Etikettarkiv: skogskamp

Förvilda skogsläger 2018

17-24 Juni
Skogsläger i Ångermanland
Aktioner, workshops & diskussioner för en radikalare miljökamp och en värld utan förtryck
Tillsammans så skapar vi motstånd, samarbete och ett jävla kaos!

Nu är det inte långt tid kvar! All information en behöver än så länge finns här: Förvilda

Ett tält som står i en tallskog.

17-24 June
Forest camp in Ångermanland
Actions, workshops & discussions for more radical environmental struggles and a world without oppression.
Together we make resistance, friendships and a shit load of chaos!

Now Förvilda is not far away! All information needed so far you can find here: Förvilda

Ore skogsrike

Vi åkte och besökte Ore Skogsrike i dalarna, det är ett skogslandskap med massa rödlistade arter och nyckelbiotoper som är hotat av statliga Sveaskog. Dom har redan huggit ner vissa delar, men det finns mycket kvar att rädda. För att hjälpa till kan en bland annat sprida information, hjälpa till att bevaka på plats och/eller vara beredd på att åka dit och bråka när Sveaskog dyker upp igen. Det kan vara väldigt snart. I filmen flyger vi över skogarna som skövlas eller hotas. Det är en av dom sista riktiga skogarna vi har kvar.

 

Unik tallnaturskog hotad i Dalarna

Ore skogslandskap är under konstant hot. Svea skog, statens egna skogbolag, har redan avverkat 600 hektar skog i området och dom vill hugga mer. Detta är en unik tallnaturskog i Sverige och hela Västra Europa med en massa rödlistade arter och signalarter. Därför har nu en grupp människor från olika organisationer börjat tälta i området för av bevaka situationen. Jag har en tanke om att jag vill åka dit och se vad som händer nån gång efter nyår. Om det är någon som är intresserad av att haka på så släng en kommentar.

Det finns mer info på bla Skydda Skogens hemsida!

Hej och välkomna till protestläger i Gállok!

Gruvkramarna håller hårt i sin idé som går ut på att tjäna sjuka pengar på att döda och gräva i moder jord. Dom är metodiska och planerar långsiktigt. Dom lobbar och håller på.

Kampen i Gállok 2013 gav ett starkt resultat. Folk över hela världen fick upp ögonen för platsen och striden om land och vatten. Kolonialismen får vanligtvis fortgå här utan ett höjt ögonbryn men vi riktade om strålkastarna.

Förödelsen skulle bli omfattande om ännu en gruva öppnas. Tre gruvor har under 2000-talet öppnats och sedan gått i konkurs. Det har lett till stora giftutsläpp och att skattebetalare fått betala den sanering som kunnat göras. Ändå har sjöar dött och stora områden ödelagts.

Situationer som denna rör inte bara renskötande samer utan oss alla. Vattendragen från gruvområdet leder rakt ner i Luleälv och Östersjön. Alla har vi hur som helst ett ansvar – med dom förmågor vi individuellt har – att stoppa ytterligare miljöförstöring och kolonialism i Sápmi.

Du är välkommen att ta med vänner till lägret som kommer vara 17-23e Juli i Gállok utanför Jokkmokk. Tanken är att vi ska träffas igen och ha kul tillsammans i skogen och på nytt he grus i maskinen. Vi är dom historieböckerna kommer att berätta om i framtiden. Framtidens barn kommer att tacka oss för att vi brydde oss om jordens och deras liv! Inget är för litet och inget är för stort. Tillsammans är vi starka och kan skydda vår jord!
❤️????

