Kategoriarkiv: Aktivism

Skogsmaskiner i vilseskogen! Aktivisthjälp sökes!

Maskiner i vilseskogen! Avverkningen avbruten tillfälligt, återupptas nog imorgon. Hjälp sökes!

Om du har möjlighet sprid detta till aktivistvänner och skogskämpar! Helst av allt kom till skogen och visa ditt stöd!

Vilseskogen ligger i Ångermanland och du kan kontakta oss på: 070-606 04 72 eller kamp@kolonierna.se (helst mobil då det finns begränsat med internet)

Nej till stenbrytning i Ojnare!

Idag kom beskedet att Mordkalks och SMA minerals tillstånd till täktverksamhet upphävs och avslås i Ojnare. Det kommer komma en överklagan från Nordkalk verkar det som, så det är inte över än. Men hurra ändå! Skogen lever än!

Utan alla kämpar och den oändliga mängd lagliga och olagliga, symboliska och konkreta, taktiker hade det här aldrig gått. Kampen fortsätter för skog, berg, vatten, luft och sol!

 

Hugg ner kapitalismen inte skogen!

Onsdagen den 27 juni 2018 hängdes en banderoll upp med texten, ”Hugg ner kapitalismen inte skogen! Skydda Vilseskogen”, utanför SCAs (aka Satanic Clearcutting Assholes) huvudkontor i Sundsvall. Detta gjordes i protest mot skövlingen av de sista skyddsvärda skogarna i Sverige. Skyddsvärda skogar avverkas för ekonomisk vinning utan hänsyn till biologisk mångfald eller lokalboendes behov.

-Det ekonomiska systemet exploaterar naturresurser mycket snabbare än de återbildas, säger en av aktivisterna som hängde upp banderollen.

Just nu är Vilseskogen nära Edsele hotad av avverkning.

-Ett av skälen till att jag flyttade hit var den fina skogen och nu hotas den av SCA. Vilseskogen är byns själ och nu vill dem hugga ner den, säger en lokal bybo.

En del av skogen är redan klassad som nyckelbiotop och de boende vill att ett större område ska skyddas.

-Vi har redan hittat många sällsynta och rödlistade arter, säger en frivillig naturvårdare.

För mer information:
kolonierna.se/vilseskogen/

För kontakt med intervjupersoner använd atervilda@riseup.net

The torrefied pellet plant will not be built on the Limousin mountain!

Limosinbergen

The torrefied pellet plant will not be built on the Limousin mountain!

This is an invitation from the Limousine Mountain to all potential
accomplices who oppose the industrial offensive currently taking place
under the veil of an ‘ecological transition’.

To our dear Friends in struggle in Khimky, in Bure, in Iceland, in Notre
Dame des Landes, in Białowieża, in Durham, in the the Cevennes
Mountains, in the Mi’kmaq Territory, i amazonia, the woods of  Charnie,
in Cambo, in Salau, in the Susa valley, in Dompierre, in Roşia Montană,
in Standing Rock, in Gueret, in Atenco, on the Isthmus of Tehuantepec,
in Chalkidiki, in Saint Victor, at the Lake Baikal, in Wallmapu
(Mapuche-Territory), in Guayana, in Saint-Yrieix-la-Perche, in Pyhäjoki,
on the dunes of Trégor, in İstanbul, in Landivisiau, at the Hambacher
Forst, in the Woods of Chambaran, at the Makwa Camp (Ojibwe
Territories), in Loc Envel, in the K’iche Territory, on the shores of
Kafue, in the Wendland, in the Niger Delta, in the Gran Chaco, in
Merléac, in Norra Kärr Vättern, in the gardens of Lentillères, in the
Treburer Woods, in Jabiluka (Mirarr Territory) – and everywhere  people
counter the industrial madness…

Hello

We write to you from the mountains of Limousine, somewhere in central
France. Our region is being threatened with the construction of a
torrefied biomass plant. This large-scale industrial project is being
planned in the small rural towns of Bugeat and Viam, in the Corrèze
region, an area that is a natural refuge with valleys, moors and
forests.

