Blodspår i Vilseskogen: Del 2

vilseån

Jag gick upp långt innan stjärnorna hade överröstats av solen för att bege mig ut i Vilseskogen. Jag passerade ån. Jag hade svårt för att tänka klart. Jag följde det brutala maskinskriet som bultade så intensivt mot tinningen. Jag visste inte vad jag skulle göra när jag kom fram. Jag bara fördes instinktivt i riktning mot teknodemonen, denna civiliserade apparat som omstöper själskroppar till produkter för rika gubbar i Stockholm att torka arslet med.

Synen förvällde inom mig. En djup skåra rakt genom Vilsesjälen. Med linjalens exakthet och standardiseringens hänsynslöshet. Tårarna, kokandes, tomheten. Hur hamnade vi här? Vem tillät denna massaker till att börja med? Hur blev grymheten så institutionaliserad, så avdramatiserad? Hur kan vi inte se att det är oss själva vi plöjer, skövlar och urholkar när vi planterar GMO, när vi gör örnen hemlös och när vi anlägger gruvan i det heliga berget? Jag förstår inte. Varför är vi så rädda? Hur hamnade vi här? Mitt i detta groteska, absurda, befängda sammanhang. Skogsarbetaren och jag. Två förvirrade själar möts.

Och vad skulle jag säga nu när jag lyckats stoppa maskinen och han till slut öppnade dörren? Jag stod och andades ett tag. Hans flackande blick utstrålade tyngd, osäkerhet, chock, ängslan. Jag tror han var runt tjugo, eller kanske tjugotvå. Jag skrek saker, men hörde inte ett ord av vad han sa. Kanske hörde han inte vad jag sa heller. Det spelar ingen roll. Jag tror att mina gester kommunicerade långt mer precist än ord. Jag föll ihop i snön.

Han höll ju på att förinta mitt hem. Jävla fan. Fast jag visste ju egentligen. Jag visste ju att det inte var han som var min primära fiende. Han var ju bara en ”arbetare”, en som ”gjorde sitt jobb”. Han var ju bara en marionett i ett våldsamt rollspel, en av de systemets underkuvade. Jag visste ju allt det. Jag hade ju bett morgonbönen. Jag hade ju förlåtit alla; först mig själv, min sjukdom och stördhet, min mamma och pappa, mina närstående, mina fiender, alla rektorer och chefer, blottarna, maskinisterna, våldtäktsmännen, nazisterna. Jag hade ju förlåtit dem, och även honom; han som nu satt i maskinen framför mig i fullt arbete med att urholka min själ. Det var ju det som var grunden för all radikalitet: förlåtelse, förståelse. Men vem skulle jag attackera om inte honom? Vart skulle jag kanalisera mitt vrede, min sorg? Och hur kan jag ensförlåta mig själv om jag inte attackerar sådana som honom, de marionetter som underminerar allt det som ännu är vackert? Förståelse, eller förlåtelse, får ju inte leda mig in i passiviteten, in i dekadensen, in i det industrikapitalistiska vänterummet. Jag kan inte tillåta mig själv att vänta på apokalypsens fortskridande. Oavsett vad jag än gör så är det ju ett ställningstagande. Jag är det jag gör lika mycket som jag är det jag inte gör. För när jag väljer att inte attackera de förstörelsens marionetter, när jag väljer att inte attackera honom, så bidrar jag ju även till min egen underminering, Vilseskogens förintelse; som att se på när ens barn blir våldtaget utan att agera. Ingen vild varelse skulle göra något sådant; inte björnen, inte modern, inte ens statsministern, inte någon.

Jag började fundera på om demonen även koloniserade mig. Hur annars kunde jag tillåta Maskinen att fortskrida? Hur kunde jag bara gå där ifrån längs blodspåren utan att vråla, kasta, riva, spränga, agera? Vad har jag blivit egentligen? En maskin jag också? Finns det egentligen någon som inte är koloniserad utav Maskinen, denna teknodemon, ett maskinellt psyke? Är vi alla förlorade i en systematiserad undergångsparad in i den totala förstörelsen?

Kanske är jag rädd bara för att jag har något att förlora, för att jag är privilegierad? För att jag är vit. För att jag är man. För att jag kan välja att meditera istället för att kravalla, att dansa istället för att riskera, att njuta istället för att konfrontera makten, att konfrontera sorgen. Civilisationen är bara människans sorg på något sätt manifesterad i materien. Men jag hade ju bestämt mig för att vara shaman. Jag hade ju bestämt mig för att bemöta sorgen. Jag skulle ju göra allt för att få tänka och vandra i skönhet? Det var ju den vägen jag ville gå. Shamanism och motstånd mot det rådande systemet är ju samma process, samma strävan. Att läka handlar ju om demontering, d.v.s. att rasera, omformulera och att frambringa. Skulle jag attackera? Men vem? Och hur? Och kommer jag att våga utföra det som krävs för att följa de drömspår våra förfäder en gång skidrade?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *