Kategoriarkiv: motstånd

Gruvmotstånd på Engebøfjellet #Savethefjords

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under tre veckor har aktivister mestadels från Natur og Ungdom i Norge – men även ett par fältbiologer – turats om att kedja fast sig i en provborrigg på Engebøfjellet i Naustdal norr om Bergen. Nordic Mining som bolaget heter är precis som många gruvbolag i Sverige ett litet lycksökande spekulationsbolag. Deras plan är att få tillstånd att spränga bort toppen av fjället och dumpa restmassorna i fjorden. Det skulle förgifta fjorden och ta död på det rika havslivet.

I den här fasen av protesterna har aktivisterna valt att turas om att lenke sig, kedja fast sig i borriggen 4 timmar i taget oavsett vädret som i februari växlar mellan snöblandat regn och kall blåst. Dom är väldigt välorganiserade och verkar ha bra kondition för dom bestiger snabbt berget till fots för sina aktioner. Det verkar vara dyra böter i Norge på 10000nkr men få verkar tycka det är så farligt, kanske har dom mer pengar generellt eller ser dom det som ett litet straff för en chans att skydda fjorden. Lokalborna verkar stötta aktivisterna, laga mat, ordna husrum och förnödenheter. Jag får en känsla av att tiden står still när ett stormöte hålls och obligatoriska lusekoftor, diktgubbar, kånkenryggor, trubadurer och fiskbuffé infinner sig. Allt är som det ska.

Vi pratar lite grann om olika sätt att stoppa gruvor och det verkar inte omöjligt att metoderna kommer variera i framtiden beroende på hur gruvprojektet går. Jag visade några kaotiska scener ur The Gállok Rebellion och känner att det som hände där var rätt spårat i jämförelse. Just nu satsar dom norska rebellerna i alla fall på att hålla sig till civil odydelse och den politiska processen. Men framtida tornbyggen, avgrävda vägar eller trixtermetoder kan vara möjliga, vilket känns i skoj och inspirerande!

Vi är rädda att ni ska dö

Smärtan, den skarpa som tvingar oss in i ångest. Smärtan, som får oss att bli destruktiva. Vad gör vi med den?

Under ockupationen i Umeå så var det en jobbig stämning. Det var många människor på samma ställe som verkade må dåligt. Jag fick intrycket av att en del använde droger för att dämpa sin ångest och depression.

Jag vill inte vara en del av en sån kultur. Det är inte anarki för mig. Eftersom att jag själv mår dåligt så dras jag lätt ner i destruktiva mönster. Det är otryggt och jobbigt och gör mig illa.

Kolonierna måste börja granska sig själv som rörelse. När några inte mår bra och skadar sig själva så skadar det hela flocken. Det finns gånger vi i olika grupper kan bli sektiga och uteslutande. Det finns gånger jag och andra varit macho och kört över andras känslor.

Kanske är det ibland bra att söka hjälp på andra ställen än inom gruppen, kanske har vi inte alltid det som behövs för att hjälpa varandra. Jag känner att mitt hat mot samhället har gjort mig rädd för att söka hjälp hos dess institutioner. Detta har varit destruktivt för mig i och med att jag redan långt tidigare hade behövt den hjälpen.

Känslor är inte alls lätt. Men det är just därför vi måste prata om dom. Vi måste tillåta varandra att känna och att ta plats med våra känslor. Det kanske låter som en självklarhet. Men i en grupp kan känslor ofta ta omvägar, yttra sig på destruktiva sätt istället för att låtas bearbetas tillsammans.

Om vi ska driva en kamp, måste det jobbiga i kampen som trauman och rädsla pratas om. Varje gång. Hela tiden. För det blir till slut osynligt och svårt att förstå sig på när det hela tiden grävs ner djupt inne i allas hjärtan. Våra hjärtan är ömtåliga men också starka om vi tillsammans tillåter varandra att känna. Känna mycket och känna lite. Tillåter oss att vara ledsna, glada, arga, nyfikna, rädda, spralliga, irriterade, stressade, fantasifulla, nervösa, hoppfulla, lyckliga etc.

