[vimeo 99698038 w=500 h=281]
Kampen förs i alla världens hörn! Krossa kolonialisterna! Hejaheja!
Välkommen till protestival vid Vättern 14:e juli!!! #NorraKärr sprid!!!!
Hej vänner!
Nu kommer det bli läger igen, denna gång vid vackra Vätterns strand, vid Norra Kärr, Gränna. Från vecka 29, 14:e juli och framåt. Oavsett om någonting händer med provborrning/sprängning/bombning är det fint att skapa en träffpunkt att prata om det som kan hända snart och om allt annat som händer runt om i landet och världen. Gruvor och bomber är ett av många hot mot vår hälsa och det vilda, tillsammans sätter vi stopp för dom.
Läs mer på vår eventsida!
Soliga sommarhälsningar från Fältbiologerna & Kolonierna
Antigruvkamp idag i #almedalen! #Ojnare #Gruvhelvete
Bröstkupp på gruvseminarium och under Reinfeldts tal! en till länk: SVT
Sedan en fet demonstration för att rädda Ojnareskogen! Länk: Helagotland
Dammprotester i södra Frankrike
Reflektioner och tankar som uppstod när vi spenderade lite tid på ett dammprotestläger i skogen Sivens i södra Frankrike, och om deras kamp mot mega-demonen – den som vi ibland refererar till som systemet! Vi behöver lära oss, och inspireras, av varandra för att trigga och effektivisera kampen. Det är därför vi vill dela med oss av upplevelsen.
All solidaritet till alla involverade medkämpar och vänner i Sivens! Kolonierna är våra att återta!
Vi fick slutligen sista liften till den lilla vägen som skulle leda oss till ”Collectif tant qu’il y aura des bouilles”, ett dammprotestlägret utanför Gaillac i södra Frankrike. Det var en kvittersolig dag i tidiga mars med regnet fortfarande hängandes som en påminnande slöja över landskapet. På vägen stod det sprayat: Non au Barrage. Vi visste att vi hade kommit rätt.
Vi visste däremot inte om där ens fanns ett läger eller hur stort det i så fall skulle vara. Vi hade läst att polisen hade varit där bara några dagar tidigare och vräkt lägret med sin institutionaliserade aggressivitet (vi skulle senare få höra hur poliserna, så fort de fick mediaskugga, tog till de mest brutala våldsmetoder i sin ”hantering” av situationen). Vi vandrade vidare längs vägen, mitt bland trädvisdom och nyvakna nässelskott, tills våra nyfikna sinnen stötte på något som liknade en mindre by av trädkojor, jurtor, husbilar och utedass m.m. Vi möttes av glada blickar och sökte ivrigt efter engelsktalande individer som kunde ge oss en inblick i situationen. Det var svårt, men till slut lyckades vi skapa oss en vag uppfattning om vad som hände, hade hänt och skulle kunna hända.
Allt det vi nu skådade hade blivit uppbyggt bara på några dagar, sedan vräkningen, och vi förundrades över kollektivets effektivitet och praktiska förmåga till att kunna samordna en så produktiv återuppbyggnad av ett nytt läger ett stenkast bort, på andra sidan vägen. Eftersom vi inte hade vetat vad vi skulle förvänta oss så kändes det fantastiskt att komma till ett engagerat och aktivt protestläger. Vi var på jakt efter äventyr, inspiration och kunskap som vi skulle kunna ta med oss till framtida kamper, men vi ville också dela med oss av egna tankar och erfarenheter.
Vi utforskade området, placerade våra sovsäckar på madrasstäckta golv i ombonade bambujurtor. Kvällen började kasta sina skuggor, och människor famlade efter pannlampor, vinöppnare och rullpapper. Det var dags för vårt första stormöte. Cannabisdofter, passionerade diskussioner med häktiskt temperament, och klassiska mötesstrukturer med alla dess gestsystem och komplikationer. Det var svårt att hänga med trots översättarens ansträngningar med lågmälda summeringar. Stämningen var tung, och en kunde känna desperationen som hängde i luften; alla ville såklart vara mer effektiva, och diskussionerna kunde hålla på långt in på småtimmarna. Konsensusproblematiken tog musten ur många, även de eviga detaljdiskussionerna. En efter en droppade ut ur tältet för att söka sig till tandborstar. Det kontinuerliga kvällsstormötet var i alla fall en rutin som gav en stabil och effektiv tillvaro där en kunde engagera sig så mycket en själv ville. En rutin värd att omfamna i kommande kamper både för diskussioner, överläggningar, bestämmelser, reflektioner och socialisering.
I kollektivet fanns ett ständigt flöde av glädjeutformningar med lek, festmåltider, musikskapande och kreativitet. Hyllningen till livet, och uppskattandet av friheten kollektivet tillägnat sig själva, fyllde lägret. Lägret var så mycket mer än bara en protest. Det var också en ockupation; upprättandet av en autonom zon. Atmosfären doftade gemenskap och solidaritet. Det outtalade slagordet verkade vara: ”allt åt alla”. Det fanns en allmänt accepterad inställning att alla delade på i princip allting. Tobak, vin och mat etc. existerade såsom kollektivt ”ägda”. På så vis fanns det utjämningsmekanismer som bidrog till en social och ekonomisk jämlikhet och trygghet i kollektivet. Den sociala strävan var beundransvärd, och alla bidrog så gott de kunde utifrån deras unika kunskap, tillgång och förmåga. Ur kaoset, den nästintill obefintliga strukturen, flödade inspirationen, engagemanget och kreativiteten.
