Idag på eftermiddagen den 26:e feb. genomfördes en aktion utav ett gäng rabiata hormonstinna ungdomar på SCAs kontor i Ramsele. I färgglada dräkter dansade tio personer in på kontoret. Med sina fäktande armar och rullande ögon genomförde de en trollsk förbannelselåt över hela SCA-koncernen. De framförde låten ”YMCA” med sin omskrivna text ”Why SCA?”. Detta gjordes som ett manifest mot kalhyggen. En av aktörerna säger ”Vi hatar kalhyggen. Vi vill se en övergång till ett hållbart skogsbruk som bygger på naturens egna villkor och inte utgår från giriga kapitalisters mål om kortsiktig vinst.” Detta kommer troligen leda till SCAs död och/eller undergång!!
SCA: Se fram emot en lång och ihärdig kamp! Och våga bara sätta era glupska maskiner i vårt hem!
Bild från skogslägret i skövlade Vilseskogen. För att göra vägar in i skogen har dom tagit ca 50 m breda gator. Vi har varit ute på vandring och pratat om olika träd, vad som händer i skogen, hittat gamla brandspår, lunglav och tickor.
Musikvideoproduktion är också i full rullning med massa galenskap och kulheter!
Jag gick upp långt innan stjärnorna hade överröstats av solen för att bege mig ut i Vilseskogen. Jag passerade ån. Jag hade svårt för att tänka klart. Jag följde det brutala maskinskriet som bultade så intensivt mot tinningen. Jag visste inte vad jag skulle göra när jag kom fram. Jag bara fördes instinktivt i riktning mot teknodemonen, denna civiliserade apparat som omstöper själskroppar till produkter för rika gubbar i Stockholm att torka arslet med.
Synen förvällde inom mig. En djup skåra rakt genom Vilsesjälen. Med linjalens exakthet och standardiseringens hänsynslöshet. Tårarna, kokandes, tomheten. Hur hamnade vi här? Vem tillät denna massaker till att börja med? Hur blev grymheten så institutionaliserad, så avdramatiserad? Hur kan vi inte se att det är oss själva vi plöjer, skövlar och urholkar när vi planterar GMO, när vi gör örnen hemlös och när vi anlägger gruvan i det heliga berget? Jag förstår inte. Varför är vi så rädda? Hur hamnade vi här? Mitt i detta groteska, absurda, befängda sammanhang. Skogsarbetaren och jag. Två förvirrade själar möts.
Och vad skulle jag säga nu när jag lyckats stoppa maskinen och han till slut öppnade dörren? Jag stod och andades ett tag. Hans flackande blick utstrålade tyngd, osäkerhet, chock, ängslan. Jag tror han var runt tjugo, eller kanske tjugotvå. Jag skrek saker, men hörde inte ett ord av vad han sa. Kanske hörde han inte vad jag sa heller. Det spelar ingen roll. Jag tror att mina gester kommunicerade långt mer precist än ord. Jag föll ihop i snön.
Han höll ju på att förinta mitt hem. Jävla fan. Fast jag visste ju egentligen. Jag visste ju att det inte var han som var min primära fiende. Han var ju bara en ”arbetare”, en som ”gjorde sitt jobb”. Han var ju bara en marionett i ett våldsamt rollspel, en av de systemets underkuvade. Jag visste ju allt det. Jag hade ju bett morgonbönen. Jag hade ju förlåtit alla; först mig själv, min sjukdom och stördhet, min mamma och pappa, mina närstående, mina fiender, alla rektorer och chefer, blottarna, maskinisterna, våldtäktsmännen, nazisterna. Jag hade ju förlåtit dem, och även honom; han som nu satt i maskinen framför mig i fullt arbete med att urholka min själ. Det var ju det som var grunden för all radikalitet: förlåtelse, förståelse. Men vem skulle jag attackera om inte honom? Vart skulle jag kanalisera mitt vrede, min sorg? Och hur kan jag ensförlåta mig själv om jag inte attackerar sådana som honom, de marionetter som underminerar allt det som ännu är vackert? Förståelse, eller förlåtelse, får ju inte leda mig in i passiviteten, in i dekadensen, in i det industrikapitalistiska vänterummet. Jag kan inte tillåta mig själv att vänta på apokalypsens fortskridande. Oavsett vad jag än gör så är det ju ett ställningstagande. Jag är det jag gör lika mycket som jag är det jag inte gör. För när jag väljer att inte attackera de förstörelsens marionetter, när jag väljer att inte attackera honom, så bidrar jag ju även till min egen underminering, Vilseskogens förintelse; som att se på när ens barn blir våldtaget utan att agera. Ingen vild varelse skulle göra något sådant; inte björnen, inte modern, inte ens statsministern, inte någon.
