Etikettarkiv: motstånd

Samer gör motstånd mot nya diskriminerande fiskeregler i Sápmi (Norge Finland)

LÄNK: Indigenous led resistance against new fishing regulations

Detta bildspel kräver JavaScript.

Välkomna att stötta kampen för samiska rättigheter till vatten och mark! Om du vill vara med och delta är du välkommen att besöka platsen och vara med i att vakta moratoriumet. Solidaritetsaktioner/demonstrationer är också bra för att uppmärksamma frågan om samiska rättigheter till sin kultur!

Čearretsuolu – moraturium sone Čearretsuolu er en liten holme som ikke tåler så mye trafikk og mennesker. I respekt for og i samarbeid med naturen på øya og fugler og dyr så vil det aldri være mange mennesker der. Hvis det kommer mange som vil støtte Čearretsuolu – moratorio vil det være mulig å bo på fastlandet på nordsiden av øya.

 

 

 

 

Blodspår i Vilseskogen: Del 3

IMG_0459

Det går inte en dag utan en gnagande rädsla för att se maskinen passera utanför på väg mot Vilseskogen. Varje tillstymmelse till motorljud formas till klumpar i magen. Var det en motorsåg eller bara en mygga? Jag slänger blicken mot vägen. Varje passerande bil känns som en mental skottlossning. Varje dag som går, varje andetag som Vilsesjälen får fullfölja, känns så befriande, ändå så fängslande outhärdligt. Och varje dag springer jag barfota i vitmossan, över Stensjöåbron, förbi de stora myrstackarna, mot den dansande tallen, och snett upp mot det vägsmala hygget för att se så att allt ser ut som vanligt. Det är så lätt att känna sig maktlös när en står där i blodspåren, och när alla ens försök till att överklaga dödsstraffet avfärdas med att ”det ju faktiskt är vår mark” och att ”det är väl inget speciellt med den skogen… den är ju inte ens så gammal” och ”det bor ju inte ens så mycket folk där omkring”. Det låter som att skogen huggs ned för allas bästa, på den plats som gynnar de flesta. Det låter som att de bara gör sitt jobb för att skapa tillväxt och välfärd. Det låter som att de bara nyttjar det som ändå inte gör någon nytta. Det låter som utilitaristiskt, byråkratiskt, kolonialistiskt, patriarkalt och industri-civiliserat bullshit!

SCA är bara en del av de rikas drömprojekt för att förverkliga en illusion. SCA är en av maktens drömallianser för att bygga upp en framtidens stad, ett hyperteknologiskt paradis. Men inte vem som helst kommer in. Det är ett drömkvarter till för de som har råd, för de med rätt bakgrund, rätt utseende och rätt kulturell läggning. Och det är bara en vidrig illusion! Paradiset kan aldrig byggas utav tvångsassimilerade naturresurser som exploaterats på de mest brutala och våldsamma sätt. Allting i naturen har ett minne; det minns sin historia. Och denna i köttets invävda historik slår tillbaks på maktgubbarna när de sätter i sig sina burgare och stirrar in i sina skärmar. Det går inte att bygga ett drömkvarter med byggstenar täckta av blod.

Jag känner hur det börjar bli svårt att formulera sig, att sitta ned, att vara sansad och rationell. Det är så lätt att känna sig ensam, som att allt känns övermäktigt. Kan vi inte bara trotsa dessa maktspel tillsammans? Vilken skog vill de skövla i din närhet? Eller vad är du missnöjd med där du bor? Kan du dricka ditt vatten? Gör något. Tänk själv. Låt inte lagar, normer eller sociala regler hämma dig. Vad drömmer du om? Och vem bestämde egentligen att Vilseskogen (eller om den ens har ett namn i deras register, troligen bara ett nummer) ägs av SCA och inte av oss som faktiskt bor här? Vem bestämde att ägande ska finnas överhuvudtaget? Jag vill inte äga något. Har de ens frågat skogen själv? Har de ens varit där? Har de ens druckit vattnet från ån eller hört Nötskrikan sjunga? Har tanken ens slagit dem att det de gör kanske är fel? Inser de ens att deras smörgåsbord består utav hemlösa insekter och mördade fåglar, tumörer och jordbävningar, missbruk och ångest, sömnlösa nätter och radioaktiva svampar?

