Vi är rädda att ni ska dö

Smärtan, den skarpa som tvingar oss in i ångest. Smärtan, som får oss att bli destruktiva. Vad gör vi med den?

Under ockupationen i Umeå så var det en jobbig stämning. Det var många människor på samma ställe som verkade må dåligt. Jag fick intrycket av att en del använde droger för att dämpa sin ångest och depression.

Jag vill inte vara en del av en sån kultur. Det är inte anarki för mig. Eftersom att jag själv mår dåligt så dras jag lätt ner i destruktiva mönster. Det är otryggt och jobbigt och gör mig illa.

Kolonierna måste börja granska sig själv som rörelse. När några inte mår bra och skadar sig själva så skadar det hela flocken. Det finns gånger vi i olika grupper kan bli sektiga och uteslutande. Det finns gånger jag och andra varit macho och kört över andras känslor.

Kanske är det ibland bra att söka hjälp på andra ställen än inom gruppen, kanske har vi inte alltid det som behövs för att hjälpa varandra. Jag känner att mitt hat mot samhället har gjort mig rädd för att söka hjälp hos dess institutioner. Detta har varit destruktivt för mig i och med att jag redan långt tidigare hade behövt den hjälpen.

Känslor är inte alls lätt. Men det är just därför vi måste prata om dom. Vi måste tillåta varandra att känna och att ta plats med våra känslor. Det kanske låter som en självklarhet. Men i en grupp kan känslor ofta ta omvägar, yttra sig på destruktiva sätt istället för att låtas bearbetas tillsammans.

Om vi ska driva en kamp, måste det jobbiga i kampen som trauman och rädsla pratas om. Varje gång. Hela tiden. För det blir till slut osynligt och svårt att förstå sig på när det hela tiden grävs ner djupt inne i allas hjärtan. Våra hjärtan är ömtåliga men också starka om vi tillsammans tillåter varandra att känna. Känna mycket och känna lite. Tillåter oss att vara ledsna, glada, arga, nyfikna, rädda, spralliga, irriterade, stressade, fantasifulla, nervösa, hoppfulla, lyckliga etc.

Vi är rädda att ni ska dö. Ni är våra vänner. Vi bryr oss om er. Ni är värda att må bra, att må bäst.

Texten är skriven av flera olika personer.

/Koloniernas sinnessjuka psykfall

3 reaktioner på ”Vi är rädda att ni ska dö

  1. ”Droger” är roligast när man redan mår bra. Set och setting är viktigt. Men det är bara vad jag anser för min egen del, och det är numera mina enda åsikter om den saken…

    Liknande har hänt förut inom olika grupper.

    ”Den s k rebellrörelsen uppstod våren 1968”
    ”Tillslut tågar rebellerna ur sina organisationer och bildar en egen sekt. Man isolerar sig i små celler där all individualitet utplånas och där bikt och självspäkning via ”självkritik” blir medlemmarnas vardag. Rörelsen kollapsade i kaos bara några månader efter dess födelse.”
    ”De rebeller som varit med till det bittra slutet är i mycket dålig psykisk kondition. Några är tvungna att lägga in sig på mentalsjukhus, andra reser på långa rekonvalescenssemestrar. Det tar åtskillig tid för dem att återkomma till ett politiskt arbete av något slag. Först på våren 1969 börjar en trevande ”kamratpost” utväxlas mellan de f.d. rebellerna, i vilken de tafatt försöker analysera rörelsens urartning.”
    källa polkagris wiki

    Så går det förr eller senare med allt som byggs upp och försöker ordnas i en värld som inte är funtad på det viset. Det är frågan om en destruktiv naturkraft som kan krossa vad som helst som är hårt och står i dess väg, inte minst civilisationen. Det finns ett vilt kaos som väntar utanför den ordnade kampens gränser.