Jag började fundera på om demonen även koloniserade mig. Hur annars kunde jag tillåta Maskinen att fortskrida? Hur kunde jag bara gå där ifrån längs blodspåren utan att vråla, kasta, riva, spränga, agera? Vad har jag blivit egentligen? En maskin jag också? Finns det egentligen någon som inte är koloniserad utav Maskinen, denna teknodemon, ett maskinellt psyke? Är vi alla förlorade i en systematiserad undergångsparad in i den totala förstörelsen?
Kanske är jag rädd bara för att jag har något att förlora, för att jag är privilegierad? För att jag är vit. För att jag är man. För att jag kan välja att meditera istället för att kravalla, att dansa istället för att riskera, att njuta istället för att konfrontera makten, att konfrontera sorgen. Civilisationen är bara människans sorg på något sätt manifesterad i materien. Men jag hade ju bestämt mig för att vara shaman. Jag hade ju bestämt mig för att bemöta sorgen. Jag skulle ju göra allt för att få tänka och vandra i skönhet? Det var ju den vägen jag ville gå. Shamanism och motstånd mot det rådande systemet är ju samma process, samma strävan. Att läka handlar ju om demontering, d.v.s. att rasera, omformulera och att frambringa. Skulle jag attackera? Men vem? Och hur? Och kommer jag att våga utföra det som krävs för att följa de drömspår våra förfäder en gång skidrade?
Kampen om Jamtmyråskogen fortsätter. Så här svarar vi på en insändare från SCA;
Hänsynslösa SCA
Svar på insändaren ”Vi tar rimliga hänsyn till önskemålen från Gässjö” på Allhanda.se den 9/12.
Det är så mycket lurt med SCA:s insändare att vi väljer att svara på deras påståenden ett efter ett. Deras text är kursiverad.
SCA bjöd in de boende i byn till ett samråd
När det dök upp snitslar i skogen bakom vårt torp våren 2012 gick vi till skogsstyrelsen och fick avverkningsanmälan. Sen ringde vi SCA och sa att vi ville ha samråd. Den vi pratade med sa att den var fel person att tala med. Vi fick ringa igen, till en annan person. När vi väl fick tag på rätt person sa den att det inte var säkert att vi skulle få samråd. Vi läste på om FSC:s regler, och förstod att vi visst hade rätt till samråd. Vi var med i radio och berättade om hur SCA inte ville ge oss samråd, sen kom en från SCA på besök. Vi trodde det skulle vara ett samråd, men det var det visst inte, utan ett ”informellt informationsmöte”. Först därefter gick de med på att ha samråd! ”SCA bjöd in”?
och vi har även gjort en enkätundersökning i närområdet. Endast de boende på en fastighet uttryckte då att området har särskilda värden för dem.
De andra på byn har inte svarat på SCA:s enkät, men tystnad behöver inte betyda godkännande, dessutom är det fler som bor på den här ”fastigheten” än det bor i resten av byn.
Efter samrådet har SCA, tillsammans med den som var mest emot avverkningen, märkt ut en stig för att denna ska bevaras på ett bra sätt för framtiden.
Den som var mest emot? Vart fick de det ifrån!? Vi är många som är emot deras kalhyggen, även om de vill få folk att tro annat.
Stigen ska ”bevaras på ett bra sätt”?! I ett brev till oss skrev de lite mer utförligt, och där säger de att de ska lämna ”hänsynsstubbar” bredvid stigen, vad nu det kan vara. De säger också att de inte ska lägga ris på stigen eller köra sönder den, men det tänkte de väl göra i resten av skogen då. Det är en levande skog vi vill ha, inte stubbar på 1,3 meter.
Vid avverkningen kommer vi att anlägga en flerskiktad tallskog som ger framtida möjligheter till kontinuerligt skogsbruk.
Va? De tänker hugga ner skogen som finns, som är flerskiktad med träd i olika åldrar och arter, för att ”anlägga” en flerskiktad skog!? Det känns ju som en ganska onödig omväg.