Det finns även en blogg som är kollektivets ansikte utåt (länken är översatt från franska till svenska i Google-translate): http://tantquilyauradesbouilles.wordpress.com/
På hemsidan kan en finna bilder, information, uppdateringar, behovslista (ständigt uppdaterad och ändrad), mötesprotokoll, pressuttalanden, förslagslåda med förslag på saker som behövs göras (vem som helst verkar kunna fylla på), flyers, affischer och allt möjligt annat som är relaterat till kampen och kollektivet.
Vi fick reda på att det fanns olika ansvarsgrupper för praktiska saker såsom matlagning, bygge, rättigheter, sjukvård, media, dumpstring, dokumentation och blogguppdatering etc. Det utformades fler grupper vid behov som det flytande kollektivet upprättade under kvällsmötena.
En grupp som kanske borde ha upprättats är en som försöker engagera lokalbefolkningen och allmänheten utom ”aktivistkretsarna”, samt en grupp som välkomnar och engagerar nyanlända. Det var dock svårt för oss att föra vår talan för något liknande i en sådan diskussion då vår förståelse för det franska språket i princip var obefintlig. Enligt vad vi lyckades snappa upp så fanns det generellt sätt väldigt lite fokus på att bredda kampen och aktivera lokalbefolkningen och allmänheten. Det var lite som att det verkar finnas en slags aktivistkrets i Frankrike som tillhör en viss genre, ett visst kulturellt fack, som är de enda som ägnar sig åt direkt motstånd. Det var allt från kommunister till anarkister och hippies, eller vad folk nu än vill benämna sig med, men alla delade ändå en viss värdegrund, en viss kulturell strävan.
De olika ansvarsgrupperna kunde sedan arbeta mer effektivt i sin småskalighet utifrån de riktlinjer som stormötet hade utformat. Detta gav upphov till en frihetlig kreativitet hos grupperna. Dessa mindre grupper var även dessa väldigt flytande. Folk hjälpte till lite med vad de kände för och hoppade mellan grupperna. Det viktiga var att det fanns några få som var gruppansvariga, men sedan var det väldigt flytande. De som var trötta på att bygga hackade lite lök, och någon körde och dumpstrade, medan andra chillade, eller tog initiativ till att städa, leka eller sortera. Det fanns alltid något att göra, och det verkade inte krävas så mycket mer schema och struktur än så för att faktiskt också få saker och ting gjorda.
Grupperna höll också i workshops. Kunskapsutjämning verkade prioriteras för ett effektivare, sundare och ihärdigare motstånd. Det hölls workshops i första hjälpen, självförsvar, knopar, klättring, och rättigheter etc. Fokus låg på det praktiska.
Det verkade finnas en allmän icke-dogmatisk attityd; att folk gjorde lite såsom de själva ville. Det verkade som att det fanns utrymme för en mångfald av åsikter, metoder och taktiker. Vissa var pacifister och klättrade i träd medan andra funderade på direkt beväpnad konfrontation med statsmakten och företaget. Vissa ansåg t.ex.att träd-klättrar-taktiken var idiotisk då de som vägrade komma ner när polisen beordrade det skulle tas ned förr eller senare ändå och då åka på bestraffning. Dessa förespråkade istället barrikader och direktkonfrontation som en effektivare strategi, om än otroligt svårt med tanke på polisens effektiva våldsmetoder. Beväpnad kamp var inte uteslutet: ”whatever works” sa personen jag samtalade med gällande taktiker; en slogan jag tycker vi borde använda flitigare i kampen. I lägret fanns alltså både plats för taktiker som involverar barrikader, knutna nävar och trädkramningar. En verkade göra det en själv ville, kunde och ansåg vara bäst för kampen, fast med kollektivmötenas diskussioner i åtanke.
Det fanns en tendens, en slags generell mentalitet, bland medlemmarna i kollektivet att ta varje tillfälle en kunde för att fira men också till att uttrycka sitt förakt mot polis och företag. De snabbt tömda vinflaskorna, matglädjen, drömmarna, trummsessionerna och festligheterna från morgon till kväll. Samtidigt: livliga diskussioner, frustration och sorg. Mot polisen moonade folket; skrek fula ord, provocerade, knuffade, försökte skapa kaosscenario. En på lägret berättade att folk där tog varje tillfälle i akt till att njuta av den frihet som de tillägnat sig samt uttrycka det hat som de känner mot det kapitalistiska våldssamhället. De verkade se zonens autonomitet, dess självutnämnda fristad, som en faktisk realitet. Det här var deras liv, deras livsrörelse.
Det verkade inte finnas så mycket tankar på att försöka upprätthålla en bra mediabild utan folk bara körde på med all radikalitet de hade inom sig. Här finns viktiga insikter att hämta. Samtidigt som radikaliteten är väsentlig måste en akta sig för att, direkt eller indirekt, exkludera eller skrämma iväg andra potentiella medkämpar. Däremot verkar det generella temperamentet och mentaliteten helt annorlunda i Frankrike än i Sverige. Kanske är inte den hätska stämningen och cannabisen något som skrämmer bort folk där på samma sätt som det skulle göra i Sverige. Det är svårt att spekulera i, men definitivt värt att reflektera över. Jag tror verkligen att det är viktigt att motståndet inte blir en ”aktivism” med en viss slags intern kultur. Jag tänker att en ständigt behöver arbeta aktivt för att bredda kampen och undvika starkt präglade sociala miljöer som skrämmer bort dessa andra potentiella medkämpar. Skiljelinjen mellan att praktisera det radikala och att kunna bibehålla en inbjudande och ödmjuk ton är inte helt enkel. Därmed tror jag det är viktigt att reflektera kring hur en kan uppnå detta mål och på så sätt radikalisera allmänheten och skapa en kultur av motstånd som överskrider arbetsdelningens principer. Kampen för att normalisera motståndet, och radikalisera allmänheten, är minst lika viktig som kampen mot civilisationens våldsamma institutioner i sig. Det behövs en långsiktighet, en ständigt växande grogrund av kreativt engagemang, för en vilt vacker framtid.
