Kategoriarkiv: bakgrund

Vi är med i Tankesmedjan i P3 igen! Avatar är som Ojnare.

3567237

Tankesmedjan KONFLIKTSPECIAL: Ojnareskogen = Avatar

Likheten är förstås slående.  I dagarna kommer kanske beslutet från regeringen som kan skydda Ojnareskogen och dess vatten från industrin. Regeringen kan nu göra Ojnaremyr till Natura 2000 vilket definitivt borde vara mer än nog för att skydda skogen. Natura 2000 är en slags naturreservat som är reglerat av EU och varje stat har ett ansvar att utifrån en naturvetenskaplig synvinkel utse skyddsvärda platser. Om en plats uppfyller vissa krav, ska den utses till Natura 2000. Och (spoiler alert) i Avatar blev ju skogen skyddad…

En vinst för miljökampen, antigruvkampen, skulle vara givande för oss alla. Ibland kan det kännas övermäktigt att stå emot mäktiga storföretag och lobbyorganisationer med enorma resurser. En seger skulle ge oss mer energi och pepp att fortsätta och en seger för Ojnare skulle ge starkare skydd även för andra ställen där miljö och folkrätt står mot industri och vinstintressen.

En seger för Ojnare skulle ge oss energi att kämpa i Gállok och Rönnbäck, i Repparfjorden och Hambacher, Pyhäjoki och Norra Kärr, för att bara nämna några.

Om du vill se filmen som Finnlaugsson tagit ljudet från finns den här:

Avatarjakeneytiri

Det mindre bra med Avatarfilmen är väl att den upprätthåller ”white savior complex”, att det är en vit man i filmen som kommer till urfolket och räddar dom från andra vita män. Han är i filmen dessutom bättre på att rida flygande drakar än det folk som i generationer haft det som sin konst. Identifierar sig verkligen alla med den vite mannen?

Kampen fortsätter oavsett vad regeringen säger!

Blodspår i Vilseskogen: Del 3

IMG_0459

Det går inte en dag utan en gnagande rädsla för att se maskinen passera utanför på väg mot Vilseskogen. Varje tillstymmelse till motorljud formas till klumpar i magen. Var det en motorsåg eller bara en mygga? Jag slänger blicken mot vägen. Varje passerande bil känns som en mental skottlossning. Varje dag som går, varje andetag som Vilsesjälen får fullfölja, känns så befriande, ändå så fängslande outhärdligt. Och varje dag springer jag barfota i vitmossan, över Stensjöåbron, förbi de stora myrstackarna, mot den dansande tallen, och snett upp mot det vägsmala hygget för att se så att allt ser ut som vanligt. Det är så lätt att känna sig maktlös när en står där i blodspåren, och när alla ens försök till att överklaga dödsstraffet avfärdas med att ”det ju faktiskt är vår mark” och att ”det är väl inget speciellt med den skogen… den är ju inte ens så gammal” och ”det bor ju inte ens så mycket folk där omkring”. Det låter som att skogen huggs ned för allas bästa, på den plats som gynnar de flesta. Det låter som att de bara gör sitt jobb för att skapa tillväxt och välfärd. Det låter som att de bara nyttjar det som ändå inte gör någon nytta. Det låter som utilitaristiskt, byråkratiskt, kolonialistiskt, patriarkalt och industri-civiliserat bullshit!

SCA är bara en del av de rikas drömprojekt för att förverkliga en illusion. SCA är en av maktens drömallianser för att bygga upp en framtidens stad, ett hyperteknologiskt paradis. Men inte vem som helst kommer in. Det är ett drömkvarter till för de som har råd, för de med rätt bakgrund, rätt utseende och rätt kulturell läggning. Och det är bara en vidrig illusion! Paradiset kan aldrig byggas utav tvångsassimilerade naturresurser som exploaterats på de mest brutala och våldsamma sätt. Allting i naturen har ett minne; det minns sin historia. Och denna i köttets invävda historik slår tillbaks på maktgubbarna när de sätter i sig sina burgare och stirrar in i sina skärmar. Det går inte att bygga ett drömkvarter med byggstenar täckta av blod.

