månadsarkiv: december 2014

Blodspår i Vilseskogen: Del 2

vilseån

Jag gick upp långt innan stjärnorna hade överröstats av solen för att bege mig ut i Vilseskogen. Jag passerade ån. Jag hade svårt för att tänka klart. Jag följde det brutala maskinskriet som bultade så intensivt mot tinningen. Jag visste inte vad jag skulle göra när jag kom fram. Jag bara fördes instinktivt i riktning mot teknodemonen, denna civiliserade apparat som omstöper själskroppar till produkter för rika gubbar i Stockholm att torka arslet med.

Synen förvällde inom mig. En djup skåra rakt genom Vilsesjälen. Med linjalens exakthet och standardiseringens hänsynslöshet. Tårarna, kokandes, tomheten. Hur hamnade vi här? Vem tillät denna massaker till att börja med? Hur blev grymheten så institutionaliserad, så avdramatiserad? Hur kan vi inte se att det är oss själva vi plöjer, skövlar och urholkar när vi planterar GMO, när vi gör örnen hemlös och när vi anlägger gruvan i det heliga berget? Jag förstår inte. Varför är vi så rädda? Hur hamnade vi här? Mitt i detta groteska, absurda, befängda sammanhang. Skogsarbetaren och jag. Två förvirrade själar möts.

Och vad skulle jag säga nu när jag lyckats stoppa maskinen och han till slut öppnade dörren? Jag stod och andades ett tag. Hans flackande blick utstrålade tyngd, osäkerhet, chock, ängslan. Jag tror han var runt tjugo, eller kanske tjugotvå. Jag skrek saker, men hörde inte ett ord av vad han sa. Kanske hörde han inte vad jag sa heller. Det spelar ingen roll. Jag tror att mina gester kommunicerade långt mer precist än ord. Jag föll ihop i snön.

Han höll ju på att förinta mitt hem. Jävla fan. Fast jag visste ju egentligen. Jag visste ju att det inte var han som var min primära fiende. Han var ju bara en ”arbetare”, en som ”gjorde sitt jobb”. Han var ju bara en marionett i ett våldsamt rollspel, en av de systemets underkuvade. Jag visste ju allt det. Jag hade ju bett morgonbönen. Jag hade ju förlåtit alla; först mig själv, min sjukdom och stördhet, min mamma och pappa, mina närstående, mina fiender, alla rektorer och chefer, blottarna, maskinisterna, våldtäktsmännen, nazisterna. Jag hade ju förlåtit dem, och även honom; han som nu satt i maskinen framför mig i fullt arbete med att urholka min själ. Det var ju det som var grunden för all radikalitet: förlåtelse, förståelse. Men vem skulle jag attackera om inte honom? Vart skulle jag kanalisera mitt vrede, min sorg? Och hur kan jag ensförlåta mig själv om jag inte attackerar sådana som honom, de marionetter som underminerar allt det som ännu är vackert? Förståelse, eller förlåtelse, får ju inte leda mig in i passiviteten, in i dekadensen, in i det industrikapitalistiska vänterummet. Jag kan inte tillåta mig själv att vänta på apokalypsens fortskridande. Oavsett vad jag än gör så är det ju ett ställningstagande. Jag är det jag gör lika mycket som jag är det jag inte gör. För när jag väljer att inte attackera de förstörelsens marionetter, när jag väljer att inte attackera honom, så bidrar jag ju även till min egen underminering, Vilseskogens förintelse; som att se på när ens barn blir våldtaget utan att agera. Ingen vild varelse skulle göra något sådant; inte björnen, inte modern, inte ens statsministern, inte någon.

Jag började fundera på om demonen även koloniserade mig. Hur annars kunde jag tillåta Maskinen att fortskrida? Hur kunde jag bara gå där ifrån längs blodspåren utan att vråla, kasta, riva, spränga, agera? Vad har jag blivit egentligen? En maskin jag också? Finns det egentligen någon som inte är koloniserad utav Maskinen, denna teknodemon, ett maskinellt psyke? Är vi alla förlorade i en systematiserad undergångsparad in i den totala förstörelsen?

Kanske är jag rädd bara för att jag har något att förlora, för att jag är privilegierad? För att jag är vit. För att jag är man. För att jag kan välja att meditera istället för att kravalla, att dansa istället för att riskera, att njuta istället för att konfrontera makten, att konfrontera sorgen. Civilisationen är bara människans sorg på något sätt manifesterad i materien. Men jag hade ju bestämt mig för att vara shaman. Jag hade ju bestämt mig för att bemöta sorgen. Jag skulle ju göra allt för att få tänka och vandra i skönhet? Det var ju den vägen jag ville gå. Shamanism och motstånd mot det rådande systemet är ju samma process, samma strävan. Att läka handlar ju om demontering, d.v.s. att rasera, omformulera och att frambringa. Skulle jag attackera? Men vem? Och hur? Och kommer jag att våga utföra det som krävs för att följa de drömspår våra förfäder en gång skidrade?

