Etikettarkiv: kolonialism

Ny tidning om Gállok! (ekocid och kolonialism i Sápmi)

10 år efter Gállok Rebellion!

Vill du bidra med konst, foton, porträtt, omslag och illustrationer till vår nya tidning om Gállok?

Det närmar sig 2023, och till våren har det gått hela 10 år sen blockaderna i Gállok. Detta är värt att fira och uppmärksamma. Det har varit många lyckade kamper de senaste åren, och Gállok är ännu inte ett avslutat kapital. I ljuset av allt detta kommer en ny tidning att släppas fylld med färska intervjuer och uppdaterade fakta. Fokus ligger på Gállok, men ämnena rör sig ut över gränserna; över hyggen och fabriker, renskötsel och rasism, världsystemteori och dekolonialism, gröna lögner och föroreningar, ekocid och civilisationskritik.

Tidningen kommer att vara på engelska och är riktad till en internationell publik. Den drar lite åt det akademiska hållet och ett flertal av de intervjuade är forskare inom samhälls- och naturvetenskaperna. Tidningen är gjord för att en som inte vet något om situationen i Sápmi sen tidigare ska kunna förstå.

Texten börjar närma sig att vara klar och nu söker vi sånt som konst, foton, porträtt, omslag och illustrationer för att göra boken levande och vacker.

Hör gärna av er till kolonierna@riseup.net om ni skulle vilja bidra med något.

Ore skogsrike

Vi åkte och besökte Ore Skogsrike i dalarna, det är ett skogslandskap med massa rödlistade arter och nyckelbiotoper som är hotat av statliga Sveaskog. Dom har redan huggit ner vissa delar, men det finns mycket kvar att rädda. För att hjälpa till kan en bland annat sprida information, hjälpa till att bevaka på plats och/eller vara beredd på att åka dit och bråka när Sveaskog dyker upp igen. Det kan vara väldigt snart. I filmen flyger vi över skogarna som skövlas eller hotas. Det är en av dom sista riktiga skogarna vi har kvar.

 

Blodspår i Vilseskogen: Del 2

vilseån

Jag gick upp långt innan stjärnorna hade överröstats av solen för att bege mig ut i Vilseskogen. Jag passerade ån. Jag hade svårt för att tänka klart. Jag följde det brutala maskinskriet som bultade så intensivt mot tinningen. Jag visste inte vad jag skulle göra när jag kom fram. Jag bara fördes instinktivt i riktning mot teknodemonen, denna civiliserade apparat som omstöper själskroppar till produkter för rika gubbar i Stockholm att torka arslet med.

Synen förvällde inom mig. En djup skåra rakt genom Vilsesjälen. Med linjalens exakthet och standardiseringens hänsynslöshet. Tårarna, kokandes, tomheten. Hur hamnade vi här? Vem tillät denna massaker till att börja med? Hur blev grymheten så institutionaliserad, så avdramatiserad? Hur kan vi inte se att det är oss själva vi plöjer, skövlar och urholkar när vi planterar GMO, när vi gör örnen hemlös och när vi anlägger gruvan i det heliga berget? Jag förstår inte. Varför är vi så rädda? Hur hamnade vi här? Mitt i detta groteska, absurda, befängda sammanhang. Skogsarbetaren och jag. Två förvirrade själar möts.

Och vad skulle jag säga nu när jag lyckats stoppa maskinen och han till slut öppnade dörren? Jag stod och andades ett tag. Hans flackande blick utstrålade tyngd, osäkerhet, chock, ängslan. Jag tror han var runt tjugo, eller kanske tjugotvå. Jag skrek saker, men hörde inte ett ord av vad han sa. Kanske hörde han inte vad jag sa heller. Det spelar ingen roll. Jag tror att mina gester kommunicerade långt mer precist än ord. Jag föll ihop i snön.