Men vart vänder vi oss då när inte lagen är på vår sida? Hur räddar vi det vildväxande vackra, som ännu växer där ute, utan att de skövlar oss också? Det är som att allt som står i vägen för maktens drömförverkligande är försumbart och helt enkelt bara i vägen. Men när alla legala vägar har bockats av och maskinen står där med en frustande kåthet och nagelbitande realism. Vad gör vi då? Abdikerar? Ger upp? Flyttar till nästa by med vackra skogar och drickbart vatten tills maskinen till slut även hittar dit? Hur länge ska vi fly egentligen? Hur smack-in-the-face måste situationen bli för att vi ska inse att lagen finns till för att skydda skapelsen av maktens drömparadis? Lagen finns ju där just för att vi ska känna oss maktlösa och välja flykten över kampen. Vi flyr och förflyktigas i en kontinuerlig härva. Och varje flykt i hopp om en plats i drömparadiset; hur naiv tanken än verkar, hur skenhelig skapelsen än framstår. Som legala flyktingar rör vi oss längs de blodspår som maskinen plöjer med polisens pistoler mot tinningen och omgivningens hotfulla gester ifall vi vacklar, tvekar eller vänder oss om. Varje motrörelse eller avvikelse föraktas, smutskastas och mörkas. De kallar oss gärna terrorister, uttråkade ungdomar, psykfall, häxor, tevesittare, vildar, parasiter eller problembarn. De kan kalla mig vad de vill. Ju smutsigare stämpel desto mer vet jag att jag är på rätt väg.

För jag kan inte ge upp. Det skulle vara som att acceptera all smärta, sorg, sjukdom och avskärmning. Det skulle vara som att acceptera illusionens drömspår och de rikas exploatering; som att acceptera avvecklandet utav min egen själ. Hur skulle jag kunna gå med på det? Hur skulle jag kunna acceptera att de våldtar min familj när jag står bredvid och ser på? Är lagen så jävla viktig? Det är ju bara en symbol, en osynlig och falsk synvilla. Vi tror på något som inte ens existerar för att om vi inte tror på lagen så finns risken att de våldtar även oss. Allt som inte passar in i maktens symboliska landskap döms till döden, d.v.s. allt som inte följer de rikas drömspår tvingar de på ett eller annat sätt att göra det ändå. Hur vi än gör så försöker de forma oss till robotar, resurser, objekt, kugghjul, byggstenar, fläckar eller aska.

Vi kan inte tillåta SCA, och alla dessa maktens drömallianser, att få fullfölja denna vansinnets färd. SCA, och alla andra skogsbolag, skövlar nu mer skog än någonsin här i Norrland, och snart finns knappt ingen riktig skog kvar mer än monokulturella plantage av granar i raka led. Om vi inte stoppar dem nu, när ska vi då göra det? Hur långt ska apokalypsen behöva breda ut sig egentligen för att vi ska inse att vi måste ta lagen i egna händer? Det är dags att vakna upp och konfrontera sorgen. Det är vår vildsinta och våta dröm att skapa. Vad vill du göra? Gör det.

Blodspår i Vilseskogen: Del 2

vilseån

Jag gick upp långt innan stjärnorna hade överröstats av solen för att bege mig ut i Vilseskogen. Jag passerade ån. Jag hade svårt för att tänka klart. Jag följde det brutala maskinskriet som bultade så intensivt mot tinningen. Jag visste inte vad jag skulle göra när jag kom fram. Jag bara fördes instinktivt i riktning mot teknodemonen, denna civiliserade apparat som omstöper själskroppar till produkter för rika gubbar i Stockholm att torka arslet med.

Synen förvällde inom mig. En djup skåra rakt genom Vilsesjälen. Med linjalens exakthet och standardiseringens hänsynslöshet. Tårarna, kokandes, tomheten. Hur hamnade vi här? Vem tillät denna massaker till att börja med? Hur blev grymheten så institutionaliserad, så avdramatiserad? Hur kan vi inte se att det är oss själva vi plöjer, skövlar och urholkar när vi planterar GMO, när vi gör örnen hemlös och när vi anlägger gruvan i det heliga berget? Jag förstår inte. Varför är vi så rädda? Hur hamnade vi här? Mitt i detta groteska, absurda, befängda sammanhang. Skogsarbetaren och jag. Två förvirrade själar möts.

