Idag åkte jag till sjukhuset för min depression och ångest. En del till följd av min aktivism. Tiden i Ojnare och Gállok, demonstrationer mm – med poliser och hotfulla främlingar – har efterhand vuxit fram till något slags post traumatiskt stressyndrom. Jag har självmedicinerat min ångest med porr, ätstörningar, shopping, socker, självskadebeteende och flykt från mina problem. Jag har skyllt min ångest på samhället och lagt över den på nära och vänners axlar, vilket gjort mig socialt dysfunktionell. Min skam över mina problem med måendet och beroendet har ökat av mina aktivistvänners dömande sätt att vilja se världen i rätt och fel, där den ”rätta” vägen blivit en stig, en planka att gå ut på – utan återvändo. Jag kunde inte längre existera som jag gjorde. Jag trodde jag skulle kunna få ett infall att köra in i ett träd och ta slut på livet. Jag klarar mig inte igenom det här själv. Som medberoende till världen känns det fult och skamligt att själv be om hjälp. Mitt behjälpliga jag är ju den som ska hjälpa andra och världen att bli bättre. Jag är extremt känslig för att se psykisk ohälsa och grupproplem i andra vilket gjort att det bara kännts normalt i den här branschen (aktivism). Nu är det jag som har blivit en av dom förbrukade rättviseaktivisterna, nu är det jag som inte orkar mer och behöver hjälp. Jag har blivit tvungen att förändras eller gå under. Jag behöver se världen med flera vinklar och just nu sätter jag mitt hopp till sertralin, atarax, tolvstegsmöten och det här fantastiska samhällets psykvård. Solen lyser trots allt ibland.

PS. Medicinen kostade 183.50kr, om den kan rädda ens liv kan ett besök på sjukhus vara värt. Tolvstegsmöten är gratis och ledarfria och finns även på distans via telefon eller chat.