Kategoriarkiv: motstånd

Gállok står med Standing rock

Gállok är fortfarande hotat. Gruvindustrin har inte gett upp och stora delar av den kvarvarande gammelskogen är nu hotad av avverkning. Skogen kring det planerade gruvhålet i Gállok är nu uppmärkt för avverkning, men många är redo att stoppa maskinerna.

I detta den Sjätte Utrotningens tidevarv är detta inte enbart en lokal, utan även en global fråga. Samma mönster av exploatering upprepas överallt, jorden runt. Men överallt där exploatörerna dyker upp föds också motståndet.

I helgen fick Kamp Gállok besök av vattenförsvararen Leo Yankton från Standing Rock. Aktivisterna utbytte erfarenheter, tankar och visade solidaritet med varandras kamp. “Även om avståndet är stort står vi tillsammans. Vi kommer inte att ge upp, för det vi försvarar är vårt hem, vår värld. Vi kommer inte att acceptera fortsatt exploatering, inte i Gállok, inte i Standing Rock. Det är nog nu.” säger Eino Kenttä, Kamp Gállok.

Kontakt: Mose Agestam, 0738073191, kamp@kolonierna.se

Konstig och fel och aggressiv och galen

Ibland känns det som att vad jag än gör så blir jag stämplad som en naiv idiot eller en smutsig odåga. Ibland känns det som att jag bara är i vägen och gör fel hela tiden. Ibland får jag intrycket av att mina föräldrar inte tycker om mig, att folk tycker att jag är konstig. Ibland gör det ont. Ibland känner jag mig ensam. Ibland känner jag mig utanför.

Ibland önskar jag att jag bara va som alla andra; att jag liksom bara kunde hoppa på Matrix igen; att jag liksom bara kunde få flytta in och bo-fastna i nån sinnesvilla i nått medelklass-kvarter och bara ha det gött. Men kan inte. För jag hatar skärmar och väggar och hightech-mojänger och pappersarbete och led-lampor och polyester-strumpor. Jag hatar att vara normal och bo inom hus.

Jag vill inte vara ett djur som sitter fast i en bur och dricker civiliserat vatten, dvs radioaktivt vatten, dvs vatten fullt av fluor och arsenik. Jag vill inte sitta fast i en bur och andas maskinpruttar. Jag vill inte att stadens ljus våld-täcker stjärnhimmelen när jag försöker hitta Casiopeja och Orion och Karlavagnen. Jag vill inte matas av en monokultur och snorta kolonial-herrarnas legala flyktrus på Ica. Jag vill bara skrika. Fuck off!

Jag vill inte vara en sönder-domesticerad chihuahua när jag kan vara en varg. Jag vill inte vara en sönder-domesticerad människoapa när jag kan vara en vilde, en barbar; en kåt törstandes transcendental kannibal.

Varför vara inne och rätt när jag kan vara ute och fel? Jag vill vara så ute som det bara går. Jag vill vara mörkad, illegal, skrämmande, efterlyst, tabubelagd, ful, otämjd, töntig, psykstörd och helt åt skogen fel, enligt deras maktspel.

Jag vill va så fel, så fel, så fel som det bara går. Jag vill per definition vara ett klimathot mot kolonial-herrarnas artificiella ekosystem; som en ursinnig häxa; som en obscent våldsamt kriminell rebell, som ett vildsint psykfall, en arbetslös knarkare, en bögig shaman, en schizofren ligist, en naiv terrorist, en transexuell pleidiansk luddit, en sexlysten bipolär samhällsparasit eller nån annan abnormativ skit.

Jag vill va ute, ute i kolonien, ute i min natur. Jag vill vara ute,  iaf om det är dom i stan sitter inne på definitionsmakten, iaf om det är inne att vara bo-fast i en bur. Jag vill vara ett djur. Jag vill vara som ett ogräs i kolonial-herrarnas monokultur. Jag vill vara fel. Ju mer fel desto bättre. Jag vill vara ett hot. Ju mer hotfull desto bättre. Jag vill komma ut. Ju längre ut desto bättre.

Jag drömmer om att vara vildare än jag kan föreställa mig i min vildaste av vildaste fantasi!

I lav ya all ya crazy bastards!

Ps. Sabotage is laav! <3

 

 

Gruvmotstånd på Engebøfjellet #Savethefjords

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under tre veckor har aktivister mestadels från Natur og Ungdom i Norge – men även ett par fältbiologer – turats om att kedja fast sig i en provborrigg på Engebøfjellet i Naustdal norr om Bergen. Nordic Mining som bolaget heter är precis som många gruvbolag i Sverige ett litet lycksökande spekulationsbolag. Deras plan är att få tillstånd att spränga bort toppen av fjället och dumpa restmassorna i fjorden. Det skulle förgifta fjorden och ta död på det rika havslivet.

I den här fasen av protesterna har aktivisterna valt att turas om att lenke sig, kedja fast sig i borriggen 4 timmar i taget oavsett vädret som i februari växlar mellan snöblandat regn och kall blåst. Dom är väldigt välorganiserade och verkar ha bra kondition för dom bestiger snabbt berget till fots för sina aktioner. Det verkar vara dyra böter i Norge på 10000nkr men få verkar tycka det är så farligt, kanske har dom mer pengar generellt eller ser dom det som ett litet straff för en chans att skydda fjorden. Lokalborna verkar stötta aktivisterna, laga mat, ordna husrum och förnödenheter. Jag får en känsla av att tiden står still när ett stormöte hålls och obligatoriska lusekoftor, diktgubbar, kånkenryggor, trubadurer och fiskbuffé infinner sig. Allt är som det ska.

Vi pratar lite grann om olika sätt att stoppa gruvor och det verkar inte omöjligt att metoderna kommer variera i framtiden beroende på hur gruvprojektet går. Jag visade några kaotiska scener ur The Gállok Rebellion och känner att det som hände där var rätt spårat i jämförelse. Just nu satsar dom norska rebellerna i alla fall på att hålla sig till civil odydelse och den politiska processen. Men framtida tornbyggen, avgrävda vägar eller trixtermetoder kan vara möjliga, vilket känns i skoj och inspirerande!

Vi är rädda att ni ska dö

Smärtan, den skarpa som tvingar oss in i ångest. Smärtan, som får oss att bli destruktiva. Vad gör vi med den?

Under ockupationen i Umeå så var det en jobbig stämning. Det var många människor på samma ställe som verkade må dåligt. Jag fick intrycket av att en del använde droger för att dämpa sin ångest och depression.

Jag vill inte vara en del av en sån kultur. Det är inte anarki för mig. Eftersom att jag själv mår dåligt så dras jag lätt ner i destruktiva mönster. Det är otryggt och jobbigt och gör mig illa.

Kolonierna måste börja granska sig själv som rörelse. När några inte mår bra och skadar sig själva så skadar det hela flocken. Det finns gånger vi i olika grupper kan bli sektiga och uteslutande. Det finns gånger jag och andra varit macho och kört över andras känslor.

Kanske är det ibland bra att söka hjälp på andra ställen än inom gruppen, kanske har vi inte alltid det som behövs för att hjälpa varandra. Jag känner att mitt hat mot samhället har gjort mig rädd för att söka hjälp hos dess institutioner. Detta har varit destruktivt för mig i och med att jag redan långt tidigare hade behövt den hjälpen.

Känslor är inte alls lätt. Men det är just därför vi måste prata om dom. Vi måste tillåta varandra att känna och att ta plats med våra känslor. Det kanske låter som en självklarhet. Men i en grupp kan känslor ofta ta omvägar, yttra sig på destruktiva sätt istället för att låtas bearbetas tillsammans.

Om vi ska driva en kamp, måste det jobbiga i kampen som trauman och rädsla pratas om. Varje gång. Hela tiden. För det blir till slut osynligt och svårt att förstå sig på när det hela tiden grävs ner djupt inne i allas hjärtan. Våra hjärtan är ömtåliga men också starka om vi tillsammans tillåter varandra att känna. Känna mycket och känna lite. Tillåter oss att vara ledsna, glada, arga, nyfikna, rädda, spralliga, irriterade, stressade, fantasifulla, nervösa, hoppfulla, lyckliga etc.

Vi är rädda att ni ska dö. Ni är våra vänner. Vi bryr oss om er. Ni är värda att må bra, att må bäst.

Texten är skriven av flera olika personer.

/Koloniernas sinnessjuka psykfall