Kategoriarkiv: solidaritet

Hej och välkomna till protestläger i Gállok!

Gruvkramarna håller hårt i sin idé som går ut på att tjäna sjuka pengar på att döda och gräva i moder jord. Dom är metodiska och planerar långsiktigt. Dom lobbar och håller på.

Kampen i Gállok 2013 gav ett starkt resultat. Folk över hela världen fick upp ögonen för platsen och striden om land och vatten. Kolonialismen får vanligtvis fortgå här utan ett höjt ögonbryn men vi riktade om strålkastarna.

Förödelsen skulle bli omfattande om ännu en gruva öppnas. Tre gruvor har under 2000-talet öppnats och sedan gått i konkurs. Det har lett till stora giftutsläpp och att skattebetalare fått betala den sanering som kunnat göras. Ändå har sjöar dött och stora områden ödelagts.

Situationer som denna rör inte bara renskötande samer utan oss alla. Vattendragen från gruvområdet leder rakt ner i Luleälv och Östersjön. Alla har vi hur som helst ett ansvar – med dom förmågor vi individuellt har – att stoppa ytterligare miljöförstöring och kolonialism i Sápmi.

Du är välkommen att ta med vänner till lägret som kommer vara 17-23e Juli i Gállok utanför Jokkmokk. Tanken är att vi ska träffas igen och ha kul tillsammans i skogen och på nytt he grus i maskinen. Vi är dom historieböckerna kommer att berätta om i framtiden. Framtidens barn kommer att tacka oss för att vi brydde oss om jordens och deras liv! Inget är för litet och inget är för stort. Tillsammans är vi starka och kan skydda vår jord!
❤️????

för mer info och kontakt:
kamp@kolonierna.se
0707801572

Gállok står med Standing rock

Gállok är fortfarande hotat. Gruvindustrin har inte gett upp och stora delar av den kvarvarande gammelskogen är nu hotad av avverkning. Skogen kring det planerade gruvhålet i Gállok är nu uppmärkt för avverkning, men många är redo att stoppa maskinerna.

I detta den Sjätte Utrotningens tidevarv är detta inte enbart en lokal, utan även en global fråga. Samma mönster av exploatering upprepas överallt, jorden runt. Men överallt där exploatörerna dyker upp föds också motståndet.

I helgen fick Kamp Gállok besök av vattenförsvararen Leo Yankton från Standing Rock. Aktivisterna utbytte erfarenheter, tankar och visade solidaritet med varandras kamp. “Även om avståndet är stort står vi tillsammans. Vi kommer inte att ge upp, för det vi försvarar är vårt hem, vår värld. Vi kommer inte att acceptera fortsatt exploatering, inte i Gállok, inte i Standing Rock. Det är nog nu.” säger Eino Kenttä, Kamp Gállok.

Kontakt: Mose Agestam, 0738073191, kamp@kolonierna.se

Aldrig mitt i prick

 

Jag kan inte vara mitt i prick. Jag kan inte vara en åsikt helt och fullt för jag är full av motsägelser, komplexa samband och känsloaktiviteter. Jag är Jona i valens mage, malplacerad men samtidigt perfekt placerad. Jag är orolig, jag är dum, jag fyller ut ett helt rum, jag skapar kontraster som skär sig något fatalt. Jag är skapt att göra fel. Men det finns hos mig som socker. Jag ska suga i mig, äta fel aldrig helt rätt, jag måste tro att jag kan finnas till utan att använda stevia istället.

Det är fantastiskt, faktiskt alldeles nödvändigt. Att så många vill förändra jordens livsvillkor. Tillsammans vill vi skapa en härligare värld, hoppet om skönhetens överlevnad lämnar mig inte i första taget. Men vi är också sårbara individer, hela bunten. Vi kan gå av på mitten, precis som grenar i storm. Vi är sköra, känsliga för kaos men också starka att växa på nytt.

Igår såg jag filmen Lucy. Den handlar om en person som får i sig en drog vilken får henne att använda mer än de tio procent av sin hjärnkapacitet som en människa normalt kan göra. Med sina superkrafter ställer hon hela jordens livshistoria på spel. Frågan: Är människan för intelligent för sitt eget bästa? Kommer vi att utrota oss själva på grund av vår komplicerade hjärna?

