Alla inlägg av kolonierna.se

Intergalactic week @ ZAD

 La Zad lever och är nu under återhämtning efter vårens militära insatser från statens håll.

För er som inte vet så har en på La Zad i Frankrike haft ett seglivat motstånd mot ett bygge av en flygplats under en lång tid. Vilket faktiskt har lyckats skulle en kunna säga, för nu blir det ingen flygplats! Ganske fett faktiskt.

Nu kämpar zadisterna för att få finnas kvar på platsen, men har blivit överväldigade av ett hårt förtryck där staten gått in med enorma resurser och kastat granater och skjutit saker för hur mycket pengar som helst. Uppenbarligen är sådana här zoner av ”anarki” ett stort hot och något som bekämpas med dyra och brutala medel uppifrån.

För att nu se framåt bjuder La zad in till ett läger för att diskutera bland annat hur en upprätthåller en sånn här unik zon utan att falla in i olika förtryckande strukturer efter hand. Utöver diskussioner kan en få hjälpa till att återbygga, ta hand om och uppleva platsen.

Unik tallnaturskog hotad i Dalarna

Ore skogslandskap är under konstant hot. Svea skog, statens egna skogbolag, har redan avverkat 600 hektar skog i området och dom vill hugga mer. Detta är en unik tallnaturskog i Sverige och hela Västra Europa med en massa rödlistade arter och signalarter. Därför har nu en grupp människor från olika organisationer börjat tälta i området för av bevaka situationen. Jag har en tanke om att jag vill åka dit och se vad som händer nån gång efter nyår. Om det är någon som är intresserad av att haka på så släng en kommentar.

Det finns mer info på bla Skydda Skogens hemsida!

Besöket i Hambacher

Mitt på den söndrade gatan, bland resterna av krossade flaskor, stenar, skrot och fast-gjutna lock-ons, brann nu en del av barrikaden. I bakgrunden hördes det konstanta pipet och bruset från gruvan, och ännu en helikopter cirkulerandes i närheten nånstans över oss. Jag befinner mig i Hambacher-skogen i västra Tyskland. Vi har just fått beskedet att skogen ska få stå kvar tills den sista mars 2018 (tack vare några fladdermöss verkar det som… och ett fucking jävla hårt motstånd så klart osv). Den spontana reaktionen var – så klart – att alla samlades vid barrikaderna, hällde på bensin på en av högarna och tände på. Det var fest; musik, tofu, cannabis, öl, brottning och skratt. Om det ens bara var en tillfällig illusion så befann vi oss just nu i laglöst land. Det var en speciell känsla. Jag stod och tittade in i glödbädden och myste i tanken. Det är långt ifrån perfekt här, men jag kan inte låta bli att känna lite hopp när jag inser att det finns sånna här platser.

Protestlägret är, enligt många jag pratade med, inte bara till för att stoppa gruvan. Dom flesta verkade vara eniga om att det handlade om något så mycket större än så. Det handlade på nått sätt om att skapa något nytt, försöka upprätta en zon av anarki, och försvara skogens gränser med alla metoder möjliga. Det är ett krig emot hela det rådande systemet. Inom denna uråldriga skog med storvuxna ekar bodde folk i allt från lerhus till husvagnar, tält och trädkojor, och efterhand har det bildats ett flertal byar som var och en står för sin egen organisering och nisch.

Många sprang runt i kamouflerade kläder med någon slags maskering redo att dölja ansiktet med, och alla hade sitt eget-designade kodnamn. Jag upplevde det svårt att komma nära folk, framförallt i början, eftersom det fanns en slags paranoid stämning. Och detta med all rätt. Det skulle varit konstigt om inte det fanns infiltratörer var det många som uttryckte. Så alla dom frågorna som vanligtvis inleder ett samtal föll nu bort, såsom var en kommer ifrån, hur länge en varit där och så vidare. Men efter ett tag så kändes det okej. Det är ändå rätt tråkiga frågor trots allt.

Men trots lägrets stämpel som militant och terroristiskt; trots sabotage av stora maskiner, molotovs, pilbågar, tjär-bomber och stenkastning verkar det finnas ett stort stöd utifrån. Hela tiden kommer det donationer med mat, byggmaterial, kläder, verktyg, och allt möjligt annat. Då och då arrangerades skogsvandringar för folk utifrån och det kom hundratals människor som blev guidade genom skogen. Det var både kul samtidigt som jag inte kunde låta bli att känna mig som ett djur på ett zoo som folk kom och ville hälsa på och hänga med. Oavsett så var det peppande att känna att lägret var större än bara lägret, och att folk kan få upp ögonen för ett annat sätt att leva på. Kanske kan dom också få uppleva på egen hand att terroristerna faktiskt är rätt trevliga ändå.

Under min tid i Hambacher fanns det möjlighet att lära sig allt ifrån att klättra och bygga trädkojor till att avbeväpna poliser och hur en slåss med knuten näve utan att skada sig. En av kvällarna hamnade jag helt plötsligt på ett svettigt rave med psykadelika och trance.  Det var skönt att skaka på rumpan lite. Annars kunde en tillbringa tiden i nån freeshop, på biblioteket, i muséet, cykelverkstan eller titta på alla fina träd.

Byn jag hamnade i hette Gallien vars kollektiva trädkoja bestod av tre våningar. Underst var det förvaring, i mitten kök, soffor och en vedspis, och överst ett sovloft med ett golv täckt av madrasser. Det var varmt och mysigt. Tätt intill varandra spenderade vi kvällarna med att spela musik, äta mat och prata. Det blev diskussioner om bland annat anarko-primitivism, sexism, våld, säkerhetskultur, veganism och hbtq. Vi pratade också en hel del om vikten av ett mångfaldigt motstånd där allt ifrån byggande, symboliska aktioner, våldsamt motstånd, media, trädkramning och matlagning är viktigt och stödjer varandra. Dit var alla välkomna närsomhelst och bo, äta och leva, så får en bidra med vad en kan och känner för helt enkelt.

Som alltid på alla platser så smyger sig förtrycket in även i Hambacher. Det var folk, framförallt manliga personer, som tog upp väldigt mycket av utrymmet. Strukturer av sexism och machoism tog sig uttryck, en generell militant hets och förväntan skapade mycket underliggande stress och påtryckningar. Problem som att vissa tog på sig alldeles för mycket och vissa som inte gjorde någonting. Problem som att allt gick i sönder hela tiden och få som lagade och tog hand om sakerna när allt var allas. Och folk som blev av med saker, som dom ansåg var deras, hela tiden för att nån annan inte visste att det var privat. Jag kunde också känna av en slags bortskämdhet när det bara vällde in mat utifrån. Det är väldigt lätt att leva där utan att göra någonting och bara äta och hänga runt. Men det var inte mitt generella intryck, även om det fanns sådana personer också. Fast alla kanske inte måste vara arbetsamma och produktiva. Dom kanske hade andra funktioner som också är viktiga. Dessutom så kom jag precis efter en hård konfrontation med ordningsmakten så det är förståeligt om folk bara behövde hänga, chilla, knarka och ha det lite kaos ett tag.

Jag lämnar Hambacher med blandade känslor. Jag har träffat så många inspirerande människor och lärt mig så mycket. Samtidigt vet jag att jag inte skulle kunna bo där under en längre tid. Det var alldeles för mycket folk och ljud, för lite stabilitet, vatten och lugn. Jag vandrar bort från skogen med packningen på ryggen, passerar längs dom stora fälten av monokulturer, över autobahn och sätter mig på tåget på väg hem. Antagligen så stinker jag i hela tåget, har sot på kinderna, och mina skor och byxor är täckta av lera. Jag passerar en värld som bara måste vara ett utdrag ur en dystopisk science fiction-film. Det bara fortsätter och fortsätter; industrier efter monokulturer efter shoppingcenter efter tågrälsar och tullar. Jag förstår inte. En gång var allt det här skog. Och nu befinner vi oss i en situation där vi kämpar för dom allra sista gamla plättarna som finns överhuvudtaget. Hambacher är en av dom. Att kämpa för dessa skogar betyder så himla mycket. Så jag är otroligt tacksam till alla i Hambacher och vad dom gör, men nu måste jag hem. Nu tar jag med mig mina erfarenheter från Hambacher och åker tillbaks norrut.

Hambacher bleibt!! <3

Hambacher behöver dig!

Nu är det ett kritiskt läge i Hambacher! Dom kallar på alla som kan att komma dit och hjälpa till. Just nu inleds en massiv insats från polisens sida för att få bort alla skogskämpar ur dom allra äldsta delarna av skogen. Det här är en av dom sista riktiga skogarna som finns, och det är upp till oss att hindra denna galenskap.

För mer info läs mer på Hambacher forsts hemsida. Och skriv gärna en kommentar här nedan om du funderar på att åka dit, för det tänkte nämligen vi.

Här är deras utrop:

”Call from the Hambacher Forest: We need all of you!”

From the 21st of November onwards we need all of you to help stop the cutting season this year!

In three weeks there is going to be a trial concerning the lawsuit of BUND against RWE’s planned destruction of the Hambacher Wald this cutting season. The court published a “verdict” that already shows what kind of result we can expect: a piece of the forest that is not even in the existing cutting zone shall be protected. We expect RWE to try to start the destruction as soon as the trial on the 21st of November finishes. This year RWE plans to cut the oldest parts of the forest and all of the tree house villages.

We have already constructed tree houses on many strategic points and more are planned. Now we need the voices and actions of as many people as possible to save the forest.

We are going to demonstrate that this kind of exploitation of habitats for the purpose of profit can not happen without massive resistance. The struggle here is concerning everyone. One third of the German CO2 emissions are caused by lignite mining and the resulting damages to the climate are causing death, destruction, and forcing people from their homes worldwide.