Vi är rädda att ni ska dö. Ni är våra vänner. Vi bryr oss om er. Ni är värda att må bra, att må bäst.

Texten är skriven av flera olika personer.

/Koloniernas sinnessjuka psykfall

Välkommen ditt turnummer är 014. #Ojnare #Gállok

image

Idag åkte jag till sjukhuset för min depression och ångest. En del till följd av min aktivism. Tiden i Ojnare och Gállok, demonstrationer mm – med poliser och hotfulla främlingar – har efterhand vuxit fram till något slags post traumatiskt stressyndrom. Jag har självmedicinerat min ångest med porr, ätstörningar, shopping, socker, självskadebeteende och flykt från mina problem. Jag har skyllt min ångest på samhället och lagt över den på nära och vänners axlar, vilket gjort mig socialt dysfunktionell. Min skam över mina problem med måendet och beroendet har ökat av mina aktivistvänners dömande sätt att vilja se världen i rätt och fel, där den ”rätta” vägen blivit en stig, en planka att gå ut på – utan återvändo. Jag kunde inte längre existera som jag gjorde. Jag trodde jag skulle kunna få ett infall att köra in i ett träd och ta slut på livet. Jag klarar mig inte igenom det här själv. Som medberoende till världen känns det fult och skamligt att själv be om hjälp. Mitt behjälpliga jag är ju den som ska hjälpa andra och världen att bli bättre. Jag är extremt känslig för att se psykisk ohälsa och grupproplem i andra vilket gjort att det bara kännts normalt i den här branschen (aktivism). Nu är det jag som har blivit en av dom förbrukade rättviseaktivisterna, nu är det jag som inte orkar mer och behöver hjälp. Jag har blivit tvungen att förändras eller gå under. Jag behöver se världen med flera vinklar och just nu sätter jag mitt hopp till sertralin, atarax, tolvstegsmöten och det här fantastiska samhällets psykvård. Solen lyser trots allt ibland.

PS. Medicinen kostade 183.50kr, om den kan rädda ens liv kan ett besök på sjukhus vara värt. Tolvstegsmöten är gratis och ledarfria och finns även på distans via telefon eller chat.

Vi är med i Tankesmedjan i P3 igen! Avatar är som Ojnare.

3567237

Tankesmedjan KONFLIKTSPECIAL: Ojnareskogen = Avatar

Likheten är förstås slående.  I dagarna kommer kanske beslutet från regeringen som kan skydda Ojnareskogen och dess vatten från industrin. Regeringen kan nu göra Ojnaremyr till Natura 2000 vilket definitivt borde vara mer än nog för att skydda skogen. Natura 2000 är en slags naturreservat som är reglerat av EU och varje stat har ett ansvar att utifrån en naturvetenskaplig synvinkel utse skyddsvärda platser. Om en plats uppfyller vissa krav, ska den utses till Natura 2000. Och (spoiler alert) i Avatar blev ju skogen skyddad…

En vinst för miljökampen, antigruvkampen, skulle vara givande för oss alla. Ibland kan det kännas övermäktigt att stå emot mäktiga storföretag och lobbyorganisationer med enorma resurser. En seger skulle ge oss mer energi och pepp att fortsätta och en seger för Ojnare skulle ge starkare skydd även för andra ställen där miljö och folkrätt står mot industri och vinstintressen.

En seger för Ojnare skulle ge oss energi att kämpa i Gállok och Rönnbäck, i Repparfjorden och Hambacher, Pyhäjoki och Norra Kärr, för att bara nämna några.

Om du vill se filmen som Finnlaugsson tagit ljudet från finns den här:

Avatarjakeneytiri

Det mindre bra med Avatarfilmen är väl att den upprätthåller ”white savior complex”, att det är en vit man i filmen som kommer till urfolket och räddar dom från andra vita män. Han är i filmen dessutom bättre på att rida flygande drakar än det folk som i generationer haft det som sin konst. Identifierar sig verkligen alla med den vite mannen?

