Det har väl knappast undgått någon att vår nuvarande livsstil är i grunden ohållbar.  Användning av fossila bränslen är ett recept på katastrof, världens skogar huggs ned i rasande takt, jord, vatten och luft förorenas av industrin. Och så vidare. Samtidigt får den som lyssnar till vad som sägs i massmedia lätt intrycket att lösningen i själva verket är mycket enkel. Att det räcker med några mindre förändringar inom det rådande systemet. Att om alla skaffar sig en bränslesnål bil (eller ännu hellre en elbil), täcker taket på sommarstugan med solceller och börjar källsortera och återvinna sina sopor, då kommer vi att uppnå ett hållbart samhälle. Givetvis utan att den fria konkurrensen eller den ekonomiska tillväxten äventyras.

Just återvinning förs ofta fram som ett sätt att skapa hållbarhet i vår ständigt ökande konsumtion av till exempel metaller. Det antyds rentav ibland att återvinningen på sikt helt skulle kunna eliminera vårt beroende av gruvdrift som metod för metallframställning, och i den offentliga debatten används orden ”återvinning” och ”hållbarhet” ofta mer eller mindre synonymt. Något som däremot sällan eller aldrig nämns ­är det faktum att inget system baserat på användning av metaller någonsin kan vara långsiktigt hållbart, med eller utan återvinning.

Alla (utom de ekonomer och industrialister som anser att allt som fungerar fram till nästa kvartalsrapport är långsiktigt) kan nog hålla med om att gruvdrift inte på något sätt kan betraktas som hållbart. Malm är en icke förnybar resurs. Förr eller senare tar den slut. Fram till dess bryts varje år mer av berggrunden lös. Mer mark föröds, fler vattendrag förgiftas och tillgången på dricksvatten minskar än mer.

Alternativet är alltså återvinning. Låt oss titta på hur det fungerar, steg för steg.

1. En enskild person (ofta refererad till som ”konsument”) köper och använder ett föremål som innehåller metall, till exempel galvaniserad spik (järn och zink) eller en smartphone (koppar, sällsynta jordartsmetaller m.m.).
2. Föremålet blir obrukbart.
3. ”Konsumenten” lämnar, som den goda samhällsmedborgare hen är, in föremålet till återvinning.
4. Eventuella andra material i föremålet sorteras bort. Med följer kanske en del metall som inte anses värd att ta till vara.
5. Den metall föremålet ursprungligen innehöll, minus det som försvunnit genom avnötning och oxidation medan föremålet användes och i sorteringen, går in i den slutliga återvinningsprocessen.
6. Den metall som gick in i återvinningen, minus diverse spill (ingen process är ju till hundra procent effektiv) är redo att användas igen.

I varje steg av metallens livscykel, användning, insamling, sortering och återvinning, försvinner större eller mindre mängder metall. En del går till soptippar, en del sprids ut genom nötning och korrosion. Därtill kommer den mängd som helt enkelt ”slarvas bort” och ligger och rostar bort ute i terrängen (tänk skrot längs en motorväg).

Det som går till soptippar, liksom mycket av det som försvinner genom slarv, skulle givetvis kunna tas till vara. Värre är det med den metall som nöts eller korroderar bort. Den sprids i omgivningen, i koncentrationer för små för att den någonsin ska kunna utnyttjas.

Om vi nu tänker oss att det inte finns någon nytillförsel av metall från gruvdrift blir mönstret tydligt. För varje gång metallen återvinns, minskar den totala mängden. Förr eller senare tar den slut. Metallanvändning kan alltså aldrig vara långsiktigt hållbar.

Så vad är då alternativet? Ja, någon gång i den inte alltför avlägsna framtiden måste vi komma på ett sätt att leva utan metall. Det bästa vore om vi inledde den processen redan nu, för att minimera den skada som gruvindustrin och övriga industrier åsamkar vår värld, och innan förutsättningarna för ett annat, mera naturnära, samhälle försämrats ytterligare.

Exakt hur ett nollmetallsamhälle skulle kunna se ut på detaljnivån är svårt att förutspå. Klart är i alla fall att det kommer att skilja sig radikalt från det samhälle vi lever i idag.