Taggarkiv: gässjö

Nyheter från periferin. 8:e December SVE+ENG. #Gállok #Jamtmyrå #NorraKärr #Sorsele #

Klicka på valt språk, läs direkt eller ladda hem och skriv ut!
Click on chosen language, read or download to print!

Uppdatering 2014 Dec Svenska
Nyheter från periferin. SVENSKA
Update 2014 Dec ENGLISH
News from the periphery. ENGLISH

Click läs mer to read.

Fortsätt läsa Nyheter från periferin. 8:e December SVE+ENG. #Gállok #Jamtmyrå #NorraKärr #Sorsele #

Blodspår i Vilseskogen

Jag vaknade med en Sorgesång klingandes i mig. Jag förstod inte; trodde att det berodde på att jag misshandlat min egen kropp på sistone via civiliserad livsföring eller genom att undvika att vara närvarande och ödmjuk. Jag grät, tyngdes ned. Det var så tungt. Det var något; som en hjärtdimma, en plågoande som skar upp djupa sår inom mig. Jag vände mig inåt, sökte i mitt inre, tog ett varmt bad i mörker, omfamnade sorgen, accepterade mitt nederlag, min ohälsa, mina skavanker. Det var som att jag insåg att jag, för att bli helare, friskare och lyckligare, måste bemöta min sjukdom, mina rädslor, mina blockeringar. Jag insåg att jag måste förlåta allt runtomkring mig, alla mina intryck, alla mina relationer, all ondska, utan att värdera; jag måste acceptera sönderfallet, acceptera ensamheten, sjukdomen och sorgen. Det var då han ringde.

Orden kom inte som en chock. Det var som att jag hade förberett mig mentalt hela dagen på just dem orden: min kropp visste redan. Vilseskogen hade ju blivit en del av min själ, och när maskinerna grävde upp linjalfixerade vägar i Vilseskogen så grävde de samtidigt i min själ, i min Vilsesjäl. Jag hade känt Maskinens brutala knivsegg hela dagen. Det var så uppenbart.

”De vill kalhygga Vilseskogen”, sa han.
Sorgesången som tonsatte min dag fann sin ägglossning. Vilsesjälen kanaliserade sin rädsla nedför mina kinder. Rytmen, som mer var som ett kontinuerligt tickande brus, som en tidsinställd bomb, förvällde inom mig. Maskinens hänsynslösa, högfärdiga parad var plågoandarna som vandrade i mig. Det var makrokosmos som återspeglades i mikrokosmos. Jag kände skriken, likt tredimensionella klanger, inre bilder. Jag kände djurens förvirring, deras rädsla, vitmossans upprivenhet, myrornas kampanda, hur ett hav av myrsyra riktades mot inkräktaren, teknodemonen, megamaskinen.

Och det var som att beskedet gav mig återfödelsen, som att det fick mig att insemina behov; förankring, en större själstillhörighet, en sårbarhet värd att leva för. Det jag behöver för att läka mig själv är något som är värt att kämpa för, något större än min individ. Jag är trött på att vara splittrad, dividerad, ohelgad. Jag vill kämpa för själsbefrielse. Jag måste. Kampen är helighetens väg, det är den visan jag vill nynna på, rätt-visan. Att göra motstånd är att låta helighetens ljus flöda genom en. Det är så jag ska bli frisk. Det är så jag vill leva mitt liv. Hälsa, utan kamp mot det rådande systemet, är en illusion. Frihet, utan kamp mot det rådande systemet, är skenhelighet. Sann lycka är att ta emot utan att döma och att älska utan krav; det är motståndets kärna, den eviga kärleken, att låta helighetens ljus flöda igenom en.
Men det var alltså inte förrän dolken stod mot strupen som Sorgesången fick mitt inres röst. Det var inte förrän Maskinen stampade på mina själsfästen som jag fann modet till att lyssna. Jag måste möta skriken. Nu kan jag inte blunda, förskjuta, nonchalera. Hur den egentligen maler på i bakgrunden hela tiden, hos oss alla. Hur ensamheten, rädslan, Maskinen, alltid bedövar mig med sitt brus. Hur jag har blivit avtrubbad från min själsgnista, min Vilsesjäl.
Nu liftar jag norrut. Hem till en av mina födelseorter. Jag liftar hem till dig, till Vilseskogen. Jag står inte ut med att höra dina skrik i fjärran. Jag måste finnas där för dig. Vi måste dela rädslan, bemöta vad som nu än kommer. Jag vill dela allt med dig, oavsett vad.

Hjälp mig att rädda Vilseskogen. Inte bara just den, utan alla Vilseskogar, allt som disharmoniserar vildhetens rytmik. Hjälp mig att konfrontera makten på alla fronter, att stå upp för mig själv såsom deltagare i den kosmiska samhörigheten. SCA (Satanic Clearcutting Agency) hör inte hemma på denna planet! De är demoniska teknoparasiter på min utvidgade själskropp. Vidga din själ. Besök den gamla eken, besök ån som flyter i din närhet, besök ditt barn, din vildhet, din mamma. Gå ut i skogen och känn dess vibrationer. Den är alltid mottaglig, ödmjuk, kravlös och evigt givmild. Låt den urmoderliga kärleken vara gnistan som tänder hoppets fackla. Bränn sedan ned Tyrannen, elda upp maktens spelrum och tutta fyr på alla bärriärer, alla murar, alla blockeringar. Lycka, utan kamp mot det rådande systemet, är myten som matar Maskinens upprätthållande. Så väck till liv din Sorgesång, din inre shaman! Livet blir inte vackrare än dina ande-tag, så fyll dem med klang och skönhet. Krossa det rådande systemet! Tiden finns inte till för att väntas på.

Uppdateringar kommer så fort jag vet någonting om vad som händer. Tills dess ska jag besjunka sorgen, låta skriken utgjutas i mina stämband, låta blod sippra längs själsvävnader, omfamna melankolien. Sen ska jag tänka i klarhet, resonera och agera. Upp till kamp!