Kategoriarkiv: kamp

Konstig och fel och aggressiv och galen

Ibland känns det som att vad jag än gör så blir jag stämplad som en naiv idiot eller en smutsig odåga. Ibland känns det som att jag bara är i vägen och gör fel hela tiden. Ibland får jag intrycket av att mina föräldrar inte tycker om mig, att folk tycker att jag är konstig. Ibland gör det ont. Ibland känner jag mig ensam. Ibland känner jag mig utanför.

Ibland önskar jag att jag bara va som alla andra; att jag liksom bara kunde hoppa på Matrix igen; att jag liksom bara kunde få flytta in och bo-fastna i nån sinnesvilla i nått medelklass-kvarter och bara ha det gött. Men kan inte. För jag hatar skärmar och väggar och hightech-mojänger och pappersarbete och led-lampor och polyester-strumpor. Jag hatar att vara normal och bo inom hus.

Jag vill inte vara ett djur som sitter fast i en bur och dricker civiliserat vatten, dvs radioaktivt vatten, dvs vatten fullt av fluor och arsenik. Jag vill inte sitta fast i en bur och andas maskinpruttar. Jag vill inte att stadens ljus våld-täcker stjärnhimmelen när jag försöker hitta Casiopeja och Orion och Karlavagnen. Jag vill inte matas av en monokultur och snorta kolonial-herrarnas legala flyktrus på Ica. Jag vill bara skrika. Fuck off!

Jag vill inte vara en sönder-domesticerad chihuahua när jag kan vara en varg. Jag vill inte vara en sönder-domesticerad människoapa när jag kan vara en vilde, en barbar; en kåt törstandes transcendental kannibal.

Varför vara inne och rätt när jag kan vara ute och fel? Jag vill vara så ute som det bara går. Jag vill vara mörkad, illegal, skrämmande, efterlyst, tabubelagd, ful, otämjd, töntig, psykstörd och helt åt skogen fel, enligt deras maktspel.

Jag vill va så fel, så fel, så fel som det bara går. Jag vill per definition vara ett klimathot mot kolonial-herrarnas artificiella ekosystem; som en ursinnig häxa; som en obscent våldsamt kriminell rebell, som ett vildsint psykfall, en arbetslös knarkare, en bögig shaman, en schizofren ligist, en naiv terrorist, en transexuell pleidiansk luddit, en sexlysten bipolär samhällsparasit eller nån annan abnormativ skit.

Jag vill va ute, ute i kolonien, ute i min natur. Jag vill vara ute,  iaf om det är dom i stan sitter inne på definitionsmakten, iaf om det är inne att vara bo-fast i en bur. Jag vill vara ett djur. Jag vill vara som ett ogräs i kolonial-herrarnas monokultur. Jag vill vara fel. Ju mer fel desto bättre. Jag vill vara ett hot. Ju mer hotfull desto bättre. Jag vill komma ut. Ju längre ut desto bättre.

Jag drömmer om att vara vildare än jag kan föreställa mig i min vildaste av vildaste fantasi!

I lav ya all ya crazy bastards!

Ps. Sabotage is laav! <3

 

 

Gruvmotstånd på Engebøfjellet #Savethefjords

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under tre veckor har aktivister mestadels från Natur og Ungdom i Norge – men även ett par fältbiologer – turats om att kedja fast sig i en provborrigg på Engebøfjellet i Naustdal norr om Bergen. Nordic Mining som bolaget heter är precis som många gruvbolag i Sverige ett litet lycksökande spekulationsbolag. Deras plan är att få tillstånd att spränga bort toppen av fjället och dumpa restmassorna i fjorden. Det skulle förgifta fjorden och ta död på det rika havslivet.

I den här fasen av protesterna har aktivisterna valt att turas om att lenke sig, kedja fast sig i borriggen 4 timmar i taget oavsett vädret som i februari växlar mellan snöblandat regn och kall blåst. Dom är väldigt välorganiserade och verkar ha bra kondition för dom bestiger snabbt berget till fots för sina aktioner. Det verkar vara dyra böter i Norge på 10000nkr men få verkar tycka det är så farligt, kanske har dom mer pengar generellt eller ser dom det som ett litet straff för en chans att skydda fjorden. Lokalborna verkar stötta aktivisterna, laga mat, ordna husrum och förnödenheter. Jag får en känsla av att tiden står still när ett stormöte hålls och obligatoriska lusekoftor, diktgubbar, kånkenryggor, trubadurer och fiskbuffé infinner sig. Allt är som det ska.

Vi pratar lite grann om olika sätt att stoppa gruvor och det verkar inte omöjligt att metoderna kommer variera i framtiden beroende på hur gruvprojektet går. Jag visade några kaotiska scener ur The Gállok Rebellion och känner att det som hände där var rätt spårat i jämförelse. Just nu satsar dom norska rebellerna i alla fall på att hålla sig till civil odydelse och den politiska processen. Men framtida tornbyggen, avgrävda vägar eller trixtermetoder kan vara möjliga, vilket känns i skoj och inspirerande!

