Alla inlägg av kolonierna.se

Dömd

I dagarna (1/4) blev jag dömd för ohörsamhet mot ordningsmakten. För att jag inte klättrade ner ur en tall i Ojnare när polisen beordrade mig.

Hur hamnade jag där? Varför var polisen där?

Jag var där på grund av mitt engagemang. Jag mår bra av att ingå i ett större sammanhang, av att bry mig om min omvärld. När jag var yngre var jag deprimerad över världens tillstånd. Miljöförstöring, rasism, krig och orättvisor. Jag såg ingen utväg, problemen var för stora för att hantera!

I Ojnare har jag träffat vänner, tillsammans räddar vi ovärderlig skog, myrar, blommor och insekter som nästan bara finns just där. För den platsen, för de arterna, betyder den här kampen allt. Utan oss hade fler träd blivit fällda, fler lavar hade torkat ut. Där gör vi verkligen skillnad. Men även för oss betyder den otroligt mycket. Vi får ingå i ett större sammanhang. Utan ett sådant kan livet kännas meningslöst. Men när vi kämpar för något större än oss själva blir vi viktiga. Viktiga för varandra, för framtiden, för insekter vi kanske aldrig sett och barn som inte blivit födda än.

Varför var polisen där? Jo för att lagar och intressen står mot varandra. En lag säger att vi ska skydda rent vatten, en annan att vi måste bevara speciell miljö. Ytterligare en säger att kalkbrytning är ett riksintresse, och om ett företag fått tillstånd att förstöra det vi ska skydda, då hjälper polisen dem. Men det här är något vi måste ta ställning till- pengar till Nordkalk eller biologisk mångfald? Arbetstillfällen i 25 år eller rent vatten i framtiden?

Jag skiter i om jag blir dömd. Kampen för Ojnare är viktigare än så.

/Malin

Aldrig mitt i prick

 

Jag kan inte vara mitt i prick. Jag kan inte vara en åsikt helt och fullt för jag är full av motsägelser, komplexa samband och känsloaktiviteter. Jag är Jona i valens mage, malplacerad men samtidigt perfekt placerad. Jag är orolig, jag är dum, jag fyller ut ett helt rum, jag skapar kontraster som skär sig något fatalt. Jag är skapt att göra fel. Men det finns hos mig som socker. Jag ska suga i mig, äta fel aldrig helt rätt, jag måste tro att jag kan finnas till utan att använda stevia istället.

Det är fantastiskt, faktiskt alldeles nödvändigt. Att så många vill förändra jordens livsvillkor. Tillsammans vill vi skapa en härligare värld, hoppet om skönhetens överlevnad lämnar mig inte i första taget. Men vi är också sårbara individer, hela bunten. Vi kan gå av på mitten, precis som grenar i storm. Vi är sköra, känsliga för kaos men också starka att växa på nytt.

Igår såg jag filmen Lucy. Den handlar om en person som får i sig en drog vilken får henne att använda mer än de tio procent av sin hjärnkapacitet som en människa normalt kan göra. Med sina superkrafter ställer hon hela jordens livshistoria på spel. Frågan: Är människan för intelligent för sitt eget bästa? Kommer vi att utrota oss själva på grund av vår komplicerade hjärna?

I förrgår sa en högt älskad person att han inte ville ha ett kärleksförhållande med mig längre. Jag förstod efter en tids förnekelse att en vacker epok i mitt liv var över och hela jag rasade samman. Hela min livsvärld blev till känslor. Ingenting kändes logiskt eller ens möjligt att ta in. Resten av fredagen såg jag min omgivning i mörkaste svart, kroppen värkte och tårarna blötte ner allt möjligt. Lördagen blev lättare. Fortfarande en grå dimma, men dagen skimrade ändå svagt i hoppingivande rosa. Jag gick på teater och fick skratta. Jag blev gladare och insåg att känslorna målar min värld, och att jag själv kan hålla i penseln bara jag tror på min förmåga.

Idag är det tyngre igen, det regnar ute men jag känner ändå att dagen är på väg att bli mörkblå, och det är en vacker färg. Hur har vi kännande människor kunnat bli så råa och skoningslösa? Tar vår intelligens över våra känslor? Min tro är att det inte går att skilja på känsla och förnuft, jag tänker att känslorna styr våra val och därmed är de delar i en och samma process. Vad är då problemet? Många av oss har ju så starka känslor att vi faktiskt gör någonting av dem. Många olika känslor finns samtidigt i oss och det handlar förmodligen om vilka känslor som låts styra.

