Kategoriarkiv: Aktivism

Gruvmotstånd på Engebøfjellet #Savethefjords

Aktivism, avkolonisera, demonstration, Engebøfjellet, Gruvhelvete, kamp, motstånd, prospektering, , , , , , , , , ,

Under tre veckor har aktivister mestadels från Natur og Ungdom i Norge – men även ett par fältbiologer – turats om att kedja fast sig i en provborrigg på Engebøfjellet i Naustdal norr om Bergen. Nordic Mining som bolaget heter är precis som många gruvbolag i Sverige ett litet lycksökande spekulationsbolag. Deras plan är att få tillstånd att spränga bort toppen av fjället och dumpa restmassorna i fjorden. Det skulle förgifta fjorden och ta död på det rika havslivet.

I den här fasen av protesterna har aktivisterna valt att turas om att lenke sig, kedja fast sig i borriggen 4 timmar i taget oavsett vädret som i februari växlar mellan snöblandat regn och kall blåst. Dom är väldigt välorganiserade och verkar ha bra kondition för dom bestiger snabbt berget till fots för sina aktioner. Det verkar vara dyra böter i Norge på 10000nkr men få verkar tycka det är så farligt, kanske har dom mer pengar generellt eller ser dom det som ett litet straff för en chans att skydda fjorden. Lokalborna verkar stötta aktivisterna, laga mat, ordna husrum och förnödenheter. Jag får en känsla av att tiden står still när ett stormöte hålls och obligatoriska lusekoftor, diktgubbar, kånkenryggor, trubadurer och fiskbuffé infinner sig. Allt är som det ska.

Vi pratar lite grann om olika sätt att stoppa gruvor och det verkar inte omöjligt att metoderna kommer variera i framtiden beroende på hur gruvprojektet går. Jag visade några kaotiska scener ur The Gállok Rebellion och känner att det som hände där var rätt spårat i jämförelse. Just nu satsar dom norska rebellerna i alla fall på att hålla sig till civil odydelse och den politiska processen. Men framtida tornbyggen, avgrävda vägar eller trixtermetoder kan vara möjliga, vilket känns i skoj och inspirerande!

Vi är rädda att ni ska dö

Aktivism, kamp, motstånd, ockupation, , , , ,

Smärtan, den skarpa som tvingar oss in i ångest. Smärtan, som får oss att bli destruktiva. Vad gör vi med den?

Under ockupationen i Umeå så var det en jobbig stämning. Det var många människor på samma ställe som verkade må dåligt. Jag fick intrycket av att en del använde droger för att dämpa sin ångest och depression.

Jag vill inte vara en del av en sån kultur. Det är inte anarki för mig. Eftersom att jag själv mår dåligt så dras jag lätt ner i destruktiva mönster. Det är otryggt och jobbigt och gör mig illa.

Kolonierna måste börja granska sig själv som rörelse. När några inte mår bra och skadar sig själva så skadar det hela flocken. Det finns gånger vi i olika grupper kan bli sektiga och uteslutande. Det finns gånger jag och andra varit macho och kört över andras känslor.

Kanske är det ibland bra att söka hjälp på andra ställen än inom gruppen, kanske har vi inte alltid det som behövs för att hjälpa varandra. Jag känner att mitt hat mot samhället har gjort mig rädd för att söka hjälp hos dess institutioner. Detta har varit destruktivt för mig i och med att jag redan långt tidigare hade behövt den hjälpen.

Känslor är inte alls lätt. Men det är just därför vi måste prata om dom. Vi måste tillåta varandra att känna och att ta plats med våra känslor. Det kanske låter som en självklarhet. Men i en grupp kan känslor ofta ta omvägar, yttra sig på destruktiva sätt istället för att låtas bearbetas tillsammans.

Om vi ska driva en kamp, måste det jobbiga i kampen som trauman och rädsla pratas om. Varje gång. Hela tiden. För det blir till slut osynligt och svårt att förstå sig på när det hela tiden grävs ner djupt inne i allas hjärtan. Våra hjärtan är ömtåliga men också starka om vi tillsammans tillåter varandra att känna. Känna mycket och känna lite. Tillåter oss att vara ledsna, glada, arga, nyfikna, rädda, spralliga, irriterade, stressade, fantasifulla, nervösa, hoppfulla, lyckliga etc.

Vi är rädda att ni ska dö. Ni är våra vänner. Vi bryr oss om er. Ni är värda att må bra, att må bäst.

Texten är skriven av flera olika personer.

/Koloniernas sinnessjuka psykfall

Välkommen ditt turnummer är 014. #Ojnare #Gállok

Aktivism, Gruvhelvete, motstånd, Repression, , , , ,

image

Idag åkte jag till sjukhuset för min depression och ångest. En del till följd av min aktivism. Tiden i Ojnare och Gállok, demonstrationer mm – med poliser och hotfulla främlingar – har efterhand vuxit fram till något slags post traumatiskt stressyndrom. Jag har självmedicinerat min ångest med porr, ätstörningar, shopping, socker, självskadebeteende och flykt från mina problem. Jag har skyllt min ångest på samhället och lagt över den på nära och vänners axlar, vilket gjort mig socialt dysfunktionell. Min skam över mina problem med måendet och beroendet har ökat av mina aktivistvänners dömande sätt att vilja se världen i rätt och fel, där den ”rätta” vägen blivit en stig, en planka att gå ut på – utan återvändo. Jag kunde inte längre existera som jag gjorde. Jag trodde jag skulle kunna få ett infall att köra in i ett träd och ta slut på livet. Jag klarar mig inte igenom det här själv. Som medberoende till världen känns det fult och skamligt att själv be om hjälp. Mitt behjälpliga jag är ju den som ska hjälpa andra och världen att bli bättre. Jag är extremt känslig för att se psykisk ohälsa och grupproplem i andra vilket gjort att det bara kännts normalt i den här branschen (aktivism). Nu är det jag som har blivit en av dom förbrukade rättviseaktivisterna, nu är det jag som inte orkar mer och behöver hjälp. Jag har blivit tvungen att förändras eller gå under. Jag behöver se världen med flera vinklar och just nu sätter jag mitt hopp till sertralin, atarax, tolvstegsmöten och det här fantastiska samhällets psykvård. Solen lyser trots allt ibland.

PS. Medicinen kostade 183.50kr, om den kan rädda ens liv kan ett besök på sjukhus vara värt. Tolvstegsmöten är gratis och ledarfria och finns även på distans via telefon eller chat.