Get ready to come protect the forest in the middle of November. Organize yourselves in affinity groups in advance. Put your mobile numbers on the eviction list and spread our call to allies and friends. Everyone can support us in whatever way they feel comfortable. The tree houses are well equipped, open for everyone, and serve as safe spaces. We share the burdens of repression together. We have organized Out of Action places all over Germany. If you can’t come to the forest you can support us from your city through actions of solidarity and other means.

We will keep the cutting zone squatted till the end of the cutting season. We will bring so much life to the forest RWE will not be able to carry out its plans this year. We will spread what happens during the cutting season with the help of diverse media coverage so that the whole world knows what crimes RWE is committing in the name of profit.

In case of a widespread eviction we will reoccupy the forest on the forth weekend after day X with your help. Stay informed and spread the news to family, friends and allies. Solidarity is our strongest weapon.

Together we will stop this crucial cutting season. Turn your theory into practice and live resistance. In the Hambach Forest and everywhere.

Find more information about the cutting season and how to prepare: https://hambachforest.org/cutting-season-17/

All means to contact us: https://hambachforest.org/contact/

Pyhäjoki

”Even if the last weeks have been exhausting, rough and even dangerous, we’re glad to inform that the resistance still exist!

The care for our environment, nor future generations have not succumbed in front of our oppressors, and for that we have you, our supporters to thank of. Every act of solidarity works like fuel for our struggle against those who seeks to maim our future for fast profits.”

Läs mer på deras sida; https://fennovoima.no.com/en/      (på engelska)

Konstig och fel och aggressiv och galen

Ibland känns det som att vad jag än gör så blir jag stämplad som en naiv idiot eller en smutsig odåga. Ibland känns det som att jag bara är i vägen och gör fel hela tiden. Ibland får jag intrycket av att mina föräldrar inte tycker om mig, att folk tycker att jag är konstig. Ibland gör det ont. Ibland känner jag mig ensam. Ibland känner jag mig utanför.

Ibland önskar jag att jag bara va som alla andra; att jag liksom bara kunde hoppa på Matrix igen; att jag liksom bara kunde få flytta in och bo-fastna i nån sinnesvilla i nått medelklass-kvarter och bara ha det gött. Men kan inte. För jag hatar skärmar och väggar och hightech-mojänger och pappersarbete och led-lampor och polyester-strumpor. Jag hatar att vara normal och bo inom hus.

Jag vill inte vara ett djur som sitter fast i en bur och dricker civiliserat vatten, dvs radioaktivt vatten, dvs vatten fullt av fluor och arsenik. Jag vill inte sitta fast i en bur och andas maskinpruttar. Jag vill inte att stadens ljus våld-täcker stjärnhimmelen när jag försöker hitta Casiopeja och Orion och Karlavagnen. Jag vill inte matas av en monokultur och snorta kolonial-herrarnas legala flyktrus på Ica. Jag vill bara skrika. Fuck off!

Jag vill inte vara en sönder-domesticerad chihuahua när jag kan vara en varg. Jag vill inte vara en sönder-domesticerad människoapa när jag kan vara en vilde, en barbar; en kåt törstandes transcendental kannibal.

Varför vara inne och rätt när jag kan vara ute och fel? Jag vill vara så ute som det bara går. Jag vill vara mörkad, illegal, skrämmande, efterlyst, tabubelagd, ful, otämjd, töntig, psykstörd och helt åt skogen fel, enligt deras maktspel.

Jag vill va så fel, så fel, så fel som det bara går. Jag vill per definition vara ett klimathot mot kolonial-herrarnas artificiella ekosystem; som en ursinnig häxa; som en obscent våldsamt kriminell rebell, som ett vildsint psykfall, en arbetslös knarkare, en bögig shaman, en schizofren ligist, en naiv terrorist, en transexuell pleidiansk luddit, en sexlysten bipolär samhällsparasit eller nån annan abnormativ skit.

Jag vill va ute, ute i kolonien, ute i min natur. Jag vill vara ute,  iaf om det är dom i stan sitter inne på definitionsmakten, iaf om det är inne att vara bo-fast i en bur. Jag vill vara ett djur. Jag vill vara som ett ogräs i kolonial-herrarnas monokultur. Jag vill vara fel. Ju mer fel desto bättre. Jag vill vara ett hot. Ju mer hotfull desto bättre. Jag vill komma ut. Ju längre ut desto bättre.

Jag drömmer om att vara vildare än jag kan föreställa mig i min vildaste av vildaste fantasi!

I lav ya all ya crazy bastards!

Ps. Sabotage is laav! <3

 

 

Hänsyn?

SCA avverkar, och de är vänliga nog att lämna ”hänsynsstubbar”. De är till för att inte maskinen som markbereder ska köra sönder stigar. Markberedning är när de plöjer upp marken och gör kullar där de planterar nya träd, om du har gått på ett kalhygge har du säkert märkt hur ojämnt och jobbigt det är. Så där kan vi gå sen och njuta av de vackra kalhyggena. Tack SCA.