I förrgår sa en högt älskad person att han inte ville ha ett kärleksförhållande med mig längre. Jag förstod efter en tids förnekelse att en vacker epok i mitt liv var över och hela jag rasade samman. Hela min livsvärld blev till känslor. Ingenting kändes logiskt eller ens möjligt att ta in. Resten av fredagen såg jag min omgivning i mörkaste svart, kroppen värkte och tårarna blötte ner allt möjligt. Lördagen blev lättare. Fortfarande en grå dimma, men dagen skimrade ändå svagt i hoppingivande rosa. Jag gick på teater och fick skratta. Jag blev gladare och insåg att känslorna målar min värld, och att jag själv kan hålla i penseln bara jag tror på min förmåga.

Idag är det tyngre igen, det regnar ute men jag känner ändå att dagen är på väg att bli mörkblå, och det är en vacker färg. Hur har vi kännande människor kunnat bli så råa och skoningslösa? Tar vår intelligens över våra känslor? Min tro är att det inte går att skilja på känsla och förnuft, jag tänker att känslorna styr våra val och därmed är de delar i en och samma process. Vad är då problemet? Många av oss har ju så starka känslor att vi faktiskt gör någonting av dem. Många olika känslor finns samtidigt i oss och det handlar förmodligen om vilka känslor som låts styra.

Känslor kan kontrollera livet på ett sätt som gör att en mår dåligt. Och visst kan de skada andra varelser och försämra vår livsmiljö. Självklart behöver vi tänka efter och behärska oss. Men vad vi än gör med våra känslor, måste vi låta dem ta plats! I kampen för rättvisa kan total förnekelse av sin egen sårbarhet bli som att förneka själva källan till kämpaglöden. Vad som får en människa att kämpa kan vara väldigt olika saker, och det påverkar på vilket sätt en gör det. Om vi aldrig pratar om varför vi kämpar, kan världsbilder krocka och skapa konflikter som splittrar oss. Om vi dessutom kämpar av känslor som främst består av ilska och hämnd kan vi skada oss själva och andra. Strävan är i behov av värme!

I den kollektiva kampen tror jag konkret på dialog om hur vi mår och att vi verkligen tillåter varandra att känna och tycka saker öppet, utan att anklaga någon för dennes uttryck. En tillåtande ton och ansträngning från var och en kan göra mirakel. Ilska är också en känsla som behövs för att klara av att vara modig, men den ska inte få ta över och gå ut över ens vänner. Vi måste även låta varandra vara olika. Vi fungerar på olika sätt, känner samma men samtidigt helt olika saker, och vi uttrycker dem på varierande vis. Det är viktigt att inte döma, och att försöka låta varandra ta plats och komma fram i samtal och handling. En kollaps av jordens liv behöver kanske inte ske. Om vi uppmuntrar till större öppenhet och tolerans, kan känslorna få bölja i kommunikation, istället för att de ska hinna bli destruktiva.

Vi för kamp, och drivs sannolikt av ideologi. Men det jag vill säga är att vi inte bara är ideologierna. Vi må ha liknande mål, men vi är så mycket mer. Vi är erfarenheter, känslor och händelser. Vi förändras och så även våra syften och mål, vilket vi bör försöka ta hänsyn till när vi aktiverar oss. Jag vill kämpa för det jag tror på, men jag vill göra det av rätt orsaker. Jag vill inte göra det för att dämpa ångest eller för att hämnas på någon som gjort mig illa personligen. Jag vill göra det för att jag tror på förändring till det bättre.

 

Gruvfritt Norra Kärr – Stödaktion i Jönköping #NorraKärr

I solidaritet med de som kämpar mot gruvplanerna norr om Gränna utfördes under onsdagen en aktion i Jönköping. Vårt budskap kan nu ses runt om i stan.

Staten säljer ut vår mark till storföretag som inte ger ett dyft tillbaka, om inte en förgiftad sjö. Tasman, staten och politikerna vet lika väl som vi vilka risker dagbrottet i Norra Kärr innebär, men väljer den kortsiktiga vinsten framför rent vatten.