Jag känner hur det börjar bli svårt att formulera sig, att sitta ned, att vara sansad och rationell. Det är så lätt att känna sig ensam, som att allt känns övermäktigt. Kan vi inte bara trotsa dessa maktspel tillsammans? Vilken skog vill de skövla i din närhet? Eller vad är du missnöjd med där du bor? Kan du dricka ditt vatten? Gör något. Tänk själv. Låt inte lagar, normer eller sociala regler hämma dig. Vad drömmer du om? Och vem bestämde egentligen att Vilseskogen (eller om den ens har ett namn i deras register, troligen bara ett nummer) ägs av SCA och inte av oss som faktiskt bor här? Vem bestämde att ägande ska finnas överhuvudtaget? Jag vill inte äga något. Har de ens frågat skogen själv? Har de ens varit där? Har de ens druckit vattnet från ån eller hört Nötskrikan sjunga? Har tanken ens slagit dem att det de gör kanske är fel? Inser de ens att deras smörgåsbord består utav hemlösa insekter och mördade fåglar, tumörer och jordbävningar, missbruk och ångest, sömnlösa nätter och radioaktiva svampar?

Men vart vänder vi oss då när inte lagen är på vår sida? Hur räddar vi det vildväxande vackra, som ännu växer där ute, utan att de skövlar oss också? Det är som att allt som står i vägen för maktens drömförverkligande är försumbart och helt enkelt bara i vägen. Men när alla legala vägar har bockats av och maskinen står där med en frustande kåthet och nagelbitande realism. Vad gör vi då? Abdikerar? Ger upp? Flyttar till nästa by med vackra skogar och drickbart vatten tills maskinen till slut även hittar dit? Hur länge ska vi fly egentligen? Hur smack-in-the-face måste situationen bli för att vi ska inse att lagen finns till för att skydda skapelsen av maktens drömparadis? Lagen finns ju där just för att vi ska känna oss maktlösa och välja flykten över kampen. Vi flyr och förflyktigas i en kontinuerlig härva. Och varje flykt i hopp om en plats i drömparadiset; hur naiv tanken än verkar, hur skenhelig skapelsen än framstår. Som legala flyktingar rör vi oss längs de blodspår som maskinen plöjer med polisens pistoler mot tinningen och omgivningens hotfulla gester ifall vi vacklar, tvekar eller vänder oss om. Varje motrörelse eller avvikelse föraktas, smutskastas och mörkas. De kallar oss gärna terrorister, uttråkade ungdomar, psykfall, häxor, tevesittare, vildar, parasiter eller problembarn. De kan kalla mig vad de vill. Ju smutsigare stämpel desto mer vet jag att jag är på rätt väg.

För jag kan inte ge upp. Det skulle vara som att acceptera all smärta, sorg, sjukdom och avskärmning. Det skulle vara som att acceptera illusionens drömspår och de rikas exploatering; som att acceptera avvecklandet utav min egen själ. Hur skulle jag kunna gå med på det? Hur skulle jag kunna acceptera att de våldtar min familj när jag står bredvid och ser på? Är lagen så jävla viktig? Det är ju bara en symbol, en osynlig och falsk synvilla. Vi tror på något som inte ens existerar för att om vi inte tror på lagen så finns risken att de våldtar även oss. Allt som inte passar in i maktens symboliska landskap döms till döden, d.v.s. allt som inte följer de rikas drömspår tvingar de på ett eller annat sätt att göra det ändå. Hur vi än gör så försöker de forma oss till robotar, resurser, objekt, kugghjul, byggstenar, fläckar eller aska.

