Etikettarkiv: motstånd

Förvilda skogsläger 2018

17-24 Juni
Skogsläger i Ångermanland
Aktioner, workshops & diskussioner för en radikalare miljökamp och en värld utan förtryck
Tillsammans så skapar vi motstånd, samarbete och ett jävla kaos!

Nu är det inte långt tid kvar! All information en behöver än så länge finns här: Förvilda

Ett tält som står i en tallskog.

17-24 June
Forest camp in Ångermanland
Actions, workshops & discussions for more radical environmental struggles and a world without oppression.
Together we make resistance, friendships and a shit load of chaos!

Now Förvilda is not far away! All information needed so far you can find here: Förvilda

The torrefied pellet plant will not be built on the Limousin mountain!

Limosinbergen

The torrefied pellet plant will not be built on the Limousin mountain!

This is an invitation from the Limousine Mountain to all potential
accomplices who oppose the industrial offensive currently taking place
under the veil of an ‘ecological transition’.

To our dear Friends in struggle in Khimky, in Bure, in Iceland, in Notre
Dame des Landes, in Białowieża, in Durham, in the the Cevennes
Mountains, in the Mi’kmaq Territory, i amazonia, the woods of  Charnie,
in Cambo, in Salau, in the Susa valley, in Dompierre, in Roşia Montană,
in Standing Rock, in Gueret, in Atenco, on the Isthmus of Tehuantepec,
in Chalkidiki, in Saint Victor, at the Lake Baikal, in Wallmapu
(Mapuche-Territory), in Guayana, in Saint-Yrieix-la-Perche, in Pyhäjoki,
on the dunes of Trégor, in İstanbul, in Landivisiau, at the Hambacher
Forst, in the Woods of Chambaran, at the Makwa Camp (Ojibwe
Territories), in Loc Envel, in the K’iche Territory, on the shores of
Kafue, in the Wendland, in the Niger Delta, in the Gran Chaco, in
Merléac, in Norra Kärr Vättern, in the gardens of Lentillères, in the
Treburer Woods, in Jabiluka (Mirarr Territory) – and everywhere  people
counter the industrial madness…

Hello

We write to you from the mountains of Limousine, somewhere in central
France. Our region is being threatened with the construction of a
torrefied biomass plant. This large-scale industrial project is being
planned in the small rural towns of Bugeat and Viam, in the Corrèze
region, an area that is a natural refuge with valleys, moors and
forests.

The development plans are being lead by a venture capitalist1 who
stumbled upon a great opportunity to make a quick buck when he made
friends with the president of the Corrèze city council
2, who is known
for his ties with the agro-industrial lobbies. Despite numerous concerns
and well-argued opposition to the plan, the public inquiry has announced
its support for the project. This makes it clear that they intend to
carry out their plans of development by force. Thus we have entered a
new phase of our struggle and the time has come to call for your
support.

The goal of this project is to introduce a new torrefaction method that
was developed in the US. The product produced will be marketable as
‘renewable energy’ and it will be burned in French coal plants. In
short, this is an obvious attempt at a ‘green washing’ campaign that
seeks to save the same energy devouring system that has pushed us to the
brink of collapse. The magnitude of the project and the astronomical
quantities of raw plant material that it would transform into charcoal
(including the roots of the felled trees) would quickly make a desert of
our fragile mountain soils.

In recent decades, these soils have already suffered from the industrial
exploitation of resinous wood plantations. Heavy machinery, systematic
clear-cutting, rootstock removal, pesticides and heavy rains have all
taken a huge toll on our environment. It is undeniable that this process
of exploiting our natural resources is disastrous. The pellet plant
would serve as a bonus for this suicidal logic.

The development of ‘biomass’ energy seeks to put the forest as a whole
to work. This voracious beast is on the verge of attacking the plateau’s
beautiful hardwood forests as well. These mixed forests regrew on the
land in an unregulated manner after they were abandoned during the rural
exodus. These lands are now being targeted by developers who want to
control, calculate and profit from these wild regions.

For us, the struggle is about more than mere resource management or the
preservation of our particular lifestyle. This is a fight to affirm a
different way of relating to the world. We humans are but a small
fraction of that world. Like many of you, we have decided to turn our
back on our species’
frenetic race towards its own destruction. This fatal destiny of mankind
is not ours. We choose to live as earthlings amongst a diversity of
earthlings, and to defend that which makes life possible. It’s on behalf
of nature itself and its violent impulses to defend itself (which we
have only seen a small portion of) that we have made the decision to
hinder anyone seeking to add to the general pillage.

