Kategoriarkiv: Gässjöskogen

Blodspår i Vilseskogen

Gässjöskogen, Jamtmyråskogen, Vilseskogen, ,

Jag vaknade med en Sorgesång klingandes i mig. Jag förstod inte; trodde att det berodde på att jag misshandlat min egen kropp på sistone via civiliserad livsföring eller genom att undvika att vara närvarande och ödmjuk. Jag grät, tyngdes ned. Det var så tungt. Det var något; som en hjärtdimma, en plågoande som skar upp djupa sår inom mig. Jag vände mig inåt, sökte i mitt inre, tog ett varmt bad i mörker, omfamnade sorgen, accepterade mitt nederlag, min ohälsa, mina skavanker. Det var som att jag insåg att jag, för att bli helare, friskare och lyckligare, måste bemöta min sjukdom, mina rädslor, mina blockeringar. Jag insåg att jag måste förlåta allt runtomkring mig, alla mina intryck, alla mina relationer, all ondska, utan att värdera; jag måste acceptera sönderfallet, acceptera ensamheten, sjukdomen och sorgen. Det var då han ringde.

Orden kom inte som en chock. Det var som att jag hade förberett mig mentalt hela dagen på just dem orden: min kropp visste redan. Vilseskogen hade ju blivit en del av min själ, och när maskinerna grävde upp linjalfixerade vägar i Vilseskogen så grävde de samtidigt i min själ, i min Vilsesjäl. Jag hade känt Maskinens brutala knivsegg hela dagen. Det var så uppenbart.

”De vill kalhygga Vilseskogen”, sa han.
Sorgesången som tonsatte min dag fann sin ägglossning. Vilsesjälen kanaliserade sin rädsla nedför mina kinder. Rytmen, som mer var som ett kontinuerligt tickande brus, som en tidsinställd bomb, förvällde inom mig. Maskinens hänsynslösa, högfärdiga parad var plågoandarna som vandrade i mig. Det var makrokosmos som återspeglades i mikrokosmos. Jag kände skriken, likt tredimensionella klanger, inre bilder. Jag kände djurens förvirring, deras rädsla, vitmossans upprivenhet, myrornas kampanda, hur ett hav av myrsyra riktades mot inkräktaren, teknodemonen, megamaskinen.

Och det var som att beskedet gav mig återfödelsen, som att det fick mig att insemina behov; förankring, en större själstillhörighet, en sårbarhet värd att leva för. Det jag behöver för att läka mig själv är något som är värt att kämpa för, något större än min individ. Jag är trött på att vara splittrad, dividerad, ohelgad. Jag vill kämpa för själsbefrielse. Jag måste. Kampen är helighetens väg, det är den visan jag vill nynna på, rätt-visan. Att göra motstånd är att låta helighetens ljus flöda genom en. Det är så jag ska bli frisk. Det är så jag vill leva mitt liv. Hälsa, utan kamp mot det rådande systemet, är en illusion. Frihet, utan kamp mot det rådande systemet, är skenhelighet. Sann lycka är att ta emot utan att döma och att älska utan krav; det är motståndets kärna, den eviga kärleken, att låta helighetens ljus flöda igenom en.
Men det var alltså inte förrän dolken stod mot strupen som Sorgesången fick mitt inres röst. Det var inte förrän Maskinen stampade på mina själsfästen som jag fann modet till att lyssna. Jag måste möta skriken. Nu kan jag inte blunda, förskjuta, nonchalera. Hur den egentligen maler på i bakgrunden hela tiden, hos oss alla. Hur ensamheten, rädslan, Maskinen, alltid bedövar mig med sitt brus. Hur jag har blivit avtrubbad från min själsgnista, min Vilsesjäl.
Nu liftar jag norrut. Hem till en av mina födelseorter. Jag liftar hem till dig, till Vilseskogen. Jag står inte ut med att höra dina skrik i fjärran. Jag måste finnas där för dig. Vi måste dela rädslan, bemöta vad som nu än kommer. Jag vill dela allt med dig, oavsett vad.

Hjälp mig att rädda Vilseskogen. Inte bara just den, utan alla Vilseskogar, allt som disharmoniserar vildhetens rytmik. Hjälp mig att konfrontera makten på alla fronter, att stå upp för mig själv såsom deltagare i den kosmiska samhörigheten. SCA (Satanic Clearcutting Agency) hör inte hemma på denna planet! De är demoniska teknoparasiter på min utvidgade själskropp. Vidga din själ. Besök den gamla eken, besök ån som flyter i din närhet, besök ditt barn, din vildhet, din mamma. Gå ut i skogen och känn dess vibrationer. Den är alltid mottaglig, ödmjuk, kravlös och evigt givmild. Låt den urmoderliga kärleken vara gnistan som tänder hoppets fackla. Bränn sedan ned Tyrannen, elda upp maktens spelrum och tutta fyr på alla bärriärer, alla murar, alla blockeringar. Lycka, utan kamp mot det rådande systemet, är myten som matar Maskinens upprätthållande. Så väck till liv din Sorgesång, din inre shaman! Livet blir inte vackrare än dina ande-tag, så fyll dem med klang och skönhet. Krossa det rådande systemet! Tiden finns inte till för att väntas på.