Kampen fortsätter oavsett vad regeringen säger!

den pågående revolutionen fortgår som av sig själv

..Det är ju inte som om vi har något val! Det enda valet civilisationen ger oss är vems röv vi ska slicka.

Här får ni lite fotografier över hur det kan se ut när vi tar valet i våra egna händer, istället för att lyda överheten blint.

vy från balkongen
vy från balkongen
VarDASrummet fräscht med PLYwoodTV3000
VarDASrummet fräscht med PLYwoodTV3000
gömt bakom de stora fina trena finner du den frihetens HÜS! (((((everyone loves (ful) german)))))))))
gömt bakom de stora fina trena finner du den frihetens HÜS! (((((everyone loves (ful) german)))))))))

Puss och hej kom o hälsa på mej…oss.

 

 

Blodspår i Vilseskogen: Del 3

IMG_0459

Det går inte en dag utan en gnagande rädsla för att se maskinen passera utanför på väg mot Vilseskogen. Varje tillstymmelse till motorljud formas till klumpar i magen. Var det en motorsåg eller bara en mygga? Jag slänger blicken mot vägen. Varje passerande bil känns som en mental skottlossning. Varje dag som går, varje andetag som Vilsesjälen får fullfölja, känns så befriande, ändå så fängslande outhärdligt. Och varje dag springer jag barfota i vitmossan, över Stensjöåbron, förbi de stora myrstackarna, mot den dansande tallen, och snett upp mot det vägsmala hygget för att se så att allt ser ut som vanligt. Det är så lätt att känna sig maktlös när en står där i blodspåren, och när alla ens försök till att överklaga dödsstraffet avfärdas med att ”det ju faktiskt är vår mark” och att ”det är väl inget speciellt med den skogen… den är ju inte ens så gammal” och ”det bor ju inte ens så mycket folk där omkring”. Det låter som att skogen huggs ned för allas bästa, på den plats som gynnar de flesta. Det låter som att de bara gör sitt jobb för att skapa tillväxt och välfärd. Det låter som att de bara nyttjar det som ändå inte gör någon nytta. Det låter som utilitaristiskt, byråkratiskt, kolonialistiskt, patriarkalt och industri-civiliserat bullshit!

SCA är bara en del av de rikas drömprojekt för att förverkliga en illusion. SCA är en av maktens drömallianser för att bygga upp en framtidens stad, ett hyperteknologiskt paradis. Men inte vem som helst kommer in. Det är ett drömkvarter till för de som har råd, för de med rätt bakgrund, rätt utseende och rätt kulturell läggning. Och det är bara en vidrig illusion! Paradiset kan aldrig byggas utav tvångsassimilerade naturresurser som exploaterats på de mest brutala och våldsamma sätt. Allting i naturen har ett minne; det minns sin historia. Och denna i köttets invävda historik slår tillbaks på maktgubbarna när de sätter i sig sina burgare och stirrar in i sina skärmar. Det går inte att bygga ett drömkvarter med byggstenar täckta av blod.

Jag känner hur det börjar bli svårt att formulera sig, att sitta ned, att vara sansad och rationell. Det är så lätt att känna sig ensam, som att allt känns övermäktigt. Kan vi inte bara trotsa dessa maktspel tillsammans? Vilken skog vill de skövla i din närhet? Eller vad är du missnöjd med där du bor? Kan du dricka ditt vatten? Gör något. Tänk själv. Låt inte lagar, normer eller sociala regler hämma dig. Vad drömmer du om? Och vem bestämde egentligen att Vilseskogen (eller om den ens har ett namn i deras register, troligen bara ett nummer) ägs av SCA och inte av oss som faktiskt bor här? Vem bestämde att ägande ska finnas överhuvudtaget? Jag vill inte äga något. Har de ens frågat skogen själv? Har de ens varit där? Har de ens druckit vattnet från ån eller hört Nötskrikan sjunga? Har tanken ens slagit dem att det de gör kanske är fel? Inser de ens att deras smörgåsbord består utav hemlösa insekter och mördade fåglar, tumörer och jordbävningar, missbruk och ångest, sömnlösa nätter och radioaktiva svampar?

Men vart vänder vi oss då när inte lagen är på vår sida? Hur räddar vi det vildväxande vackra, som ännu växer där ute, utan att de skövlar oss också? Det är som att allt som står i vägen för maktens drömförverkligande är försumbart och helt enkelt bara i vägen. Men när alla legala vägar har bockats av och maskinen står där med en frustande kåthet och nagelbitande realism. Vad gör vi då? Abdikerar? Ger upp? Flyttar till nästa by med vackra skogar och drickbart vatten tills maskinen till slut även hittar dit? Hur länge ska vi fly egentligen? Hur smack-in-the-face måste situationen bli för att vi ska inse att lagen finns till för att skydda skapelsen av maktens drömparadis? Lagen finns ju där just för att vi ska känna oss maktlösa och välja flykten över kampen. Vi flyr och förflyktigas i en kontinuerlig härva. Och varje flykt i hopp om en plats i drömparadiset; hur naiv tanken än verkar, hur skenhelig skapelsen än framstår. Som legala flyktingar rör vi oss längs de blodspår som maskinen plöjer med polisens pistoler mot tinningen och omgivningens hotfulla gester ifall vi vacklar, tvekar eller vänder oss om. Varje motrörelse eller avvikelse föraktas, smutskastas och mörkas. De kallar oss gärna terrorister, uttråkade ungdomar, psykfall, häxor, tevesittare, vildar, parasiter eller problembarn. De kan kalla mig vad de vill. Ju smutsigare stämpel desto mer vet jag att jag är på rätt väg.

För jag kan inte ge upp. Det skulle vara som att acceptera all smärta, sorg, sjukdom och avskärmning. Det skulle vara som att acceptera illusionens drömspår och de rikas exploatering; som att acceptera avvecklandet utav min egen själ. Hur skulle jag kunna gå med på det? Hur skulle jag kunna acceptera att de våldtar min familj när jag står bredvid och ser på? Är lagen så jävla viktig? Det är ju bara en symbol, en osynlig och falsk synvilla. Vi tror på något som inte ens existerar för att om vi inte tror på lagen så finns risken att de våldtar även oss. Allt som inte passar in i maktens symboliska landskap döms till döden, d.v.s. allt som inte följer de rikas drömspår tvingar de på ett eller annat sätt att göra det ändå. Hur vi än gör så försöker de forma oss till robotar, resurser, objekt, kugghjul, byggstenar, fläckar eller aska.

Vi kan inte tillåta SCA, och alla dessa maktens drömallianser, att få fullfölja denna vansinnets färd. SCA, och alla andra skogsbolag, skövlar nu mer skog än någonsin här i Norrland, och snart finns knappt ingen riktig skog kvar mer än monokulturella plantage av granar i raka led. Om vi inte stoppar dem nu, när ska vi då göra det? Hur långt ska apokalypsen behöva breda ut sig egentligen för att vi ska inse att vi måste ta lagen i egna händer? Det är dags att vakna upp och konfrontera sorgen. Det är vår vildsinta och våta dröm att skapa. Vad vill du göra? Gör det.

Aldrig mitt i prick

 

Jag kan inte vara mitt i prick. Jag kan inte vara en åsikt helt och fullt för jag är full av motsägelser, komplexa samband och känsloaktiviteter. Jag är Jona i valens mage, malplacerad men samtidigt perfekt placerad. Jag är orolig, jag är dum, jag fyller ut ett helt rum, jag skapar kontraster som skär sig något fatalt. Jag är skapt att göra fel. Men det finns hos mig som socker. Jag ska suga i mig, äta fel aldrig helt rätt, jag måste tro att jag kan finnas till utan att använda stevia istället.

Det är fantastiskt, faktiskt alldeles nödvändigt. Att så många vill förändra jordens livsvillkor. Tillsammans vill vi skapa en härligare värld, hoppet om skönhetens överlevnad lämnar mig inte i första taget. Men vi är också sårbara individer, hela bunten. Vi kan gå av på mitten, precis som grenar i storm. Vi är sköra, känsliga för kaos men också starka att växa på nytt.

