Kategoriarkiv: Skogskamp

Skogsläger i Ojnareskogen

Ett tält som står i en tallskog.Den 3-16 april kommer det att arrangeras ett skogsläger i Ojnareskogen på norra Gotland! Vi kommer att bo utomhus, laga mat tillsammans och hitta på äventyr ute i det vilda.

Lägret läggs upp efter deltagarnas olika intressen. Det finns oändliga möjligheter att gå runt och titta på allt som lever i skogen, klättra i träd, vada genom myrar, lyssna på nattljud eller hitta på något helt annat som bara du kan komma på. Vi tänkte också prata om Ojnareskogens framtid och hur vi ska gå vidare med vår kamp. Det kommer att bli både en aktivist- och friluftskurs! Om du har en idé om något du vill göra, om du vill hålla i en aktivitet osv, får du gärna säga det till oss så fixar vi det.

Lägret vill vara en plats där alla känner sig trygga, och där samhällets strukturer som rasism, kapitalism, homofobi, funkofobi, patriarkat, transfobi (osv) ska motarbetas av alla oss som är där. Det kommer att vara en alkohol- och drogfri plats.

Tillgänglighet: om du har frågor om hur tillgängligheten ser ut på platsen kan du höra av dig till oss. Vi ska försöka tillgodose allas behov.

Berätta gärna om du kommer senast 1 april till Sally Fransson (se kontaktuppgifter längst ner). Du kan komma när du vill och vara med så länge som du känner för, allt från en timme till två veckor. Vi har tillgång till bil, så vi kan plocka upp dig om du inte kan komma hela vägen fram själv. När du har anmält dig kommer du att få mer information!

Kontakt:
Sally Fransson
0706282067
sally_fransson@hotmail.com

Internationella skogsdagen och världsvattendagen i Ojnare

Vi firade dagarna med att tälta och promenera i Ojnareskogen!

det krävs viss beslutsamhet för att ge sig ut och tälta när det blåser kallt och är risk för snöfall
det krävs viss beslutsamhet för att ge sig ut och tälta när det blåser kallt och är risk för snöfall
Bästeträsk gör mödan värd
Bästeträsk gör mödan värd

IMG_0456

 

 

En av bäckarna som leder vatten till Bästeträsk
En av bäckarna som leder vatten till Bästeträsk

_DSC2284

Amalia hade stövlar....
Amalia hade stövlar….

_DSC2298

IMG_0464

IMG_0465

Tillbaka vid tältplatsen
Tillbaka vid tältplatsen

Det var jättehärligt i skogen!

 

Händelser i Ojnare

Nu händer det mycket i Ojnareskogen!

Välkomna!

20 mars är det vårdagjämning, det firas med en ceremoni vid Bästeträsk.
21 mars är det internationella skogsdagen, då promenerar vi i skogen hela dagen!
22 mars är det Världsvattendagen, då kan du följa med och titta på en del av det vatten som rinner genom Ojnare ner mot Bästeträsk. Det blir också föreläsningar, film och livemusik på Lila Shala i Visby.

25 mars är det rättegång i Visby, Malin vs. ordningsmakten

Det är också förhandlingar i mark- och miljööverdomstolen;

23-27 mars SMA

13-18 april Nordkalk

3 – 16 april blir det skogsläger med Fältbiologerna i Ojnare! Kolla in denna länk —> http://www.faltbiologerna.se/kalendarium/skogslager-i-ojnareskogen

11001711_1068759869806144_4936957886881198437_o

Blodspår i Vilseskogen: Del 2

vilseån

Jag gick upp långt innan stjärnorna hade överröstats av solen för att bege mig ut i Vilseskogen. Jag passerade ån. Jag hade svårt för att tänka klart. Jag följde det brutala maskinskriet som bultade så intensivt mot tinningen. Jag visste inte vad jag skulle göra när jag kom fram. Jag bara fördes instinktivt i riktning mot teknodemonen, denna civiliserade apparat som omstöper själskroppar till produkter för rika gubbar i Stockholm att torka arslet med.

Synen förvällde inom mig. En djup skåra rakt genom Vilsesjälen. Med linjalens exakthet och standardiseringens hänsynslöshet. Tårarna, kokandes, tomheten. Hur hamnade vi här? Vem tillät denna massaker till att börja med? Hur blev grymheten så institutionaliserad, så avdramatiserad? Hur kan vi inte se att det är oss själva vi plöjer, skövlar och urholkar när vi planterar GMO, när vi gör örnen hemlös och när vi anlägger gruvan i det heliga berget? Jag förstår inte. Varför är vi så rädda? Hur hamnade vi här? Mitt i detta groteska, absurda, befängda sammanhang. Skogsarbetaren och jag. Två förvirrade själar möts.

Och vad skulle jag säga nu när jag lyckats stoppa maskinen och han till slut öppnade dörren? Jag stod och andades ett tag. Hans flackande blick utstrålade tyngd, osäkerhet, chock, ängslan. Jag tror han var runt tjugo, eller kanske tjugotvå. Jag skrek saker, men hörde inte ett ord av vad han sa. Kanske hörde han inte vad jag sa heller. Det spelar ingen roll. Jag tror att mina gester kommunicerade långt mer precist än ord. Jag föll ihop i snön.

Han höll ju på att förinta mitt hem. Jävla fan. Fast jag visste ju egentligen. Jag visste ju att det inte var han som var min primära fiende. Han var ju bara en ”arbetare”, en som ”gjorde sitt jobb”. Han var ju bara en marionett i ett våldsamt rollspel, en av de systemets underkuvade. Jag visste ju allt det. Jag hade ju bett morgonbönen. Jag hade ju förlåtit alla; först mig själv, min sjukdom och stördhet, min mamma och pappa, mina närstående, mina fiender, alla rektorer och chefer, blottarna, maskinisterna, våldtäktsmännen, nazisterna. Jag hade ju förlåtit dem, och även honom; han som nu satt i maskinen framför mig i fullt arbete med att urholka min själ. Det var ju det som var grunden för all radikalitet: förlåtelse, förståelse. Men vem skulle jag attackera om inte honom? Vart skulle jag kanalisera mitt vrede, min sorg? Och hur kan jag ensförlåta mig själv om jag inte attackerar sådana som honom, de marionetter som underminerar allt det som ännu är vackert? Förståelse, eller förlåtelse, får ju inte leda mig in i passiviteten, in i dekadensen, in i det industrikapitalistiska vänterummet. Jag kan inte tillåta mig själv att vänta på apokalypsens fortskridande. Oavsett vad jag än gör så är det ju ett ställningstagande. Jag är det jag gör lika mycket som jag är det jag inte gör. För när jag väljer att inte attackera de förstörelsens marionetter, när jag väljer att inte attackera honom, så bidrar jag ju även till min egen underminering, Vilseskogens förintelse; som att se på när ens barn blir våldtaget utan att agera. Ingen vild varelse skulle göra något sådant; inte björnen, inte modern, inte ens statsministern, inte någon.

Jag började fundera på om demonen även koloniserade mig. Hur annars kunde jag tillåta Maskinen att fortskrida? Hur kunde jag bara gå där ifrån längs blodspåren utan att vråla, kasta, riva, spränga, agera? Vad har jag blivit egentligen? En maskin jag också? Finns det egentligen någon som inte är koloniserad utav Maskinen, denna teknodemon, ett maskinellt psyke? Är vi alla förlorade i en systematiserad undergångsparad in i den totala förstörelsen?

Kanske är jag rädd bara för att jag har något att förlora, för att jag är privilegierad? För att jag är vit. För att jag är man. För att jag kan välja att meditera istället för att kravalla, att dansa istället för att riskera, att njuta istället för att konfrontera makten, att konfrontera sorgen. Civilisationen är bara människans sorg på något sätt manifesterad i materien. Men jag hade ju bestämt mig för att vara shaman. Jag hade ju bestämt mig för att bemöta sorgen. Jag skulle ju göra allt för att få tänka och vandra i skönhet? Det var ju den vägen jag ville gå. Shamanism och motstånd mot det rådande systemet är ju samma process, samma strävan. Att läka handlar ju om demontering, d.v.s. att rasera, omformulera och att frambringa. Skulle jag attackera? Men vem? Och hur? Och kommer jag att våga utföra det som krävs för att följa de drömspår våra förfäder en gång skidrade?

Nyheter från periferin. 8:e December SVE+ENG. #Gállok #Jamtmyrå #NorraKärr #Sorsele #

Klicka på valt språk, läs direkt eller ladda hem och skriv ut!
Click on chosen language, read or download to print!

Uppdatering 2014 Dec Svenska
Nyheter från periferin. SVENSKA
Update 2014 Dec ENGLISH
News from the periphery. ENGLISH

Click läs mer to read.

Fortsätt läsa Nyheter från periferin. 8:e December SVE+ENG. #Gállok #Jamtmyrå #NorraKärr #Sorsele #