Alla inlägg av kolonierna.se

den pågående revolutionen fortgår som av sig själv

..Det är ju inte som om vi har något val! Det enda valet civilisationen ger oss är vems röv vi ska slicka.

Här får ni lite fotografier över hur det kan se ut när vi tar valet i våra egna händer, istället för att lyda överheten blint.

vy från balkongen
vy från balkongen
VarDASrummet fräscht med PLYwoodTV3000
VarDASrummet fräscht med PLYwoodTV3000
gömt bakom de stora fina trena finner du den frihetens HÜS! (((((everyone loves (ful) german)))))))))
gömt bakom de stora fina trena finner du den frihetens HÜS! (((((everyone loves (ful) german)))))))))

Puss och hej kom o hälsa på mej…oss.

 

 

Förvilda info!

English below

Information om plats och annat kommer här senare, men om du vill veta mer nu, kan du använda telefonnumret!  Lägertelefon; 0728409790

Kan vara nice att ta med grejer att äta och sova med. Vi fixar mat och vatten tillsammans!

Wohooo, så kul det blir och vad oorganiserade vi är!


Information about the location and other things will get here later, but if you want to know more right now, you can use the phonenumber! Campphone; 0728409790

Could be nice to bring stuff to eat and sleep with. We´ll get food and water toghether!

Wohooo so exited and unorganised!

Blodspår i Vilseskogen: Del 3

IMG_0459

Det går inte en dag utan en gnagande rädsla för att se maskinen passera utanför på väg mot Vilseskogen. Varje tillstymmelse till motorljud formas till klumpar i magen. Var det en motorsåg eller bara en mygga? Jag slänger blicken mot vägen. Varje passerande bil känns som en mental skottlossning. Varje dag som går, varje andetag som Vilsesjälen får fullfölja, känns så befriande, ändå så fängslande outhärdligt. Och varje dag springer jag barfota i vitmossan, över Stensjöåbron, förbi de stora myrstackarna, mot den dansande tallen, och snett upp mot det vägsmala hygget för att se så att allt ser ut som vanligt. Det är så lätt att känna sig maktlös när en står där i blodspåren, och när alla ens försök till att överklaga dödsstraffet avfärdas med att ”det ju faktiskt är vår mark” och att ”det är väl inget speciellt med den skogen… den är ju inte ens så gammal” och ”det bor ju inte ens så mycket folk där omkring”. Det låter som att skogen huggs ned för allas bästa, på den plats som gynnar de flesta. Det låter som att de bara gör sitt jobb för att skapa tillväxt och välfärd. Det låter som att de bara nyttjar det som ändå inte gör någon nytta. Det låter som utilitaristiskt, byråkratiskt, kolonialistiskt, patriarkalt och industri-civiliserat bullshit!

SCA är bara en del av de rikas drömprojekt för att förverkliga en illusion. SCA är en av maktens drömallianser för att bygga upp en framtidens stad, ett hyperteknologiskt paradis. Men inte vem som helst kommer in. Det är ett drömkvarter till för de som har råd, för de med rätt bakgrund, rätt utseende och rätt kulturell läggning. Och det är bara en vidrig illusion! Paradiset kan aldrig byggas utav tvångsassimilerade naturresurser som exploaterats på de mest brutala och våldsamma sätt. Allting i naturen har ett minne; det minns sin historia. Och denna i köttets invävda historik slår tillbaks på maktgubbarna när de sätter i sig sina burgare och stirrar in i sina skärmar. Det går inte att bygga ett drömkvarter med byggstenar täckta av blod.