    Troll och Människa av Ebbe Schön
    Jämför vi vad folk berättade om trollen med vad man förr påstod om främmande folkgrupper finner vi åtminstone på några punkter motivmässiga likheter. Om en folkgrupp som ”tattarna” sa de bofasta att de stal ur förråden och rövade bort människor, något som även trollen ansågs göra. Det gick visserligen att i någon mån umgås med tattarna, men man visste aldrig helt säkert var man hade dem. Tattare, finnar och många andra främlingar ansågs dessutom trollkunniga, även om de inte på långt när förmådde lika mycket som folktrons väsen i det avseendet. Mönstren går igen, antingen berättandet gäller troll eller människor. Det främmande och okända är farligt.
    Av likheterna drog några äldre forskare slutsatsen att berättelserna om trollen vittnar om verkliga forntida motsättningar mellan olika folkgrupper. Det hävdade exempelvis kulturhistorikern Jakob Fredrik Neikter som på 1790-talet gav ut en serie små avhandlingar med titeln ”De gente antiqua troll”, alltså ”Om fornfolket troll”. Folktrons troll var enligt honom i själva verket lappar som ursprungligen hade bebott hela landet men drivits bort när de nuvarande bebyggarna invandrade. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius skrev i sitt verk ”Wärend och wirdarne” som kom ut 1863-68 att ”stenåldersfolket” hade varit lappar men i folktron kallats troll. Bronsåldern hade i sin tur uppburits av ”gotar” som var identiska med folktrons jättar. Därefter kom ytterligare ett folk, och det förde med sig järnet. I senare verk ändrade han sig något och menade att troll och jättar hade varit samma folk. Genom bland annat arkeologins landvinningar har dessa teorier efter hand övergivits.
    Trots att sägnerna utger sig för att vara sanna är deras karaktär av diktning nödvändig att hålla i minnet. Människan har säkert alltid känt ett starkt behov av att dikta och fantisera, lyssna och berätta. Trollen är människans övernaturliga motaktörer i ett utdraget, nästan ständigt pågående berättardrama med både allvarliga och komiska inslag. Mest är det frågan om en kamp mellan ljus och mörker, mellan onda och goda krafter. Men dramat är ingalunda präglat av snövitt och sotsvart utan är avsevärt mer nyansrikt – som god dikt bör vara.
    Ofta representerar trollen visserligen det onda i tillvaron. Men det ges också många exempel på att de kan visa upp högre moral och bättre seder än de personer som är inblandade i skildringen. Ofta får vi även veta att trollen är precis sådana mot en människa som hon är mot dem. Bär man sig dumt åt mot trollen får man räkna med en skarp reaktion från deras sida. Är man hygglig mot dem kan man få deras stöd och hjälp. De kan ibland uppträda med stor list, men i andra sammanhang visar de sig vara överraskande dumma, lättlurade och förutsägbara. Man pendlar i berättandet mellan att visa aktning för trollen och att framställa dem som löjeväckande.
    På ett djupare plan kan trollsägnerna kanske belysa de dunkla krafterna i människans eget väsen. Trollen är i så fall projektioner av sådana själsegenskaper som hon helst vill dölja. De står för det vilda och anarkistiska, för det ursprungliga och animaliska.

    1. Jag var inte på lägret i Umeå särskilt mycket. Det berodde på att jag kände att mina intressen inte blev lyssnade på och jag orkade inte framhålla hur viktiga de var för mig eftersom jag inte mådde särskilt bra just då. Det var dem som gjorde saker i huset jag inte kände mig bekväm med men jag hade inte utrymme att säga att jag var obekväm med för det kändes som att hade jag påpekat det hade det blivit ”nedröstat” så att säga. Jag säger det nu istället eftersom det tydligen var fler än jag som tyckte det känts tungt. Med detta sagt tror jag inte att det hela var dumt eller i onödan tvärtom tror jag vi kan lära oss mycket utav det som inträffat och om vi bara väljer att vara orädda och konstruktiva med det som skett så kan vi gå vidare och bli ännu mera tajta. Men jag känner tyvärr inte för att vara tajt med folk som brukar. Jag är en alldeles för beroende person för att jag ska kunna vara runt den sortens aktiviteter, det gör mig ba fett opeppad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *