Klasskamp och revolution är populära teman på film. Bland som senaste årens blockbusters finns filmer som Cloud Atlas, Beasts of the Southern Wild, The Hunger Games, District 9, Foxfire, Avatar och Apornas Planet: Revolution. Revolution som tema i populärkultur är väl inget nytt men det finns ändå en viss törst efter den nu!
Det produceras även en hel del demoniserande filmer av “extremister” till exempel The East och Night Moves, båda handlar om miljöaktivister framställda som konstiga freaks eller flippande mördare. Denna kategori filmer kommer som ett svar på den växande anonyma godhet som bland annat Animal Liberation Front och Earth Liberation Front har stått för genom effektivt sabotage mot destruktiva industrier.
Men vad gör egentligen en filmupplevelse? Jag som själv gör film känner mig väldigt kritisk, filmen The Gállok Rebellion om slaget för landskapet i Gállok utanför Jokkmokk har vi åkt runt och visat för massa människor, men det är något som känns knepigt i eftersnacket. För mig känns det som att det naturliga att diskutera skulle vara strategi för att störta det här jävla samhällssystemet som utnyttjar de ägolösa, exploaterar natur och härskar över folk med brutalt våld genom poliser, fängelser, militär, nationsgränser och ekonomiska system. Istället handlar diskussionerna kanske om att det är otroligt att “vi i Sverige som kommit så långt” blablabla eller om teknikaliteter kring gruvbrytnings destruktiva inverkan eller liknande. Det kan medges att det är väldigt lätt att själv falla in i alla bisarra anekdoter om gruvnäringens galenskap men men. För vi från medelklassen är fucking efterblivna. Många av oss tillhör en vit och priviligierad norm, och dom som tillhör normen kan inte se att dom är den. Genom detta blir vi avskärmade från andras verklighet – att en global revolution mot all makt – i förlängningen skulle vara det minst blodiga för större delen av jordens befolkning.
Studier har visat att det inte finns något samband mellan utbildning och aktion. D.v.s. att du lär dig saker betyder inte att du kommer agera efter den kunskapen. En film du ser som vit i Sverige, fiktiv eller dokumentär förblir alltså bara en film för dig. Revolutionen för dig förblir en distant idé, inget för dig att ta tag i idag. Så ser det inte ut för alla. För många är hoppet om revolution, upplopp och stormade parliament en verklighet som gör livet värt att leva. Ett hopp om att vi tillsammans kan göra världen bättre för dom som har det svårast genom att integrera över- och medelklassen med resten av världens folk.
En film om revolution, reducerar och paketerar den i en säljbar produkt. Revolutionär fiction/film kan ses som en form av kulturell appropriering. Alltså att vita människor kan avnjuta att använda sig av den och underhållas av den, medan andra lider av att den inte kommer på riktigt. Andra former av kulturell appropriering kan vara att som vit ha på sig kläder från andras kulturer med privilegiet att inte då bli behandlad som en stereotypisk person från den kulturen. Vi som är vita kan avnjuta vad som helst medan dom flesta längtar efter en verklig revolution som sätter medel- och överklassen på spel till förmån för alla.
Jag tänker fortsätta njuta av filmer om revolution, men inte som någonting abstrakt utan som direkt inspiration till direkt aktion.