Och vad skulle jag säga nu när jag lyckats stoppa maskinen och han till slut öppnade dörren? Jag stod och andades ett tag. Hans flackande blick utstrålade tyngd, osäkerhet, chock, ängslan. Jag tror han var runt tjugo, eller kanske tjugotvå. Jag skrek saker, men hörde inte ett ord av vad han sa. Kanske hörde han inte vad jag sa heller. Det spelar ingen roll. Jag tror att mina gester kommunicerade långt mer precist än ord. Jag föll ihop i snön.

Han höll ju på att förinta mitt hem. Jävla fan. Fast jag visste ju egentligen. Jag visste ju att det inte var han som var min primära fiende. Han var ju bara en ”arbetare”, en som ”gjorde sitt jobb”. Han var ju bara en marionett i ett våldsamt rollspel, en av de systemets underkuvade. Jag visste ju allt det. Jag hade ju bett morgonbönen. Jag hade ju förlåtit alla; först mig själv, min sjukdom och stördhet, min mamma och pappa, mina närstående, mina fiender, alla rektorer och chefer, blottarna, maskinisterna, våldtäktsmännen, nazisterna. Jag hade ju förlåtit dem, och även honom; han som nu satt i maskinen framför mig i fullt arbete med att urholka min själ. Det var ju det som var grunden för all radikalitet: förlåtelse, förståelse. Men vem skulle jag attackera om inte honom? Vart skulle jag kanalisera mitt vrede, min sorg? Och hur kan jag ensförlåta mig själv om jag inte attackerar sådana som honom, de marionetter som underminerar allt det som ännu är vackert? Förståelse, eller förlåtelse, får ju inte leda mig in i passiviteten, in i dekadensen, in i det industrikapitalistiska vänterummet. Jag kan inte tillåta mig själv att vänta på apokalypsens fortskridande. Oavsett vad jag än gör så är det ju ett ställningstagande. Jag är det jag gör lika mycket som jag är det jag inte gör. För när jag väljer att inte attackera de förstörelsens marionetter, när jag väljer att inte attackera honom, så bidrar jag ju även till min egen underminering, Vilseskogens förintelse; som att se på när ens barn blir våldtaget utan att agera. Ingen vild varelse skulle göra något sådant; inte björnen, inte modern, inte ens statsministern, inte någon.

Jag började fundera på om demonen även koloniserade mig. Hur annars kunde jag tillåta Maskinen att fortskrida? Hur kunde jag bara gå där ifrån längs blodspåren utan att vråla, kasta, riva, spränga, agera? Vad har jag blivit egentligen? En maskin jag också? Finns det egentligen någon som inte är koloniserad utav Maskinen, denna teknodemon, ett maskinellt psyke? Är vi alla förlorade i en systematiserad undergångsparad in i den totala förstörelsen?

Kanske är jag rädd bara för att jag har något att förlora, för att jag är privilegierad? För att jag är vit. För att jag är man. För att jag kan välja att meditera istället för att kravalla, att dansa istället för att riskera, att njuta istället för att konfrontera makten, att konfrontera sorgen. Civilisationen är bara människans sorg på något sätt manifesterad i materien. Men jag hade ju bestämt mig för att vara shaman. Jag hade ju bestämt mig för att bemöta sorgen. Jag skulle ju göra allt för att få tänka och vandra i skönhet? Det var ju den vägen jag ville gå. Shamanism och motstånd mot det rådande systemet är ju samma process, samma strävan. Att läka handlar ju om demontering, d.v.s. att rasera, omformulera och att frambringa. Skulle jag attackera? Men vem? Och hur? Och kommer jag att våga utföra det som krävs för att följa de drömspår våra förfäder en gång skidrade?

Dagens polis skyddar morgondagens Hitler!