The various struggles that you all have lead all over the globe in
recent years have been a great inspiration for us. Today we would like
to contribute to a necessary effort of coordinating on at least a
European scale. There is much to share and to learn about facing off
against these projects. Even though each project seems different, they
are all expressions of the same old extractivist logic. A logic that
tries so conceal itself by hiding behind the moral alibi of an
‘ecological transition.’ Let’s share our analysis, our stories,
techniques and strategies, many of which were successful.

We invite you to come and visit us, to lend a hand if the need arises,
or to express your support in any way possible. Whether it’s today,
tomorrow, or in the weeks and months to come, we hope you will fight
alongside us during this decisive and time and help us bury this project
once and for all.

A big thank you to all. We hope to see you soon

Friends of the Limousin forest

amisdelaforet [at] riseup.net

*1  M. Gaudriot CEO of the enterprises CARBON’ ENGINEER BUGEAT-VIAM  and
SOMIVAL
*2  M. Coste, president of the Conseil Général de la Corrèze.

Ore skogsrike

Vi åkte och besökte Ore Skogsrike i dalarna, det är ett skogslandskap med massa rödlistade arter och nyckelbiotoper som är hotat av statliga Sveaskog. Dom har redan huggit ner vissa delar, men det finns mycket kvar att rädda. För att hjälpa till kan en bland annat sprida information, hjälpa till att bevaka på plats och/eller vara beredd på att åka dit och bråka när Sveaskog dyker upp igen. Det kan vara väldigt snart. I filmen flyger vi över skogarna som skövlas eller hotas. Det är en av dom sista riktiga skogarna vi har kvar.

 

Samer gör motstånd mot nya diskriminerande fiskeregler i Sápmi (Norge Finland)

LÄNK: Indigenous led resistance against new fishing regulations

Detta bildspel kräver JavaScript.

Välkomna att stötta kampen för samiska rättigheter till vatten och mark! Om du vill vara med och delta är du välkommen att besöka platsen och vara med i att vakta moratoriumet. Solidaritetsaktioner/demonstrationer är också bra för att uppmärksamma frågan om samiska rättigheter till sin kultur!

Čearretsuolu – moraturium sone Čearretsuolu er en liten holme som ikke tåler så mye trafikk og mennesker. I respekt for og i samarbeid med naturen på øya og fugler og dyr så vil det aldri være mange mennesker der. Hvis det kommer mange som vil støtte Čearretsuolu – moratorio vil det være mulig å bo på fastlandet på nordsiden av øya.

 

 

 

 

Blodspår i Vilseskogen: Del 3

IMG_0459

Det går inte en dag utan en gnagande rädsla för att se maskinen passera utanför på väg mot Vilseskogen. Varje tillstymmelse till motorljud formas till klumpar i magen. Var det en motorsåg eller bara en mygga? Jag slänger blicken mot vägen. Varje passerande bil känns som en mental skottlossning. Varje dag som går, varje andetag som Vilsesjälen får fullfölja, känns så befriande, ändå så fängslande outhärdligt. Och varje dag springer jag barfota i vitmossan, över Stensjöåbron, förbi de stora myrstackarna, mot den dansande tallen, och snett upp mot det vägsmala hygget för att se så att allt ser ut som vanligt. Det är så lätt att känna sig maktlös när en står där i blodspåren, och när alla ens försök till att överklaga dödsstraffet avfärdas med att ”det ju faktiskt är vår mark” och att ”det är väl inget speciellt med den skogen… den är ju inte ens så gammal” och ”det bor ju inte ens så mycket folk där omkring”. Det låter som att skogen huggs ned för allas bästa, på den plats som gynnar de flesta. Det låter som att de bara gör sitt jobb för att skapa tillväxt och välfärd. Det låter som att de bara nyttjar det som ändå inte gör någon nytta. Det låter som utilitaristiskt, byråkratiskt, kolonialistiskt, patriarkalt och industri-civiliserat bullshit!

SCA är bara en del av de rikas drömprojekt för att förverkliga en illusion. SCA är en av maktens drömallianser för att bygga upp en framtidens stad, ett hyperteknologiskt paradis. Men inte vem som helst kommer in. Det är ett drömkvarter till för de som har råd, för de med rätt bakgrund, rätt utseende och rätt kulturell läggning. Och det är bara en vidrig illusion! Paradiset kan aldrig byggas utav tvångsassimilerade naturresurser som exploaterats på de mest brutala och våldsamma sätt. Allting i naturen har ett minne; det minns sin historia. Och denna i köttets invävda historik slår tillbaks på maktgubbarna när de sätter i sig sina burgare och stirrar in i sina skärmar. Det går inte att bygga ett drömkvarter med byggstenar täckta av blod.

