Kategoriarkiv: Periferin

Mobbarna och missbrukarna har röstat och media mörkar standing rock

dakota_access_protesters_590 nodapl

Staten Sverige ser så mycket upp till USA att media fullkomligt spårar ur i sin rapportering om ett parlamentariskt system som nästan är helt övergivet. 44% har inte alls röstat i USA. Makten hos den politiska cirkusen borde ifrågasättas djupare (än Trumps populism). Först och främst är USA precis som Sverige ett land som bygger på folkmord av dess urfolk. I och med Standing Rock och kampen mot oljepipelines har det återigen visat sig. Massor av människor visar sin support för rent vatten och urfolksrättigheter i den senaste blossande konflikten i North Dakota. Här i Sverige är det ingen som ens vet om standing rock och kampen mot denna pågående kolonialism.

Media har ett val som demokratiska folkbildare. Valet mellan att prata om en urholkad parlamentarism eller demokrati i praktiken. Övergreppen på moder jord måste få ett slut och i standing rock pågår den viktigaste kampen just nu. Rent vatten är viktigare än vilken idiot som sitter i vita huset. Det är tröttsamt att så många ger sitt stöd till Hillary som står för en nyliberal värld av frihandel och manärsinegenlyckassmed-grejen. Jag förstår att man som sjuk och svag känner sig mobbad av den här Ayn Rand-inspirerade ideologin där man om man misslyckas är en dålig människa. Samtidigt som liberalerna är mobbare i det här scenariot är dom konservativa Trump-männen missbrukarna – som likt parkbänksalkisar gärna skyller ifrån sig på allt och alla (med förkärlek för invandrare) för sina misslyckanden. Det går inte att som en liberal säga: ”ryck upp dig” till en alkis. Det funkar inte så.

Om vi vågar mötas utanför våra sociala medierbubblor där alla tycker samma lika kanske vi kan börja lyssna istället och förstå varandra. Det gäller även våra umgängesbubblor i verkligheten. Det är som att vi alla idag glömmer bort att folk går igenom saker som vi inte har någon aning om, som vi inte kan förstå så länge vi inte möts och vågar prata om det. Jag förstår att det är jobbigt att lyssna på en Sverigedemokrat, men deras ideologi växer i sin bubbla samtidigt som vi antiauktoritära myser i vår.

Sen funderar jag på vad vi kan ersätta den amerikanska drömmen med. Så länge har folk drömt om den och valresultat vittnar om att drömmen är viktigare än verkligheten för många. Kanske borde vi fantisera ihop nya utopier bortom peak oil och kapitalismen. Vad finns där? Kan det vara något vackrare än heteroparsvolvovillavovve1,4barngrejen? Vad drömmer du om?

tankar drömmar utan rot…

datorn suger, suger in mig
in i sinnes-villan
in i inom-huset
med sin drogiska förförelse
suger den in mig
i en artificiell sommar
plåga
datorn!

det är datorns fel!
husets fel! det suger!
jag vill inte va en missbrukare längre
jag vill inte logga in
på patriarkatets operativsystem
och dra en lina på fejjan
jag vill inte va hög på teknologi

men dom säger att jag har ett val
att jag är fri
att jag bara kan sluta när jag vill
och jag vill
jag vill inte bo-fastna framför
en dröm utan rot

jag vill inte tanka maskinens tankar
dom är en sinnes-villa
en sinnes-villa som suger ut det
som ännu dör och vaknar och dör och vaknar

jag loggar in
i det legala flyktruset
bort från utom-huset
bort från baksmällan, bort från kollapsen
bort från den nakna sanningen
bort! bort! bort från allt
som finns där ute
ute i kolonierna av mitt medvetande

Konstig och fel och aggressiv och galen

Ibland känns det som att vad jag än gör så blir jag stämplad som en naiv idiot eller en smutsig odåga. Ibland känns det som att jag bara är i vägen och gör fel hela tiden. Ibland får jag intrycket av att mina föräldrar inte tycker om mig, att folk tycker att jag är konstig. Ibland gör det ont. Ibland känner jag mig ensam. Ibland känner jag mig utanför.

Ibland önskar jag att jag bara va som alla andra; att jag liksom bara kunde hoppa på Matrix igen; att jag liksom bara kunde få flytta in och bo-fastna i nån sinnesvilla i nått medelklass-kvarter och bara ha det gött. Men kan inte. För jag hatar skärmar och väggar och hightech-mojänger och pappersarbete och led-lampor och polyester-strumpor. Jag hatar att vara normal och bo inom hus.