The development plans are being lead by a venture capitalist1 who
stumbled upon a great opportunity to make a quick buck when he made
friends with the president of the Corrèze city council
2, who is known
for his ties with the agro-industrial lobbies. Despite numerous concerns
and well-argued opposition to the plan, the public inquiry has announced
its support for the project. This makes it clear that they intend to
carry out their plans of development by force. Thus we have entered a
new phase of our struggle and the time has come to call for your
support.

The goal of this project is to introduce a new torrefaction method that
was developed in the US. The product produced will be marketable as
‘renewable energy’ and it will be burned in French coal plants. In
short, this is an obvious attempt at a ‘green washing’ campaign that
seeks to save the same energy devouring system that has pushed us to the
brink of collapse. The magnitude of the project and the astronomical
quantities of raw plant material that it would transform into charcoal
(including the roots of the felled trees) would quickly make a desert of
our fragile mountain soils.

In recent decades, these soils have already suffered from the industrial
exploitation of resinous wood plantations. Heavy machinery, systematic
clear-cutting, rootstock removal, pesticides and heavy rains have all
taken a huge toll on our environment. It is undeniable that this process
of exploiting our natural resources is disastrous. The pellet plant
would serve as a bonus for this suicidal logic.

The development of ‘biomass’ energy seeks to put the forest as a whole
to work. This voracious beast is on the verge of attacking the plateau’s
beautiful hardwood forests as well. These mixed forests regrew on the
land in an unregulated manner after they were abandoned during the rural
exodus. These lands are now being targeted by developers who want to
control, calculate and profit from these wild regions.

For us, the struggle is about more than mere resource management or the
preservation of our particular lifestyle. This is a fight to affirm a
different way of relating to the world. We humans are but a small
fraction of that world. Like many of you, we have decided to turn our
back on our species’
frenetic race towards its own destruction. This fatal destiny of mankind
is not ours. We choose to live as earthlings amongst a diversity of
earthlings, and to defend that which makes life possible. It’s on behalf
of nature itself and its violent impulses to defend itself (which we
have only seen a small portion of) that we have made the decision to
hinder anyone seeking to add to the general pillage.

The various struggles that you all have lead all over the globe in
recent years have been a great inspiration for us. Today we would like
to contribute to a necessary effort of coordinating on at least a
European scale. There is much to share and to learn about facing off
against these projects. Even though each project seems different, they
are all expressions of the same old extractivist logic. A logic that
tries so conceal itself by hiding behind the moral alibi of an
‘ecological transition.’ Let’s share our analysis, our stories,
techniques and strategies, many of which were successful.

We invite you to come and visit us, to lend a hand if the need arises,
or to express your support in any way possible. Whether it’s today,
tomorrow, or in the weeks and months to come, we hope you will fight
alongside us during this decisive and time and help us bury this project
once and for all.

A big thank you to all. We hope to see you soon

Friends of the Limousin forest

amisdelaforet [at] riseup.net

*1  M. Gaudriot CEO of the enterprises CARBON’ ENGINEER BUGEAT-VIAM  and
SOMIVAL
*2  M. Coste, president of the Conseil Général de la Corrèze.

Besöket i Hambacher

Mitt på den söndrade gatan, bland resterna av krossade flaskor, stenar, skrot och fast-gjutna lock-ons, brann nu en del av barrikaden. I bakgrunden hördes det konstanta pipet och bruset från gruvan, och ännu en helikopter cirkulerandes i närheten nånstans över oss. Jag befinner mig i Hambacher-skogen i västra Tyskland. Vi har just fått beskedet att skogen ska få stå kvar tills den sista mars 2018 (tack vare några fladdermöss verkar det som… och ett fucking jävla hårt motstånd så klart osv). Den spontana reaktionen var – så klart – att alla samlades vid barrikaderna, hällde på bensin på en av högarna och tände på. Det var fest; musik, tofu, cannabis, öl, brottning och skratt. Om det ens bara var en tillfällig illusion så befann vi oss just nu i laglöst land. Det var en speciell känsla. Jag stod och tittade in i glödbädden och myste i tanken. Det är långt ifrån perfekt här, men jag kan inte låta bli att känna lite hopp när jag inser att det finns sånna här platser.

