månadsarkiv: januari 2015

Metaller, återvinning och verklig hållbarhet

Det har väl knappast undgått någon att vår nuvarande livsstil är i grunden ohållbar.  Användning av fossila bränslen är ett recept på katastrof, världens skogar huggs ned i rasande takt, jord, vatten och luft förorenas av industrin. Och så vidare. Samtidigt får den som lyssnar till vad som sägs i massmedia lätt intrycket att lösningen i själva verket är mycket enkel. Att det räcker med några mindre förändringar inom det rådande systemet. Att om alla skaffar sig en bränslesnål bil (eller ännu hellre en elbil), täcker taket på sommarstugan med solceller och börjar källsortera och återvinna sina sopor, då kommer vi att uppnå ett hållbart samhälle. Givetvis utan att den fria konkurrensen eller den ekonomiska tillväxten äventyras.

Just återvinning förs ofta fram som ett sätt att skapa hållbarhet i vår ständigt ökande konsumtion av till exempel metaller. Det antyds rentav ibland att återvinningen på sikt helt skulle kunna eliminera vårt beroende av gruvdrift som metod för metallframställning, och i den offentliga debatten används orden ”återvinning” och ”hållbarhet” ofta mer eller mindre synonymt. Något som däremot sällan eller aldrig nämns ­är det faktum att inget system baserat på användning av metaller någonsin kan vara långsiktigt hållbart, med eller utan återvinning.

Alla (utom de ekonomer och industrialister som anser att allt som fungerar fram till nästa kvartalsrapport är långsiktigt) kan nog hålla med om att gruvdrift inte på något sätt kan betraktas som hållbart. Malm är en icke förnybar resurs. Förr eller senare tar den slut. Fram till dess bryts varje år mer av berggrunden lös. Mer mark föröds, fler vattendrag förgiftas och tillgången på dricksvatten minskar än mer.

Alternativet är alltså återvinning. Låt oss titta på hur det fungerar, steg för steg.

  1. En enskild person (ofta refererad till som ”konsument”) köper och använder ett föremål som innehåller metall, till exempel galvaniserad spik (järn och zink) eller en smartphone (koppar, sällsynta jordartsmetaller m.m.).
  2. Föremålet blir obrukbart.
  3. ”Konsumenten” lämnar, som den goda samhällsmedborgare hen är, in föremålet till återvinning.
  4. Eventuella andra material i föremålet sorteras bort. Med följer kanske en del metall som inte anses värd att ta till vara.
  5. Den metall föremålet ursprungligen innehöll, minus det som försvunnit genom avnötning och oxidation medan föremålet användes och i sorteringen, går in i den slutliga återvinningsprocessen.
  6. Den metall som gick in i återvinningen, minus diverse spill (ingen process är ju till hundra procent effektiv) är redo att användas igen.

I varje steg av metallens livscykel, användning, insamling, sortering och återvinning, försvinner större eller mindre mängder metall. En del går till soptippar, en del sprids ut genom nötning och korrosion. Därtill kommer den mängd som helt enkelt ”slarvas bort” och ligger och rostar bort ute i terrängen (tänk skrot längs en motorväg).

Det som går till soptippar, liksom mycket av det som försvinner genom slarv, skulle givetvis kunna tas till vara. Värre är det med den metall som nöts eller korroderar bort. Den sprids i omgivningen, i koncentrationer för små för att den någonsin ska kunna utnyttjas.

Om vi nu tänker oss att det inte finns någon nytillförsel av metall från gruvdrift blir mönstret tydligt. För varje gång metallen återvinns, minskar den totala mängden. Förr eller senare tar den slut. Metallanvändning kan alltså aldrig vara långsiktigt hållbar.

Så vad är då alternativet? Ja, någon gång i den inte alltför avlägsna framtiden måste vi komma på ett sätt att leva utan metall. Det bästa vore om vi inledde den processen redan nu, för att minimera den skada som gruvindustrin och övriga industrier åsamkar vår värld, och innan förutsättningarna för ett annat, mera naturnära, samhälle försämrats ytterligare.