för mer info och kontakt:
kamp@kolonierna.se
0707801572

Blodspår i Vilseskogen: Del 3

IMG_0459

Det går inte en dag utan en gnagande rädsla för att se maskinen passera utanför på väg mot Vilseskogen. Varje tillstymmelse till motorljud formas till klumpar i magen. Var det en motorsåg eller bara en mygga? Jag slänger blicken mot vägen. Varje passerande bil känns som en mental skottlossning. Varje dag som går, varje andetag som Vilsesjälen får fullfölja, känns så befriande, ändå så fängslande outhärdligt. Och varje dag springer jag barfota i vitmossan, över Stensjöåbron, förbi de stora myrstackarna, mot den dansande tallen, och snett upp mot det vägsmala hygget för att se så att allt ser ut som vanligt. Det är så lätt att känna sig maktlös när en står där i blodspåren, och när alla ens försök till att överklaga dödsstraffet avfärdas med att ”det ju faktiskt är vår mark” och att ”det är väl inget speciellt med den skogen… den är ju inte ens så gammal” och ”det bor ju inte ens så mycket folk där omkring”. Det låter som att skogen huggs ned för allas bästa, på den plats som gynnar de flesta. Det låter som att de bara gör sitt jobb för att skapa tillväxt och välfärd. Det låter som att de bara nyttjar det som ändå inte gör någon nytta. Det låter som utilitaristiskt, byråkratiskt, kolonialistiskt, patriarkalt och industri-civiliserat bullshit!

SCA är bara en del av de rikas drömprojekt för att förverkliga en illusion. SCA är en av maktens drömallianser för att bygga upp en framtidens stad, ett hyperteknologiskt paradis. Men inte vem som helst kommer in. Det är ett drömkvarter till för de som har råd, för de med rätt bakgrund, rätt utseende och rätt kulturell läggning. Och det är bara en vidrig illusion! Paradiset kan aldrig byggas utav tvångsassimilerade naturresurser som exploaterats på de mest brutala och våldsamma sätt. Allting i naturen har ett minne; det minns sin historia. Och denna i köttets invävda historik slår tillbaks på maktgubbarna när de sätter i sig sina burgare och stirrar in i sina skärmar. Det går inte att bygga ett drömkvarter med byggstenar täckta av blod.

Jag känner hur det börjar bli svårt att formulera sig, att sitta ned, att vara sansad och rationell. Det är så lätt att känna sig ensam, som att allt känns övermäktigt. Kan vi inte bara trotsa dessa maktspel tillsammans? Vilken skog vill de skövla i din närhet? Eller vad är du missnöjd med där du bor? Kan du dricka ditt vatten? Gör något. Tänk själv. Låt inte lagar, normer eller sociala regler hämma dig. Vad drömmer du om? Och vem bestämde egentligen att Vilseskogen (eller om den ens har ett namn i deras register, troligen bara ett nummer) ägs av SCA och inte av oss som faktiskt bor här? Vem bestämde att ägande ska finnas överhuvudtaget? Jag vill inte äga något. Har de ens frågat skogen själv? Har de ens varit där? Har de ens druckit vattnet från ån eller hört Nötskrikan sjunga? Har tanken ens slagit dem att det de gör kanske är fel? Inser de ens att deras smörgåsbord består utav hemlösa insekter och mördade fåglar, tumörer och jordbävningar, missbruk och ångest, sömnlösa nätter och radioaktiva svampar?

Men vart vänder vi oss då när inte lagen är på vår sida? Hur räddar vi det vildväxande vackra, som ännu växer där ute, utan att de skövlar oss också? Det är som att allt som står i vägen för maktens drömförverkligande är försumbart och helt enkelt bara i vägen. Men när alla legala vägar har bockats av och maskinen står där med en frustande kåthet och nagelbitande realism. Vad gör vi då? Abdikerar? Ger upp? Flyttar till nästa by med vackra skogar och drickbart vatten tills maskinen till slut även hittar dit? Hur länge ska vi fly egentligen? Hur smack-in-the-face måste situationen bli för att vi ska inse att lagen finns till för att skydda skapelsen av maktens drömparadis? Lagen finns ju där just för att vi ska känna oss maktlösa och välja flykten över kampen. Vi flyr och förflyktigas i en kontinuerlig härva. Och varje flykt i hopp om en plats i drömparadiset; hur naiv tanken än verkar, hur skenhelig skapelsen än framstår. Som legala flyktingar rör vi oss längs de blodspår som maskinen plöjer med polisens pistoler mot tinningen och omgivningens hotfulla gester ifall vi vacklar, tvekar eller vänder oss om. Varje motrörelse eller avvikelse föraktas, smutskastas och mörkas. De kallar oss gärna terrorister, uttråkade ungdomar, psykfall, häxor, tevesittare, vildar, parasiter eller problembarn. De kan kalla mig vad de vill. Ju smutsigare stämpel desto mer vet jag att jag är på rätt väg.