Jag känner hur det börjar bli svårt att formulera sig, att sitta ned, att vara sansad och rationell. Det är så lätt att känna sig ensam, som att allt känns övermäktigt. Kan vi inte bara trotsa dessa maktspel tillsammans? Vilken skog vill de skövla i din närhet? Eller vad är du missnöjd med där du bor? Kan du dricka ditt vatten? Gör något. Tänk själv. Låt inte lagar, normer eller sociala regler hämma dig. Vad drömmer du om? Och vem bestämde egentligen att Vilseskogen (eller om den ens har ett namn i deras register, troligen bara ett nummer) ägs av SCA och inte av oss som faktiskt bor här? Vem bestämde att ägande ska finnas överhuvudtaget? Jag vill inte äga något. Har de ens frågat skogen själv? Har de ens varit där? Har de ens druckit vattnet från ån eller hört Nötskrikan sjunga? Har tanken ens slagit dem att det de gör kanske är fel? Inser de ens att deras smörgåsbord består utav hemlösa insekter och mördade fåglar, tumörer och jordbävningar, missbruk och ångest, sömnlösa nätter och radioaktiva svampar?

Men vart vänder vi oss då när inte lagen är på vår sida? Hur räddar vi det vildväxande vackra, som ännu växer där ute, utan att de skövlar oss också? Det är som att allt som står i vägen för maktens drömförverkligande är försumbart och helt enkelt bara i vägen. Men när alla legala vägar har bockats av och maskinen står där med en frustande kåthet och nagelbitande realism. Vad gör vi då? Abdikerar? Ger upp? Flyttar till nästa by med vackra skogar och drickbart vatten tills maskinen till slut även hittar dit? Hur länge ska vi fly egentligen? Hur smack-in-the-face måste situationen bli för att vi ska inse att lagen finns till för att skydda skapelsen av maktens drömparadis? Lagen finns ju där just för att vi ska känna oss maktlösa och välja flykten över kampen. Vi flyr och förflyktigas i en kontinuerlig härva. Och varje flykt i hopp om en plats i drömparadiset; hur naiv tanken än verkar, hur skenhelig skapelsen än framstår. Som legala flyktingar rör vi oss längs de blodspår som maskinen plöjer med polisens pistoler mot tinningen och omgivningens hotfulla gester ifall vi vacklar, tvekar eller vänder oss om. Varje motrörelse eller avvikelse föraktas, smutskastas och mörkas. De kallar oss gärna terrorister, uttråkade ungdomar, psykfall, häxor, tevesittare, vildar, parasiter eller problembarn. De kan kalla mig vad de vill. Ju smutsigare stämpel desto mer vet jag att jag är på rätt väg.

För jag kan inte ge upp. Det skulle vara som att acceptera all smärta, sorg, sjukdom och avskärmning. Det skulle vara som att acceptera illusionens drömspår och de rikas exploatering; som att acceptera avvecklandet utav min egen själ. Hur skulle jag kunna gå med på det? Hur skulle jag kunna acceptera att de våldtar min familj när jag står bredvid och ser på? Är lagen så jävla viktig? Det är ju bara en symbol, en osynlig och falsk synvilla. Vi tror på något som inte ens existerar för att om vi inte tror på lagen så finns risken att de våldtar även oss. Allt som inte passar in i maktens symboliska landskap döms till döden, d.v.s. allt som inte följer de rikas drömspår tvingar de på ett eller annat sätt att göra det ändå. Hur vi än gör så försöker de forma oss till robotar, resurser, objekt, kugghjul, byggstenar, fläckar eller aska.

Vi kan inte tillåta SCA, och alla dessa maktens drömallianser, att få fullfölja denna vansinnets färd. SCA, och alla andra skogsbolag, skövlar nu mer skog än någonsin här i Norrland, och snart finns knappt ingen riktig skog kvar mer än monokulturella plantage av granar i raka led. Om vi inte stoppar dem nu, när ska vi då göra det? Hur långt ska apokalypsen behöva breda ut sig egentligen för att vi ska inse att vi måste ta lagen i egna händer? Det är dags att vakna upp och konfrontera sorgen. Det är vår vildsinta och våta dröm att skapa. Vad vill du göra? Gör det.

Blodspår i Vilseskogen: Del 2

vilseån

Jag gick upp långt innan stjärnorna hade överröstats av solen för att bege mig ut i Vilseskogen. Jag passerade ån. Jag hade svårt för att tänka klart. Jag följde det brutala maskinskriet som bultade så intensivt mot tinningen. Jag visste inte vad jag skulle göra när jag kom fram. Jag bara fördes instinktivt i riktning mot teknodemonen, denna civiliserade apparat som omstöper själskroppar till produkter för rika gubbar i Stockholm att torka arslet med.