En annan viktig insikt som kom till mig under vistelsen i kollektivet var nödvändigheten av balans mellan skojsigheter och ett effektivt motstånd. På ett fantastiskt inspirerande sätt lyckades kollektivet ha en chill feststämning med musik, god mat och siestatupplurar samtidigt som de besatt en otrolig effektivitet med lagom mycket struktur, ständigt flytande och omformulerad. Vissa ansåg att de borde göra mycket mer och vara effektivare istället för att ta det så lugnt och njuta, men jag anser att en balanserad inställning på detta sätt gör att folk inte blir utbrända.
Att upprätta ett kollektiv, ett autonomt community, där folk faktiskt strävar efter att bygga upp ett långsiktigt liv med odlingar, sovrum, allmänna ytor och social gemenskap och glädje, innebär kanske att fler har orken och viljan till att bedriva ett långsiktigt och seglivat motstånd på detta sätt. Det här är ett exempel på hur motståndsrörelsen och omställningsrörelsen kan börja sammanflätas och gynna varandra i en dynamisk process. På sikt skulle kanske även skogens liv bli en del av kollektivet i en starkare emotionell koppling. Kampen mot industricivilisationen utesluter inte kampen för ett annat sätt att leva på. Det är här livets olika strävanden sammanflätas till en enda strävan. Lägret i skogen Sivens ger en hint av inspiration om detta. Kampen måste i praktiken vara helhjärtad, ödmjuk och känslomässigt ärlig. Det är bara då som vi kan skapa utrymme för den frihet vi strävar efter. Det är först då vi kan praktisera sann besjälad anarki. När jag skriver ”anarki” syftar jag på en praktisk livsfilosofi som innebär att en tar sig själv och sina känsloflöden på allvar; att en utövar ens ideal i praktiken, som en medveten och sund ignorans av de maktstrukturer som systemet vill fängsla oss i. För att radikalisera allmänheten måste vi hitta en balans där vi vågar ge uttryck för våra emotioner, alltså upprätta och praktisera zoner av anarki både inom och utom oss själva, såsom radikala och känslomässiga individer. Samtidigt som vi inte vill skapa en avskräckning och exkludering utav oliktänkande.
Balansen finns att hitta i de specifika situationerna. Vi måste bara förstå vad vi är ute efter. Att avkolonisera sig själv och sin omgivning, genom att vara ärlig i sitt sätt att tala på, i sitt agerande, är ett enormt viktigt steg i radikaliseringen och expansionen av motståndsrörelsen. En måste bara finna en ödmjuk balans i det hela, som andra grupper än den grupp av redan existerande radikaler, kan ta till sig. Radikaliseringen är mest effektiv i de praktiska situationerna. När människor upplever, är med i hela processen. Det är detta som sker vid exempelvis ett protestläger. Då blir de radikala metoderna mer och mer begripliga och resonabla. Det är där en möter polisens, statens, systemets inneboende Voldemort. Utmaningen är att få ut folket i kampen, att välkomna dem och visa dem medmänskligheten och kärleken till allt levande.
Inget protestläger är perfekt och kommer aldrig att vara det. Protestlägret och kollektivet i Sivens gav upphov till många tankar och frågeställningar. Det kändes som att vi hade varit där hur länge som helst eftersom perioden var så fullspäckad av nya intryck och intensivt reflekterande. Så efter ungefär en vecka kände vi att det var dags att lifta vidare på vår resa, ner mot Spaniens sydkust; vidare mot nya äventyr. I kommande kamper kommer vi att ta med oss de insikter som tiden i Sivens fört med sig och försöka utveckla dem och sprida samtalen.
Ett effektivt, eskalerande och ödmjukt motstånd är förutsättningen för en avkolonisering av våra liv. Motståndet måste bli det självklara; det måste bli normen. Det fria livet, den självutnämnda anarkin, måste införlivas i alla sammanhang. Vi måste göra allt för riva ned det system som burar in den mosstäckta dansen som våra kroppar inget hellre vill än att sjunka in i; hur vi bara vill uppslukas av närhet och samhörighet. Den kosmiska pulsen skapar ständigt rytmiska formationer i det inre och yttre. Det vilda knackar på oss, bultar i oss. Vi måste ta det på allvar. Vi måste lyssna, men framförallt följa. Motståndet är den logiska följden av att ta sitt liv och sina känslor på allvar. Alla metoder är tillåtna!
ALMEDALEN 2014 – Demonstrationer för Ojnareskogen #Ojnare #Gruvboom = #Gruvbubbla
Vi lever i en gruvboom (bubbla)!
Onsdag 3 juli 17:00–19:00
Vi har nu fått beskedet att Nordkalk och Svenska Mineral har fått tillstånd respektive får utvidga sin täktverksamhet i Ojnareskogen.