Känslor kan kontrollera livet på ett sätt som gör att en mår dåligt. Och visst kan de skada andra varelser och försämra vår livsmiljö. Självklart behöver vi tänka efter och behärska oss. Men vad vi än gör med våra känslor, måste vi låta dem ta plats! I kampen för rättvisa kan total förnekelse av sin egen sårbarhet bli som att förneka själva källan till kämpaglöden. Vad som får en människa att kämpa kan vara väldigt olika saker, och det påverkar på vilket sätt en gör det. Om vi aldrig pratar om varför vi kämpar, kan världsbilder krocka och skapa konflikter som splittrar oss. Om vi dessutom kämpar av känslor som främst består av ilska och hämnd kan vi skada oss själva och andra. Strävan är i behov av värme!

I den kollektiva kampen tror jag konkret på dialog om hur vi mår och att vi verkligen tillåter varandra att känna och tycka saker öppet, utan att anklaga någon för dennes uttryck. En tillåtande ton och ansträngning från var och en kan göra mirakel. Ilska är också en känsla som behövs för att klara av att vara modig, men den ska inte få ta över och gå ut över ens vänner. Vi måste även låta varandra vara olika. Vi fungerar på olika sätt, känner samma men samtidigt helt olika saker, och vi uttrycker dem på varierande vis. Det är viktigt att inte döma, och att försöka låta varandra ta plats och komma fram i samtal och handling. En kollaps av jordens liv behöver kanske inte ske. Om vi uppmuntrar till större öppenhet och tolerans, kan känslorna få bölja i kommunikation, istället för att de ska hinna bli destruktiva.

Vi för kamp, och drivs sannolikt av ideologi. Men det jag vill säga är att vi inte bara är ideologierna. Vi må ha liknande mål, men vi är så mycket mer. Vi är erfarenheter, känslor och händelser. Vi förändras och så även våra syften och mål, vilket vi bör försöka ta hänsyn till när vi aktiverar oss. Jag vill kämpa för det jag tror på, men jag vill göra det av rätt orsaker. Jag vill inte göra det för att dämpa ångest eller för att hämnas på någon som gjort mig illa personligen. Jag vill göra det för att jag tror på förändring till det bättre.

 

Skogsläger i Ojnareskogen

Ett tält som står i en tallskog.Den 3-16 april kommer det att arrangeras ett skogsläger i Ojnareskogen på norra Gotland! Vi kommer att bo utomhus, laga mat tillsammans och hitta på äventyr ute i det vilda.

Lägret läggs upp efter deltagarnas olika intressen. Det finns oändliga möjligheter att gå runt och titta på allt som lever i skogen, klättra i träd, vada genom myrar, lyssna på nattljud eller hitta på något helt annat som bara du kan komma på. Vi tänkte också prata om Ojnareskogens framtid och hur vi ska gå vidare med vår kamp. Det kommer att bli både en aktivist- och friluftskurs! Om du har en idé om något du vill göra, om du vill hålla i en aktivitet osv, får du gärna säga det till oss så fixar vi det.

Lägret vill vara en plats där alla känner sig trygga, och där samhällets strukturer som rasism, kapitalism, homofobi, funkofobi, patriarkat, transfobi (osv) ska motarbetas av alla oss som är där. Det kommer att vara en alkohol- och drogfri plats.

Tillgänglighet: om du har frågor om hur tillgängligheten ser ut på platsen kan du höra av dig till oss. Vi ska försöka tillgodose allas behov.

Berätta gärna om du kommer senast 1 april till Sally Fransson (se kontaktuppgifter längst ner). Du kan komma när du vill och vara med så länge som du känner för, allt från en timme till två veckor. Vi har tillgång till bil, så vi kan plocka upp dig om du inte kan komma hela vägen fram själv. När du har anmält dig kommer du att få mer information!

Kontakt:
Sally Fransson
0706282067
sally_fransson@hotmail.com

Händelser i Ojnare

Nu händer det mycket i Ojnareskogen!

Välkomna!

20 mars är det vårdagjämning, det firas med en ceremoni vid Bästeträsk.
21 mars är det internationella skogsdagen, då promenerar vi i skogen hela dagen!
22 mars är det Världsvattendagen, då kan du följa med och titta på en del av det vatten som rinner genom Ojnare ner mot Bästeträsk. Det blir också föreläsningar, film och livemusik på Lila Shala i Visby.