Vad annat kan vi göra än att ta saken i egna händer?
Fortsätter provborrningarna i Norra Kärr så forstätter  aktionerna.

För rent vatten och anarki!gruvfritt norra kärr

Dammprotester i södra Frankrike

Reflektioner och tankar som uppstod när vi spenderade lite tid på ett dammprotestläger i skogen Sivens i södra Frankrike, och om deras kamp mot mega-demonen – den som vi ibland refererar till som systemet! Vi behöver lära oss, och inspireras, av varandra för att trigga och effektivisera kampen. Det är därför vi vill dela med oss av upplevelsen.

All solidaritet till alla involverade medkämpar och vänner i Sivens! Kolonierna är våra att återta!Non_au_barrage_de_Sivens_Testet_expulsion

Vi fick slutligen sista liften till den lilla vägen som skulle leda oss till ”Collectif tant qu’il y aura des bouilles”, ett dammprotestlägret utanför Gaillac i södra Frankrike. Det var en kvittersolig dag i tidiga mars med regnet fortfarande hängandes som en påminnande slöja över landskapet. På vägen stod det sprayat: Non au Barrage. Vi visste att vi hade kommit rätt.

Vi visste däremot inte om där ens fanns ett läger eller hur stort det i så fall skulle vara. Vi hade läst att polisen hade varit där bara några dagar tidigare och vräkt lägret med sin institutionaliserade aggressivitet (vi skulle senare få höra hur poliserna, så fort de fick mediaskugga, tog till de mest brutala våldsmetoder i sin ”hantering” av situationen). Vi vandrade vidare längs vägen, mitt bland trädvisdom och nyvakna nässelskott, tills våra nyfikna sinnen stötte på något som liknade en mindre by av trädkojor, jurtor, husbilar och utedass m.m. Vi möttes av glada blickar och sökte ivrigt efter engelsktalande individer som kunde ge oss en inblick i situationen. Det var svårt, men till slut lyckades vi skapa oss en vag uppfattning om vad som hände, hade hänt och skulle kunna hända.

Allt det vi nu skådade hade blivit uppbyggt bara på några dagar, sedan vräkningen, och vi förundrades över kollektivets effektivitet och praktiska förmåga till att kunna samordna en så produktiv återuppbyggnad av ett nytt läger ett stenkast bort, på andra sidan vägen. Eftersom vi inte hade vetat vad vi skulle förvänta oss så kändes det fantastiskt att komma till ett engagerat och aktivt protestläger. Vi var på jakt efter äventyr, inspiration och kunskap som vi skulle kunna ta med oss till framtida kamper, men vi ville också dela med oss av egna tankar och erfarenheter.

Vi utforskade området, placerade våra sovsäckar på madrasstäckta golv i ombonade bambujurtor. Kvällen började kasta sina skuggor, och människor famlade efter pannlampor, vinöppnare och rullpapper. Det var dags för vårt första stormöte. Cannabisdofter, passionerade diskussioner med häktiskt temperament, och klassiska mötesstrukturer med alla dess gestsystem och komplikationer. Det var svårt att hänga med trots översättarens ansträngningar med lågmälda summeringar. Stämningen var tung, och en kunde känna desperationen som hängde i luften; alla ville såklart vara mer effektiva, och diskussionerna kunde hålla på långt in på småtimmarna. Konsensusproblematiken tog musten ur många, även de eviga detaljdiskussionerna. En efter en droppade ut ur tältet för att söka sig till tandborstar. Det kontinuerliga kvällsstormötet var i alla fall en rutin som gav en stabil och effektiv tillvaro där en kunde engagera sig så mycket en själv ville. En rutin värd att omfamna i kommande kamper både för diskussioner, överläggningar, bestämmelser, reflektioner och socialisering.