Jag känner hur det börjar bli svårt att formulera sig, att sitta ned, att vara sansad och rationell. Det är så lätt att känna sig ensam, som att allt känns övermäktigt. Kan vi inte bara trotsa dessa maktspel tillsammans? Vilken skog vill de skövla i din närhet? Eller vad är du missnöjd med där du bor? Kan du dricka ditt vatten? Gör något. Tänk själv. Låt inte lagar, normer eller sociala regler hämma dig. Vad drömmer du om? Och vem bestämde egentligen att Vilseskogen (eller om den ens har ett namn i deras register, troligen bara ett nummer) ägs av SCA och inte av oss som faktiskt bor här? Vem bestämde att ägande ska finnas överhuvudtaget? Jag vill inte äga något. Har de ens frågat skogen själv? Har de ens varit där? Har de ens druckit vattnet från ån eller hört Nötskrikan sjunga? Har tanken ens slagit dem att det de gör kanske är fel? Inser de ens att deras smörgåsbord består utav hemlösa insekter och mördade fåglar, tumörer och jordbävningar, missbruk och ångest, sömnlösa nätter och radioaktiva svampar?

Men vart vänder vi oss då när inte lagen är på vår sida? Hur räddar vi det vildväxande vackra, som ännu växer där ute, utan att de skövlar oss också? Det är som att allt som står i vägen för maktens drömförverkligande är försumbart och helt enkelt bara i vägen. Men när alla legala vägar har bockats av och maskinen står där med en frustande kåthet och nagelbitande realism. Vad gör vi då? Abdikerar? Ger upp? Flyttar till nästa by med vackra skogar och drickbart vatten tills maskinen till slut även hittar dit? Hur länge ska vi fly egentligen? Hur smack-in-the-face måste situationen bli för att vi ska inse att lagen finns till för att skydda skapelsen av maktens drömparadis? Lagen finns ju där just för att vi ska känna oss maktlösa och välja flykten över kampen. Vi flyr och förflyktigas i en kontinuerlig härva. Och varje flykt i hopp om en plats i drömparadiset; hur naiv tanken än verkar, hur skenhelig skapelsen än framstår. Som legala flyktingar rör vi oss längs de blodspår som maskinen plöjer med polisens pistoler mot tinningen och omgivningens hotfulla gester ifall vi vacklar, tvekar eller vänder oss om. Varje motrörelse eller avvikelse föraktas, smutskastas och mörkas. De kallar oss gärna terrorister, uttråkade ungdomar, psykfall, häxor, tevesittare, vildar, parasiter eller problembarn. De kan kalla mig vad de vill. Ju smutsigare stämpel desto mer vet jag att jag är på rätt väg.

För jag kan inte ge upp. Det skulle vara som att acceptera all smärta, sorg, sjukdom och avskärmning. Det skulle vara som att acceptera illusionens drömspår och de rikas exploatering; som att acceptera avvecklandet utav min egen själ. Hur skulle jag kunna gå med på det? Hur skulle jag kunna acceptera att de våldtar min familj när jag står bredvid och ser på? Är lagen så jävla viktig? Det är ju bara en symbol, en osynlig och falsk synvilla. Vi tror på något som inte ens existerar för att om vi inte tror på lagen så finns risken att de våldtar även oss. Allt som inte passar in i maktens symboliska landskap döms till döden, d.v.s. allt som inte följer de rikas drömspår tvingar de på ett eller annat sätt att göra det ändå. Hur vi än gör så försöker de forma oss till robotar, resurser, objekt, kugghjul, byggstenar, fläckar eller aska.

Vi kan inte tillåta SCA, och alla dessa maktens drömallianser, att få fullfölja denna vansinnets färd. SCA, och alla andra skogsbolag, skövlar nu mer skog än någonsin här i Norrland, och snart finns knappt ingen riktig skog kvar mer än monokulturella plantage av granar i raka led. Om vi inte stoppar dem nu, när ska vi då göra det? Hur långt ska apokalypsen behöva breda ut sig egentligen för att vi ska inse att vi måste ta lagen i egna händer? Det är dags att vakna upp och konfrontera sorgen. Det är vår vildsinta och våta dröm att skapa. Vad vill du göra? Gör det.