Exakt hur ett nollmetallsamhälle skulle kunna se ut på detaljnivån är svårt att förutspå. Klart är i alla fall att det kommer att skilja sig radikalt från det samhälle vi lever i idag.

¡Skogsläger! ¡Forest camp!

English below.

Hej alla glada!

De två sista veckorna i februari, 16/2 – 1/3, arrangeras ett skogsläger i Vilseskogen, Ångermanland.  Vi kommer främst att roa oss med skidturer, lägereldar och bus i snön! Det kommer även förekomma diskussioner kring motstånd, olika aktioner och inventering i delar av den hotade skogen samt film-making-workshops.

Vi har tillgång till hus, begränsat med elektricitet och inte alls till rinnande vatten. Platsen ligger ungefär sex km från närmaste busshållplats, vi har bil.

Ta med er varma kläder och gärna mat om ni har möjlighet. Barnfamiljer som är intresserade av att komma hjälper vi gärna med barnpassning!

För anmälan och frågor maila till kamp(a)kolonierna.se

Givetvis är lägret en frizon utan sexism, rasism, funkofobi, homo- och transfobi etc. Detta är något vi alla hjälps åt att motverka men det kan som ni förstår helt garanteras.

Välkomna!

Hi all people!

The last weeks of February, 16/2-1/3, a forest camp is arranged in Lost forest (vilseskogen) Ångermanland. We will have a good time skiing in the forest, having campfires and fun in the snow! There will also be discussions about resistance, different actions, inventory of the threatened forest and movie making workshops.

We have a house, limited electricity and no tap water. The place is 6km from nearest bus stop. We got a car to pick you up!

Bring warm clothes and maybe some food if possible. Families with kids are also welcome and we help out watching them!

To come or ask questions email
Kamp(a)kolonierna.se

Off course the camp tries to be a zone free from sexism, racism, fonkophobia, homo- and transphobia etc. We all try to point out there is something like that and together work against it.

Welcome!

Nyheter från periferin. Januari 2015.

Nyhetsbrev

LADDA NER SOM PDF PÅ SVENSKA högerklicka, spara och skriv ut!
DOWNLOAD PDF IN ENGLISH right-click and save, print! (or read in english below)

Tryck continue reading!

Fortsätt läsa Nyheter från periferin. Januari 2015.

”Konflikt är politikens livsluft”

Blir nästan förvånad över maktmännens uppriktighet i vad de håller på med när de uttalar sig om den ”what-ever-december-överenskommelsen”:

görana skagglund

Konflikter måste finnas i politiken, det är politikens livsluft. Det kommer att finnas konflikter om skattenivåer, landsbygdspolitik och mycket annat. Men det är politiken som ska vara i fokus, inte formfrågor.” – hör jag Göran Hägglund kackla i all civiliserad hysteri och galenskap.

Det nuvarande systemet bygger helt enkelt på, som Göran Skägglund påpekar, en ständig konflikt och ett ständigt konfliktssökande. Konflikt är tillståndet som upprätthåller majoritetens diktatur – ”demokrati”, dvs teknokukens våldtäkt på det otämjda och odefinierbara. Sen framhåller han dessutom att det är politiken i sig – dvs systemet i sig, ideologin i sig, patriarkatet i sig, makten i sig – som är det väsentliga. Hela den politiska sörjan handlar inte om vad som faktiskt händer utan är bara en institution för att bevara det rådande maktsystemet oavsett vilka faktiska konsekvenser det har. Dessa konsekvenser blir bara allt mer påtagande apokalyptiska. Och det är väl självklart att Skägglund vill att fokus ska ligga på politik och inte på vad som faktiskt händer eftersom han har ett intresse av att behålla sin makt, sin privilegierade position i det hierarkiska systemet.

Politik bygger på konflikt, en utåtriktad konflikt. Det politiska våldet flödar ut över oss alla, in i våra kroppar, försurar haven, urholkar mystik och skingrar drömmar. Politik är motsatsen till frihet.