Dagens polis skyddar morgondagens Hitler! skrek jag med all min kraft där jag låg med ansiktet ner i asfalten på Fredsgatan i Stockholm. Vi var många mot nazisterna den dagen och styrkan i att se all frustration förvandlas till kämpaglöd hos alla dom som vågade konfrontera nazisterna går inte att beskriva i ord.
Och samtidigt kände jag mej så otroligt maktlös. Vi var många som skrek dom där orden ihop och för varje gång dom passerade mina läppar blev innebörden så mycket verkligare. Det var som att alla bitar föll på plats, allt jag såg var hotfulla svarta kängor som omringade mej och allt jag hörde var ekot i mitt huvud: Dagens polis skyddar morgondagens Hitler…

Det kunde inte bli verkligare än såhär, i kampen mot nazismen står vi ensamma. Nog visste jag det redan, men varje påminnelse är lika smärtsam för det. Tårarna rann nerför mina kinder.

Det är märkligt egentligen hur även dom mest radikala människor så lättvindigt kan ställa sej bakom idén om att i kampen mot rasismen står vi alla enade. Gör vi verkligen det? Är det här samhället som annars är vår svurna fiende plötsligt vår allierade i kampen mot en ännu större ondska?

Rasismen är en konsekvens av det system vi lever i, inneboende i dom verktyg för exploatering som står till överhetens förfogande; nationalstat, kolonialism, kapitalism, med flera. Den är och har alltid varit grundläggande för att kunna rättfärdiga rovdrift på människor och andra djur, på samhället och på miljön, och måste därför få fäste i människors medvetanden och i deras världsbild. Hela det här systemet bygger på exkludering av ”dom andra”!

När rasismen får fäste i samhället, som idag, är det i kölvattnet av dom systematiska attacker på sociala gemenskaper som staten använt sej av för att splittra människor, få dom att förlora fotfästet i världen och sedan fånga in dom i ett ”vi” – folkhemmet – av medborgare som hellre identifierar sej med den överhet som suger ut dom än med ”dom andra” som hamnat utanför. När staten sen sviker, vilket den gör gång på gång, följer missnöjet den institutionaliserade rasismens mönster och slår neråt mot dom som redan är utsatta för statens våld: invandrare, människor med icke-vit hudfärg, homosexuella, och alla andra som inte uppfyller folkhemmets medborgarnorm.

På så sätt är rasismen i det närmaste en sinnesförvirring och det är djupt tragiskt att den ofta blir ett uttryck för människors frustration över sin egen utsatthet, över att staten har svikit alla löften den gav. Intentionen är en protest mot samhällets svek, konsekvensen blir att ge ytterligare syre till statens maktutövning och sparka på dom som redan ligger.

Vi vet redan det här, det är inget nytt. Men ändå är många så upptagna med att skapa en bred front mot rasismen, att samla alla från vänster till höger, socialister, liberaler och konservativa, i en gemensam kraftsamling som visar att samhället visst inte accepterar rasism och främlingsfientlighet. Men till vilket pris? Vilka drömmar delar vi med dom som vill försvara det här samhället och vilka kompromissar vi bort i jakten på enighet? Vi behöver dom inte, vi behöver inte deras godkännande. Vi behöver inte liberaler vars enda bidrag till den antirasistiska debatten är att anklaga antifascister för att välja fel metoder, vi behöver inte socialister som tror att solidaritet innebär mer makt åt staten. Sverigedemokraterna, Svenskarnas Parti, Svenska Motståndsrörelsen, alla är dom missnöjesyttringar mot överheten, och vårt svar måste vara att formulera våra egna alternativ i tydlig opposition mot både dom och mot Systemet som exploaterar oss alla.
Vi kan inte vara ett ”vi” med det systemet, vi kan inte stå enade med våra förtryckare i kampen mot rasismen, vi förkastar staten och omfamnar friheten, det är det som gör oss till radikala!

Slutligen, kampen på Fredsgatan gav mej också en väldig massa hopp. Att se så många människor stå upp mot nazisterna – med eller utan uniform – och se att så många vågade trotsa polisens våldsmonopol och försvara sej när dom attackerade, det vittnar om en längtan efter frihet som är starkare än den  rädsla makten sprider och att Fred bara är ett annat ord för lydnad, att konflikten blottas så fort vi väljer att spjärna emot. Det är i stundens hetta, när verkligheten kolliderar med illusionen om demokrati, som människor radikaliseras. Det är i kampen mot det rådande systemet och allt som förtrycker oss som rasismen kan besegras!

Elden är Lös!