För jag kan inte ge upp. Det skulle vara som att acceptera all smärta, sorg, sjukdom och avskärmning. Det skulle vara som att acceptera illusionens drömspår och de rikas exploatering; som att acceptera avvecklandet utav min egen själ. Hur skulle jag kunna gå med på det? Hur skulle jag kunna acceptera att de våldtar min familj när jag står bredvid och ser på? Är lagen så jävla viktig? Det är ju bara en symbol, en osynlig och falsk synvilla. Vi tror på något som inte ens existerar för att om vi inte tror på lagen så finns risken att de våldtar även oss. Allt som inte passar in i maktens symboliska landskap döms till döden, d.v.s. allt som inte följer de rikas drömspår tvingar de på ett eller annat sätt att göra det ändå. Hur vi än gör så försöker de forma oss till robotar, resurser, objekt, kugghjul, byggstenar, fläckar eller aska.

Vi kan inte tillåta SCA, och alla dessa maktens drömallianser, att få fullfölja denna vansinnets färd. SCA, och alla andra skogsbolag, skövlar nu mer skog än någonsin här i Norrland, och snart finns knappt ingen riktig skog kvar mer än monokulturella plantage av granar i raka led. Om vi inte stoppar dem nu, när ska vi då göra det? Hur långt ska apokalypsen behöva breda ut sig egentligen för att vi ska inse att vi måste ta lagen i egna händer? Det är dags att vakna upp och konfrontera sorgen. Det är vår vildsinta och våta dröm att skapa. Vad vill du göra? Gör det.

Aktion: ”Why SCA?” #Vilseskogen

Why SCA? kampIdag på eftermiddagen den 26:e feb. genomfördes en aktion utav ett gäng rabiata hormonstinna ungdomar på SCAs kontor i Ramsele. I färgglada dräkter dansade tio personer in på kontoret. Med sina fäktande armar och rullande ögon genomförde de en trollsk förbannelselåt över hela SCA-koncernen.  De framförde låten ”YMCA” med sin omskrivna text ”Why SCA?”. Detta gjordes som ett manifest mot kalhyggen. En av aktörerna säger ”Vi hatar kalhyggen. Vi vill se en övergång till ett hållbart skogsbruk som bygger på naturens egna villkor och inte utgår från giriga kapitalisters mål om kortsiktig vinst.” Detta kommer troligen leda till SCAs död och/eller undergång!!

SCA: Se fram emot en lång och ihärdig kamp! Och våga bara sätta era glupska maskiner i vårt hem!

Blodspår i Vilseskogen: Del 2

vilseån

Jag gick upp långt innan stjärnorna hade överröstats av solen för att bege mig ut i Vilseskogen. Jag passerade ån. Jag hade svårt för att tänka klart. Jag följde det brutala maskinskriet som bultade så intensivt mot tinningen. Jag visste inte vad jag skulle göra när jag kom fram. Jag bara fördes instinktivt i riktning mot teknodemonen, denna civiliserade apparat som omstöper själskroppar till produkter för rika gubbar i Stockholm att torka arslet med.

Synen förvällde inom mig. En djup skåra rakt genom Vilsesjälen. Med linjalens exakthet och standardiseringens hänsynslöshet. Tårarna, kokandes, tomheten. Hur hamnade vi här? Vem tillät denna massaker till att börja med? Hur blev grymheten så institutionaliserad, så avdramatiserad? Hur kan vi inte se att det är oss själva vi plöjer, skövlar och urholkar när vi planterar GMO, när vi gör örnen hemlös och när vi anlägger gruvan i det heliga berget? Jag förstår inte. Varför är vi så rädda? Hur hamnade vi här? Mitt i detta groteska, absurda, befängda sammanhang. Skogsarbetaren och jag. Två förvirrade själar möts.

