste införlivas i alla sammanhang. Vi måste göra allt för riva ned det system som burar in den mosstäckta dansen som våra kroppar inget hellre vill än att sjunka in i; hur vi bara vill uppslukas av närhet och samhörighet. Den kosmiska pulsen skapar ständigt rytmiska formationer i det inre och yttre. Det vilda knackar på oss, bultar i oss. Vi måste ta det på allvar. Vi måste lyssna, men framförallt följa. Motståndet är den logiska följden av att ta sitt liv och sina känslor på allvar. Alla metoder är tillåtna!

#ANTIPOLITIK del 2

Vi vill inte skapa politik av människor och deras öden. Vi vill inte utnyttja deras historier och olycka för att ge oss själva makt och ära. Vi vet att alla människor bör leva fria från härskare. Att välja sin diktator är en klen tröst när hela ens kropp trånar efter frihet. När vi inte lägger våra röster i vallokalen är det med löftet att låta rösterna höras dag och natt, året runt.

Har politiker verkligen har makt!? Eller sköter dom bara kompromisserna mellan olika krafter som trycker på: vit borgerlig media, industrierna, storföretag, tankesmedjor, språkets inbyggda rasism och den underförstått så fantastiska “tillväxten”. Det känns som att det bara är ibland, när vi råkar bli inblandade i soppan som dom ändrar ställning. När vi råkar sitta ivägen och stoppa en exploatering till av Sápmi – samernas land. Då, först då kan dom möjligtvis ändra ståndpunkt. Det är först som en kraft utanför politiken vi faktiskt påverkar. Om du röstar, känner du verkligen att du har påverkat världen något? Varje dag och natt vill vi göra världen bättre och vi drömmer om att fler ansluter sig och slåss trots alla förtryckande omständigheter som försöker hålla oss i schack. Vi vägrar att “hanteras”, vi vägrar att “kontrolleras”, vi vägrar “stabilitet” över slaget om frihet.

Varje dag och natt är en kamp mot systemet, när vi inte kan slåss tillsammans gör vi vad vi kan för att göra världen bättre direkt. Vi snor det vi behöver från storföretagen, vi ger pengarna vi skulle spenderat till hemlösa. Vi plankar kollektivtrafik och ger pengarna till behövande. Vi kämpar konstant mot att infiltreras av samhällets propaganda, storföretag och staten ska alltid ha rätt att göra vad som helst: ta folks mark, höja deras hyror, låta oss alla slava för kapitalet; för kapitalet ska hjälpa alla säger dom när dom ljuger sin näsa meterlång. Dom kommer inte bli nöjda ens när vi alla är en enda stor världsomspännande monokultur.

Vilka är vi? Vi är dem som tränger upp genom asfalten och slår ut i blom, vi är dom som visar att i kriget mot självaste naturen har människan ingen chans! Vi är stormen som härjar maktens korridorer. Vi är människor och andra djur, vi är växter, svampar och protister. Vi vill leva utan deras kontroll och åtgärder. Vi är kolonierna som gör revolt.