Kategoriarkiv: Okategoriserade

Gállok sommaren 2017 – Motståndet växer!


Under sommaren som gick så höll vi ett protestläger i Gállok. Åter blockerade vi vägen till inmutningen. Denna gång fanns inga maskiner från Beowulf mining/Jokkmokk Iron Mines AB att stoppa på platsen. Men vi genomförde en konstnärlig manifestation där vi brände en grävskopa gjord av rester från det kalhygge som skövlats för att förbereda gruvdriften. Eventet fick namnet Burning Machine Festival. Lägret besöktes frekvent av människor, från närmsta grannar till sydamerikaner. Kontaktnätet förgrenade sig in i EU-parlamentet, riksdagen, kommunhuset, turistnäringen, renskötseln, universitet mm. Tack till alla som kom för att stödja och delta i kampen. Vi kommer förmodligen aldrig kunna stoppa kapitalismens girighet som driver kolonialismen, men vi kan stå vid fronten och med våra kroppar stoppa varje gruva de tänker öppna. Vi organiserar oss och visar att Motståndet Växer!

tankar drömmar utan rot…

datorn suger, suger in mig
in i sinnes-villan
in i inom-huset
med sin drogiska förförelse
suger den in mig
i en artificiell sommar
plåga
datorn!

det är datorns fel!
husets fel! det suger!
jag vill inte va en missbrukare längre
jag vill inte logga in
på patriarkatets operativsystem
och dra en lina på fejjan
jag vill inte va hög på teknologi

men dom säger att jag har ett val
att jag är fri
att jag bara kan sluta när jag vill
och jag vill
jag vill inte bo-fastna framför
en dröm utan rot

jag vill inte tanka maskinens tankar
dom är en sinnes-villa
en sinnes-villa som suger ut det
som ännu dör och vaknar och dör och vaknar

jag loggar in
i det legala flyktruset
bort från utom-huset
bort från baksmällan, bort från kollapsen
bort från den nakna sanningen
bort! bort! bort från allt
som finns där ute
ute i kolonierna av mitt medvetande

Pyhäjoki

”Even if the last weeks have been exhausting, rough and even dangerous, we’re glad to inform that the resistance still exist!

The care for our environment, nor future generations have not succumbed in front of our oppressors, and for that we have you, our supporters to thank of. Every act of solidarity works like fuel for our struggle against those who seeks to maim our future for fast profits.”

Läs mer på deras sida; https://fennovoima.no.com/en/      (på engelska)

Hänsyn?

SCA avverkar, och de är vänliga nog att lämna ”hänsynsstubbar”. De är till för att inte maskinen som markbereder ska köra sönder stigar. Markberedning är när de plöjer upp marken och gör kullar där de planterar nya träd, om du har gått på ett kalhygge har du säkert märkt hur ojämnt och jobbigt det är. Så där kan vi gå sen och njuta av de vackra kalhyggena. Tack SCA.

FYI

För närvarande är det ingen som kollar koloniernas mejl. Så om ni har skickat något till oss så ber vi om ursäkt. Vi har inte något system för saker och kolonierna är uppbyggt av informella hierarkier.

Om det är någon som vill hålla koll på mejlen lite då och då och svara så kan den höra av sig till någon som den isf vet har koll på mejlinlogg.

Förvilda info!

English below

Information om plats och annat kommer här senare, men om du vill veta mer nu, kan du använda telefonnumret!  Lägertelefon; 0728409790

Kan vara nice att ta med grejer att äta och sova med. Vi fixar mat och vatten tillsammans!

Wohooo, så kul det blir och vad oorganiserade vi är!


Information about the location and other things will get here later, but if you want to know more right now, you can use the phonenumber! Campphone; 0728409790

Could be nice to bring stuff to eat and sleep with. We´ll get food and water toghether!

Wohooo so exited and unorganised!

Blodspår i Vilseskogen: Del 3

IMG_0459

Det går inte en dag utan en gnagande rädsla för att se maskinen passera utanför på väg mot Vilseskogen. Varje tillstymmelse till motorljud formas till klumpar i magen. Var det en motorsåg eller bara en mygga? Jag slänger blicken mot vägen. Varje passerande bil känns som en mental skottlossning. Varje dag som går, varje andetag som Vilsesjälen får fullfölja, känns så befriande, ändå så fängslande outhärdligt. Och varje dag springer jag barfota i vitmossan, över Stensjöåbron, förbi de stora myrstackarna, mot den dansande tallen, och snett upp mot det vägsmala hygget för att se så att allt ser ut som vanligt. Det är så lätt att känna sig maktlös när en står där i blodspåren, och när alla ens försök till att överklaga dödsstraffet avfärdas med att ”det ju faktiskt är vår mark” och att ”det är väl inget speciellt med den skogen… den är ju inte ens så gammal” och ”det bor ju inte ens så mycket folk där omkring”. Det låter som att skogen huggs ned för allas bästa, på den plats som gynnar de flesta. Det låter som att de bara gör sitt jobb för att skapa tillväxt och välfärd. Det låter som att de bara nyttjar det som ändå inte gör någon nytta. Det låter som utilitaristiskt, byråkratiskt, kolonialistiskt, patriarkalt och industri-civiliserat bullshit!