I kollektivet fanns ett ständigt flöde av glädjeutformningar med lek, festmåltider, musikskapande och kreativitet. Hyllningen till livet, och uppskattandet av friheten kollektivet tillägnat sig själva, fyllde lägret. Lägret var så mycket mer än bara en protest. Det var också en ockupation; upprättandet av en autonom zon. Atmosfären doftade gemenskap och solidaritet. Det outtalade slagordet verkade vara: ”allt åt alla”. Det fanns en allmänt accepterad inställning att alla delade på i princip allting. Tobak, vin och mat etc. existerade såsom kollektivt ”ägda”. På så vis fanns det utjämningsmekanismer som bidrog till en social och ekonomisk jämlikhet och trygghet i kollektivet. Den sociala strävan var beundransvärd, och alla bidrog så gott de kunde utifrån deras unika kunskap, tillgång och förmåga. Ur kaoset, den nästintill obefintliga strukturen, flödade inspirationen, engagemanget och kreativiteten.

Det finns även en blogg som är kollektivets ansikte utåt (länken är översatt från franska till svenska i Google-translate): http://tantquilyauradesbouilles.wordpress.com/

På hemsidan kan en finna bilder, information, uppdateringar, behovslista (ständigt uppdaterad och ändrad), mötesprotokoll, pressuttalanden, förslagslåda med förslag på saker som behövs göras (vem som helst verkar kunna fylla på), flyers, affischer och allt möjligt annat som är relaterat till kampen och kollektivet.

Vi fick reda på att det fanns olika ansvarsgrupper för praktiska saker såsom matlagning, bygge, rättigheter, sjukvård, media, dumpstring, dokumentation och blogguppdatering etc. Det utformades fler grupper vid behov som det flytande kollektivet upprättade under kvällsmötena.

En grupp som kanske borde ha upprättats är en som försöker engagera lokalbefolkningen och allmänheten utom ”aktivistkretsarna”, samt en grupp som välkomnar och engagerar nyanlända. Det var dock svårt för oss att föra vår talan för något liknande i en sådan diskussion då vår förståelse för det franska språket i princip var obefintlig. Enligt vad vi lyckades snappa upp så fanns det generellt sätt väldigt lite fokus på att bredda kampen och aktivera lokalbefolkningen och allmänheten. Det var lite som att det verkar finnas en slags aktivistkrets i Frankrike som tillhör en viss genre, ett visst kulturellt fack, som är de enda som ägnar sig åt direkt motstånd. Det var allt från kommunister till anarkister och hippies, eller vad folk nu än vill benämna sig med, men alla delade ändå en viss värdegrund, en viss kulturell strävan.

De olika ansvarsgrupperna kunde sedan arbeta mer effektivt i sin småskalighet utifrån de riktlinjer som stormötet hade utformat. Detta gav upphov till en frihetlig kreativitet hos grupperna. Dessa mindre grupper var även dessa väldigt flytande. Folk hjälpte till lite med vad de kände för och hoppade mellan grupperna. Det viktiga var att det fanns några få som var gruppansvariga, men sedan var det väldigt flytande. De som var trötta på att bygga hackade lite lök, och någon körde och dumpstrade, medan andra chillade, eller tog initiativ till att städa, leka eller sortera. Det fanns alltid något att göra, och det verkade inte krävas så mycket mer schema och struktur än så för att faktiskt också få saker och ting gjorda.

Grupperna höll också i workshops. Kunskapsutjämning verkade prioriteras för ett effektivare, sundare och ihärdigare motstånd. Det hölls workshops i första hjälpen, självförsvar, knopar, klättring, och rättigheter etc. Fokus låg på det praktiska.

Det verkade finnas en allmän icke-dogmatisk attityd; att folk gjorde lite såsom de själva ville. Det verkade som att det fanns utrymme för en mångfald av åsikter, metoder och taktiker. Vissa var pacifister och klättrade i träd medan andra funderade på direkt beväpnad konfrontation med statsmakten och företaget. Vissa ansåg t.ex.att träd-klättrar-taktiken var idiotisk då de som vägrade komma ner när polisen beordrade det skulle tas ned förr eller senare ändå och då åka på bestraffning. Dessa förespråkade istället barrikader och direktkonfrontation som en effektivare strategi, om än otroligt svårt med tanke på polisens effektiva våldsmetoder. Beväpnad kamp var inte uteslutet: ”whatever works” sa personen jag samtalade med gällande taktiker; en slogan jag tycker vi borde använda flitigare i kampen. I lägret fanns alltså både plats för taktiker som involverar barrikader, knutna nävar och trädkramningar. En verkade göra det en själv ville, kunde och ansåg vara bäst för kampen, fast med kollektivmötenas diskussioner i åtanke.

Det fanns en tendens, en slags generell mentalitet, bland medlemmarna i kollektivet att ta varje tillfälle en kunde för att fira men också till att uttrycka sitt förakt mot polis och företag. De snabbt tömda vinflaskorna, matglädjen, drömmarna, trummsessionerna och festligheterna från morgon till kväll. Samtidigt: livliga diskussioner, frustration och sorg. Mot polisen moonade folket; skrek fula ord, provocerade, knuffade, försökte skapa kaosscenario. En på lägret berättade att folk där tog varje tillfälle i akt till att njuta av den frihet som de tillägnat sig samt uttrycka det hat som de känner mot det kapitalistiska våldssamhället. De verkade se zonens autonomitet, dess självutnämnda fristad, som en faktisk realitet. Det här var deras liv, deras livsrörelse.

Det verkade inte finnas så mycket tankar på att försöka upprätthålla en bra mediabild utan folk bara körde på med all radikalitet de hade inom sig. Här finns viktiga insikter att hämta. Samtidigt som radikaliteten är väsentlig måste en akta sig för att, direkt eller indirekt, exkludera eller skrämma iväg andra potentiella medkämpar. Däremot verkar det generella temperamentet och mentaliteten helt annorlunda i Frankrike än i Sverige. Kanske är inte den hätska stämningen och cannabisen något som skrämmer bort folk där på samma sätt som det skulle göra i Sverige. Det är svårt att spekulera i, men definitivt värt att reflektera över. Jag tror verkligen att det är viktigt att motståndet inte blir en ”aktivism” med en viss slags intern kultur. Jag tänker att en ständigt behöver arbeta aktivt för att bredda kampen och undvika starkt präglade sociala miljöer som skrämmer bort dessa andra potentiella medkämpar. Skiljelinjen mellan att praktisera det radikala och att kunna bibehålla en inbjudande och ödmjuk ton är inte helt enkel. Därmed tror jag det är viktigt att reflektera kring hur en kan uppnå detta mål och på så sätt radikalisera allmänheten och skapa en kultur av motstånd som överskrider arbetsdelningens principer. Kampen för att normalisera motståndet, och radikalisera allmänheten, är minst lika viktig som kampen mot civilisationens våldsamma institutioner i sig. Det behövs en långsiktighet, en ständigt växande grogrund av kreativt engagemang, för en vilt vacker framtid.

En annan viktig insikt som kom till mig under vistelsen i kollektivet var nödvändigheten av balans mellan skojsigheter och ett effektivt motstånd. På ett fantastiskt inspirerande sätt lyckades kollektivet ha en chill feststämning med musik, god mat och siestatupplurar samtidigt som de besatt en otrolig effektivitet med lagom mycket struktur, ständigt flytande och omformulerad. Vissa ansåg att de borde göra mycket mer och vara effektivare istället för att ta det så lugnt och njuta, men jag anser att en balanserad inställning på detta sätt gör att folk inte blir utbrända.

Att upprätta ett kollektiv, ett autonomt community, där folk faktiskt strävar efter att bygga upp ett långsiktigt liv med odlingar, sovrum, allmänna ytor och social gemenskap och glädje, innebär kanske att fler har orken och viljan till att bedriva ett långsiktigt och seglivat motstånd på detta sätt. Det här är ett exempel på hur motståndsrörelsen och omställningsrörelsen kan börja sammanflätas och gynna varandra i en dynamisk process. På sikt skulle kanske även skogens liv bli en del av kollektivet i en starkare emotionell koppling. Kampen mot industricivilisationen utesluter inte kampen för ett annat sätt att leva på. Det är här livets olika strävanden sammanflätas till en enda strävan. Lägret i skogen Sivens ger en hint av inspiration om detta. Kampen måste i praktiken vara helhjärtad, ödmjuk och känslomässigt ärlig. Det är bara då som vi kan skapa utrymme för den frihet vi strävar efter. Det är först då vi kan praktisera sann besjälad anarki. När jag skriver ”anarki” syftar jag på en praktisk livsfilosofi som innebär att en tar sig själv och sina känsloflöden på allvar; att en utövar ens ideal i praktiken, som en medveten och sund ignorans av de maktstrukturer som systemet vill fängsla oss i. För att radikalisera allmänheten måste vi hitta en balans där vi vågar ge uttryck för våra emotioner, alltså upprätta och praktisera zoner av anarki både inom och utom oss själva, såsom radikala och känslomässiga individer. Samtidigt som vi inte vill skapa en avskräckning och exkludering utav oliktänkande.