Vi kan inte tillåta SCA, och alla dessa maktens drömallianser, att få fullfölja denna vansinnets färd. SCA, och alla andra skogsbolag, skövlar nu mer skog än någonsin här i Norrland, och snart finns knappt ingen riktig skog kvar mer än monokulturella plantage av granar i raka led. Om vi inte stoppar dem nu, när ska vi då göra det? Hur långt ska apokalypsen behöva breda ut sig egentligen för att vi ska inse att vi måste ta lagen i egna händer? Det är dags att vakna upp och konfrontera sorgen. Det är vår vildsinta och våta dröm att skapa. Vad vill du göra? Gör det.

Norra Kärr vs. Tasman Metals. Kortfilm om #NorraKärr

https://youtu.be/EXTnUZGnG88

En kortfilm om läget i Norra Kärr och gruvhoten från bolaget Tasman Metals.

Vi gör film med en väldigt låg budget och resultaten blir så bra det går med förutsättningarna, så om ni ändå gillar det vi gör eller vill få se ännu bättre filmer i framtiden kan ni gärna skänka en slant till koloniernas föreningskonto:
Postgiro: 4778901-1
OCR: 104208601526

Vad tycker du om gruvhotet: #NorraKärr

kolonierna.se är ett medieprojekt att dokumentera bl.a. gruvmotstånd från förstahandskällor.

1 ton sällsynta jordartsmetaller orsakar ca 1 ton radioaktivt avfall. #NorraKärr #Greenwash

Radioaktiv-vindkraft
För att bygga ett vindkraftverk behövs det ett antal sällsynta jordartsmetaller (även kallade REE). Den metall som det krävs mest av är Neodym, den har speciella magnetiska egenskaper som gör att generatorerna kan producera tillräckligt med el för att kraftverket ska bli lönsamt. Även andra sällsynta jordartsmetaller krävs i produktionen av vindkraftverk. Nu visar studier att 1 ton förädlad REE innebär 1 ton radioaktivt avfall. Dom två stora problemämnena är Torium och Uran. Så i brytningen av dessa har förödande effekter på miljön.

Konsten att ta till sig ny information, som omkullkastar ens uppfattning, utan att känna sig dum är det få som har, men i vissa fall är den här mänskliga faktorn en katastrof. När miljörörelser fortsätter att marknadsföra vindkraft och vattenkraft som lösningar, trots bättre vetande, utsätter dom folk både här och i andra världsdelar för en miljöns apartheid. Vi kan inte sko oss på andras olycka, det duger verkligen inte, då är vi inte bättre antirasister än tidigare kolonialherrar.

Institute for energy research

Nyheter från periferin 6:e Februari 2015.

Lägret i Jamtmyråskogen/Vilseskogen närmar sig, 16 februari – 1 mars håller det på, men kom när du vill och kan! Nya provbrytningar är på gång i Sápmi, motståndet laddar upp och vi startar en podcast som du kan vara med att göra!

SVENSKA PDF Ladda hem, skriv ut och sprid!

The camp in Jamtmyrå-/Vilseforest is happening soon, 16 Februari – 1 Mars is it, but come whenever you want! New testminings are planned in Sápmi, the resistance is charging up and we are starting a podcast project that you can join!

ENGLISH PDF Download, print and share!

Fortsätt läsa Nyheter från periferin 6:e Februari 2015.

Åsa Romson kom igen nu!

2012: Åsa Romson pressar dåvarande miljöminister Lena Ek att skydda Ojnaremyr och återinföra stoppregeln mot täktverksamhet intill Natura 2000-områden. Nu sitter Åsa Romson själv som miljöminister och vi väntar på att hon ska ta tag i detta. Kom igen nu, se till att det mest skyddsvärda naturområdet i Sverige räddas!