Jag vill inte vara ett djur som sitter fast i en bur och dricker civiliserat vatten, dvs radioaktivt vatten, dvs vatten fullt av fluor och arsenik. Jag vill inte sitta fast i en bur och andas maskinpruttar. Jag vill inte att stadens ljus våld-täcker stjärnhimmelen när jag försöker hitta Casiopeja och Orion och Karlavagnen. Jag vill inte matas av en monokultur och snorta kolonial-herrarnas legala flyktrus på Ica. Jag vill bara skrika. Fuck off!

Jag vill inte vara en sönder-domesticerad chihuahua när jag kan vara en varg. Jag vill inte vara en sönder-domesticerad människoapa när jag kan vara en vilde, en barbar; en kåt törstandes transcendental kannibal.

Varför vara inne och rätt när jag kan vara ute och fel? Jag vill vara så ute som det bara går. Jag vill vara mörkad, illegal, skrämmande, efterlyst, tabubelagd, ful, otämjd, töntig, psykstörd och helt åt skogen fel, enligt deras maktspel.

Jag vill va så fel, så fel, så fel som det bara går. Jag vill per definition vara ett klimathot mot kolonial-herrarnas artificiella ekosystem; som en ursinnig häxa; som en obscent våldsamt kriminell rebell, som ett vildsint psykfall, en arbetslös knarkare, en bögig shaman, en schizofren ligist, en naiv terrorist, en transexuell pleidiansk luddit, en sexlysten bipolär samhällsparasit eller nån annan abnormativ skit.

Jag vill va ute, ute i kolonien, ute i min natur. Jag vill vara ute,  iaf om det är dom i stan sitter inne på definitionsmakten, iaf om det är inne att vara bo-fast i en bur. Jag vill vara ett djur. Jag vill vara som ett ogräs i kolonial-herrarnas monokultur. Jag vill vara fel. Ju mer fel desto bättre. Jag vill vara ett hot. Ju mer hotfull desto bättre. Jag vill komma ut. Ju längre ut desto bättre.

Jag drömmer om att vara vildare än jag kan föreställa mig i min vildaste av vildaste fantasi!

I lav ya all ya crazy bastards!

Ps. Sabotage is laav! <3

 

 

Blodspår i Vilseskogen: Del 3

IMG_0459

Det går inte en dag utan en gnagande rädsla för att se maskinen passera utanför på väg mot Vilseskogen. Varje tillstymmelse till motorljud formas till klumpar i magen. Var det en motorsåg eller bara en mygga? Jag slänger blicken mot vägen. Varje passerande bil känns som en mental skottlossning. Varje dag som går, varje andetag som Vilsesjälen får fullfölja, känns så befriande, ändå så fängslande outhärdligt. Och varje dag springer jag barfota i vitmossan, över Stensjöåbron, förbi de stora myrstackarna, mot den dansande tallen, och snett upp mot det vägsmala hygget för att se så att allt ser ut som vanligt. Det är så lätt att känna sig maktlös när en står där i blodspåren, och när alla ens försök till att överklaga dödsstraffet avfärdas med att ”det ju faktiskt är vår mark” och att ”det är väl inget speciellt med den skogen… den är ju inte ens så gammal” och ”det bor ju inte ens så mycket folk där omkring”. Det låter som att skogen huggs ned för allas bästa, på den plats som gynnar de flesta. Det låter som att de bara gör sitt jobb för att skapa tillväxt och välfärd. Det låter som att de bara nyttjar det som ändå inte gör någon nytta. Det låter som utilitaristiskt, byråkratiskt, kolonialistiskt, patriarkalt och industri-civiliserat bullshit!

SCA är bara en del av de rikas drömprojekt för att förverkliga en illusion. SCA är en av maktens drömallianser för att bygga upp en framtidens stad, ett hyperteknologiskt paradis. Men inte vem som helst kommer in. Det är ett drömkvarter till för de som har råd, för de med rätt bakgrund, rätt utseende och rätt kulturell läggning. Och det är bara en vidrig illusion! Paradiset kan aldrig byggas utav tvångsassimilerade naturresurser som exploaterats på de mest brutala och våldsamma sätt. Allting i naturen har ett minne; det minns sin historia. Och denna i köttets invävda historik slår tillbaks på maktgubbarna när de sätter i sig sina burgare och stirrar in i sina skärmar. Det går inte att bygga ett drömkvarter med byggstenar täckta av blod.