Vi är rädda att ni ska dö

Smärtan, den skarpa som tvingar oss in i ångest. Smärtan, som får oss att bli destruktiva. Vad gör vi med den?

Under ockupationen i Umeå så var det en jobbig stämning. Det var många människor på samma ställe som verkade må dåligt. Jag fick intrycket av att en del använde droger för att dämpa sin ångest och depression.

Jag vill inte vara en del av en sån kultur. Det är inte anarki för mig. Eftersom att jag själv mår dåligt så dras jag lätt ner i destruktiva mönster. Det är otryggt och jobbigt och gör mig illa.

Kolonierna måste börja granska sig själv som rörelse. När några inte mår bra och skadar sig själva så skadar det hela flocken. Det finns gånger vi i olika grupper kan bli sektiga och uteslutande. Det finns gånger jag och andra varit macho och kört över andras känslor.

Kanske är det ibland bra att söka hjälp på andra ställen än inom gruppen, kanske har vi inte alltid det som behövs för att hjälpa varandra. Jag känner att mitt hat mot samhället har gjort mig rädd för att söka hjälp hos dess institutioner. Detta har varit destruktivt för mig i och med att jag redan långt tidigare hade behövt den hjälpen.

Känslor är inte alls lätt. Men det är just därför vi måste prata om dom. Vi måste tillåta varandra att känna och att ta plats med våra känslor. Det kanske låter som en självklarhet. Men i en grupp kan känslor ofta ta omvägar, yttra sig på destruktiva sätt istället för att låtas bearbetas tillsammans.

Om vi ska driva en kamp, måste det jobbiga i kampen som trauman och rädsla pratas om. Varje gång. Hela tiden. För det blir till slut osynligt och svårt att förstå sig på när det hela tiden grävs ner djupt inne i allas hjärtan. Våra hjärtan är ömtåliga men också starka om vi tillsammans tillåter varandra att känna. Känna mycket och känna lite. Tillåter oss att vara ledsna, glada, arga, nyfikna, rädda, spralliga, irriterade, stressade, fantasifulla, nervösa, hoppfulla, lyckliga etc.

Vi är rädda att ni ska dö. Ni är våra vänner. Vi bryr oss om er. Ni är värda att må bra, att må bäst.

Texten är skriven av flera olika personer.

/Koloniernas sinnessjuka psykfall

den pågående revolutionen fortgår som av sig själv

..Det är ju inte som om vi har något val! Det enda valet civilisationen ger oss är vems röv vi ska slicka.

Här får ni lite fotografier över hur det kan se ut när vi tar valet i våra egna händer, istället för att lyda överheten blint.

vy från balkongen
vy från balkongen
VarDASrummet fräscht med PLYwoodTV3000
VarDASrummet fräscht med PLYwoodTV3000
gömt bakom de stora fina trena finner du den frihetens HÜS! (((((everyone loves (ful) german)))))))))
gömt bakom de stora fina trena finner du den frihetens HÜS! (((((everyone loves (ful) german)))))))))

Puss och hej kom o hälsa på mej…oss.

 

 

Blodspår i Vilseskogen: Del 3

IMG_0459

Det går inte en dag utan en gnagande rädsla för att se maskinen passera utanför på väg mot Vilseskogen. Varje tillstymmelse till motorljud formas till klumpar i magen. Var det en motorsåg eller bara en mygga? Jag slänger blicken mot vägen. Varje passerande bil känns som en mental skottlossning. Varje dag som går, varje andetag som Vilsesjälen får fullfölja, känns så befriande, ändå så fängslande outhärdligt. Och varje dag springer jag barfota i vitmossan, över Stensjöåbron, förbi de stora myrstackarna, mot den dansande tallen, och snett upp mot det vägsmala hygget för att se så att allt ser ut som vanligt. Det är så lätt att känna sig maktlös när en står där i blodspåren, och när alla ens försök till att överklaga dödsstraffet avfärdas med att ”det ju faktiskt är vår mark” och att ”det är väl inget speciellt med den skogen… den är ju inte ens så gammal” och ”det bor ju inte ens så mycket folk där omkring”. Det låter som att skogen huggs ned för allas bästa, på den plats som gynnar de flesta. Det låter som att de bara gör sitt jobb för att skapa tillväxt och välfärd. Det låter som att de bara nyttjar det som ändå inte gör någon nytta. Det låter som utilitaristiskt, byråkratiskt, kolonialistiskt, patriarkalt och industri-civiliserat bullshit!

