Taggarkiv: vilseskogen

Blodspår i Vilseskogen: Del 3

IMG_0459

Det går inte en dag utan en gnagande rädsla för att se maskinen passera utanför på väg mot Vilseskogen. Varje tillstymmelse till motorljud formas till klumpar i magen. Var det en motorsåg eller bara en mygga? Jag slänger blicken mot vägen. Varje passerande bil känns som en mental skottlossning. Varje dag som går, varje andetag som Vilsesjälen får fullfölja, känns så befriande, ändå så fängslande outhärdligt. Och varje dag springer jag barfota i vitmossan, över Stensjöåbron, förbi de stora myrstackarna, mot den dansande tallen, och snett upp mot det vägsmala hygget för att se så att allt ser ut som vanligt. Det är så lätt att känna sig maktlös när en står där i blodspåren, och när alla ens försök till att överklaga dödsstraffet avfärdas med att ”det ju faktiskt är vår mark” och att ”det är väl inget speciellt med den skogen… den är ju inte ens så gammal” och ”det bor ju inte ens så mycket folk där omkring”. Det låter som att skogen huggs ned för allas bästa, på den plats som gynnar de flesta. Det låter som att de bara gör sitt jobb för att skapa tillväxt och välfärd. Det låter som att de bara nyttjar det som ändå inte gör någon nytta. Det låter som utilitaristiskt, byråkratiskt, kolonialistiskt, patriarkalt och industri-civiliserat bullshit!

SCA är bara en del av de rikas drömprojekt för att förverkliga en illusion. SCA är en av maktens drömallianser för att bygga upp en framtidens stad, ett hyperteknologiskt paradis. Men inte vem som helst kommer in. Det är ett drömkvarter till för de som har råd, för de med rätt bakgrund, rätt utseende och rätt kulturell läggning. Och det är bara en vidrig illusion! Paradiset kan aldrig byggas utav tvångsassimilerade naturresurser som exploaterats på de mest brutala och våldsamma sätt. Allting i naturen har ett minne; det minns sin historia. Och denna i köttets invävda historik slår tillbaks på maktgubbarna när de sätter i sig sina burgare och stirrar in i sina skärmar. Det går inte att bygga ett drömkvarter med byggstenar täckta av blod.

Jag känner hur det börjar bli svårt att formulera sig, att sitta ned, att vara sansad och rationell. Det är så lätt att känna sig ensam, som att allt känns övermäktigt. Kan vi inte bara trotsa dessa maktspel tillsammans? Vilken skog vill de skövla i din närhet? Eller vad är du missnöjd med där du bor? Kan du dricka ditt vatten? Gör något. Tänk själv. Låt inte lagar, normer eller sociala regler hämma dig. Vad drömmer du om? Och vem bestämde egentligen att Vilseskogen (eller om den ens har ett namn i deras register, troligen bara ett nummer) ägs av SCA och inte av oss som faktiskt bor här? Vem bestämde att ägande ska finnas överhuvudtaget? Jag vill inte äga något. Har de ens frågat skogen själv? Har de ens varit där? Har de ens druckit vattnet från ån eller hört Nötskrikan sjunga? Har tanken ens slagit dem att det de gör kanske är fel? Inser de ens att deras smörgåsbord består utav hemlösa insekter och mördade fåglar, tumörer och jordbävningar, missbruk och ångest, sömnlösa nätter och radioaktiva svampar?