Ont om planer i sommar?

Just nu planeras och byggs det för att starta ett stort kärnkraftsverk i Finland. Den sista maj kommer platsen, Hanhikivi bli avspärrat område och de som befinner sig på platsen kommer polisen troligtvis att tvångsförflytta. Det finns folk där som kommer att kämpa för att bevara denna unika plats på jorden ifrån total förstörelse.

Kärnkraftsverk leder inte bara till giftiga avfall och miljöer, det är skadligt på så många plan och är inte hållbart varesig nu eller i längden. Att starta nya kärnkraftsverk 2015 som ska kunna gå att använda först 2024 känns inte bara långsökt det känns extremt fel och som en skymf mot tidigare generationers protester och kommande generationers rätt till platser att leva på. Och det är en skymf mot oss.  Det är fel mot oss som lever här och nu att inte lyssna på våra krav, önskemål och drömmar. Vi som är för en värld som är mer naturlig och kärleksfull, varför ska våran åsikt vara mindre värd när det är dessa värderingar som gör oss mänskliga i grunden och är nyckeln till att hålla planeten beboelig?

Här kommer några tips på vad du som är emot kärnkrafts skiten kan göra!

Följande information är från karnkraftsfritt.se s hemsida

Protestera på Hanhikivi under maj månad
Protester pågår för att stoppa de avverkningar och vägbyggen som pågår på Hanhikivi-udden. Om du vill vara med innan Hanhikivi blir avspärrat område den sista maj kontakta Tiina Prittinen tiina.prittinen@gmail.com för mer information. Det är ickevåld och protester utan maskering som gäller.

Aktuell information finns på hemsidan: http://hyokyaalto.net/

Res till Parhalahti-dagen i Pyhäjoki den 6 juni
Pro Hanhikivi har inbjudit oss att komma till Parhalahti-dagen i Pyhäjoki för att visa vårt stöd och visa att det finns en stor opinion i Sverige mot att ett kärnkraftverk byggs på Hanhikivi. Parhalahti-dagen är en hembygdsdag den 6 juni klockan 11 -15.00. Nätverket uppmanar alla som har möjlighet att resa dit. För samåkning ta kontakt med nätverkets kontaktpersoner som finns sist i Nyhetsbrevet. Från Umeåtrakten planerar man att resa med färja till Vasa och sedan samåka norrut. Här finns tidtabell och prislistan: http://www.wasaline.com/sv/tidtabell/ Mer om programmet den 6 juni kommer snart.

Vandra en sträcka mellan Uleåborg – Helsingfors i juni
Taina Mantykentta inbjuder till en fredlig vandring från Uleåborg till Helsingfors i juni. Hon uppmanar alla att gå en sträcka. Syftet är att få uppmärksamhet i media. Taina startar sin vandring från Uleåborg den 2 juni och beräknar attden 6 juni delta i Pahalahti-dagen i Pyhäjoki. Hoppas på en folkmassa sista biten till Helsingfors. Läs mer under evenemanget: https://www.facebook.com/events/918201051566221/?ref=1

Delta på Jordens Vänners sommarläger i Pyhäjoki i juni
Jordens Vänner i Finland m fl arrangerar ett läger på temat ”Förnybar energi” i Pyhäjoki den 8-21 juni. Lägret innehåller lektioner, workshops och evenemang. Inriktningen blir på förnybara energikällor och att vi måste lämna kärnkraften bakom oss. Alla är inbjudna att delta. Programmet på svenska bifogas.

Information finns på hemsidan
http://parempaavirtaa.com/
och på Facebooksidan
https://www.facebook.com/events/816239621763399/?ref=1

leiribanneri

För dig som gärna vill åka till Finland på protestläger, läs hela deras inbjudan här!

http://hyokyaalto.net/people-power-against-nuclear-power-antinuclear-action-camp-june-8th-21th-2015/

Vi ses i skogen!