Som en del av antivalarrangemanget Elden är Lös anordnas en temahelg kallad Fast Mark, Rent Vatten i Jönköpings Kulturhus nu i helgen. Folk som varit med i Ojnare, i Gállok och i Norra Kärr kommer att prata idag lördag kl. 16.45-17.45 kring temat motstånd och delta i ett panelsamtal kl. 18.30-19.30 kallat ”Vad vill vi ha? Gruva eller Vatten?” med forskare, fältbiologerna och Aktion Rädda Vättern. Dessutom kommer filmen om kampen i Gállok – ”the Gállok Rebellion” – att visas imorgon söndag kl. 14.00.

För information om alla andra spännande föreläsningar och aktiviteter, besök arrangemanget Fast Mark, Rent Vatten här: https://www.facebook.com/events/1441087009514274/

 

Fascistmöten & Hungerstrejk

image

Nazistiska svenskarnas parti håller torgmöten runt om i Sverige just nu. Nazisternas antidemokratiska åsikter ska framföras till varje pris med hjälp av en armé av fascistpoliser. I Limhamn, Malmö började dom med att snutar red ner motdemonstranter och körde över en person med pikebuss. Var detta för att skrämma bort folk från att störa nazisternas kommande möten? I Göteborg kroppsvisiterades folk och delades upp i fållor av kravallstaket för att hindra dom från revolt. Nazisternas torgmöten banar väg för den verkliga fascismen, den som utsatta grupper redan drabbas av, alltså polisväsendet och nationalstaten. Folk var inte lika rädda för nazisterna – som sedan 90-talet dödat 14 personer – som för polisen. Efter mötena eskorteras nazister med skydd av tiotals pikebussar medan rädda rasifierade personer nekas skydd med motiveringen att ”polisen inte kan skydda alla”. I Norrköping blir skrikande motdemonstranter tagna av polis för ‘störande av allmän sammankomst’, med hot om rättegång trots att samma handling genomförs av tusentals människor runt om i landet. Då är alla som skriker för allas rätt till demokrati kriminella.

Fortsätt läsa Fascistmöten & Hungerstrejk

Dammprotester i södra Frankrike

Reflektioner och tankar som uppstod när vi spenderade lite tid på ett dammprotestläger i skogen Sivens i södra Frankrike, och om deras kamp mot mega-demonen – den som vi ibland refererar till som systemet! Vi behöver lära oss, och inspireras, av varandra för att trigga och effektivisera kampen. Det är därför vi vill dela med oss av upplevelsen.

All solidaritet till alla involverade medkämpar och vänner i Sivens! Kolonierna är våra att återta!Non_au_barrage_de_Sivens_Testet_expulsion

Vi fick slutligen sista liften till den lilla vägen som skulle leda oss till ”Collectif tant qu’il y aura des bouilles”, ett dammprotestlägret utanför Gaillac i södra Frankrike. Det var en kvittersolig dag i tidiga mars med regnet fortfarande hängandes som en påminnande slöja över landskapet. På vägen stod det sprayat: Non au Barrage. Vi visste att vi hade kommit rätt.

Vi visste däremot inte om där ens fanns ett läger eller hur stort det i så fall skulle vara. Vi hade läst att polisen hade varit där bara några dagar tidigare och vräkt lägret med sin institutionaliserade aggressivitet (vi skulle senare få höra hur poliserna, så fort de fick mediaskugga, tog till de mest brutala våldsmetoder i sin ”hantering” av situationen). Vi vandrade vidare längs vägen, mitt bland trädvisdom och nyvakna nässelskott, tills våra nyfikna sinnen stötte på något som liknade en mindre by av trädkojor, jurtor, husbilar och utedass m.m. Vi möttes av glada blickar och sökte ivrigt efter engelsktalande individer som kunde ge oss en inblick i situationen. Det var svårt, men till slut lyckades vi skapa oss en vag uppfattning om vad som hände, hade hänt och skulle kunna hända.

Allt det vi nu skådade hade blivit uppbyggt bara på några dagar, sedan vräkningen, och vi förundrades över kollektivets effektivitet och praktiska förmåga till att kunna samordna en så produktiv återuppbyggnad av ett nytt läger ett stenkast bort, på andra sidan vägen. Eftersom vi inte hade vetat vad vi skulle förvänta oss så kändes det fantastiskt att komma till ett engagerat och aktivt protestläger. Vi var på jakt efter äventyr, inspiration och kunskap som vi skulle kunna ta med oss till framtida kamper, men vi ville också dela med oss av egna tankar och erfarenheter.