Men vart vänder vi oss då när inte lagen är på vår sida? Hur räddar vi det vildväxande vackra, som ännu växer där ute, utan att de skövlar oss också? Det är som att allt som står i vägen för maktens drömförverkligande är försumbart och helt enkelt bara i vägen. Men när alla legala vägar har bockats av och maskinen står där med en frustande kåthet och nagelbitande realism. Vad gör vi då? Abdikerar? Ger upp? Flyttar till nästa by med vackra skogar och drickbart vatten tills maskinen till slut även hittar dit? Hur länge ska vi fly egentligen? Hur smack-in-the-face måste situationen bli för att vi ska inse att lagen finns till för att skydda skapelsen av maktens drömparadis? Lagen finns ju där just för att vi ska känna oss maktlösa och välja flykten över kampen. Vi flyr och förflyktigas i en kontinuerlig härva. Och varje flykt i hopp om en plats i drömparadiset; hur naiv tanken än verkar, hur skenhelig skapelsen än framstår. Som legala flyktingar rör vi oss längs de blodspår som maskinen plöjer med polisens pistoler mot tinningen och omgivningens hotfulla gester ifall vi vacklar, tvekar eller vänder oss om. Varje motrörelse eller avvikelse föraktas, smutskastas och mörkas. De kallar oss gärna terrorister, uttråkade ungdomar, psykfall, häxor, tevesittare, vildar, parasiter eller problembarn. De kan kalla mig vad de vill. Ju smutsigare stämpel desto mer vet jag att jag är på rätt väg.

För jag kan inte ge upp. Det skulle vara som att acceptera all smärta, sorg, sjukdom och avskärmning. Det skulle vara som att acceptera illusionens drömspår och de rikas exploatering; som att acceptera avvecklandet utav min egen själ. Hur skulle jag kunna gå med på det? Hur skulle jag kunna acceptera att de våldtar min familj när jag står bredvid och ser på? Är lagen så jävla viktig? Det är ju bara en symbol, en osynlig och falsk synvilla. Vi tror på något som inte ens existerar för att om vi inte tror på lagen så finns risken att de våldtar även oss. Allt som inte passar in i maktens symboliska landskap döms till döden, d.v.s. allt som inte följer de rikas drömspår tvingar de på ett eller annat sätt att göra det ändå. Hur vi än gör så försöker de forma oss till robotar, resurser, objekt, kugghjul, byggstenar, fläckar eller aska.

Vi kan inte tillåta SCA, och alla dessa maktens drömallianser, att få fullfölja denna vansinnets färd. SCA, och alla andra skogsbolag, skövlar nu mer skog än någonsin här i Norrland, och snart finns knappt ingen riktig skog kvar mer än monokulturella plantage av granar i raka led. Om vi inte stoppar dem nu, när ska vi då göra det? Hur långt ska apokalypsen behöva breda ut sig egentligen för att vi ska inse att vi måste ta lagen i egna händer? Det är dags att vakna upp och konfrontera sorgen. Det är vår vildsinta och våta dröm att skapa. Vad vill du göra? Gör det.

Aktion: ”Why SCA?” #Vilseskogen #Jamtmyrå

Why SCA? kampIdag på eftermiddagen den 26:e feb. genomfördes en aktion utav ett gäng rabiata hormonstinna ungdomar på SCAs kontor i Ramsele. I färgglada dräkter dansade tio personer in på kontoret. Med sina fäktande armar och rullande ögon genomförde de en trollsk förbannelselåt över hela SCA-koncernen.  De framförde låten ”YMCA” med sin omskrivna text ”Why SCA?”. Detta gjordes som ett manifest mot kalhyggen. En av aktörerna säger ”Vi hatar kalhyggen. Vi vill se en övergång till ett hållbart skogsbruk som bygger på naturens egna villkor och inte utgår från giriga kapitalisters mål om kortsiktig vinst.” Detta kommer troligen leda till SCAs död och/eller undergång!! Musikvideo coming soooon…

SCA: Se fram emot en lång och ihärdig kamp! Och våga bara sätta era glupska maskiner i vårt hem!

Lägerupdate #Vilseskogen #Jamtmyrå

image

Bild från skogslägret i skövlade Vilseskogen. För att göra vägar in i skogen har dom tagit ca 50 m breda gator. Vi har varit ute på vandring och pratat om olika träd, vad som händer i skogen, hittat gamla brandspår, lunglav och tickor.

Musikvideoproduktion är också i full rullning med massa galenskap och kulheter!

SKOGSLÄGER JAMTMYRÅ

 

Hej alla glada!

De två sista veckorna i februari, 16/2 – 1/3, arrangeras ett skogsläger i Vilseskogen, Ångermanland.  Vi kommer främst att roa oss med skidturer, lägereldar och bus i snön! Det kommer även förekomma diskussioner kring motstånd, olika aktioner och inventering i delar av den hotade skogen samt film-making-workshops.

Vi har tillgång till hus, begränsat med elektricitet och inte alls till rinnande vatten. Platsen ligger ungefär sex km från närmaste busshållplats, vi har bil.

Ta med er varma kläder och gärna mat om ni har möjlighet. Barnfamiljer som är intresserade av att komma hjälper vi gärna med barnpassning!

För anmälan och frågor maila till kamp@kolonierna

Givetvis är lägret en frizon utan sexism, rasism, funkofobi, homo- och transfobi etc. Detta är något vi alla hjälps åt att motverka men det kan som ni förstår helt garanteras.

Välkomna!

 

Hi all people!

The last weeks of February, 16/2-1/3, a forest camp is arranged in Lost forest (vilseskogen) Ångermanland. We will have a good time skiing in the forest, having campfires and fun in the snow! There will also be discussions about resistance, different actions, inventory of the threatened forest and movie making workshops.

We have a house, limited electricity and no tap water. The place is 6km from nearest bus stop. We got a car to pick you up!

Bring warm clothes and maybe some food if possible. Families with kids are also welcome and we help out watching them!

To come or ask questions email
Kamp(a)kolonierna.se

Off course the camp tries to be a zone free from sexism, racism, fonkophobia, homo- and transphobia etc. We all try to point out there is something like that and together work against it.

Welcome!

Nyheter från periferin. Januari 2015.

Nyhetsbrev

LADDA NER SOM PDF PÅ SVENSKA högerklicka, spara och skriv ut!
DOWNLOAD PDF IN ENGLISH right-click and save, print! (or read in english below)

Tryck continue reading!

Fortsätt läsa Nyheter från periferin. Januari 2015.

Nyheter från periferin. 8:e December SVE+ENG. #Gállok #Jamtmyrå #NorraKärr #Sorsele #

Klicka på valt språk, läs direkt eller ladda hem och skriv ut!
Click on chosen language, read or download to print!

Uppdatering 2014 Dec Svenska
Nyheter från periferin. SVENSKA
Update 2014 Dec ENGLISH
News from the periphery. ENGLISH

Click läs mer to read.

Fortsätt läsa Nyheter från periferin. 8:e December SVE+ENG. #Gállok #Jamtmyrå #NorraKärr #Sorsele #

Blodspår i Vilseskogen

Jag vaknade med en Sorgesång klingandes i mig. Jag förstod inte; trodde att det berodde på att jag misshandlat min egen kropp på sistone via civiliserad livsföring eller genom att undvika att vara närvarande och ödmjuk. Jag grät, tyngdes ned. Det var så tungt. Det var något; som en hjärtdimma, en plågoande som skar upp djupa sår inom mig. Jag vände mig inåt, sökte i mitt inre, tog ett varmt bad i mörker, omfamnade sorgen, accepterade mitt nederlag, min ohälsa, mina skavanker. Det var som att jag insåg att jag, för att bli helare, friskare och lyckligare, måste bemöta min sjukdom, mina rädslor, mina blockeringar. Jag insåg att jag måste förlåta allt runtomkring mig, alla mina intryck, alla mina relationer, all ondska, utan att värdera; jag måste acceptera sönderfallet, acceptera ensamheten, sjukdomen och sorgen. Det var då han ringde.

Orden kom inte som en chock. Det var som att jag hade förberett mig mentalt hela dagen på just dem orden: min kropp visste redan. Vilseskogen hade ju blivit en del av min själ, och när maskinerna grävde upp linjalfixerade vägar i Vilseskogen så grävde de samtidigt i min själ, i min Vilsesjäl. Jag hade känt Maskinens brutala knivsegg hela dagen. Det var så uppenbart.

”De vill kalhygga Vilseskogen”, sa han.
Sorgesången som tonsatte min dag fann sin ägglossning. Vilsesjälen kanaliserade sin rädsla nedför mina kinder. Rytmen, som mer var som ett kontinuerligt tickande brus, som en tidsinställd bomb, förvällde inom mig. Maskinens hänsynslösa, högfärdiga parad var plågoandarna som vandrade i mig. Det var makrokosmos som återspeglades i mikrokosmos. Jag kände skriken, likt tredimensionella klanger, inre bilder. Jag kände djurens förvirring, deras rädsla, vitmossans upprivenhet, myrornas kampanda, hur ett hav av myrsyra riktades mot inkräktaren, teknodemonen, megamaskinen.

Och det var som att beskedet gav mig återfödelsen, som att det fick mig att insemina behov; förankring, en större själstillhörighet, en sårbarhet värd att leva för. Det jag behöver för att läka mig själv är något som är värt att kämpa för, något större än min individ. Jag är trött på att vara splittrad, dividerad, ohelgad. Jag vill kämpa för själsbefrielse. Jag måste. Kampen är helighetens väg, det är den visan jag vill nynna på, rätt-visan. Att göra motstånd är att låta helighetens ljus flöda genom en. Det är så jag ska bli frisk. Det är så jag vill leva mitt liv. Hälsa, utan kamp mot det rådande systemet, är en illusion. Frihet, utan kamp mot det rådande systemet, är skenhelighet. Sann lycka är att ta emot utan att döma och att älska utan krav; det är motståndets kärna, den eviga kärleken, att låta helighetens ljus flöda igenom en.
Men det var alltså inte förrän dolken stod mot strupen som Sorgesången fick mitt inres röst. Det var inte förrän Maskinen stampade på mina själsfästen som jag fann modet till att lyssna. Jag måste möta skriken. Nu kan jag inte blunda, förskjuta, nonchalera. Hur den egentligen maler på i bakgrunden hela tiden, hos oss alla. Hur ensamheten, rädslan, Maskinen, alltid bedövar mig med sitt brus. Hur jag har blivit avtrubbad från min själsgnista, min Vilsesjäl.
Nu liftar jag norrut. Hem till en av mina födelseorter. Jag liftar hem till dig, till Vilseskogen. Jag står inte ut med att höra dina skrik i fjärran. Jag måste finnas där för dig. Vi måste dela rädslan, bemöta vad som nu än kommer. Jag vill dela allt med dig, oavsett vad.

Hjälp mig att rädda Vilseskogen. Inte bara just den, utan alla Vilseskogar, allt som disharmoniserar vildhetens rytmik. Hjälp mig att konfrontera makten på alla fronter, att stå upp för mig själv såsom deltagare i den kosmiska samhörigheten. SCA (Satanic Clearcutting Agency) hör inte hemma på denna planet! De är demoniska teknoparasiter på min utvidgade själskropp. Vidga din själ. Besök den gamla eken, besök ån som flyter i din närhet, besök ditt barn, din vildhet, din mamma. Gå ut i skogen och känn dess vibrationer. Den är alltid mottaglig, ödmjuk, kravlös och evigt givmild. Låt den urmoderliga kärleken vara gnistan som tänder hoppets fackla. Bränn sedan ned Tyrannen, elda upp maktens spelrum och tutta fyr på alla bärriärer, alla murar, alla blockeringar. Lycka, utan kamp mot det rådande systemet, är myten som matar Maskinens upprätthållande. Så väck till liv din Sorgesång, din inre shaman! Livet blir inte vackrare än dina ande-tag, så fyll dem med klang och skönhet. Krossa det rådande systemet! Tiden finns inte till för att väntas på.

Uppdateringar kommer så fort jag vet någonting om vad som händer. Tills dess ska jag besjunka sorgen, låta skriken utgjutas i mina stämband, låta blod sippra längs själsvävnader, omfamna melankolien. Sen ska jag tänka i klarhet, resonera och agera. Upp till kamp!