Vi lägger nu all vår kraft på att protestera mot att vi idag i Sverige inte kan skydda världsunik natur vare sig innanför natura 2000, naturreservat eller blivande nationalparker eller utanför när vi upptäcker hur unika höga värden det finns.
Kampen om Ojnareskogen går före de andra processerna och är principiellt mycket viktig.
Vi samlas kl 17.30 Gotlandsänget utanför Botaniska. Där kommer Lis Hellström att sjunga Vad ur vi med sommaren kamrater!
Demonstrationståget kommer att röra sig innanför ringmuren med två planerade stopp för kortare tal.
Tågets väg: Tranhusg – St Drottens – Stora Torget – Södra kyrkog – Hästgatan – Donners plats – Hamngatan – Hamnplan – Cramegatan – Almedalen
Arrangörer
Urbergsgruppen
Fältbiologerna
Ladda hem: Affisch
#ANTIPOLITIK del 3
pol,it,ik [-i’k] s. -en
statskonst; princip(er) el. metod(er) för strävan att förverkliga program rörande samhällslivet; taktik, tillvägagångsätt
Ordet politik betyder ursprungligen statskonst och det är just det politik handlar om: att sköta eller ta över staten. Att ha makt över en stat eller ett land innebär korruption. Makt korrumperar, och total makt korrumperar totalt. Oavsett vilka människor som väljs att styra ett land, så kommer de att korrumperas. Det är psykologi, det är hur stater funkar. Förutom att de måste sitta inne i salar tillsammans med dårfinkar hela dagarna, så kommer påtryckningar från alla möjliga håll. Det går inte att tillgodose både gruvarbetare och naturen (som vi alla lever av), det går inte att både rädda bankerna och folket, det går inte att stödja både polis och yttrandefrihet (poliser gör att folk som anses kriminella inte vågar yttra sig offentligt, t.ex. papperslösa migranter eller rasifierade ungdomar). Politiker är för alltid dömda att vara opportunister, de måste vara så många de kan till lags inom sin nisch eller målgrupp.
Politik är även princip(er) el. metod(er), taktik, tillvägagångssätt. Att eftersträva en ideologi att genomföra på alla med- och motborgare i ett samhälle över deras egen vilja är inte demokratiskt. Det går inte att politiskt genomföra program som kontrollerar alla personer utan att vissa grupper blir så kallat kriminella. Dessa grupper råkar nästan alltid vara de som i övrigt har det väldigt svårt att klara sig på ett så kallat ärligt sätt i samhället. Det är ingen slump. Politik innebär statsmakt, polis och fängelser – folk måste i ett så stort område som ett land enas genom gemensamma fiender. Från höger till vänster finns konsensus om att stöld är fel (så länge det inte är statligt subventionerad stöld: som skövlingen av naturen eller ockuperande av urfolks land). Det råder med andra ord konsensus om att rika och större företag har “rätt” att stjäla allt från råvaror till ränta av oss, medan en liten snattare kan få höga böter (som hen ska betala med pengar hen inte har och blir av samhället skapad till “kriminell”). Gemensamma fiender är vad som enar människor mest, de rika skyr “kriminella” och arbetarna skyr “arbetslöshet”, gröna skyr klimathotet, rasister skyr migranter etc. Det är enklare att skylla på personer och saker som är konsekvenser av ett i grunden ruttet system än på själva systemet, det går för djupt, det går djupt ner i medvetandet och vår inlärda världsbild.
Folk får lära sig att frukta anarki eller statens söndervittrande över allt annat. Då skulle gäng och maffia härja och ta vad de vill ha har vi lärt oss… Det är bara det att det är de rika länderna i världen som är den maffian globalt idag. Varje dag dör tusentals på grund av rika länders exploatering av landområden, människor och andra djur. Polis och militär är bara en utveckling av feodalherrarnas välden. Statsmaktens välde är vad alla vi vildar ska assimileras in i. Vi ska alla civiliseras, bli rumsrena i maktens villa, stödja rådande system med all hierarki och orättvisa. Vi kommer för alltid att vägra. Vi kommer vägra att låta staten definiera åt oss vad som är rätt och fel, det är upp till oss själva. Ingen annan får definiera vår frihet för den kan vi bara ta själva. Ingen kan tämja våra vilda hjärta.
Kalkdomarna är ett hån
Den 2:a juni kom domarna från mark- och miljödomstolen att de båda bolagen Svenska Mineral och Nordkalk ska få tillåtelse att bryta upp Ojnareskogen på norra Gotland. 2006 togs Ojnaremyr bort från Natura 2000 av Mona Sahlin, 2009 togs stoppregeln som garanterade skydd av Natura 2000 områden bort ur miljöbalken av Andreas Carlgren, 2009 dömde en domare som inte hade någon erfarenhet av miljömål att Nordkalks brott skulle få tillstånd. Brotten ligger i en planerad nationalpark som skulle bli Gotlands första, inom tre Natura 2000 och i ett vattenskyddsområde för öns reservvattentäkt.
Dessa domar är inte bara en katastrof för kommande generationer utan även ett hån mot varenda omställare i det här landet. Dessa domar som ger industrin rätt att sabotera grundvatten och världsunika naturområden är ett hån mot varenda person som försöker göra bra saker för naturen. De är ett hån mot varenda sopsorterare och skräpplockare, ett hån mot varenda ekobonde och cykelpendlare, ett hån mot oss alla. Det här är personligt. Regering, riksdag, rättsväsende och industri skrattar åt oss när vi försöker kompostera vårt avfall för att göra världen bättre. Dom försöker förnedra oss som kämpar varje dag för att minska utsläpp och göra världen säker att bo i för kommande generationer. Men vi ger oss inte så lätt och det vet ni!