Med tanke på att klagomålen kommer från ett fåtal personer, och området inte hyser naturvärden som gör det särskilt skyddsvärt, menar vi att dessa åtgärder är rimliga.
Klagomålen kommer framförallt från de som bor närmast skogen eftersom det är de som drabbas hårdast. Jamtmyråskogen är inte hårt gallrad och lever ett eget liv med flera rödlistade arter, en miljö som blir mer och mer ovanlig. Vad SCA, som är ett megaföretag med främsta målet att tjäna pengar tycker är en skyddsvärd skog är inte relevant, det visar bara på deras ignorans att de inte tar hänsyn till att skogen är viktig för oss. Vi bryr oss inte om vad som är skyddsvärt för dem, glöm aldrig bort att deras enda syfte är att tjäna pengar på att förstöra skog och sälja cellulosa.
Vi lyssnar gärna till synpunkter och bjuder in till samråd när så krävs. Detta innebär dock inte att enskilda individer har möjlighet att avgöra var eller när vi ska avverka i företagets skogar.
Det är fullkomligt orimligt att folk ska behöva buga och be i all framtid för att inte få sin livsmiljö förstörd bara för att SCA anser sig ha ensamrätt till ”företagets skogar”, de skogar som är hem för människor i trakten och som innehåller mängder av minnen och historier. Om SCA får fortsätta bor vi snart på en kal bergssluttning utan vare sig skog eller djur.
I dag har SCA i Ångermanland undantagit cirka 19 000 hektar produktiv skogsmark från skogsbruk.
19 000 hektar? Titta på deras kartor över sina ägor, de äger nästan hela Ångermanland. Hur många hektar är det?
SCAs ägor är markerade i grönt
När vi sköter skog för att utveckla sociala värden såsom friluftsliv och rekreation, gör vi detta där dessa värden kommer så många människor som möjligt till godo.
I glesbygden är vi aldrig många, hur tänker de då när de bara ska ta hänsyn där det ska komma så många som möjligt till del?
Det är SCAs skövling av skogarna och deras totala likgiltighet inför människors livsöden som gör att Ångermanland är en plats där människor inte kan eller vill bo. Hela Norrland blir bara en råvarukoloni.
Sveriges Cellulosa Aktiebolag (SCA) vill hugga ner Jamtmyråskogen. Det vill så klart inte vi som bor här. Enligt Forest Stewardship Council (FSC – en märkning för trävaror) måste de ha ”samråd” om någon begär det. Vi ”fick” ett samråd men det var aldrig fråga om att nå samförstånd, utan de hade ett föredrag om hur de tänkte gå till väga för att avverka skogen. Vi överklagade, och här är svaret vi fick.
Hänsynsstubbar? Evighetsträd?!
Det är som om de ser sig själva som allsmäktiga, med kraften att skapa evighetsträd! Sen att de blåser ner i första bästa storm, för att de står helt själva på ett hygge, det bryr de sig inte om.
Påståendet att ”det bara är vi som bryr oss om skogen” är ganska fult, eftersom de andra på byn inte har svarat på SCA:s enkät, så de kan omöjligt veta om de motsätter sig eller inte. Tystnad är inte per automatik medgivande.
Att hugga ner skogen för att sen försöka göra den lämplig för kontinuitetsskogsbruk låter ju som en konstig omväg, när träden redan är av blandade åldrar och arter i Jamtmyråskogen.
Och om de verkligen vill göra ett hyggesfritt intryck så borde de inte hugga ner skogen alls. Någonstans.
Ja de har ju sagt att de ska säga till innan de kommer…
Idag på eftermiddagen den 26:e feb. genomfördes en aktion utav ett gäng rabiata hormonstinna ungdomar på SCAs kontor i Ramsele. I färgglada dräkter dansade tio personer in på kontoret. Med sina fäktande armar och rullande ögon genomförde de en trollsk förbannelselåt över hela SCA-koncernen. De framförde låten ”YMCA” med sin omskrivna text ”Why SCA?”. Detta gjordes som ett manifest mot kalhyggen. En av aktörerna säger ”Vi hatar kalhyggen. Vi vill se en övergång till ett hållbart skogsbruk som bygger på naturens egna villkor och inte utgår från giriga kapitalisters mål om kortsiktig vinst.” Detta kommer troligen leda till SCAs död och/eller undergång!!
