Igår (3/9) när polisen kom för att röja blockaden mot Beowulf Mining klättrade jag upp på grävskopearmen när grävskopan körde. Polisen klättrade efter och vände sin andra skopa för att lyfta ner mig med den. Då hoppade jag ner och sprang till skogen. Bängen kubbade efter men hade inte en chans. Nere vid Gállokjavvre vadade jag lite i sjön för att spola bort spår ifall dom skulle komma med hunden efter. Sedan fortsatte jag in i urskogen. Där fann jag en fjäder som jag frågade om vägen, den svarade jag skulle mer åt höger för att komma till det heliga berget Atjek (åskberget) som jag ännu inte bestigit, men jag hade en känsla av att jag skulle mera rakt så jag lyssnade dåligt. Jag la mig under en tät gran då det lät som en helikopter kom, det visade sig senare vara ett litet privatplan som hade flugit, jag vilade kort där i alla fall innan jag fortsatte. Till slut klättrade jag ett träd och kunde se jag var på väg mot Randijaur snarare än Atjek. I trädet satt jag en stund och beskådade utsikten över det fantastiska landskap som skulle förstöras om en gruva blev av. På väg mot Atjek skrämde jag upp en enorm fågel vars flaxande halvt skrämde livet ur mig i ögonblicket. På nästa kulle såg jag vägen upp till berget och fortsatte genom blåbärsskogarna. Försökte fläta ett björmosserep medan jag gick men det krävdes nog bättre konsentration för att få det bra. Gick över ett kalhygge som kändes lite ödsligt när en fågel satt ensam och varnade för min ankomst. Uppe på Atjek såg jag massa träd träffade av blixten och en fantastisk vy över landskapet som vi hoppas rädda. Det är ett uråldrigt samiskt kulturlandskap som blivit skövlat av kolonialmakten Sverige. Men trots många kalhyggen finns det fortfarande fin urskog och mark kvar. Jag föreställde mig hur det skulle sett ut före dammarna som dränkt byar och marker och dödat fisk för att ge billig el åt sörlänningarna. När jag sitter på en klippavsats ser jag långt ner en gigantisk örn komma cirkulerande upp. En helt otrolig upplevelse att se en så stor varelse bara ligga på uppåtvindarna och komma närmre och närmre. När den var högt nog glidflög den majestätiskt hela vägen över sjön. Efter att ha eldat lite för att hålla värmen och tömt fickan på nötter klättrade jag ner för stupet mot sjön där jag tog ett svalkande dopp precis som solen kom fram och värmde upp. När jag stod på stenen och torkade såg jag en bläckfisk i vattnet där jag badat, jag tänkte att bläckfiskar måste vara sällsynta här, sedan såg jag det var en stubbe med rötter som precis hade samma form, allt återkommer… Efter doppet promenerade jag längs strandfyndens strand där drivor av vackra men sorgliga trästycken och stubbar låg huller om buller. Sorgligt att tänka på de skogar som dränkts men dessa bitar måste ha magiska krafter i sig. Jag fann en gren jag gillade och sedan använde som slagruta när jag lämnade strandpromenaden för att ge mig in i den täta djungeln. Pinnen hjälpte mig hitta till vägen, men när jag kom nära den bullrande grävskopan begav jag mig igen in i skogen för att inte bli upptäckt av polisen. Jag följde instinktivt en kurs genom skogen och hittade ett färskt kalhygge jag kände till sedan innan. Jag följde skogsmaskinsvägen och sedan upp på gammelskogsgränsen där provbrotten ligger. När jag närmade mig lägret syntes en regnbåge åt det hållet, vad jag kunde se slutade den i lägret. När jag kom dit var polisen kvar men jag fick mig lite mat och sällskap i skogen tills dom hade åkt. Vilken otrolig naturupplevelse dom hade fått om dom förföljt mig dom kanske två milen genom detta fantastiska landskap!