Synen förvällde inom mig. En djup skåra rakt genom Vilsesjälen. Med linjalens exakthet och standardiseringens hänsynslöshet. Tårarna, kokandes, tomheten. Hur hamnade vi här? Vem tillät denna massaker till att börja med? Hur blev grymheten så institutionaliserad, så avdramatiserad? Hur kan vi inte se att det är oss själva vi plöjer, skövlar och urholkar när vi planterar GMO, när vi gör örnen hemlös och när vi anlägger gruvan i det heliga berget? Jag förstår inte. Varför är vi så rädda? Hur hamnade vi här? Mitt i detta groteska, absurda, befängda sammanhang. Skogsarbetaren och jag. Två förvirrade själar möts.

Och vad skulle jag säga nu när jag lyckats stoppa maskinen och han till slut öppnade dörren? Jag stod och andades ett tag. Hans flackande blick utstrålade tyngd, osäkerhet, chock, ängslan. Jag tror han var runt tjugo, eller kanske tjugotvå. Jag skrek saker, men hörde inte ett ord av vad han sa. Kanske hörde han inte vad jag sa heller. Det spelar ingen roll. Jag tror att mina gester kommunicerade långt mer precist än ord. Jag föll ihop i snön.

Han höll ju på att förinta mitt hem. Jävla fan. Fast jag visste ju egentligen. Jag visste ju att det inte var han som var min primära fiende. Han var ju bara en ”arbetare”, en som ”gjorde sitt jobb”. Han var ju bara en marionett i ett våldsamt rollspel, en av de systemets underkuvade. Jag visste ju allt det. Jag hade ju bett morgonbönen. Jag hade ju förlåtit alla; först mig själv, min sjukdom och stördhet, min mamma och pappa, mina närstående, mina fiender, alla rektorer och chefer, blottarna, maskinisterna, våldtäktsmännen, nazisterna. Jag hade ju förlåtit dem, och även honom; han som nu satt i maskinen framför mig i fullt arbete med att urholka min själ. Det var ju det som var grunden för all radikalitet: förlåtelse, förståelse. Men vem skulle jag attackera om inte honom? Vart skulle jag kanalisera mitt vrede, min sorg? Och hur kan jag ensförlåta mig själv om jag inte attackerar sådana som honom, de marionetter som underminerar allt det som ännu är vackert? Förståelse, eller förlåtelse, får ju inte leda mig in i passiviteten, in i dekadensen, in i det industrikapitalistiska vänterummet. Jag kan inte tillåta mig själv att vänta på apokalypsens fortskridande. Oavsett vad jag än gör så är det ju ett ställningstagande. Jag är det jag gör lika mycket som jag är det jag inte gör. För när jag väljer att inte attackera de förstörelsens marionetter, när jag väljer att inte attackera honom, så bidrar jag ju även till min egen underminering, Vilseskogens förintelse; som att se på när ens barn blir våldtaget utan att agera. Ingen vild varelse skulle göra något sådant; inte björnen, inte modern, inte ens statsministern, inte någon.

Jag började fundera på om demonen även koloniserade mig. Hur annars kunde jag tillåta Maskinen att fortskrida? Hur kunde jag bara gå där ifrån längs blodspåren utan att vråla, kasta, riva, spränga, agera? Vad har jag blivit egentligen? En maskin jag också? Finns det egentligen någon som inte är koloniserad utav Maskinen, denna teknodemon, ett maskinellt psyke? Är vi alla förlorade i en systematiserad undergångsparad in i den totala förstörelsen?

Kanske är jag rädd bara för att jag har något att förlora, för att jag är privilegierad? För att jag är vit. För att jag är man. För att jag kan välja att meditera istället för att kravalla, att dansa istället för att riskera, att njuta istället för att konfrontera makten, att konfrontera sorgen. Civilisationen är bara människans sorg på något sätt manifesterad i materien. Men jag hade ju bestämt mig för att vara shaman. Jag hade ju bestämt mig för att bemöta sorgen. Jag skulle ju göra allt för att få tänka och vandra i skönhet? Det var ju den vägen jag ville gå. Shamanism och motstånd mot det rådande systemet är ju samma process, samma strävan. Att läka handlar ju om demontering, d.v.s. att rasera, omformulera och att frambringa. Skulle jag attackera? Men vem? Och hur? Och kommer jag att våga utföra det som krävs för att följa de drömspår våra förfäder en gång skidrade?