SCA är bara en del av de rikas drömprojekt för att förverkliga en illusion. SCA är en av maktens drömallianser för att bygga upp en framtidens stad, ett hyperteknologiskt paradis. Men inte vem som helst kommer in. Det är ett drömkvarter till för de som har råd, för de med rätt bakgrund, rätt utseende och rätt kulturell läggning. Och det är bara en vidrig illusion! Paradiset kan aldrig byggas utav tvångsassimilerade naturresurser som exploaterats på de mest brutala och våldsamma sätt. Allting i naturen har ett minne; det minns sin historia. Och denna i köttets invävda historik slår tillbaks på maktgubbarna när de sätter i sig sina burgare och stirrar in i sina skärmar. Det går inte att bygga ett drömkvarter med byggstenar täckta av blod.

Jag känner hur det börjar bli svårt att formulera sig, att sitta ned, att vara sansad och rationell. Det är så lätt att känna sig ensam, som att allt känns övermäktigt. Kan vi inte bara trotsa dessa maktspel tillsammans? Vilken skog vill de skövla i din närhet? Eller vad är du missnöjd med där du bor? Kan du dricka ditt vatten? Gör något. Tänk själv. Låt inte lagar, normer eller sociala regler hämma dig. Vad drömmer du om? Och vem bestämde egentligen att Vilseskogen (eller om den ens har ett namn i deras register, troligen bara ett nummer) ägs av SCA och inte av oss som faktiskt bor här? Vem bestämde att ägande ska finnas överhuvudtaget? Jag vill inte äga något. Har de ens frågat skogen själv? Har de ens varit där? Har de ens druckit vattnet från ån eller hört Nötskrikan sjunga? Har tanken ens slagit dem att det de gör kanske är fel? Inser de ens att deras smörgåsbord består utav hemlösa insekter och mördade fåglar, tumörer och jordbävningar, missbruk och ångest, sömnlösa nätter och radioaktiva svampar?

Men vart vänder vi oss då när inte lagen är på vår sida? Hur räddar vi det vildväxande vackra, som ännu växer där ute, utan att de skövlar oss också? Det är som att allt som står i vägen för maktens drömförverkligande är försumbart och helt enkelt bara i vägen. Men när alla legala vägar har bockats av och maskinen står där med en frustande kåthet och nagelbitande realism. Vad gör vi då? Abdikerar? Ger upp? Flyttar till nästa by med vackra skogar och drickbart vatten tills maskinen till slut även hittar dit? Hur länge ska vi fly egentligen? Hur smack-in-the-face måste situationen bli för att vi ska inse att lagen finns till för att skydda skapelsen av maktens drömparadis? Lagen finns ju där just för att vi ska känna oss maktlösa och välja flykten över kampen. Vi flyr och förflyktigas i en kontinuerlig härva. Och varje flykt i hopp om en plats i drömparadiset; hur naiv tanken än verkar, hur skenhelig skapelsen än framstår. Som legala flyktingar rör vi oss längs de blodspår som maskinen plöjer med polisens pistoler mot tinningen och omgivningens hotfulla gester ifall vi vacklar, tvekar eller vänder oss om. Varje motrörelse eller avvikelse föraktas, smutskastas och mörkas. De kallar oss gärna terrorister, uttråkade ungdomar, psykfall, häxor, tevesittare, vildar, parasiter eller problembarn. De kan kalla mig vad de vill. Ju smutsigare stämpel desto mer vet jag att jag är på rätt väg.

För jag kan inte ge upp. Det skulle vara som att acceptera all smärta, sorg, sjukdom och avskärmning. Det skulle vara som att acceptera illusionens drömspår och de rikas exploatering; som att acceptera avvecklandet utav min egen själ. Hur skulle jag kunna gå med på det? Hur skulle jag kunna acceptera att de våldtar min familj när jag står bredvid och ser på? Är lagen så jävla viktig? Det är ju bara en symbol, en osynlig och falsk synvilla. Vi tror på något som inte ens existerar för att om vi inte tror på lagen så finns risken att de våldtar även oss. Allt som inte passar in i maktens symboliska landskap döms till döden, d.v.s. allt som inte följer de rikas drömspår tvingar de på ett eller annat sätt att göra det ändå. Hur vi än gör så försöker de forma oss till robotar, resurser, objekt, kugghjul, byggstenar, fläckar eller aska.

Vi kan inte tillåta SCA, och alla dessa maktens drömallianser, att få fullfölja denna vansinnets färd. SCA, och alla andra skogsbolag, skövlar nu mer skog än någonsin här i Norrland, och snart finns knappt ingen riktig skog kvar mer än monokulturella plantage av granar i raka led. Om vi inte stoppar dem nu, när ska vi då göra det? Hur långt ska apokalypsen behöva breda ut sig egentligen för att vi ska inse att vi måste ta lagen i egna händer? Det är dags att vakna upp och konfrontera sorgen. Det är vår vildsinta och våta dröm att skapa. Vad vill du göra? Gör det.