Protestlägret är, enligt många jag pratade med, inte bara till för att stoppa gruvan. Dom flesta verkade vara eniga om att det handlade om något så mycket större än så. Det handlade på nått sätt om att skapa något nytt, försöka upprätta en zon av anarki, och försvara skogens gränser med alla metoder möjliga. Det är ett krig emot hela det rådande systemet. Inom denna uråldriga skog med storvuxna ekar bodde folk i allt från lerhus till husvagnar, tält och trädkojor, och efterhand har det bildats ett flertal byar som var och en står för sin egen organisering och nisch.

Många sprang runt i kamouflerade kläder med någon slags maskering redo att dölja ansiktet med, och alla hade sitt eget-designade kodnamn. Jag upplevde det svårt att komma nära folk, framförallt i början, eftersom det fanns en slags paranoid stämning. Och detta med all rätt. Det skulle varit konstigt om inte det fanns infiltratörer var det många som uttryckte. Så alla dom frågorna som vanligtvis inleder ett samtal föll nu bort, såsom var en kommer ifrån, hur länge en varit där och så vidare. Men efter ett tag så kändes det okej. Det är ändå rätt tråkiga frågor trots allt.

Men trots lägrets stämpel som militant och terroristiskt; trots sabotage av stora maskiner, molotovs, pilbågar, tjär-bomber och stenkastning verkar det finnas ett stort stöd utifrån. Hela tiden kommer det donationer med mat, byggmaterial, kläder, verktyg, och allt möjligt annat. Då och då arrangerades skogsvandringar för folk utifrån och det kom hundratals människor som blev guidade genom skogen. Det var både kul samtidigt som jag inte kunde låta bli att känna mig som ett djur på ett zoo som folk kom och ville hälsa på och hänga med. Oavsett så var det peppande att känna att lägret var större än bara lägret, och att folk kan få upp ögonen för ett annat sätt att leva på. Kanske kan dom också få uppleva på egen hand att terroristerna faktiskt är rätt trevliga ändå.

Under min tid i Hambacher fanns det möjlighet att lära sig allt ifrån att klättra och bygga trädkojor till att avbeväpna poliser och hur en slåss med knuten näve utan att skada sig. En av kvällarna hamnade jag helt plötsligt på ett svettigt rave med psykadelika och trance.  Det var skönt att skaka på rumpan lite. Annars kunde en tillbringa tiden i nån freeshop, på biblioteket, i muséet, cykelverkstan eller titta på alla fina träd.

Byn jag hamnade i hette Gallien vars kollektiva trädkoja bestod av tre våningar. Underst var det förvaring, i mitten kök, soffor och en vedspis, och överst ett sovloft med ett golv täckt av madrasser. Det var varmt och mysigt. Tätt intill varandra spenderade vi kvällarna med att spela musik, äta mat och prata. Det blev diskussioner om bland annat anarko-primitivism, sexism, våld, säkerhetskultur, veganism och hbtq. Vi pratade också en hel del om vikten av ett mångfaldigt motstånd där allt ifrån byggande, symboliska aktioner, våldsamt motstånd, media, trädkramning och matlagning är viktigt och stödjer varandra. Dit var alla välkomna närsomhelst och bo, äta och leva, så får en bidra med vad en kan och känner för helt enkelt.

Som alltid på alla platser så smyger sig förtrycket in även i Hambacher. Det var folk, framförallt manliga personer, som tog upp väldigt mycket av utrymmet. Strukturer av sexism och machoism tog sig uttryck, en generell militant hets och förväntan skapade mycket underliggande stress och påtryckningar. Problem som att vissa tog på sig alldeles för mycket och vissa som inte gjorde någonting. Problem som att allt gick i sönder hela tiden och få som lagade och tog hand om sakerna när allt var allas. Och folk som blev av med saker, som dom ansåg var deras, hela tiden för att nån annan inte visste att det var privat. Jag kunde också känna av en slags bortskämdhet när det bara vällde in mat utifrån. Det är väldigt lätt att leva där utan att göra någonting och bara äta och hänga runt. Men det var inte mitt generella intryck, även om det fanns sådana personer också. Fast alla kanske inte måste vara arbetsamma och produktiva. Dom kanske hade andra funktioner som också är viktiga. Dessutom så kom jag precis efter en hård konfrontation med ordningsmakten så det är förståeligt om folk bara behövde hänga, chilla, knarka och ha det lite kaos ett tag.

Jag lämnar Hambacher med blandade känslor. Jag har träffat så många inspirerande människor och lärt mig så mycket. Samtidigt vet jag att jag inte skulle kunna bo där under en längre tid. Det var alldeles för mycket folk och ljud, för lite stabilitet, vatten och lugn. Jag vandrar bort från skogen med packningen på ryggen, passerar längs dom stora fälten av monokulturer, över autobahn och sätter mig på tåget på väg hem. Antagligen så stinker jag i hela tåget, har sot på kinderna, och mina skor och byxor är täckta av lera. Jag passerar en värld som bara måste vara ett utdrag ur en dystopisk science fiction-film. Det bara fortsätter och fortsätter; industrier efter monokulturer efter shoppingcenter efter tågrälsar och tullar. Jag förstår inte. En gång var allt det här skog. Och nu befinner vi oss i en situation där vi kämpar för dom allra sista gamla plättarna som finns överhuvudtaget. Hambacher är en av dom. Att kämpa för dessa skogar betyder så himla mycket. Så jag är otroligt tacksam till alla i Hambacher och vad dom gör, men nu måste jag hem. Nu tar jag med mig mina erfarenheter från Hambacher och åker tillbaks norrut.

Hambacher bleibt!! <3

Hej och välkomna till protestläger i Gállok!

Gruvkramarna håller hårt i sin idé som går ut på att tjäna sjuka pengar på att döda och gräva i moder jord. Dom är metodiska och planerar långsiktigt. Dom lobbar och håller på.

Kampen i Gállok 2013 gav ett starkt resultat. Folk över hela världen fick upp ögonen för platsen och striden om land och vatten. Kolonialismen får vanligtvis fortgå här utan ett höjt ögonbryn men vi riktade om strålkastarna.

Förödelsen skulle bli omfattande om ännu en gruva öppnas. Tre gruvor har under 2000-talet öppnats och sedan gått i konkurs. Det har lett till stora giftutsläpp och att skattebetalare fått betala den sanering som kunnat göras. Ändå har sjöar dött och stora områden ödelagts.

Situationer som denna rör inte bara renskötande samer utan oss alla. Vattendragen från gruvområdet leder rakt ner i Luleälv och Östersjön. Alla har vi hur som helst ett ansvar – med dom förmågor vi individuellt har – att stoppa ytterligare miljöförstöring och kolonialism i Sápmi.

Du är välkommen att ta med vänner till lägret som kommer vara 17-23e Juli i Gállok utanför Jokkmokk. Tanken är att vi ska träffas igen och ha kul tillsammans i skogen och på nytt he grus i maskinen. Vi är dom historieböckerna kommer att berätta om i framtiden. Framtidens barn kommer att tacka oss för att vi brydde oss om jordens och deras liv! Inget är för litet och inget är för stort. Tillsammans är vi starka och kan skydda vår jord!
❤️????

för mer info och kontakt:
kamp@kolonierna.se
0707801572

Gállok står med Standing rock

Gállok är fortfarande hotat. Gruvindustrin har inte gett upp och stora delar av den kvarvarande gammelskogen är nu hotad av avverkning. Skogen kring det planerade gruvhålet i Gállok är nu uppmärkt för avverkning, men många är redo att stoppa maskinerna.

I detta den Sjätte Utrotningens tidevarv är detta inte enbart en lokal, utan även en global fråga. Samma mönster av exploatering upprepas överallt, jorden runt. Men överallt där exploatörerna dyker upp föds också motståndet.

I helgen fick Kamp Gállok besök av vattenförsvararen Leo Yankton från Standing Rock. Aktivisterna utbytte erfarenheter, tankar och visade solidaritet med varandras kamp. “Även om avståndet är stort står vi tillsammans. Vi kommer inte att ge upp, för det vi försvarar är vårt hem, vår värld. Vi kommer inte att acceptera fortsatt exploatering, inte i Gállok, inte i Standing Rock. Det är nog nu.” säger Eino Kenttä, Kamp Gállok.

Kontakt: Mose Agestam, 0738073191, kamp@kolonierna.se