Vi utforskade området, placerade våra sovsäckar på madrasstäckta golv i ombonade bambujurtor. Kvällen började kasta sina skuggor, och människor famlade efter pannlampor, vinöppnare och rullpapper. Det var dags för vårt första stormöte. Cannabisdofter, passionerade diskussioner med häktiskt temperament, och klassiska mötesstrukturer med alla dess gestsystem och komplikationer. Det var svårt att hänga med trots översättarens ansträngningar med lågmälda summeringar. Stämningen var tung, och en kunde känna desperationen som hängde i luften; alla ville såklart vara mer effektiva, och diskussionerna kunde hålla på långt in på småtimmarna. Konsensusproblematiken tog musten ur många, även de eviga detaljdiskussionerna. En efter en droppade ut ur tältet för att söka sig till tandborstar. Det kontinuerliga kvällsstormötet var i alla fall en rutin som gav en stabil och effektiv tillvaro där en kunde engagera sig så mycket en själv ville. En rutin värd att omfamna i kommande kamper både för diskussioner, överläggningar, bestämmelser, reflektioner och socialisering.

I kollektivet fanns ett ständigt flöde av glädjeutformningar med lek, festmåltider, musikskapande och kreativitet. Hyllningen till livet, och uppskattandet av friheten kollektivet tillägnat sig själva, fyllde lägret. Lägret var så mycket mer än bara en protest. Det var också en ockupation; upprättandet av en autonom zon. Atmosfären doftade gemenskap och solidaritet. Det outtalade slagordet verkade vara: ”allt åt alla”. Det fanns en allmänt accepterad inställning att alla delade på i princip allting. Tobak, vin och mat etc. existerade såsom kollektivt ”ägda”. På så vis fanns det utjämningsmekanismer som bidrog till en social och ekonomisk jämlikhet och trygghet i kollektivet. Den sociala strävan var beundransvärd, och alla bidrog så gott de kunde utifrån deras unika kunskap, tillgång och förmåga. Ur kaoset, den nästintill obefintliga strukturen, flödade inspirationen, engagemanget och kreativiteten.

Det finns även en blogg som är kollektivets ansikte utåt (länken är översatt från franska till svenska i Google-translate): http://tantquilyauradesbouilles.wordpress.com/

På hemsidan kan en finna bilder, information, uppdateringar, behovslista (ständigt uppdaterad och ändrad), mötesprotokoll, pressuttalanden, förslagslåda med förslag på saker som behövs göras (vem som helst verkar kunna fylla på), flyers, affischer och allt möjligt annat som är relaterat till kampen och kollektivet.

Vi fick reda på att det fanns olika ansvarsgrupper för praktiska saker såsom matlagning, bygge, rättigheter, sjukvård, media, dumpstring, dokumentation och blogguppdatering etc. Det utformades fler grupper vid behov som det flytande kollektivet upprättade under kvällsmötena.

En grupp som kanske borde ha upprättats är en som försöker engagera lokalbefolkningen och allmänheten utom ”aktivistkretsarna”, samt en grupp som välkomnar och engagerar nyanlända. Det var dock svårt för oss att föra vår talan för något liknande i en sådan diskussion då vår förståelse för det franska språket i princip var obefintlig. Enligt vad vi lyckades snappa upp så fanns det generellt sätt väldigt lite fokus på att bredda kampen och aktivera lokalbefolkningen och allmänheten. Det var lite som att det verkar finnas en slags aktivistkrets i Frankrike som tillhör en viss genre, ett visst kulturellt fack, som är de enda som ägnar sig åt direkt motstånd. Det var allt från kommunister till anarkister och hippies, eller vad folk nu än vill benämna sig med, men alla delade ändå en viss värdegrund, en viss kulturell strävan.