Dagens polis skyddar morgondagens Hitler!

Dagens polis skyddar morgondagens Hitler! skrek jag med all min kraft där jag låg med ansiktet ner i asfalten på Fredsgatan i Stockholm. Vi var många mot nazisterna den dagen och styrkan i att se all frustration förvandlas till kämpaglöd hos alla dom som vågade konfrontera nazisterna går inte att beskriva i ord.
Och samtidigt kände jag mej så otroligt maktlös. Vi var många som skrek dom där orden ihop och för varje gång dom passerade mina läppar blev innebörden så mycket verkligare. Det var som att alla bitar föll på plats, allt jag såg var hotfulla svarta kängor som omringade mej och allt jag hörde var ekot i mitt huvud: Dagens polis skyddar morgondagens Hitler…

Det kunde inte bli verkligare än såhär, i kampen mot nazismen står vi ensamma. Nog visste jag det redan, men varje påminnelse är lika smärtsam för det. Tårarna rann nerför mina kinder.

Det är märkligt egentligen hur även dom mest radikala människor så lättvindigt kan ställa sej bakom idén om att i kampen mot rasismen står vi alla enade. Gör vi verkligen det? Är det här samhället som annars är vår svurna fiende plötsligt vår allierade i kampen mot en ännu större ondska?

Rasismen är en konsekvens av det system vi lever i, inneboende i dom verktyg för exploatering som står till överhetens förfogande; nationalstat, kolonialism, kapitalism, med flera. Den är och har alltid varit grundläggande för att kunna rättfärdiga rovdrift på människor och andra djur, på samhället och på miljön, och måste därför få fäste i människors medvetanden och i deras världsbild. Hela det här systemet bygger på exkludering av ”dom andra”!

När rasismen får fäste i samhället, som idag, är det i kölvattnet av dom systematiska attacker på sociala gemenskaper som staten använt sej av för att splittra människor, få dom att förlora fotfästet i världen och sedan fånga in dom i ett ”vi” – folkhemmet – av medborgare som hellre identifierar sej med den överhet som suger ut dom än med ”dom andra” som hamnat utanför. När staten sen sviker, vilket den gör gång på gång, följer missnöjet den institutionaliserade rasismens mönster och slår neråt mot dom som redan är utsatta för statens våld: invandrare, människor med icke-vit hudfärg, homosexuella, och alla andra som inte uppfyller folkhemmets medborgarnorm.

På så sätt är rasismen i det närmaste en sinnesförvirring och det är djupt tragiskt att den ofta blir ett uttryck för människors frustration över sin egen utsatthet, över att staten har svikit alla löften den gav. Intentionen är en protest mot samhällets svek, konsekvensen blir att ge ytterligare syre till statens maktutövning och sparka på dom som redan ligger.

Vi vet redan det här, det är inget nytt. Men ändå är många så upptagna med att skapa en bred front mot rasismen, att samla alla från vänster till höger, socialister, liberaler och konservativa, i en gemensam kraftsamling som visar att samhället visst inte accepterar rasism och främlingsfientlighet. Men till vilket pris? Vilka drömmar delar vi med dom som vill försvara det här samhället och vilka kompromissar vi bort i jakten på enighet? Vi behöver dom inte, vi behöver inte deras godkännande. Vi behöver inte liberaler vars enda bidrag till den antirasistiska debatten är att anklaga antifascister för att välja fel metoder, vi behöver inte socialister som tror att solidaritet innebär mer makt åt staten. Sverigedemokraterna, Svenskarnas Parti, Svenska Motståndsrörelsen, alla är dom missnöjesyttringar mot överheten, och vårt svar måste vara att formulera våra egna alternativ i tydlig opposition mot både dom och mot Systemet som exploaterar oss alla.
Vi kan inte vara ett ”vi” med det systemet, vi kan inte stå enade med våra förtryckare i kampen mot rasismen, vi förkastar staten och omfamnar friheten, det är det som gör oss till radikala!

Slutligen, kampen på Fredsgatan gav mej också en väldig massa hopp. Att se så många människor stå upp mot nazisterna – med eller utan uniform – och se att så många vågade trotsa polisens våldsmonopol och försvara sej när dom attackerade, det vittnar om en längtan efter frihet som är starkare än den  rädsla makten sprider och att Fred bara är ett annat ord för lydnad, att konflikten blottas så fort vi väljer att spjärna emot. Det är i stundens hetta, när verkligheten kolliderar med illusionen om demokrati, som människor radikaliseras. Det är i kampen mot det rådande systemet och allt som förtrycker oss som rasismen kan besegras!