Han höll ju på att förinta mitt hem. Jävla fan. Fast jag visste ju egentligen. Jag visste ju att det inte var han som var min primära fiende. Han var ju bara en ”arbetare”, en som ”gjorde sitt jobb”. Han var ju bara en marionett i ett våldsamt rollspel, en av de systemets underkuvade. Jag visste ju allt det. Jag hade ju bett morgonbönen. Jag hade ju förlåtit alla; först mig själv, min sjukdom och stördhet, min mamma och pappa, mina närstående, mina fiender, alla rektorer och chefer, blottarna, maskinisterna, våldtäktsmännen, nazisterna. Jag hade ju förlåtit dem, och även honom; han som nu satt i maskinen framför mig i fullt arbete med att urholka min själ. Det var ju det som var grunden för all radikalitet: förlåtelse, förståelse. Men vem skulle jag attackera om inte honom? Vart skulle jag kanalisera mitt vrede, min sorg? Och hur kan jag ensförlåta mig själv om jag inte attackerar sådana som honom, de marionetter som underminerar allt det som ännu är vackert? Förståelse, eller förlåtelse, får ju inte leda mig in i passiviteten, in i dekadensen, in i det industrikapitalistiska vänterummet. Jag kan inte tillåta mig själv att vänta på apokalypsens fortskridande. Oavsett vad jag än gör så är det ju ett ställningstagande. Jag är det jag gör lika mycket som jag är det jag inte gör. För när jag väljer att inte attackera de förstörelsens marionetter, när jag väljer att inte attackera honom, så bidrar jag ju även till min egen underminering, Vilseskogens förintelse; som att se på när ens barn blir våldtaget utan att agera. Ingen vild varelse skulle göra något sådant; inte björnen, inte modern, inte ens statsministern, inte någon.

Jag började fundera på om demonen även koloniserade mig. Hur annars kunde jag tillåta Maskinen att fortskrida? Hur kunde jag bara gå där ifrån längs blodspåren utan att vråla, kasta, riva, spränga, agera? Vad har jag blivit egentligen? En maskin jag också? Finns det egentligen någon som inte är koloniserad utav Maskinen, denna teknodemon, ett maskinellt psyke? Är vi alla förlorade i en systematiserad undergångsparad in i den totala förstörelsen?

Kanske är jag rädd bara för att jag har något att förlora, för att jag är privilegierad? För att jag är vit. För att jag är man. För att jag kan välja att meditera istället för att kravalla, att dansa istället för att riskera, att njuta istället för att konfrontera makten, att konfrontera sorgen. Civilisationen är bara människans sorg på något sätt manifesterad i materien. Men jag hade ju bestämt mig för att vara shaman. Jag hade ju bestämt mig för att bemöta sorgen. Jag skulle ju göra allt för att få tänka och vandra i skönhet? Det var ju den vägen jag ville gå. Shamanism och motstånd mot det rådande systemet är ju samma process, samma strävan. Att läka handlar ju om demontering, d.v.s. att rasera, omformulera och att frambringa. Skulle jag attackera? Men vem? Och hur? Och kommer jag att våga utföra det som krävs för att följa de drömspår våra förfäder en gång skidrade?

Kamp i kolonierna: Förorten och Sápmi

SVT visade ikväll (11/9) två olika dokumentärer om kampen mot exploatering ute i kolonierna:

Först ut var ”Förortens Pantrar” om Pantrarna i Biskopsgården i Göteborg som organiserar folk i området till kamp mot förtryck, diskriminering, utanförskap och för en förändring på deras egna villkor. Sjukt peppande film!

Senare visades ”Skattkammaren” om gruvboomen i Sápmi, i filmen främst om Arctic Gold som vill exploatera renbetesmarker runt Guovdageaidnu i vad som av kolonialmakten kallas norra Norge. Inte fullt så peppande men en intressant berättelse om hur Sápmi ska bli Fort Europas ”Top mining region of the world”.

Förorten och glesbygden är två sidor av samma koloniala struktur och därför är det så intressant att se dom i ett gemensamt sammanhang. Systemet vi lever i har alltid fått sin näring från att slå sönder sociala gemenskaper och suga upp dom spillror som blir kvar – trasiga och utlämnade individer – in i löneslaveriets fångenskap för att driva på dom industrier som föder makten. Att slå sönder lokalsamhällen och riva upp människor från sin trygghet och sin försörjning är själva livsnerven i kapitalismen, en förutsättning för att få billig arbetskraft till industrierna i städerna. Så gick det till när Europa industrialiserades och så går det till i resten av världen – i Kina, i Indien, i Sápmi. Glesbygden, som genom just detta system blir allt glesare, är därifrån människor dras upp så att deras marker kan exploateras, och förorten är underklassens sopstation där dom dumpas och tvingas leva på smulorna från att serva överhetens imperiebygge. Det är ingen slump att en i filmen om förorten säger att ”vi har inte valt att komma hit, svenskar hade gjort likadant om det började regna bomber där dom bor” medan en annan i filmen om glesbygden säger ”Vi tvingas ut i världen för att finna något att äta, men det är inte så säkert att vi finner det”. Enjoy Colonialism!

Förortens Pantrar (tillgänglig till 11/9 2015)
Skattkammaren (tillgänglig till 11/10 2014)

Vindkraftens tomma löften. #kolonialism i #Norrland #Sápmi

BRYTNING

2013-11-20ar-verkligen-en-gruva-vid-norra-karr-vard-sitt-pris-
Vid Vättern ligger Norra Kärr, ett område som Tasman Metals vill exploatera för att utvinna så kallade sällsynta jordartsmetaller. Eftersom dessa metaller finns i en väldigt låg koncentration i berget kräver de en mycket omfattande förädlingsprocess som är väldigt giftig och skapar stora mängder slagg.
article-1350811-0CD38A4C000005DC-484_634x367 article-1350811-0CF36063000005DC-625_634x286
I Kina har utvinningen av sällsynta jordartsmetaller haft en förödande effekt på omgivningen. Norra Kärr ligger precis vid stranden till Sveriges största dricksvattentäkt, som redan nu är hotad av försvarets hela tiden utökade bombningar och bolaget Gripen Oil and Gas planer på fossilgasborrning. En gruva där skulle sänka vattenkvaliteten för idag tusentals människor och inom en snar framtid behöver även Örebro och Stockholm börja ta vatten från Vättern.

En av de metaller som krävs för de högeffektiva vindkraftverk som byggs idag är neodym. En metall Tasman vill bryta vid Vätterns strand. Ofta när vindkraft diskuteras pratas det inte om vilka metaller som krävs i produktionen av själva verken och vad brytningen av dessa orsakar. Sällsynta jordartsmetaller förekommer också ofta tillsammans med uran i berget.

Kolonisering

SCA – Sveriges Cellulosa Aktiobolag (Satanic Clearcutting Agency) “äger” halva Sveriges “skogar” (alltså även kalhyggen, plantage & raka trädrader). Det är läskigt att gå in på deras hemsida och se hur mycket det företaget besitter enligt lag, men för att se skadan på skogarna bolaget orsakar behöver en vistas i det som SCA kallar skog.
kalhygge, trädplantage, föryngringsyta
Lokalsamhällena i Norrlands inland skulle vara rikast i världen om intäkter från skogsskövlingarna stannade kvar. Vi skriver ‘skogsskövlingar’ för att kalla det vid sitt rätta namn, Sverige har bara kvar cirka 2% av sina urskogar medan regnskogsskövlingen av Amazonas inte ens “hunnit halvvägs”. Läs mer hos Skydda skogen eller kolla in Global Forest Watch. Samma bolags energisektion SCA Energy vill nu vara med och fortsätta koloniseringsprocessen i och med vindkraftsinvesteringar.

Fortfarande har inte lokalbor någonting att säga till om så länge de inte är tacksamma över de “arbetstillfällen” som skapas med utbyggnaden.

Dialog
När det kommer till industriell expansion i Sápmi,  har samebyarna eller sametinget inget att säga till om. Industrin vill endast ha “dialog” för att få sin vilja igenom med så lite motstånd som möjligt. Det spelar inte så stor roll om det gäller dammbyggen, skogsskövling, gruvor, infrastruktur eller vindkraft; industrin ska få som den vill och staten Sveriges roll är att se till att det så blir. Idag hotas bland andra Girjas- & Tärendösamebyar av vindkraftsexploateringar.