De olika ansvarsgrupperna kunde sedan arbeta mer effektivt i sin småskalighet utifrån de riktlinjer som stormötet hade utformat. Detta gav upphov till en frihetlig kreativitet hos grupperna. Dessa mindre grupper var även dessa väldigt flytande. Folk hjälpte till lite med vad de kände för och hoppade mellan grupperna. Det viktiga var att det fanns några få som var gruppansvariga, men sedan var det väldigt flytande. De som var trötta på att bygga hackade lite lök, och någon körde och dumpstrade, medan andra chillade, eller tog initiativ till att städa, leka eller sortera. Det fanns alltid något att göra, och det verkade inte krävas så mycket mer schema och struktur än så för att faktiskt också få saker och ting gjorda.

Grupperna höll också i workshops. Kunskapsutjämning verkade prioriteras för ett effektivare, sundare och ihärdigare motstånd. Det hölls workshops i första hjälpen, självförsvar, knopar, klättring, och rättigheter etc. Fokus låg på det praktiska.

Det verkade finnas en allmän icke-dogmatisk attityd; att folk gjorde lite såsom de själva ville. Det verkade som att det fanns utrymme för en mångfald av åsikter, metoder och taktiker. Vissa var pacifister och klättrade i träd medan andra funderade på direkt beväpnad konfrontation med statsmakten och företaget. Vissa ansåg t.ex.att träd-klättrar-taktiken var idiotisk då de som vägrade komma ner när polisen beordrade det skulle tas ned förr eller senare ändå och då åka på bestraffning. Dessa förespråkade istället barrikader och direktkonfrontation som en effektivare strategi, om än otroligt svårt med tanke på polisens effektiva våldsmetoder. Beväpnad kamp var inte uteslutet: ”whatever works” sa personen jag samtalade med gällande taktiker; en slogan jag tycker vi borde använda flitigare i kampen. I lägret fanns alltså både plats för taktiker som involverar barrikader, knutna nävar och trädkramningar. En verkade göra det en själv ville, kunde och ansåg vara bäst för kampen, fast med kollektivmötenas diskussioner i åtanke.

Det fanns en tendens, en slags generell mentalitet, bland medlemmarna i kollektivet att ta varje tillfälle en kunde för att fira men också till att uttrycka sitt förakt mot polis och företag. De snabbt tömda vinflaskorna, matglädjen, drömmarna, trummsessionerna och festligheterna från morgon till kväll. Samtidigt: livliga diskussioner, frustration och sorg. Mot polisen moonade folket; skrek fula ord, provocerade, knuffade, försökte skapa kaosscenario. En på lägret berättade att folk där tog varje tillfälle i akt till att njuta av den frihet som de tillägnat sig samt uttrycka det hat som de känner mot det kapitalistiska våldssamhället. De verkade se zonens autonomitet, dess självutnämnda fristad, som en faktisk realitet. Det här var deras liv, deras livsrörelse.

Det verkade inte finnas så mycket tankar på att försöka upprätthålla en bra mediabild utan folk bara körde på med all radikalitet de hade inom sig. Här finns viktiga insikter att hämta. Samtidigt som radikaliteten är väsentlig måste en akta sig för att, direkt eller indirekt, exkludera eller skrämma iväg andra potentiella medkämpar. Däremot verkar det generella temperamentet och mentaliteten helt annorlunda i Frankrike än i Sverige. Kanske är inte den hätska stämningen och cannabisen något som skrämmer bort folk där på samma sätt som det skulle göra i Sverige. Det är svårt att spekulera i, men definitivt värt att reflektera över. Jag tror verkligen att det är viktigt att motståndet inte blir en ”aktivism” med en viss slags intern kultur. Jag tänker att en ständigt behöver arbeta aktivt för att bredda kampen och undvika starkt präglade sociala miljöer som skrämmer bort dessa andra potentiella medkämpar. Skiljelinjen mellan att praktisera det radikala och att kunna bibehålla en inbjudande och ödmjuk ton är inte helt enkel. Därmed tror jag det är viktigt att reflektera kring hur en kan uppnå detta mål och på så sätt radikalisera allmänheten och skapa en kultur av motstånd som överskrider arbetsdelningens principer. Kampen för att normalisera motståndet, och radikalisera allmänheten, är minst lika viktig som kampen mot civilisationens våldsamma institutioner i sig. Det behövs en långsiktighet, en ständigt växande grogrund av kreativt engagemang, för en vilt vacker framtid.