Jag känner hur det börjar bli svårt att formulera sig, att sitta ned, att vara sansad och rationell. Det är så lätt att känna sig ensam, som att allt känns övermäktigt. Kan vi inte bara trotsa dessa maktspel tillsammans? Vilken skog vill de skövla i din närhet? Eller vad är du missnöjd med där du bor? Kan du dricka ditt vatten? Gör något. Tänk själv. Låt inte lagar, normer eller sociala regler hämma dig. Vad drömmer du om? Och vem bestämde egentligen att Vilseskogen (eller om den ens har ett namn i deras register, troligen bara ett nummer) ägs av SCA och inte av oss som faktiskt bor här? Vem bestämde att ägande ska finnas överhuvudtaget? Jag vill inte äga något. Har de ens frågat skogen själv? Har de ens varit där? Har de ens druckit vattnet från ån eller hört Nötskrikan sjunga? Har tanken ens slagit dem att det de gör kanske är fel? Inser de ens att deras smörgåsbord består utav hemlösa insekter och mördade fåglar, tumörer och jordbävningar, missbruk och ångest, sömnlösa nätter och radioaktiva svampar?

Men vart vänder vi oss då när inte lagen är på vår sida? Hur räddar vi det vildväxande vackra, som ännu växer där ute, utan att de skövlar oss också? Det är som att allt som står i vägen för maktens drömförverkligande är försumbart och helt enkelt bara i vägen. Men när alla legala vägar har bockats av och maskinen står där med en frustande kåthet och nagelbitande realism. Vad gör vi då? Abdikerar? Ger upp? Flyttar till nästa by med vackra skogar och drickbart vatten tills maskinen till slut även hittar dit? Hur länge ska vi fly egentligen? Hur smack-in-the-face måste situationen bli för att vi ska inse att lagen finns till för att skydda skapelsen av maktens drömparadis? Lagen finns ju där just för att vi ska känna oss maktlösa och välja flykten över kampen. Vi flyr och förflyktigas i en kontinuerlig härva. Och varje flykt i hopp om en plats i drömparadiset; hur naiv tanken än verkar, hur skenhelig skapelsen än framstår. Som legala flyktingar rör vi oss längs de blodspår som maskinen plöjer med polisens pistoler mot tinningen och omgivningens hotfulla gester ifall vi vacklar, tvekar eller vänder oss om. Varje motrörelse eller avvikelse föraktas, smutskastas och mörkas. De kallar oss gärna terrorister, uttråkade ungdomar, psykfall, häxor, tevesittare, vildar, parasiter eller problembarn. De kan kalla mig vad de vill. Ju smutsigare stämpel desto mer vet jag att jag är på rätt väg.

För jag kan inte ge upp. Det skulle vara som att acceptera all smärta, sorg, sjukdom och avskärmning. Det skulle vara som att acceptera illusionens drömspår och de rikas exploatering; som att acceptera avvecklandet utav min egen själ. Hur skulle jag kunna gå med på det? Hur skulle jag kunna acceptera att de våldtar min familj när jag står bredvid och ser på? Är lagen så jävla viktig? Det är ju bara en symbol, en osynlig och falsk synvilla. Vi tror på något som inte ens existerar för att om vi inte tror på lagen så finns risken att de våldtar även oss. Allt som inte passar in i maktens symboliska landskap döms till döden, d.v.s. allt som inte följer de rikas drömspår tvingar de på ett eller annat sätt att göra det ändå. Hur vi än gör så försöker de forma oss till robotar, resurser, objekt, kugghjul, byggstenar, fläckar eller aska.

Vi kan inte tillåta SCA, och alla dessa maktens drömallianser, att få fullfölja denna vansinnets färd. SCA, och alla andra skogsbolag, skövlar nu mer skog än någonsin här i Norrland, och snart finns knappt ingen riktig skog kvar mer än monokulturella plantage av granar i raka led. Om vi inte stoppar dem nu, när ska vi då göra det? Hur långt ska apokalypsen behöva breda ut sig egentligen för att vi ska inse att vi måste ta lagen i egna händer? Det är dags att vakna upp och konfrontera sorgen. Det är vår vildsinta och våta dröm att skapa. Vad vill du göra? Gör det.

Nyheter från periferin 6:e Februari 2015.

Lägret i Jamtmyråskogen/Vilseskogen närmar sig, 16 februari – 1 mars håller det på, men kom när du vill och kan! Nya provbrytningar är på gång i Sápmi, motståndet laddar upp och vi startar en podcast som du kan vara med att göra!

SVENSKA PDF Ladda hem, skriv ut och sprid!

The camp in Jamtmyrå-/Vilseforest is happening soon, 16 Februari – 1 Mars is it, but come whenever you want! New testminings are planned in Sápmi, the resistance is charging up and we are starting a podcast project that you can join!

ENGLISH PDF Download, print and share!

Fortsätt läsa Nyheter från periferin 6:e Februari 2015.