Balansen finns att hitta i de specifika situationerna. Vi måste bara förstå vad vi är ute efter. Att avkolonisera sig själv och sin omgivning, genom att vara ärlig i sitt sätt att tala på, i sitt agerande, är ett enormt viktigt steg i radikaliseringen och expansionen av motståndsrörelsen. En måste bara finna en ödmjuk balans i det hela, som andra grupper än den grupp av redan existerande radikaler, kan ta till sig. Radikaliseringen är mest effektiv i de praktiska situationerna. När människor upplever, är med i hela processen. Det är detta som sker vid exempelvis ett protestläger. Då blir de radikala metoderna mer och mer begripliga och resonabla. Det är där en möter polisens, statens, systemets inneboende Voldemort. Utmaningen är att få ut folket i kampen, att välkomna dem och visa dem medmänskligheten och kärleken till allt levande.

Inget protestläger är perfekt och kommer aldrig att vara det. Protestlägret och kollektivet i Sivens gav upphov till många tankar och frågeställningar. Det kändes som att vi hade varit där hur länge som helst eftersom perioden var så fullspäckad av nya intryck och intensivt reflekterande. Så efter ungefär en vecka kände vi att det var dags att lifta vidare på vår resa, ner mot Spaniens sydkust; vidare mot nya äventyr. I kommande kamper kommer vi att ta med oss de insikter som tiden i Sivens fört med sig och försöka utveckla dem och sprida samtalen.

Ett effektivt, eskalerande och ödmjukt motstånd är förutsättningen för en avkolonisering av våra liv. Motståndet måste bli det självklara; det måste bli normen. Det fria livet, den självutnämnda anarkin, måste införlivas i alla sammanhang. Vi måste göra allt för riva ned det system som burar in den mosstäckta dansen som våra kroppar inget hellre vill än att sjunka in i; hur vi bara vill uppslukas av närhet och samhörighet. Den kosmiska pulsen skapar ständigt rytmiska formationer i det inre och yttre. Det vilda knackar på oss, bultar i oss. Vi måste ta det på allvar. Vi måste lyssna, men framförallt följa. Motståndet är den logiska följden av att ta sitt liv och sina känslor på allvar. Alla metoder är tillåtna!

#Vattenfall är #vattenfail företaget har dränkt samebyar, dödat fisk i älvar och får inte göra reklam på #jmkmarknad14 oemotsagda.

Vattenfail

Vattenfails dammar är bara hållbara som energikälla om en bortser från att dom dödar nästan all fisk i älvarna, hjälper till att förtryck och förflytta samer, dränker renar och människor i regleringsvattnen samt bidrar till att dimrök från påsläppt vatten fryser över renbetesmark. En ganska svår ekvation. Eller? Vi väljer att syna!

Grattis Doroteaupproret 2 år! Den längsta husockupationen i Sverige!

Doroteaupproret

Den 31:e januari fyllde Doroteaupproret två år! I Dorotea har folk ockuperat sin nyrenoverade sjukstuga för att få ha kvar akutvård och läkaretjänster. Men trots stark majoritet för vårdplatser väljer länsstyrelsen att tjurskalligt inte bevilja deras önskan. Glesbygden runt om i landet utarmas på värdefulla skatter när skogar skövlas och älvar däms upp men bara en bråkdel av dessa inkomster kommer tillbaka. I dessa – landets kolonier – får människor leva i osäkerhet och oro över att drabbas av sjukdom eller skador eftersom hjälpen inte finns att få.

På väg upp till Jokkmokks vintermarknad hälsade vi på ockupationen och blev bjudna på kaffe, tårta och en inspirerande diskussion. Det är underbart när folk kämpar för sina rättigheter och för fina saker! Vi önskar er all framgång i er långa kampanj!

sjukvårdföralla