Metaller, återvinning och verklig hållbarhet

Det har väl knappast undgått någon att vår nuvarande livsstil är i grunden ohållbar.  Användning av fossila bränslen är ett recept på katastrof, världens skogar huggs ned i rasande takt, jord, vatten och luft förorenas av industrin. Och så vidare. Samtidigt får den som lyssnar till vad som sägs i massmedia lätt intrycket att lösningen i själva verket är mycket enkel. Att det räcker med några mindre förändringar inom det rådande systemet. Att om alla skaffar sig en bränslesnål bil (eller ännu hellre en elbil), täcker taket på sommarstugan med solceller och börjar källsortera och återvinna sina sopor, då kommer vi att uppnå ett hållbart samhälle. Givetvis utan att den fria konkurrensen eller den ekonomiska tillväxten äventyras.

Just återvinning förs ofta fram som ett sätt att skapa hållbarhet i vår ständigt ökande konsumtion av till exempel metaller. Det antyds rentav ibland att återvinningen på sikt helt skulle kunna eliminera vårt beroende av gruvdrift som metod för metallframställning, och i den offentliga debatten används orden ”återvinning” och ”hållbarhet” ofta mer eller mindre synonymt. Något som däremot sällan eller aldrig nämns ­är det faktum att inget system baserat på användning av metaller någonsin kan vara långsiktigt hållbart, med eller utan återvinning.

Alla (utom de ekonomer och industrialister som anser att allt som fungerar fram till nästa kvartalsrapport är långsiktigt) kan nog hålla med om att gruvdrift inte på något sätt kan betraktas som hållbart. Malm är en icke förnybar resurs. Förr eller senare tar den slut. Fram till dess bryts varje år mer av berggrunden lös. Mer mark föröds, fler vattendrag förgiftas och tillgången på dricksvatten minskar än mer.

Alternativet är alltså återvinning. Låt oss titta på hur det fungerar, steg för steg.

  1. En enskild person (ofta refererad till som ”konsument”) köper och använder ett föremål som innehåller metall, till exempel galvaniserad spik (järn och zink) eller en smartphone (koppar, sällsynta jordartsmetaller m.m.).
  2. Föremålet blir obrukbart.
  3. ”Konsumenten” lämnar, som den goda samhällsmedborgare hen är, in föremålet till återvinning.
  4. Eventuella andra material i föremålet sorteras bort. Med följer kanske en del metall som inte anses värd att ta till vara.
  5. Den metall föremålet ursprungligen innehöll, minus det som försvunnit genom avnötning och oxidation medan föremålet användes och i sorteringen, går in i den slutliga återvinningsprocessen.
  6. Den metall som gick in i återvinningen, minus diverse spill (ingen process är ju till hundra procent effektiv) är redo att användas igen.

I varje steg av metallens livscykel, användning, insamling, sortering och återvinning, försvinner större eller mindre mängder metall. En del går till soptippar, en del sprids ut genom nötning och korrosion. Därtill kommer den mängd som helt enkelt ”slarvas bort” och ligger och rostar bort ute i terrängen (tänk skrot längs en motorväg).

Det som går till soptippar, liksom mycket av det som försvinner genom slarv, skulle givetvis kunna tas till vara. Värre är det med den metall som nöts eller korroderar bort. Den sprids i omgivningen, i koncentrationer för små för att den någonsin ska kunna utnyttjas.

Om vi nu tänker oss att det inte finns någon nytillförsel av metall från gruvdrift blir mönstret tydligt. För varje gång metallen återvinns, minskar den totala mängden. Förr eller senare tar den slut. Metallanvändning kan alltså aldrig vara långsiktigt hållbar.

Så vad är då alternativet? Ja, någon gång i den inte alltför avlägsna framtiden måste vi komma på ett sätt att leva utan metall. Det bästa vore om vi inledde den processen redan nu, för att minimera den skada som gruvindustrin och övriga industrier åsamkar vår värld, och innan förutsättningarna för ett annat, mera naturnära, samhälle försämrats ytterligare.

Exakt hur ett nollmetallsamhälle skulle kunna se ut på detaljnivån är svårt att förutspå. Klart är i alla fall att det kommer att skilja sig radikalt från det samhälle vi lever i idag.