För er i NORR(a delen av )LAND(et) – lite sista minuten reklam!

2konserterförfred_

För er som befinner er i närheten utav Luleå så kommer det nu på lördag vara två konserter för fred där nato kritiska artister och talare kommer befinna sig på scenen för att slå ett slag för ett sverige utan flygövningar för krig. Läs mer om detta event på http://www.kvinnorforfred.se/konsert-for-fred-under-ace/.

.

Om du inte kan pricka av någon av konserterna så kommer det vara talare och andra goa människor att hänga med och disskutera miljö, fred och andra fantastiska ämnen tidigare samma dag vid Gula Paviljongen kl 12:45 – 14:30.

mimi,stefan,kornelia,sven

Mimi Märak, Stefan Mikaelsson, Kornelia Waller, Sven Wollter kommer bland annat dit.

Läs hela programmet här: GULA PAVILJONGEN_01

För er som vill veta mer om militärövningen ACE i Norrbotten rekommenderas den här artikeln: https://rslulea.wordpress.com/2015/04/28/stoppa-ace-nato-ut-ur-norrbotten/

Dömd

I dagarna (1/4) blev jag dömd för ohörsamhet mot ordningsmakten. För att jag inte klättrade ner ur en tall i Ojnare när polisen beordrade mig.

Hur hamnade jag där? Varför var polisen där?

Jag var där på grund av mitt engagemang. Jag mår bra av att ingå i ett större sammanhang, av att bry mig om min omvärld. När jag var yngre var jag deprimerad över världens tillstånd. Miljöförstöring, rasism, krig och orättvisor. Jag såg ingen utväg, problemen var för stora för att hantera!

I Ojnare har jag träffat vänner, tillsammans räddar vi ovärderlig skog, myrar, blommor och insekter som nästan bara finns just där. För den platsen, för de arterna, betyder den här kampen allt. Utan oss hade fler träd blivit fällda, fler lavar hade torkat ut. Där gör vi verkligen skillnad. Men även för oss betyder den otroligt mycket. Vi får ingå i ett större sammanhang. Utan ett sådant kan livet kännas meningslöst. Men när vi kämpar för något större än oss själva blir vi viktiga. Viktiga för varandra, för framtiden, för insekter vi kanske aldrig sett och barn som inte blivit födda än.

Varför var polisen där? Jo för att lagar och intressen står mot varandra. En lag säger att vi ska skydda rent vatten, en annan att vi måste bevara speciell miljö. Ytterligare en säger att kalkbrytning är ett riksintresse, och om ett företag fått tillstånd att förstöra det vi ska skydda, då hjälper polisen dem. Men det här är något vi måste ta ställning till- pengar till Nordkalk eller biologisk mångfald? Arbetstillfällen i 25 år eller rent vatten i framtiden?

Jag skiter i om jag blir dömd. Kampen för Ojnare är viktigare än så.

/Malin

Aldrig mitt i prick

 

Jag kan inte vara mitt i prick. Jag kan inte vara en åsikt helt och fullt för jag är full av motsägelser, komplexa samband och känsloaktiviteter. Jag är Jona i valens mage, malplacerad men samtidigt perfekt placerad. Jag är orolig, jag är dum, jag fyller ut ett helt rum, jag skapar kontraster som skär sig något fatalt. Jag är skapt att göra fel. Men det finns hos mig som socker. Jag ska suga i mig, äta fel aldrig helt rätt, jag måste tro att jag kan finnas till utan att använda stevia istället.

Det är fantastiskt, faktiskt alldeles nödvändigt. Att så många vill förändra jordens livsvillkor. Tillsammans vill vi skapa en härligare värld, hoppet om skönhetens överlevnad lämnar mig inte i första taget. Men vi är också sårbara individer, hela bunten. Vi kan gå av på mitten, precis som grenar i storm. Vi är sköra, känsliga för kaos men också starka att växa på nytt.