/Några edsvurna fiender till gruvindustrin
Tröttare kan ingen vara
Människor till utförsäljning, kom och köp
I begynnelsen var Sverige ett ärligt land att leva i. Sedan kom politiker med dåligt omdöme och arrogant inställning och förändrade synen på vad som var möjligt i den inre kretsen. Nej, vi har inte korruption i Sverige, bara skyhöga löner bland ministrar, statsråd och chefer. Nej, vi är inte korrumperade, men politiker och direktörer behöver stora summor pengar för att bli helgonförklarade. Forskning visar att överhetens affärer är viktigare än medborgarnas pengar, så rätta in dig i ledet, lyd, betala skatt och arbeta ihjäl dig för deras rättigheter.
Yes how can we take your money please
Tjäna pengar, bli rik, ännu rikare. Rikast. Pengar är allt. Massor av pengar. Livet är en komma-upp-sig-orgie där stolta kapitalister satsar på ekonomin. De utvalda på regeringskansliet definierar världsbilden. ”Vi devalverar människovärdet tills medborgaren inte betyder någonting, på det sättet slipper vi känna efter. Livet är meningslöst, det vet ju alla, härifrån till Jesus i himlen, något annat hörde vi aldrig talas om”.
1993 gav Fredrik Reinfeldt ut boken Det sovande folket. Där beskriver han dåvarande regerings-politik som ”en elitpolitik fullt jämförbar med pest, smittkoppor och aids”. Reinfeldt gav upp en karriär som författare, tror vi förstår varför, för att från första kändisplats diktera kapitalismens grunduppfattning, ”Rösta på mig, jag har flest nollor på banken”.
Fredrik Reinfeldts inkomst, 154.000 kr per mån plus sociala avgifter, är beroende av att sovande medborgare inte begriper att han utnyttjar vår goda vilja. I boken säger Reinfeldt: ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.” Ursäkta, men är det inte skattepengar som finansierar statsministerns månadslön? En astronomisk månadslön dessutom, ett exempel på korruption och moderna kristna värderingar, samma sak. 154.000 kr per mån är kanske ett ”standardkrav” för att borgare Reinfeldt ska slippa svälta?
Köp dig en kalkon och lyssna till den istället
Kära medmänniska, tralla inte med i ett system som utnyttjar dig. Stanna upp och titta på hur politiker organiserat sin egen tillvaro, med månadslöner och pensioner bl a. Då vet du sanningen, hur de måste fortsätta att krama ur befolkningen skattepengar.
Ministrar, politiker och direktörer är orsaken till korruption, högre kostnader och en ökande våldsspiral. Att sluta arvodera toppar med skyhöga löner och ta ner deras löner till en rimlig nivå hjälper till att restaurera ekonomin och förtroendet för samhället.
Den framtida utvecklingen har behov av kreativitet, fantasi, empati och känslighet, kort sagt allt det som politiker inte tycker är viktigt Jag skulle inte äventyra framtiden genom att rösta på hästskojare som sätter dig framför loket, vilket innebär sist i betydelse. Du betyder ingenting för politiker, de ordbajsar vidare eftersom de är i behov av feta månadslöner. Du drar, de håvar in pengarna.
Kompostera den politiska cirkusen, organisera bort skattefinansierade politiker. Sök alternativ, se något nytt växa fram och lev lyckligare.
rita.bergkvist[a]spray.se > ingen copyright skicka vidare
Fika och peppstund i Ojnare
Idag träffades ett gäng Ojnarekämpar vid gamla lägerplatsen i Bunn och pratade om domen och vad vi ska göra.
En sammanfattning av vad vi sa kommer inom kort
Sömnlösa nätter och stjärnklara himlar
PDF: Sömnlösa nätter och stjärnklara himlar (upprorsbladet.org) Fotbolls-VM i Brasilien och internationella vågor av uppror
Fotbolls-VM handlar inte om fotboll. Om ett land blir en kandidat för att organisera denna händelse, är det för att fotbollen fyller samma funktion idag som gladiatorspelen gjorde i antikens Rom, och eftersom det är en gyllene möjlighet för staten att förlänga dess ekonomiska utveckling och politiska inflytande med stormsteg. Kuppen innebär en monstruös kostnad, men investeringens avkastning kommer säkert att bli saftig. Brasilien, som anses vara en av världens ekonomiska stormakter, räknar med att klättra upp på stegen genom att organisera VM och de olympiska spelen.
Fotbolls-VM är också ett maktens projekt för att tygla sociala spänningar och dyrka spektaklet. För statsorgan och ekonomiska intressen är det en möjlighet att skapa förutsättningar för att öppna upp nya marknader, sätta stopp för vissa typer av motstånd och uppnå ett kvalitativt språng i ockupationen av territoriet och kapitalistisk exploatering. Detta är staten och kapitalets moderna högmässa, där maktens arrogans ställs ut i ett stadiumspektakel, de jublande massorna, skärmarna, livesändningarna och den nationella stoltheten.
Att låta den brasilianska staten anordna World Cup 2014 har inneburit en direkt systematisk intensifiering av förvaltningen av den ”sociala freden.” Nya polisenheter, Unidades de Policia Pacificadora (UPP), har vuxit fram, skapade efter modellen av de ökända ”pacificeringsoperationerna” som sedan 2008 har genomförts i dussintals tuffa stadsdelar och favelas i Rio de Janeiro. Staten har återfått den militära kontrollen över stadsdelarna under ”kriget mot narkotika och människohandels” täckmantel. Enligt officiella siffror har över
5.500 människor dödats av polisen i Rio de Janeiro inom loppet av fyra år. I stadsdelar där gäng av människosmugglare blivit gripna är det nu paramilitärerna som drar i trådarna.
