Aldrig mitt i prick

 

Jag kan inte vara mitt i prick. Jag kan inte vara en åsikt helt och fullt för jag är full av motsägelser, komplexa samband och känsloaktiviteter. Jag är Jona i valens mage, malplacerad men samtidigt perfekt placerad. Jag är orolig, jag är dum, jag fyller ut ett helt rum, jag skapar kontraster som skär sig något fatalt. Jag är skapt att göra fel. Men det finns hos mig som socker. Jag ska suga i mig, äta fel aldrig helt rätt, jag måste tro att jag kan finnas till utan att använda stevia istället.

Det är fantastiskt, faktiskt alldeles nödvändigt. Att så många vill förändra jordens livsvillkor. Tillsammans vill vi skapa en härligare värld, hoppet om skönhetens överlevnad lämnar mig inte i första taget. Men vi är också sårbara individer, hela bunten. Vi kan gå av på mitten, precis som grenar i storm. Vi är sköra, känsliga för kaos men också starka att växa på nytt.

Igår såg jag filmen Lucy. Den handlar om en person som får i sig en drog vilken får henne att använda mer än de tio procent av sin hjärnkapacitet som en människa normalt kan göra. Med sina superkrafter ställer hon hela jordens livshistoria på spel. Frågan: Är människan för intelligent för sitt eget bästa? Kommer vi att utrota oss själva på grund av vår komplicerade hjärna?

I förrgår sa en högt älskad person att han inte ville ha ett kärleksförhållande med mig längre. Jag förstod efter en tids förnekelse att en vacker epok i mitt liv var över och hela jag rasade samman. Hela min livsvärld blev till känslor. Ingenting kändes logiskt eller ens möjligt att ta in. Resten av fredagen såg jag min omgivning i mörkaste svart, kroppen värkte och tårarna blötte ner allt möjligt. Lördagen blev lättare. Fortfarande en grå dimma, men dagen skimrade ändå svagt i hoppingivande rosa. Jag gick på teater och fick skratta. Jag blev gladare och insåg att känslorna målar min värld, och att jag själv kan hålla i penseln bara jag tror på min förmåga.

Idag är det tyngre igen, det regnar ute men jag känner ändå att dagen är på väg att bli mörkblå, och det är en vacker färg. Hur har vi kännande människor kunnat bli så råa och skoningslösa? Tar vår intelligens över våra känslor? Min tro är att det inte går att skilja på känsla och förnuft, jag tänker att känslorna styr våra val och därmed är de delar i en och samma process. Vad är då problemet? Många av oss har ju så starka känslor att vi faktiskt gör någonting av dem. Många olika känslor finns samtidigt i oss och det handlar förmodligen om vilka känslor som låts styra.

Känslor kan kontrollera livet på ett sätt som gör att en mår dåligt. Och visst kan de skada andra varelser och försämra vår livsmiljö. Självklart behöver vi tänka efter och behärska oss. Men vad vi än gör med våra känslor, måste vi låta dem ta plats! I kampen för rättvisa kan total förnekelse av sin egen sårbarhet bli som att förneka själva källan till kämpaglöden. Vad som får en människa att kämpa kan vara väldigt olika saker, och det påverkar på vilket sätt en gör det. Om vi aldrig pratar om varför vi kämpar, kan världsbilder krocka och skapa konflikter som splittrar oss. Om vi dessutom kämpar av känslor som främst består av ilska och hämnd kan vi skada oss själva och andra. Strävan är i behov av värme!

I den kollektiva kampen tror jag konkret på dialog om hur vi mår och att vi verkligen tillåter varandra att känna och tycka saker öppet, utan att anklaga någon för dennes uttryck. En tillåtande ton och ansträngning från var och en kan göra mirakel. Ilska är också en känsla som behövs för att klara av att vara modig, men den ska inte få ta över och gå ut över ens vänner. Vi måste även låta varandra vara olika. Vi fungerar på olika sätt, känner samma men samtidigt helt olika saker, och vi uttrycker dem på varierande vis. Det är viktigt att inte döma, och att försöka låta varandra ta plats och komma fram i samtal och handling. En kollaps av jordens liv behöver kanske inte ske. Om vi uppmuntrar till större öppenhet och tolerans, kan känslorna få bölja i kommunikation, istället för att de ska hinna bli destruktiva.

Vi för kamp, och drivs sannolikt av ideologi. Men det jag vill säga är att vi inte bara är ideologierna. Vi må ha liknande mål, men vi är så mycket mer. Vi är erfarenheter, känslor och händelser. Vi förändras och så även våra syften och mål, vilket vi bör försöka ta hänsyn till när vi aktiverar oss. Jag vill kämpa för det jag tror på, men jag vill göra det av rätt orsaker. Jag vill inte göra det för att dämpa ångest eller för att hämnas på någon som gjort mig illa personligen. Jag vill göra det för att jag tror på förändring till det bättre.

 

3 tankar kring ”Aldrig mitt i prick

  1. Mkt bra inlägg! Jag har också tänkt på de här jättemycket! Just när det kommer till ilska… eller egentligen känslor överhuvudtaget tror jag att det är bra att acceptera dem. Låt säga att en person i stundens hetta blir styrd av sin ilska (en är inte mer än männska) och säger och gör saker den normalt sett inte skulle gjort…det kan ta jävligt lång tid innan en person inser att den kan verkligt be om ursäkt… och få förlåtelse. Som jag har tillexempel inte fått lära mig konflikt hantering naturligt, utan det är något jag fått kämpa med och fortsätter kämpa med. Det är dags för mer tillåtelse tänker jag. Tillåt dig själ v att känna det du känner och du kommer ha lättare att acceptera andra och deras briser… Iaf hoppas jag det 😛 Försöker leva efter den principen just nu iaf…Jag hatar o skriva på datorn såhär…känns så hugget i sten allt. Jag är ju mycket mer organisk och föränderlig än såhär! Nåväl… Tack för jättefina inlägget!

  2. Fasen vad modigt och bra skrivet. Blir darrig i ansiktet och själen. Öppna upp för både styrkor och sårbarheter i kampen!

Kommentarer inaktiverade.