Uppdateringar kommer så fort jag vet någonting om vad som händer. Tills dess ska jag besjunka sorgen, låta skriken utgjutas i mina stämband, låta blod sippra längs själsvävnader, omfamna melankolien. Sen ska jag tänka i klarhet, resonera och agera. Upp till kamp!

Brev till anti-gruvrörelsen

avkolonisera, Gállok, Gässjöskogen, Gruvhelvete, Jamtmyråskogen, kamp, motstånd, Ojnare, , , ,

Vi anser att anti-gruvkampen är en del av en större generell kamp mot industricivilisationen, kapitalismen, staten, patriarkatet, kolonialismen eller vad en nu vill kalla alla de institutioner och fenomen som förtrycker och förstör våra liv och omgivningen vi lever i. Allt måste bort. Vi måste inse att vi alla är naturens barn. Att se naturen som något som är till endast för människan är vidrigt och en del av den koloniala och dominerande kulturen vi vill bekämpa.

 

Med erfarenheterna av gruvmotståndet i bland annat Ojnare och Gállok bör vi nu se framåt, inför fortsatta och kommande strider, och fundera på vilka metoder som faktiskt fungerar och på vilket sätt vi kan föra en effektiv kamp fortsättningsvis.

 

Till att börja med är en effektiv kamp en nykter kamp. Att berusa sig i stundens hetta, då blockaden står på vägen, eller när vi utför manifestationer etc., är inte ansvarsfullt utan passiviserar oss bara. Alkohol är maktens verktyg för att förlama ursprungsbefolkningar och fattiga klasser i samhället, och förstärker bara patriarkatets strukturer och våldsamhet överlag. Det är viktigt att vi förstår alkoholens effekter på vår förmåga att effektivt kämpa för frigörelse.

 

Vi måste förstå att kompromisser inte leder någonstans. Vi kan inbilla oss att vi vinner små steg, men i den huvudsakliga striden slukar makten allt som kommer i dess väg. Vi måste vara smartare än så. Att springa till kolonialisterna och be om lov håller inte. Om vi vill komma någonstans så måste vi ta saken i egna händer. Det är så vi blir ett äkta hot mot makthavarna. Vi kan inte nöja oss med att sakta ned förstörelsen genom att reformera och kompromissa. Då har vi inte vunnit ett endaste dugg.

 

Det är viktigt att alla får bedriva sina egna kamper, och att alla står ensamt ansvariga för sina egna handlingar. Därmed innebär inte det att vi ska dömma andra för deras val av aktioner och metoder utan i stället solidarisera och söka förståelse. Alla kan göra och tycka det som de känner att de vill göra och tycka. Det behövs en mångfald av gärningar och åsikter i kampen. Det är därför viktigt att de som inte vill ta till radikalare metoder på egen hand ändå stödjer dem som är villiga. En dogmatisk och exklusiv icke-våldsattityd gör oss svaga och förhindrar verklig förändring. Vi måste stå upp tillsammans, enade i kampen mot en gemensam fiende; för vi är inte ett ”vi” som i att vi gör och tycker likadant. Vi är bara människor som känner av situationens bisarrhet och att vi måste göra något åt det. Motståndet är vår gemensamma ståndpunkt.

 

Specifika aktioner eller metoder som skulle kunna beskrivas som icke-våldsamma fungerar bäst då de komplementeras utav det illegala och konfrontativa. Kolonialisterna och makthavarna försöker intala oss att det bara är de som har rätt till att använda alla metoder för att få genom sin sak. De skickar poliser till att gå deras ärenden. De brukar våld, eller hot om våld. De vill få oss att tro att det är mindre våldsamt att stå med banderoller, och titta på medan företag förstör hela ekosystem, än att sabotera maskiner eller attackera polisen när de skyddar dessa företag. Vi får inte begränsa kampen så. Då går vi rakt in i deras fälla. Kom ihåg parollen i Gállok: Maktens metod är att söndra och härska. Vi måste vara pragmatiska och smarta. Vi måste hålla ihop. Vi måste sätta hårt mot hårt. Och framförallt måste vi vara modiga. Alla metoder är tillåtna.

 

För när det handlar om liv eller död så finns det inget rätt eller fel. Då gör en vad som krävs. Då är alla metoder tillåtna. Och den situationen passerade vi för länge sedan. Vi har inte tid att bråka om metoder när alla metoder behövs. Det behövs både flyers, sabotage, lek, samtal, blockader, manifestationer, civil olydnad och allt annat som fantasin kan frambringa. Lagen får inte hindra oss. Då har vi inte en chans. Vi måste sätta vår egen moral över moralen som makten påtvingar oss. Vi är fullt kapabla till att veta vårt eget bästa.

 

Att verkligen älska existensen med dess skogar, myrar och sjöar, med alla dess invånare, från sädesärlan till människan till björnen, är att ta till alla taktiker som en bara kan mot alla former av förtryck. Låt oss enas i denna kärlek och frustration; inte som i något partiprogram eller en ideologi, utan som i en längtan efter en värld vi bara kan drömma om, en längtan efter den eviga dansen.

 

(Vänd nu blickarna mot kommande kamper. Och skåda din omgivning. Det finns massor att göra. Fördelen med att göra motstånd är att det finns arbetstillfällen i alla skrymslen och vrår)

 

Må kampen fortsätta. All makt åt skogen!

 

/Några gruvmotståndare