Och vad skulle jag säga nu när jag lyckats stoppa maskinen och han till slut öppnade dörren? Jag stod och andades ett tag. Hans flackande blick utstrålade tyngd, osäkerhet, chock, ängslan. Jag tror han var runt tjugo, eller kanske tjugotvå. Jag skrek saker, men hörde inte ett ord av vad han sa. Kanske hörde han inte vad jag sa heller. Det spelar ingen roll. Jag tror att mina gester kommunicerade långt mer precist än ord. Jag föll ihop i snön.

Han höll ju på att förinta mitt hem. Jävla fan. Fast jag visste ju egentligen. Jag visste ju att det inte var han som var min primära fiende. Han var ju bara en ”arbetare”, en som ”gjorde sitt jobb”. Han var ju bara en marionett i ett våldsamt rollspel, en av de systemets underkuvade. Jag visste ju allt det. Jag hade ju bett morgonbönen. Jag hade ju förlåtit alla; först mig själv, min sjukdom och stördhet, min mamma och pappa, mina närstående, mina fiender, alla rektorer och chefer, blottarna, maskinisterna, våldtäktsmännen, nazisterna. Jag hade ju förlåtit dem, och även honom; han som nu satt i maskinen framför mig i fullt arbete med att urholka min själ. Det var ju det som var grunden för all radikalitet: förlåtelse, förståelse. Men vem skulle jag attackera om inte honom? Vart skulle jag kanalisera mitt vrede, min sorg? Och hur kan jag ensförlåta mig själv om jag inte attackerar sådana som honom, de marionetter som underminerar allt det som ännu är vackert? Förståelse, eller förlåtelse, får ju inte leda mig in i passiviteten, in i dekadensen, in i det industrikapitalistiska vänterummet. Jag kan inte tillåta mig själv att vänta på apokalypsens fortskridande. Oavsett vad jag än gör så är det ju ett ställningstagande. Jag är det jag gör lika mycket som jag är det jag inte gör. För när jag väljer att inte attackera de förstörelsens marionetter, när jag väljer att inte attackera honom, så bidrar jag ju även till min egen underminering, Vilseskogens förintelse; som att se på när ens barn blir våldtaget utan att agera. Ingen vild varelse skulle göra något sådant; inte björnen, inte modern, inte ens statsministern, inte någon.

Jag började fundera på om demonen även koloniserade mig. Hur annars kunde jag tillåta Maskinen att fortskrida? Hur kunde jag bara gå där ifrån längs blodspåren utan att vråla, kasta, riva, spränga, agera? Vad har jag blivit egentligen? En maskin jag också? Finns det egentligen någon som inte är koloniserad utav Maskinen, denna teknodemon, ett maskinellt psyke? Är vi alla förlorade i en systematiserad undergångsparad in i den totala förstörelsen?

Kanske är jag rädd bara för att jag har något att förlora, för att jag är privilegierad? För att jag är vit. För att jag är man. För att jag kan välja att meditera istället för att kravalla, att dansa istället för att riskera, att njuta istället för att konfrontera makten, att konfrontera sorgen. Civilisationen är bara människans sorg på något sätt manifesterad i materien. Men jag hade ju bestämt mig för att vara shaman. Jag hade ju bestämt mig för att bemöta sorgen. Jag skulle ju göra allt för att få tänka och vandra i skönhet? Det var ju den vägen jag ville gå. Shamanism och motstånd mot det rådande systemet är ju samma process, samma strävan. Att läka handlar ju om demontering, d.v.s. att rasera, omformulera och att frambringa. Skulle jag attackera? Men vem? Och hur? Och kommer jag att våga utföra det som krävs för att följa de drömspår våra förfäder en gång skidrade?

Nyheter från periferin. 8:e December SVE+ENG. #Gállok #Jamtmyrå #NorraKärr #Sorsele #

Klicka på valt språk, läs direkt eller ladda hem och skriv ut!
Click on chosen language, read or download to print!

Uppdatering 2014 Dec Svenska
Nyheter från periferin. SVENSKA
Update 2014 Dec ENGLISH
News from the periphery. ENGLISH

Click läs mer to read.

Fortsätt läsa Nyheter från periferin. 8:e December SVE+ENG. #Gállok #Jamtmyrå #NorraKärr #Sorsele #