25 mars är det rättegång i Visby, Malin vs. ordningsmakten

Det är också förhandlingar i mark- och miljööverdomstolen;

23-27 mars SMA

13-18 april Nordkalk

3 – 16 april blir det skogsläger med Fältbiologerna i Ojnare! Kolla in denna länk —> http://www.faltbiologerna.se/kalendarium/skogslager-i-ojnareskogen

11001711_1068759869806144_4936957886881198437_o

Aktion: ”Why SCA?” #Vilseskogen

Why SCA? kampIdag på eftermiddagen den 26:e feb. genomfördes en aktion utav ett gäng rabiata hormonstinna ungdomar på SCAs kontor i Ramsele. I färgglada dräkter dansade tio personer in på kontoret. Med sina fäktande armar och rullande ögon genomförde de en trollsk förbannelselåt över hela SCA-koncernen.  De framförde låten ”YMCA” med sin omskrivna text ”Why SCA?”. Detta gjordes som ett manifest mot kalhyggen. En av aktörerna säger ”Vi hatar kalhyggen. Vi vill se en övergång till ett hållbart skogsbruk som bygger på naturens egna villkor och inte utgår från giriga kapitalisters mål om kortsiktig vinst.” Detta kommer troligen leda till SCAs död och/eller undergång!!

SCA: Se fram emot en lång och ihärdig kamp! Och våga bara sätta era glupska maskiner i vårt hem!

Läger reklam!

rävar

Läger postern har legat och göttat sig i marinad nu är den redo för intranätet. Njut!

English:

The camp poster has been waiting in sweet marinade, now it’s ready for the internets. Do enjoy!

skogsläger/ Forest-camp

february 16/2 – 1/3 2015

are you interested in …

environmental issues

skiing

hanging around the campfire

playing around in the snow

discussing resistance and activism?

At the Forest-camp in Vilseskogen, Ångermanland you get the opportunity to meeting likeminded people, nature experiences, inventory of the surrounding forest threatened by de-forrestation and film-making-workshops and much more.

to register or if you have any questions send an e-mail to kamp(a)kolonierna.se

Ung vänster+Sverigedemokraterna=sant!?

I fredagens lokaltidning så kunde vi läsa att Ung Vänster Vimmerby bjuder in till antirasistisk manifestation.
 

I efterdyningarna av terrorattacken i Frankrike har de antimuslimska hatbrotten ökat. I debatter och på otaliga ledarsidor skuldbeläggs nu islam och dess anhängare kollektivt för agerandet av två enskilda.

Att vi gemensamt står upp mot denna utveckling är av yttersta vikt. So far so good! Men det var ändå något med tidningsartikeln som fick mig att sätta morgonkaffet i halsen. Det stod nämligen att arrangören bjudit in ”samtliga 8 partier för en antirasistisk manifestation.”

Samtliga åtta? Kunde det vara ett skrivfel? Tyvärr inte, efter snabb fingerräkning och ett telefonsamtal till arrangören besannades mina farhågor. Till den antirasistiska gemenskapen hade man välkomnat Sverigedemokraterna!

Då är det dags att vi som rörelse börjar fundera. Vilka och vad demonstrerar vi mot under denna paroll, om inte mot rasismen i dess mest organiserade form- Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraterna är onekligen ett rasistiskt parti, som för en rasistisk politik. Deras företrädare, på låg likväl som på hög nivå, ertappas dagligen med rasistiska uttalande. Likväl kan inte Sverigedemokraternas rasistiska ursprung förnekas.

Utöver det uppenbara, det motsägelsefulla att bjuda in rasister till en antirasistisk demonstration, så är det kontraproduktivt därför att det spelar Sverigedemokraterna rakt i händerna.

De senaste 15 åren har vi sett ett tydligt strategiskifte i den nyfascistiska rörelsen, i första hand genom Sverigedemokraterna. Raskriget på gatan är utbytt, till fördel för den parlamentariska. Fasaden och framtoningen är mer folklig, men det politiska innehållet är detsamma.

Deras främsta mål, och högsta önskan har varit att bli av med sin rasiststämpel. Tyvärr så måste vi inse att de har lyckats! Rasismen har normaliserats i Sverige, vilket också är den enskilt största anledningen till Sverigedemokraternas valframgångar.

Vår vilja att visa upp en bred enad front mot rasism får inte leda till att vi urvattnar antirasismen. Än mindre får det leda till legitimering av det vi kämpar mot. Onekligen så är det endast Sverigedemokraterna som tjänar något på att de tillåts gå i våra led. I motsats till det, så tjänar vi på att upprätthålla en tydlig särlinje mellan oss och våra motståndare. För oss är det av yttersta vikt att normaliseringen slutar, att rasism förblir just rasism. Vi skjuter oss själva i foten om vi tvättar bort Sverigedemokraternas rasiststämpel!