Igår såg jag filmen Lucy. Den handlar om en person som får i sig en drog vilken får henne att använda mer än de tio procent av sin hjärnkapacitet som en människa normalt kan göra. Med sina superkrafter ställer hon hela jordens livshistoria på spel. Frågan: Är människan för intelligent för sitt eget bästa? Kommer vi att utrota oss själva på grund av vår komplicerade hjärna?

I förrgår sa en högt älskad person att han inte ville ha ett kärleksförhållande med mig längre. Jag förstod efter en tids förnekelse att en vacker epok i mitt liv var över och hela jag rasade samman. Hela min livsvärld blev till känslor. Ingenting kändes logiskt eller ens möjligt att ta in. Resten av fredagen såg jag min omgivning i mörkaste svart, kroppen värkte och tårarna blötte ner allt möjligt. Lördagen blev lättare. Fortfarande en grå dimma, men dagen skimrade ändå svagt i hoppingivande rosa. Jag gick på teater och fick skratta. Jag blev gladare och insåg att känslorna målar min värld, och att jag själv kan hålla i penseln bara jag tror på min förmåga.

Idag är det tyngre igen, det regnar ute men jag känner ändå att dagen är på väg att bli mörkblå, och det är en vacker färg. Hur har vi kännande människor kunnat bli så råa och skoningslösa? Tar vår intelligens över våra känslor? Min tro är att det inte går att skilja på känsla och förnuft, jag tänker att känslorna styr våra val och därmed är de delar i en och samma process. Vad är då problemet? Många av oss har ju så starka känslor att vi faktiskt gör någonting av dem. Många olika känslor finns samtidigt i oss och det handlar förmodligen om vilka känslor som låts styra.

Känslor kan kontrollera livet på ett sätt som gör att en mår dåligt. Och visst kan de skada andra varelser och försämra vår livsmiljö. Självklart behöver vi tänka efter och behärska oss. Men vad vi än gör med våra känslor, måste vi låta dem ta plats! I kampen för rättvisa kan total förnekelse av sin egen sårbarhet bli som att förneka själva källan till kämpaglöden. Vad som får en människa att kämpa kan vara väldigt olika saker, och det påverkar på vilket sätt en gör det. Om vi aldrig pratar om varför vi kämpar, kan världsbilder krocka och skapa konflikter som splittrar oss. Om vi dessutom kämpar av känslor som främst består av ilska och hämnd kan vi skada oss själva och andra. Strävan är i behov av värme!

I den kollektiva kampen tror jag konkret på dialog om hur vi mår och att vi verkligen tillåter varandra att känna och tycka saker öppet, utan att anklaga någon för dennes uttryck. En tillåtande ton och ansträngning från var och en kan göra mirakel. Ilska är också en känsla som behövs för att klara av att vara modig, men den ska inte få ta över och gå ut över ens vänner. Vi måste även låta varandra vara olika. Vi fungerar på olika sätt, känner samma men samtidigt helt olika saker, och vi uttrycker dem på varierande vis. Det är viktigt att inte döma, och att försöka låta varandra ta plats och komma fram i samtal och handling. En kollaps av jordens liv behöver kanske inte ske. Om vi uppmuntrar till större öppenhet och tolerans, kan känslorna få bölja i kommunikation, istället för att de ska hinna bli destruktiva.

Vi för kamp, och drivs sannolikt av ideologi. Men det jag vill säga är att vi inte bara är ideologierna. Vi må ha liknande mål, men vi är så mycket mer. Vi är erfarenheter, känslor och händelser. Vi förändras och så även våra syften och mål, vilket vi bör försöka ta hänsyn till när vi aktiverar oss. Jag vill kämpa för det jag tror på, men jag vill göra det av rätt orsaker. Jag vill inte göra det för att dämpa ångest eller för att hämnas på någon som gjort mig illa personligen. Jag vill göra det för att jag tror på förändring till det bättre.