Dagens polis skyddar morgondagens Hitler! skrek jag med all min kraft där jag låg med ansiktet ner i asfalten på Fredsgatan i Stockholm. Vi var många mot nazisterna den dagen och styrkan i att se all frustration förvandlas till kämpaglöd hos alla dom som vågade konfrontera nazisterna går inte att beskriva i ord.
Och samtidigt kände jag mej så otroligt maktlös. Vi var många som skrek dom där orden ihop och för varje gång dom passerade mina läppar blev innebörden så mycket verkligare. Det var som att alla bitar föll på plats, allt jag såg var hotfulla svarta kängor som omringade mej och allt jag hörde var ekot i mitt huvud: Dagens polis skyddar morgondagens Hitler…

Det kunde inte bli verkligare än såhär, i kampen mot nazismen står vi ensamma. Nog visste jag det redan, men varje påminnelse är lika smärtsam för det. Tårarna rann nerför mina kinder.

Det är märkligt egentligen hur även dom mest radikala människor så lättvindigt kan ställa sej bakom idén om att i kampen mot rasismen står vi alla enade. Gör vi verkligen det? Är det här samhället som annars är vår svurna fiende plötsligt vår allierade i kampen mot en ännu större ondska?

Rasismen är en konsekvens av det system vi lever i, inneboende i dom verktyg för exploatering som står till överhetens förfogande; nationalstat, kolonialism, kapitalism, med flera. Den är och har alltid varit grundläggande för att kunna rättfärdiga rovdrift på människor och andra djur, på samhället och på miljön, och måste därför få fäste i människors medvetanden och i deras världsbild. Hela det här systemet bygger på exkludering av ”dom andra”!

När rasismen får fäste i samhället, som idag, är det i kölvattnet av dom systematiska attacker på sociala gemenskaper som staten använt sej av för att splittra människor, få dom att förlora fotfästet i världen och sedan fånga in dom i ett ”vi” – folkhemmet – av medborgare som hellre identifierar sej med den överhet som suger ut dom än med ”dom andra” som hamnat utanför. När staten sen sviker, vilket den gör gång på gång, följer missnöjet den institutionaliserade rasismens mönster och slår neråt mot dom som redan är utsatta för statens våld: invandrare, människor med icke-vit hudfärg, homosexuella, och alla andra som inte uppfyller folkhemmets medborgarnorm.

På så sätt är rasismen i det närmaste en sinnesförvirring och det är djupt tragiskt att den ofta blir ett uttryck för människors frustration över sin egen utsatthet, över att staten har svikit alla löften den gav. Intentionen är en protest mot samhällets svek, konsekvensen blir att ge ytterligare syre till statens maktutövning och sparka på dom som redan ligger.

Vi vet redan det här, det är inget nytt. Men ändå är många så upptagna med att skapa en bred front mot rasismen, att samla alla från vänster till höger, socialister, liberaler och konservativa, i en gemensam kraftsamling som visar att samhället visst inte accepterar rasism och främlingsfientlighet. Men till vilket pris? Vilka drömmar delar vi med dom som vill försvara det här samhället och vilka kompromissar vi bort i jakten på enighet? Vi behöver dom inte, vi behöver inte deras godkännande. Vi behöver inte liberaler vars enda bidrag till den antirasistiska debatten är att anklaga antifascister för att välja fel metoder, vi behöver inte socialister som tror att solidaritet innebär mer makt åt staten. Sverigedemokraterna, Svenskarnas Parti, Svenska Motståndsrörelsen, alla är dom missnöjesyttringar mot överheten, och vårt svar måste vara att formulera våra egna alternativ i tydlig opposition mot både dom och mot Systemet som exploaterar oss alla.
Vi kan inte vara ett ”vi” med det systemet, vi kan inte stå enade med våra förtryckare i kampen mot rasismen, vi förkastar staten och omfamnar friheten, det är det som gör oss till radikala!

Slutligen, kampen på Fredsgatan gav mej också en väldig massa hopp. Att se så många människor stå upp mot nazisterna – med eller utan uniform – och se att så många vågade trotsa polisens våldsmonopol och försvara sej när dom attackerade, det vittnar om en längtan efter frihet som är starkare än den  rädsla makten sprider och att Fred bara är ett annat ord för lydnad, att konflikten blottas så fort vi väljer att spjärna emot. Det är i stundens hetta, när verkligheten kolliderar med illusionen om demokrati, som människor radikaliseras. Det är i kampen mot det rådande systemet och allt som förtrycker oss som rasismen kan besegras!