Igår såg jag filmen Lucy. Den handlar om en person som får i sig en drog vilken får henne att använda mer än de tio procent av sin hjärnkapacitet som en människa normalt kan göra. Med sina superkrafter ställer hon hela jordens livshistoria på spel. Frågan: Är människan för intelligent för sitt eget bästa? Kommer vi att utrota oss själva på grund av vår komplicerade hjärna?

I förrgår sa en högt älskad person att han inte ville ha ett kärleksförhållande med mig längre. Jag förstod efter en tids förnekelse att en vacker epok i mitt liv var över och hela jag rasade samman. Hela min livsvärld blev till känslor. Ingenting kändes logiskt eller ens möjligt att ta in. Resten av fredagen såg jag min omgivning i mörkaste svart, kroppen värkte och tårarna blötte ner allt möjligt. Lördagen blev lättare. Fortfarande en grå dimma, men dagen skimrade ändå svagt i hoppingivande rosa. Jag gick på teater och fick skratta. Jag blev gladare och insåg att känslorna målar min värld, och att jag själv kan hålla i penseln bara jag tror på min förmåga.

Idag är det tyngre igen, det regnar ute men jag känner ändå att dagen är på väg att bli mörkblå, och det är en vacker färg. Hur har vi kännande människor kunnat bli så råa och skoningslösa? Tar vår intelligens över våra känslor? Min tro är att det inte går att skilja på känsla och förnuft, jag tänker att känslorna styr våra val och därmed är de delar i en och samma process. Vad är då problemet? Många av oss har ju så starka känslor att vi faktiskt gör någonting av dem. Många olika känslor finns samtidigt i oss och det handlar förmodligen om vilka känslor som låts styra.

Känslor kan kontrollera livet på ett sätt som gör att en mår dåligt. Och visst kan de skada andra varelser och försämra vår livsmiljö. Självklart behöver vi tänka efter och behärska oss. Men vad vi än gör med våra känslor, måste vi låta dem ta plats! I kampen för rättvisa kan total förnekelse av sin egen sårbarhet bli som att förneka själva källan till kämpaglöden. Vad som får en människa att kämpa kan vara väldigt olika saker, och det påverkar på vilket sätt en gör det. Om vi aldrig pratar om varför vi kämpar, kan världsbilder krocka och skapa konflikter som splittrar oss. Om vi dessutom kämpar av känslor som främst består av ilska och hämnd kan vi skada oss själva och andra. Strävan är i behov av värme!

I den kollektiva kampen tror jag konkret på dialog om hur vi mår och att vi verkligen tillåter varandra att känna och tycka saker öppet, utan att anklaga någon för dennes uttryck. En tillåtande ton och ansträngning från var och en kan göra mirakel. Ilska är också en känsla som behövs för att klara av att vara modig, men den ska inte få ta över och gå ut över ens vänner. Vi måste även låta varandra vara olika. Vi fungerar på olika sätt, känner samma men samtidigt helt olika saker, och vi uttrycker dem på varierande vis. Det är viktigt att inte döma, och att försöka låta varandra ta plats och komma fram i samtal och handling. En kollaps av jordens liv behöver kanske inte ske. Om vi uppmuntrar till större öppenhet och tolerans, kan känslorna få bölja i kommunikation, istället för att de ska hinna bli destruktiva.

Vi för kamp, och drivs sannolikt av ideologi. Men det jag vill säga är att vi inte bara är ideologierna. Vi må ha liknande mål, men vi är så mycket mer. Vi är erfarenheter, känslor och händelser. Vi förändras och så även våra syften och mål, vilket vi bör försöka ta hänsyn till när vi aktiverar oss. Jag vill kämpa för det jag tror på, men jag vill göra det av rätt orsaker. Jag vill inte göra det för att dämpa ångest eller för att hämnas på någon som gjort mig illa personligen. Jag vill göra det för att jag tror på förändring till det bättre.