Först ut var Adam, Lina och Malin i Gällivare, med uppskattad support förstås.

Utdrag från rättegången, Malin Norrby;

”Jag vill börja med att säga att jag är glad och tacksam över att ha blivit så varmt välkomnad på samisk mark.

Anledningen till att jag var där i Gállok var att mitt förnuft och empati hade lett mig dit. Jag har ställt mig frågan; vad är egentligen viktigast? Det jag kommit fram till är; mat och vatten, luft och gemenskap. Allt det är hotat vid exploateringar som gruvor.

Jag var i Gállok för våran överlevnad. Vi behöver naturnära försörjning och en giftfri miljö – rent vatten, ren luft och lokal mat.

Jag var i Gállok för att påverka riktningen i samhället. Vi kan inte fortsätta värdera materiella ting högre än vår överlevnad.

Och så vill jag säga att oavsett om jag döms i rätten så kommer jag fortsätta kämpa för det här och jag känner mig otroligt glad och tacksam över allt det stöd och all den kämpaglöd som jag ser i den här kampen – för en giftfri miljö och vår överlevnad. ”

I Göteborg var det Lovis och Frida som stod anklagade för hemska förbrytelser mot profithungern.

De hade så här fin uppbackning;

Klockan tre var det dags för Eino i Umeå. Det här sa han till rätten;

”Den 12 augusti 2013 låg jag på en väg i Gállok (även känt som Kallak) utanför Jokkmokk. Min högra arm hade jag låst fast i ett metallrör, vilket hade gjutits ned i samma väg.
Jag gjorde detta för att hejda den miljöfarliga och folkrättsvidriga verksamhet som det brittiska gruvbolaget Beowulf mining och dess dotterbolag Jokkmokk Iron Mines AB planerade i Gállok.
Jag anser inte att detta bör betraktas som en brottslig handling. Tvärtom ser jag det som min plikt att hjälpa till att försvara samernas rättigheter som urfolk, vattenkvaliteten i Lule älv och den värdefulla naturen i området.
De juridiska processer som eventuellt hade kunnat hindra den planerade gruvverksamheten går i praktiken för långsamt för att vara till någon nytta. Därtill är Sveriges minerallagstiftning ytterst generös mot bolagen, vilket gör det svårt att stoppa en gruva den juridiska vägen.
Om den planerade gruvan blev verklighet skulle det innebära en påtaglig risk för att spillvatten innehållande giftiga metaller läcker ut i Lilla Lule älv, som ligger intill brytningsområdet. Detta i sin tur skulle i värsta fall kunna betyda att de som idag tar sitt vatten från Lule älv blev berövade sitt dricksvatten.
Om gruvplanerna sätts i verket skulle det även betyda att Jåhkågasska samebys möjligheter att bedriva renskötsel drastiskt försämrades eller helt försvann, då den planerade gruvan skulle skära av flyttleden mellan sommar- och vinterbetesland.
Dessutom hotar gruvprojektet ett område med tämligen orörd gammelskog, vilken rätteligen borde vara avsatt som naturreservat.
Vi måste alltså fråga oss vad som väger tyngst. Är det ett utländskt gruvbolags profithunger? Eller är det vattenkvaliteten i en av Sveriges största älvar, framtiden för renskötseln i Jokkmokksregionen, urfolksrätten och ett synnerligen värdefullt naturområde? Jag har gjort mitt val.”

Sametingsledamöter och Eino.

Här kan du höra  Elina berätta om hur det gick till när hon satt i ett träd när det sprängdes. Rättegången blev sedan uppskjuten på grund av dålig förundersökning från åklagarsidan.

Sist men inte minst, en bild från stöddemon i huvudstaden