Men VM har uppenbarligen inte bara sin uniformerade sida. För ett belopp som överstiger 3.500 miljon dollar har arenor byggts på strategiska punkter i städerna. Favelas har blivit vräkta och
jämnade med marken för att bygga den nya medelklassens bostadsområden, affärscentra, lyxhotell och strandfaciliteter. Transportvägar och motorvägar har byggts om och säkrats; flygplatser, hamnar och elnät har byggts eller byggts om. I Rio de Janeiro har 250.000 personer blivit vräkta från sina hem för att ge plats för byggnadsprojekt med anknytning till VM 2014 och OS 2016. Den brasilianska domstolen har inte dolt sina avsikter om framtidsplanerna för all dessa arenor, varav de flesta endast kommer att tillhandahålla ett fåtal spel: studier pågår för att undersöka hur de nya arenorna i Manaus, Brasilia, Cuiabá och Natal kan omvandlas till fängelser.
Fotbolls-VM är därför ett ingrepp i termer av social rensning. Staten och Kapitalet gör sig av med de oönskade; de delar av befolkningen som har blivit överflödiga i varucirkulationen och endast kan bli källor till oro. Samtidigt skulle det vara ett misstag att betrakta denna verksamhet som ett ”undantag” som demokratier legitimerar genom VM: det är, verkligen och sannerligen, till fullo en omstrukturering och intensifiering av social kontroll och exploatering. VM eller kris, krig eller rekonstruktion, naturkatastrofer eller nödlägen … makten har oss alla dinglande i ”krissituationerna”, som i själva verket är kärnan i kapitalismens och statens framsteg.
VMs ceremoni öppnar upp varje tänkbar marknad. Och detta gäller inte bara fastighetsspekulation eller säkerhetsindustrin. I månader har bönder rapporterat om lastbilar fulla av kokain som har kommit och gått från Colombia för att tillmötesgå de förväntade tre miljoner turisternas ”behov”. Precis som det som hände under VM i Sydafrika 2010 kommer prostitutionen att växa sig svindlande stor. På arenornas byggsplatser jobbar många invandrararbetare under hårda förhållanden, där företagen pressar dem för att klara dead-line. För inte at tala om de olika maktgrupperingarna i Brasilien som förhandlar och ingår i avtal med regeringen: knarkgängen tar hand om det smutsiga arbetet att fördriva människor som motsätter sig urbaniseringsprogramet för mycket, medan paramilitärer anställs av företag för att garantera säkerheten på byggarbetsplatserna och för att krossa strejker och protester genom utpressning och mord.
Men den nya verkligheten är inte bara denna mardröm. Den nya verkligheten är också hur Brasilien i juni 2013 stod i lågor i nästan en månad. Det som började som en rörelse mot en höjning av priset på bussbilljetten förvandlades till okontrollerad utbredd revolt mot makten. Sedan den månaden av revolt har det varit fler och fler konflikter kring vräkningarna, motstånd mot åtstramningsplaner, protester mot polisers dödande, eller även antipatriotiskt motstånd såsom på den nationella helgdag den 7 september etc., som har urartat och kommit undan den kontroll som vanlig politisk medling medför. Under de senaste månaderna har en social fantasi skapats i Brasilien som kan få gatorna att flamma upp igen.
Medan makten och dess kandidater försöker stoppa den våg av uppror i Syrien och de revolter som infekterar fler och fler delar av världen, dränka dem i ett blodbad; medan befolkningen i Grekland har blivit förtryckta och terroriserade till att förlora minnet av upproret i december 2008, medan ett folkligt uppror i Ukraina blir nedtrampat av en makaber lek mellan olika maktgrupperinger; medan det i Egypten, Turkiet, Bosnien, Libyen, osv. ser ut som att ordningen omorganiserar och återetablerar sig, stiger VM i Brasilien in på scenen som ett försök att sätta Latinamerikas sociala motsättningar i en tvångströja.
En omstrukturering av Kapitalet och staten är på gång överallt i världen, men tar olika skepnader beroende på olika sammanhang och villkor. Nationella gränser avslöjar sig mer än någonsin för vad de alltid har varit: stängsel och murar, till för att hantera de maktlösas potentiella revolt. Så det är ingen slump om den uppenbara spridning av och utbyte mellan de senaste årens olika revolter – en spridning som inte så mycket bygger på liknande villkor, utan snarare på en ny icke-medierad föreställning om möjligheten att göra uppror, om ett annat liv – medför att staten spelar på nationalism och reaktionära känslor: från fascistiska rörelser i uppstigning på den europeiska kontinenten till väckelsen av patriotism i länder som upplevt ”den arabiska våren” och från den tidigare ledaren Chavez’ billiga anti-imperialism, hela vägen till passionen för nationella fotbollslag.