Hoten på plats

När vindkraftsparkerna är byggda hotar de fågellivet (kanske inte lika mycket som tamkatter gör men ändå) då snurrorna slår ner speciellt större rovfåglar.
1451063_520_292
På vindkraftsvingarna bildas det is om vintrarna och den isen kastas sedan iväg och träffar då och då djur. Renar vill inte vistas nära kraftverken. Ljudet och den visuella störningen av vindkraftverken stör rekreation och turism. Det är många som bor i Norrland för att slippa bo på just ett industriområde. Underhållet av kraftverken kräver många vägbyggen till och från som tar plats i de redan skändade landskapen. Transporterna som krävs för att resa och underhålla vindkraftverk är fossilenergikrävande och de kan aldrig bli hållbara.

Bättre än andra energislag?

vindkraftverk, fågeldöd, norge, sápmi
Att vindkraften är ett grönt och miljövänligt alternativ bör på allvar diskuteras. Utvinningen av metaller, uppresningen, underhållet, fågeldödandet, rendödandet mm borde tala sitt tydliga språk, men många miljöengagerade tänker ändå i koloniala banor: som att det är bättre med vindkraft jämfört med andra el-energislag. Ofta är det OK med energi från vattenkraft och vindkraft bara inte ens egen fors dödas eller om vindkraftverken inte står bredvid just sitt hus. Logiskt sett borde det inte vara OK att offra någon annans fors eller vildmark då heller. Sen finns det även martyrer som gärna vill bo bredvid vindkraftverk bara för att rädda klimatet…seriöst!? Klimatet räddas inte av att vi med fossildrivna maskiner, byggda av fossila material, bryter fossila metaller och bygger fossilunderhållna megamaskiner!

120701
Vi är inga klimatförnekare bara för att vi inte ser vindkraften som vår bäste vän. Det är bara mer komplicerat än att resa vindkraftverk och fortsätta samhället som förut. Inga nya energislag kommer att kunna försörja ett samhälle som hela tiden kräver mer energi för att gå runt. Vilka lösningar vi än kommer på måste samhället trappa ner sin energiförbrukning! Det kan en göra på ett personligt plan, men vi tillsammans kan se till att det görs på en större skala. Tillsammans kan vi klättra in på kolkraftverken och stänga ner dem, tillsammans kan vi se till att dammarna rivs och fisken får leva, tillsammans kan vi stänga ner gruvor och stoppa skogsskövlingen, och tillsammans kan vi stoppa vindkraftverkskolonialismen.


SVT-inslag om vindkraft.

#Linköping = #Dödsmaskinstaden

Brasilien är ett land i uppror, det på grund av att inga pengar finns till vård, skola, omsorg mm. Det är ett land med flera av världens mest hotade stamfolk. De är hotade på grund av att klyftorna mellan människor är så stora att olaglig regnskogsskövling är det enda alternativet för många. Brasilien är även ett land som blivit koloniserat under lång tid. Fortfarande strömmar stora mängder naturresurser ut ur landet, bönder och industriarbetare jobbar för slavlöner för att kolonisatörer i norr ska kunna köpa billiga varor.

bb1 Skärmavbild 2013-12-30 kl. 19.19.32 protest
Brasilien behöver inte köpa dödsmaskiner för 29 miljarder svenska kronor. Linköping bör inte stoltsera med sin vapenindustri, staden borde skämmas. Därför har vi nu ändrat Linköpings slogan lite. Militärflygplan är dödsmaskiner och kan bara användas till att hota, döda och skada människor + andra djur och natur. Till allt annat än det är dom totalt värdelösa och kostar bara pengar, metaller och andra resurser. Om Sverige ska samarbeta med Brasilien borde det vara i att avrusta vapen- och kolonialmakten och satsa pengar på det som gynnar alla.

 

Lyssna gärna på Konflikt i P1 om Sveriges svek mot Sydafrika efter apartheid. Apropå Mandelas död och JAS-affären med Sydafrika.