SCA är bara en del av de rikas drömprojekt för att förverkliga en illusion. SCA är en av maktens drömallianser för att bygga upp en framtidens stad, ett hyperteknologiskt paradis. Men inte vem som helst kommer in. Det är ett drömkvarter till för de som har råd, för de med rätt bakgrund, rätt utseende och rätt kulturell läggning. Och det är bara en vidrig illusion! Paradiset kan aldrig byggas utav tvångsassimilerade naturresurser som exploaterats på de mest brutala och våldsamma sätt. Allting i naturen har ett minne; det minns sin historia. Och denna i köttets invävda historik slår tillbaks på maktgubbarna när de sätter i sig sina burgare och stirrar in i sina skärmar. Det går inte att bygga ett drömkvarter med byggstenar täckta av blod.

Jag känner hur det börjar bli svårt att formulera sig, att sitta ned, att vara sansad och rationell. Det är så lätt att känna sig ensam, som att allt känns övermäktigt. Kan vi inte bara trotsa dessa maktspel tillsammans? Vilken skog vill de skövla i din närhet? Eller vad är du missnöjd med där du bor? Kan du dricka ditt vatten? Gör något. Tänk själv. Låt inte lagar, normer eller sociala regler hämma dig. Vad drömmer du om? Och vem bestämde egentligen att Vilseskogen (eller om den ens har ett namn i deras register, troligen bara ett nummer) ägs av SCA och inte av oss som faktiskt bor här? Vem bestämde att ägande ska finnas överhuvudtaget? Jag vill inte äga något. Har de ens frågat skogen själv? Har de ens varit där? Har de ens druckit vattnet från ån eller hört Nötskrikan sjunga? Har tanken ens slagit dem att det de gör kanske är fel? Inser de ens att deras smörgåsbord består utav hemlösa insekter och mördade fåglar, tumörer och jordbävningar, missbruk och ångest, sömnlösa nätter och radioaktiva svampar?

Men vart vänder vi oss då när inte lagen är på vår sida? Hur räddar vi det vildväxande vackra, som ännu växer där ute, utan att de skövlar oss också? Det är som att allt som står i vägen för maktens drömförverkligande är försumbart och helt enkelt bara i vägen. Men när alla legala vägar har bockats av och maskinen står där med en frustande kåthet och nagelbitande realism. Vad gör vi då? Abdikerar? Ger upp? Flyttar till nästa by med vackra skogar och drickbart vatten tills maskinen till slut även hittar dit? Hur länge ska vi fly egentligen? Hur smack-in-the-face måste situationen bli för att vi ska inse att lagen finns till för att skydda skapelsen av maktens drömparadis? Lagen finns ju där just för att vi ska känna oss maktlösa och välja flykten över kampen. Vi flyr och förflyktigas i en kontinuerlig härva. Och varje flykt i hopp om en plats i drömparadiset; hur naiv tanken än verkar, hur skenhelig skapelsen än framstår. Som legala flyktingar rör vi oss längs de blodspår som maskinen plöjer med polisens pistoler mot tinningen och omgivningens hotfulla gester ifall vi vacklar, tvekar eller vänder oss om. Varje motrörelse eller avvikelse föraktas, smutskastas och mörkas. De kallar oss gärna terrorister, uttråkade ungdomar, psykfall, häxor, tevesittare, vildar, parasiter eller problembarn. De kan kalla mig vad de vill. Ju smutsigare stämpel desto mer vet jag att jag är på rätt väg.

För jag kan inte ge upp. Det skulle vara som att acceptera all smärta, sorg, sjukdom och avskärmning. Det skulle vara som att acceptera illusionens drömspår och de rikas exploatering; som att acceptera avvecklandet utav min egen själ. Hur skulle jag kunna gå med på det? Hur skulle jag kunna acceptera att de våldtar min familj när jag står bredvid och ser på? Är lagen så jävla viktig? Det är ju bara en symbol, en osynlig och falsk synvilla. Vi tror på något som inte ens existerar för att om vi inte tror på lagen så finns risken att de våldtar även oss. Allt som inte passar in i maktens symboliska landskap döms till döden, d.v.s. allt som inte följer de rikas drömspår tvingar de på ett eller annat sätt att göra det ändå. Hur vi än gör så försöker de forma oss till robotar, resurser, objekt, kugghjul, byggstenar, fläckar eller aska.

Vi kan inte tillåta SCA, och alla dessa maktens drömallianser, att få fullfölja denna vansinnets färd. SCA, och alla andra skogsbolag, skövlar nu mer skog än någonsin här i Norrland, och snart finns knappt ingen riktig skog kvar mer än monokulturella plantage av granar i raka led. Om vi inte stoppar dem nu, när ska vi då göra det? Hur långt ska apokalypsen behöva breda ut sig egentligen för att vi ska inse att vi måste ta lagen i egna händer? Det är dags att vakna upp och konfrontera sorgen. Det är vår vildsinta och våta dröm att skapa. Vad vill du göra? Gör det.