Men istället för att kolla närmare på det internationella bakåtsträvandets rörelser kan vi titta på upprorets tendenser och de möjligheter som öppnas upp. Under upproret i Brasilien juni 2013, ropade rebellerna ”Efter Grekland, efter Turkiet, nu är det Brasiliens tur!”. De revolter som vi har sett dom senaste åren har öppnat vägen för att få ett slut på vi och dem där borta. I frågan om förtryck har banden mellan nationalstater verkligen knytits starkare i rasande fart, men det bör varken överraska eller skrämma oss. Med tanke på den ökande sociala instabilitet och den totala sammanblandningen av ekonomi och statliga system, kan en tänka sig att när något händer på ett ställe, kan det också ha konsekvenser på annat håll. Och denna tendens är redan planterad i föreställningen, denna upprorets bästa grogrund. Nu är det dags att införa denna föreställning i våra kamper och ta vara på de möjligheter som uppstår.
Det finns inget sådant som en vetenskap om uppror. Många aktuella exempel – från upploppen i London 2011 till upproren i arabvärlden – visar oss upprorens oförutsägbara karaktär. Förutsätningarna kan även vara ganska ”triviala”. Denna oförutsägbarhet bör dock inte driva oss in i en väntan på ”nästa uppror” någonstans i världen; snarare bekräftar den behovet av permanent konfliktualitet, en förberedelse i tankar och handlingar. Detta är det enda sättet varvid vi undgår att vara oförberedda på sådana ögonblick: det spelar inte så stor roll var på planeten en är, varsomhelst kan en försöka ge kvalitativa bidrag till att knuffa revolter i en radikalt frigörande riktning så att de träffar de grundläggande strukturerna i det moderna herraväldet och dess reproduktion, de strukturer som befinner sig bakom raderna av poliser och bankernes fasader. Att betona upprorets oförutsägbarhet är inte detsamma som att påstå att det blossar upp från ingenstans. Det är sant att det kan finnas spänningar som pekar på ökade möjligheter för uppror men det är inte säkert att dessa kommer att bli verklighet. Omvänt kan det finnas situationer eller konflikter som inte ger någon glimt alls av nästa utbrott av uppror, men som ändå tar en på sängen. Samtidigt som oförutsägbara uppror inte borde vara ett allvarligt problem för anarkister som är i konstant konflikt med auktoriteter, är det ett allvarligt problem för staten. Om vi tittar på de massiva investeringar i kontroll och brottsbekämpning som görs internationellt, verkar staten inte vara helt omedveten om denna svaga punkt.
Uppror är ett spel gjort på nya anslutningar och oförutsedda handlingar. Det är inte matematik där antal ger den slutliga lösningen. Det är inte frågan om ”extern solidaritet” som applåderar andras uppror. Varje sammanhang och varje ögonblick erbjuder olika möjligheter och chancer. Anarkister måste ge sig själva analys, kunskap och medel till att gå på offensiv och till attack.
En bör också sträva efter att ta del av insurrektionella erfarenheter, i ens analyser samt i ens praxis. Herraväldets tid går snabbare och snabbare, och suddar ut minnet av gångna revolter. Uppror är inte den sociala revolutionen och bör inte ses som steg i en linjär utveckling mot social revolution. Snarare är de flyktiga ögonblick av sammanbrott under vilka tid och rum flyr maktens grepp. Med tanke på det intensifierade förtrycket – det faktum att myndigheterna alltid är redo att dränka de förtrycktas uppror i blod – och med den uppenbara förvirring av motiv för de många människorna i denna moderna upprorens tid, är det en del som ryggar undan från det insurrektionella perspektivet. Och ändå. Det är just precis uppror som bryter det grepp kontroll och repression har, i en värld där massförintelse och organiserat dödande är staten och kapitalets dagliga rutin. Det är just uppror som är kapabelt till att skapa utrymme för att översätta förkastande och revolt till tydligare och mer självsäkra idéer. Rädsla för det oförutsägbara och det okontrollerbara i upprorets natur finns inte bara ordningens på sidan av ordning, utan även bland de revolutionärer som söker frälsning i upprepningen av gamla politiska recept: i stället för att angripa överallt och hela tiden, byggandet av en enhetlig revolutionär rörelse; i stället för uppror, den gradvis utveckling av en ”motmakt”; istället för nödvändig förstörelse, en illusion om en gradvis förändring av attityder. Vi ser då att anarkister som tar på sig rollen som den döende vänstern eller före detta rebeller som i sitt sökande efter visshet, skäller på ”proletariatet som ett historiskt subjekt” eller börjar läsa Lenin för att hitta recept på en ”segerrik revolution”. Färskare insurrektionella upplevelser pekar ändå på behovet av att hitta andra vägar, vägar som skiljer sig radikalt och permanent från någon ”politisk” vision om social krig.
Det klassiskt revolutionära perspektivet gällande autonomi är död. De är dags att slutgiltligen inse och sluta upp med att försöka återuppliva det med andra ord och i andra former. Inga kapitalstrukturer eller Staten kan komma till användning på ett frigörande sätt; ingen social kategori är i sin essens bärare utav ett projekt av social förändring; ingen defensiv strid kommer att förändra sig självt till en revolutionär offensiv. Nutidens paradox ligger i faktumet att, å ena sidan behöver upproret en frihetsdröm för att få syre, för att vara ihärdig, och å andra sidan måste dess arbete vara totalt destruktivt för att ha något som helst hopp om att gå bortom utsläckning och utkristallisering. Upproret är nödvändigt för att göra stigen till individuell och social frigörelse tillgänglig; och det är utopi-vitaminerna som tvingar fram ännu ej drömda horisonter för att undfly det sociala fängelset. Det är från mötet mellan insurrektionell praktik och ideér om frihet som de samtida revolutionära perspektiven skulle kunna växa.