En annan viktig insikt som kom till mig under vistelsen i kollektivet var nödvändigheten av balans mellan skojsigheter och ett effektivt motstånd. På ett fantastiskt inspirerande sätt lyckades kollektivet ha en chill feststämning med musik, god mat och siestatupplurar samtidigt som de besatt en otrolig effektivitet med lagom mycket struktur, ständigt flytande och omformulerad. Vissa ansåg att de borde göra mycket mer och vara effektivare istället för att ta det så lugnt och njuta, men jag anser att en balanserad inställning på detta sätt gör att folk inte blir utbrända.

Att upprätta ett kollektiv, ett autonomt community, där folk faktiskt strävar efter att bygga upp ett långsiktigt liv med odlingar, sovrum, allmänna ytor och social gemenskap och glädje, innebär kanske att fler har orken och viljan till att bedriva ett långsiktigt och seglivat motstånd på detta sätt. Det här är ett exempel på hur motståndsrörelsen och omställningsrörelsen kan börja sammanflätas och gynna varandra i en dynamisk process. På sikt skulle kanske även skogens liv bli en del av kollektivet i en starkare emotionell koppling. Kampen mot industricivilisationen utesluter inte kampen för ett annat sätt att leva på. Det är här livets olika strävanden sammanflätas till en enda strävan. Lägret i skogen Sivens ger en hint av inspiration om detta. Kampen måste i praktiken vara helhjärtad, ödmjuk och känslomässigt ärlig. Det är bara då som vi kan skapa utrymme för den frihet vi strävar efter. Det är först då vi kan praktisera sann besjälad anarki. När jag skriver ”anarki” syftar jag på en praktisk livsfilosofi som innebär att en tar sig själv och sina känsloflöden på allvar; att en utövar ens ideal i praktiken, som en medveten och sund ignorans av de maktstrukturer som systemet vill fängsla oss i. För att radikalisera allmänheten måste vi hitta en balans där vi vågar ge uttryck för våra emotioner, alltså upprätta och praktisera zoner av anarki både inom och utom oss själva, såsom radikala och känslomässiga individer. Samtidigt som vi inte vill skapa en avskräckning och exkludering utav oliktänkande.

Balansen finns att hitta i de specifika situationerna. Vi måste bara förstå vad vi är ute efter. Att avkolonisera sig själv och sin omgivning, genom att vara ärlig i sitt sätt att tala på, i sitt agerande, är ett enormt viktigt steg i radikaliseringen och expansionen av motståndsrörelsen. En måste bara finna en ödmjuk balans i det hela, som andra grupper än den grupp av redan existerande radikaler, kan ta till sig. Radikaliseringen är mest effektiv i de praktiska situationerna. När människor upplever, är med i hela processen. Det är detta som sker vid exempelvis ett protestläger. Då blir de radikala metoderna mer och mer begripliga och resonabla. Det är där en möter polisens, statens, systemets inneboende Voldemort. Utmaningen är att få ut folket i kampen, att välkomna dem och visa dem medmänskligheten och kärleken till allt levande.

Inget protestläger är perfekt och kommer aldrig att vara det. Protestlägret och kollektivet i Sivens gav upphov till många tankar och frågeställningar. Det kändes som att vi hade varit där hur länge som helst eftersom perioden var så fullspäckad av nya intryck och intensivt reflekterande. Så efter ungefär en vecka kände vi att det var dags att lifta vidare på vår resa, ner mot Spaniens sydkust; vidare mot nya äventyr. I kommande kamper kommer vi att ta med oss de insikter som tiden i Sivens fört med sig och försöka utveckla dem och sprida samtalen.

Ett effektivt, eskalerande och ödmjukt motstånd är förutsättningen för en avkolonisering av våra liv. Motståndet måste bli det självklara; det måste bli normen. Det fria livet, den självutnämnda anarkin, måste införlivas i alla sammanhang. Vi måste göra allt för riva ned det system som burar in den mosstäckta dansen som våra kroppar inget hellre vill än att sjunka in i; hur vi bara vill uppslukas av närhet och samhörighet. Den kosmiska pulsen skapar ständigt rytmiska formationer i det inre och yttre. Det vilda knackar på oss, bultar i oss. Vi måste ta det på allvar. Vi måste lyssna, men framförallt följa. Motståndet är den logiska följden av att ta sitt liv och sina känslor på allvar. Alla metoder är tillåtna!