Det känns ibland överväldigande med alla motgångar mot oss som kämpar för en rättvisare värld med mindre miljöförstöring, kolonialism, krig och elände. Vad spelar det för roll om vi kämpar när så starka krafter är emot oss. Altadammen byggdes ju trots allt det starka motståndet mot dammen och många människor inblandade i konflikten blev alkoholiserade och traumatiserade. Visst var det så men sett i ett längre perspektiv så byggdes det inte ut fler vattenkraftsdammar i nordnorge efter det.

Efter Göteborg 2001 blev en stor del av den starka rättviserörelsen nedslagen av den enorma repression som följde. Många blev traumatiserade och nedslagna av statens maktuppvisning. Först fick demonstranter tillstånd att demonstrera på speciella platser och sedan slog polisen ned på en så gott som samlad rörelse och dämpade ett helt lands kampvilja. Visst är statens våldsmedel och repression förkrossande många gånger men det enda som är mer förkrossande är när vi som vill alla väl låter oss tystas av dem. Men det finns tröst, för så länge det finns orättvisa, miljömassakrer och förtryck kommer det även finnas motstånd mot det. Vi går inte att krossa, vi kommer tillbaka.

Förra året var vi i Ojnareskogen på Gotland och gjorde motstånd när massa poliser ledda av ett urspårat kalkbolag ville hugga en skog som är planerad att bli Gotlands första nationalpark. Nu har högsta domstolen rivit upp hela den rättsprocess som givit Nordkalk tillstånd att bryta och allt ska prövas om från början (i vår) och denna gång ska helheten ingå i prövningen – alltså: till fördel för skogen. I somras kämpade vi mot Beowulfs provsprängningar efter malm i Jokkmokks kommun, efter att flera av våra vägblockader blivit rivna av polisen sprängde dom med oss bredvid i träden och i slutet av sommaren fick dom ut den – från Sápmi – stulna malmen. Det kanske verkar som vi är forlorare, men motståndet mot en ny gruva i Jokkmokks vilda kulturlandskap har vuxit enormt och nu tvingas myndigheterna att hålla koll på bolaget noga för att inte få folk över sig. Just dessa symboliska slag mellan rörelser och industri bör inte ses isolerade från en helhetskontext – även om det blir gruva i Gállok kanske det blir den sista på samiskt territorium på grund av protesterna.

I Kärrtorp drev antirasister ut nazister i skogen och lät sig inte tystas av varken medias eller nazisternas agenda. De som förmodligen anser att nazismen borde bekämpats med alla medel tillgängliga under andra världskriget, sitter idag i radio och anser att samma gamla nazi-agenda ska ha rätt att göra sin röst hörd. Trots så många försök att få skolbarn att minnas förintelser och fascism lyckas många glömma. Istället kan nazister och rasister gömma sig bakom liberal media som ängar sig åt såkallad ”han sa, hon sa-journalism” där alla, även odemokratiska små grupper och klimatförnekare kan göra sig hörda. Mycket har förskjutits i skendebatter om när våld i politik är rättfärdigat eller inte osv. men sällan hörs det debatter om statens våld genom polis, militär och vapenexport. Å dessa heliga jobb, det spelar ingen roll hur många huvuden som rullar p.g.a. SAABs vapen.

Det är ett långt och alltid pågående slag för allas rätt att få finnas på planeten och allas rätt till rent vatten och vi kommer alltid att finnas, vi kommer alltid att slåss för det som är rätt. Ingen kan tiga ihjäl oss, ingen kan slå ner oss så hårt att vi slutar. Sverige har inte än officiellt behandlat sitt koloniala arv, inte heller sitt nazistiska (under andra världskriget var Sverige nazistiskt). Kanske är det genom dessa alltid aktuella kamper som svenskar förr eller senare tvingas att bearbeta dåtiden och nutiden. Det är genom kampen som samhället blir mer solidariskt och förändras till ett intelligentare, mer jämställt och mer kärleksfullt samhälle. Kampen fortsätter att ha mening och vi ger oss aldrig!