Upprorets destruktiva natur leder till förstörelsen av uppbyggnaden av det sociala fängelse som vi alla lever i. Det är nödvändigt att studera och analysera var dess murar, vakter, vakttorn befinner sig idag om vår avsikt är att bryta ned dem. Moderna makter har spridningsstrukturer som överallt möjliggör det sociala fängelsets reproduktion. Tänk på de ständigt närvarande tekniska infrastrukturerna som lindar in var och en av oss i rollen som fånge men utan synliga kedjor. Eller hur kapitalistackumulationen helt enkelt rör sig mot cirkulering. I Europa, åtminstone, är exploateringen inte längre koncentrerad till stora fästningar som förut, utan har spridits och decentraliserats, omringat varje aspekt av våra liv. Dessa aspekters sammankoppling garanteras utav gator, kablar, rörledningar, järnvägar, och underjordiska rör som representerar maktens ådror. Vi kommer verkligen inte att vara de sista att utbrista i glädjerop ifall revoltörer sätter eld på ett parlament någonstans i världen men anarkisternas bidrag i det sociala kriget handlar tveklöst även om att peka på hur och var auktoriteterna matar och reproducerar sig själva mer specifikt och att attackera där.
Men förstörelse är inte tillräckligt. Handling och tanke måste gå hand i hand. Vi kan inte hoppas på att riva murarna i det sociala fängelset om vi inte redan försöker att se bortom murarna, mot okända horisonter, hur svårt det än kan vara. Du kan inte tänka fritt i skuggan av en kyrka. Det är sant. Men kyrkan är inte bara en byggnad, den är förverkligandet av sociala relationer och dominerande ideologier. Det är genom att längta efter vad dessa relationer och ideologier inte erbjuder oss, vad de raderar från vår fantasi, vars blotta möjlighet till att ens bli en tanke trycks ner, som vi kommer att stå med blottade tänder mot det existerande. Vi har inget behov av ännu ett program som ska planera förändringen av världen, eller av alternativa upplevelser som ska plantera frön av anarki för framtiden. Nej! Det vi behöver är att se oss själva i en helt annan miljö, drömmarna. Bara när vi lämnar den realism som kräver en ny färg på väggerna i våra våra celler, längre promenader, fler aktiviteter, kan vi hoppas på att börja drömma igen, ge ord till vår längtan, dessa ord som är nödvändiga för att uttrycka och kommunicera ett revolutionärt perspektiv. Denna värld ger oss bara en glimt av vad som är möjligt, vi måste göra det omöjliga. Hitta ett anarkistisk motstånd mot det som omger oss, en spjutspets i vår kamp för frihet. Inte låta anti-auktoritet urarta till en politisk posering, utan låta det brinna och besjäla oss dagligen, låta det berusa oss med en längtan som är okontrollerbar i tanke såväl som i handling. Att fortsätta med början i individen, till en autonom individualitet som kan reflektera, drömma och agera, alltid och överallt, under stunder av social oro och blodig reaktion, mot vinden och tidvatten av konformitet och strategiska utvärderingar. Hjärtat i en sådan häftig anarkism är också kärnan i framtida revolutionära perspektiv.
Ingen har några tvivel längre. Inte heller Staten. Fotbolls-VM i Brasilien kommer inte att fortgå smidigt, precis som alla de sociala rensningsprojekt i de länder i Amazonas som har rest upp ett
oväntat motstånd som inte kommer att låta sig avväpnas så lätt. Den brasilianska regeringen har tillåtit sig att meddela att den kommer att mobilisera 160.000 poliser och militärer för att upprätthålla ordningen under den VM ceremonin, förstärkt av tiotusentals privata säkerhetsvakter som i detta ögoblick utbildas över hela världen. Varje stat framhäver dess propaganda för sitt landslag och förbereder sig för den massiva tillströmningen av turister och valutakurser: den andra sidan av det kapitalistiska kriget. De förbereder oss för en global hyllning till makten och till revolternas krossande.
VM materialiseras på en mängd olika fält som är möjliga att attackera. I brasilisanska stadskvarter intar det skepnaden av en militär urban rensning som utförs av internationella byggbolag, arkitektbyråer från hela världen och teknologigiganter. Nationella emblem kommer att överflöda gator och torg, kommerciella sponsorer kommer att bombardera hela reklamsfären, media kommer att se till att hela alienationsspektaklet sänds på live-tv. Säkerhetsbolag och konsulter som bankar på auktoriteternas portar med moderna modeller av upprorsbekämpning i nekropolerna, medan en tät sammansmältning av teknologier tillåter diversifierad kontroll. VM-maskineriet är uppbyggt utav en mängd kugghjul som är nära sammanlänkade och beroende av varandra: det är nu upp till alla världsmedborgare att fundera över vilka drivkrafter som skulle kunna störa och paralysera detta maskineri.
“Não vai ter Copa.” Många rebeller i Brasilien förbereder sig på att omvandla VM till en mardröm för staten och till en upprorets fackla för de frihetsälskande. Denna fackla bör inte bara brinna i Rio de Janeiro, Sao Paolo eller Porto Alegre; låt oss också även omfamna möjligheten att en kan lysa upp maktens mörker överallt.
Översatt från den engelska texten Sleepless Nights and Starry Skies av UpprorsBladets vilda översättarkollektiv.
Engelsk pdf: http://actforfree.nostate.net/wp-content/uploads/2014/05/SLEEPLESS-NIGHTS.pdf
Fransk pdf: http://actforfree.nostate.net/wp-content/uploads/2014/05/nuitsblanches.pdf
http://upprorsbladet.org