Inga rasister i våra led!

 

 

Metaller, återvinning och verklig hållbarhet

Det har väl knappast undgått någon att vår nuvarande livsstil är i grunden ohållbar.  Användning av fossila bränslen är ett recept på katastrof, världens skogar huggs ned i rasande takt, jord, vatten och luft förorenas av industrin. Och så vidare. Samtidigt får den som lyssnar till vad som sägs i massmedia lätt intrycket att lösningen i själva verket är mycket enkel. Att det räcker med några mindre förändringar inom det rådande systemet. Att om alla skaffar sig en bränslesnål bil (eller ännu hellre en elbil), täcker taket på sommarstugan med solceller och börjar källsortera och återvinna sina sopor, då kommer vi att uppnå ett hållbart samhälle. Givetvis utan att den fria konkurrensen eller den ekonomiska tillväxten äventyras.

Just återvinning förs ofta fram som ett sätt att skapa hållbarhet i vår ständigt ökande konsumtion av till exempel metaller. Det antyds rentav ibland att återvinningen på sikt helt skulle kunna eliminera vårt beroende av gruvdrift som metod för metallframställning, och i den offentliga debatten används orden ”återvinning” och ”hållbarhet” ofta mer eller mindre synonymt. Något som däremot sällan eller aldrig nämns ­är det faktum att inget system baserat på användning av metaller någonsin kan vara långsiktigt hållbart, med eller utan återvinning.

Alla (utom de ekonomer och industrialister som anser att allt som fungerar fram till nästa kvartalsrapport är långsiktigt) kan nog hålla med om att gruvdrift inte på något sätt kan betraktas som hållbart. Malm är en icke förnybar resurs. Förr eller senare tar den slut. Fram till dess bryts varje år mer av berggrunden lös. Mer mark föröds, fler vattendrag förgiftas och tillgången på dricksvatten minskar än mer.

Alternativet är alltså återvinning. Låt oss titta på hur det fungerar, steg för steg.

  1. En enskild person (ofta refererad till som ”konsument”) köper och använder ett föremål som innehåller metall, till exempel galvaniserad spik (järn och zink) eller en smartphone (koppar, sällsynta jordartsmetaller m.m.).
  2. Föremålet blir obrukbart.
  3. ”Konsumenten” lämnar, som den goda samhällsmedborgare hen är, in föremålet till återvinning.
  4. Eventuella andra material i föremålet sorteras bort. Med följer kanske en del metall som inte anses värd att ta till vara.
  5. Den metall föremålet ursprungligen innehöll, minus det som försvunnit genom avnötning och oxidation medan föremålet användes och i sorteringen, går in i den slutliga återvinningsprocessen.
  6. Den metall som gick in i återvinningen, minus diverse spill (ingen process är ju till hundra procent effektiv) är redo att användas igen.

I varje steg av metallens livscykel, användning, insamling, sortering och återvinning, försvinner större eller mindre mängder metall. En del går till soptippar, en del sprids ut genom nötning och korrosion. Därtill kommer den mängd som helt enkelt ”slarvas bort” och ligger och rostar bort ute i terrängen (tänk skrot längs en motorväg).

Det som går till soptippar, liksom mycket av det som försvinner genom slarv, skulle givetvis kunna tas till vara. Värre är det med den metall som nöts eller korroderar bort. Den sprids i omgivningen, i koncentrationer för små för att den någonsin ska kunna utnyttjas.

Om vi nu tänker oss att det inte finns någon nytillförsel av metall från gruvdrift blir mönstret tydligt. För varje gång metallen återvinns, minskar den totala mängden. Förr eller senare tar den slut. Metallanvändning kan alltså aldrig vara långsiktigt hållbar.

Så vad är då alternativet? Ja, någon gång i den inte alltför avlägsna framtiden måste vi komma på ett sätt att leva utan metall. Det bästa vore om vi inledde den processen redan nu, för att minimera den skada som gruvindustrin och övriga industrier åsamkar vår värld, och innan förutsättningarna för ett annat, mera naturnära, samhälle försämrats ytterligare.

Exakt hur ett nollmetallsamhälle skulle kunna se ut på detaljnivån är svårt att förutspå. Klart är i alla fall att det kommer att skilja sig radikalt från det samhälle vi lever i idag.