Krisregering

Först bygger ni upp ett fascistiskt system med våldsmonopol, polis, militär, nationsgränser och fängelser. I det systemet tillåts en elit av över- och medelklass att regera (genom sin retoriska skicklighet att övertyga folk, ett privilegium för dessa klasser). Systemet ger sken av att vara demokratiskt genom att ”folk” får rösta (inte barn, papperslösa eller statslösa). Samtidigt bryter systemet ner folks självkänsla, kvinnor som våldtas får ingen rättvisa skipad och folk som ser annorlunda ut skiter polisen i eller direkt trackasserar. Det här förbannade systemet är fascistiskt bara genom att det tvingar dig att sätta fingeravtryck i passet eller att alla telefonsamtal du ringer spelas in. Det försöker kontrollera folk så minutiöst att du inte ens tänker på att ifrågasätta att makten bara hamnar hos vita män som av en slump gång på gång (undantagen är endast skenkompromisser för att stilla motståndet). Ett fascistiskt system kan inte övertas av en rättvis regering (en sådan kan inte existera inom våldsmonopolets ramar eftersom maktens våld aldrig är rättvist). Det är problemet med makt, den strävar efter att bli absolut. Bara fascister kan ta över ett fascistiskt system. Varför spelar alla andra partier att dom hatar SD när dom ingår i samma system? Dom vet att folk inte gillar rasism, men är det inte rasism att behålla snutsystemet som rasprofilerar folk på gatan, rättssystemet som låser in dom som inte har råd att leva ”ärligt” och militären som ockuperar, hotar och dödar icke-vita? Nationalstaten kan aldrig svära sig fri från rasism, den är byggd av den. Hela ”välfärden” är byggd på ett vi och ett dom där dom (oftast icke-vita) utesluts, eller till och med utnyttjas för att vita ska få det bra. Sådan är kolonialismen, ett ständigt pågående förtryck av alla som inte råkar se ut på rätt sätt eller vara födda på rätt plats.

Krossa rasismen krossa staten!

Nyheter från periferin. 8:e December SVE+ENG. #Gállok #Jamtmyrå #NorraKärr #Sorsele #

Klicka på valt språk, läs direkt eller ladda hem och skriv ut!
Click on chosen language, read or download to print!

Uppdatering 2014 Dec Svenska
Nyheter från periferin. SVENSKA
Update 2014 Dec ENGLISH
News from the periphery. ENGLISH

Click läs mer to read.

Fortsätt läsa Nyheter från periferin. 8:e December SVE+ENG. #Gállok #Jamtmyrå #NorraKärr #Sorsele #

Blodspår i Vilseskogen

Jag vaknade med en Sorgesång klingandes i mig. Jag förstod inte; trodde att det berodde på att jag misshandlat min egen kropp på sistone via civiliserad livsföring eller genom att undvika att vara närvarande och ödmjuk. Jag grät, tyngdes ned. Det var så tungt. Det var något; som en hjärtdimma, en plågoande som skar upp djupa sår inom mig. Jag vände mig inåt, sökte i mitt inre, tog ett varmt bad i mörker, omfamnade sorgen, accepterade mitt nederlag, min ohälsa, mina skavanker. Det var som att jag insåg att jag, för att bli helare, friskare och lyckligare, måste bemöta min sjukdom, mina rädslor, mina blockeringar. Jag insåg att jag måste förlåta allt runtomkring mig, alla mina intryck, alla mina relationer, all ondska, utan att värdera; jag måste acceptera sönderfallet, acceptera ensamheten, sjukdomen och sorgen. Det var då han ringde.

Orden kom inte som en chock. Det var som att jag hade förberett mig mentalt hela dagen på just dem orden: min kropp visste redan. Vilseskogen hade ju blivit en del av min själ, och när maskinerna grävde upp linjalfixerade vägar i Vilseskogen så grävde de samtidigt i min själ, i min Vilsesjäl. Jag hade känt Maskinens brutala knivsegg hela dagen. Det var så uppenbart.

”De vill kalhygga Vilseskogen”, sa han.
Sorgesången som tonsatte min dag fann sin ägglossning. Vilsesjälen kanaliserade sin rädsla nedför mina kinder. Rytmen, som mer var som ett kontinuerligt tickande brus, som en tidsinställd bomb, förvällde inom mig. Maskinens hänsynslösa, högfärdiga parad var plågoandarna som vandrade i mig. Det var makrokosmos som återspeglades i mikrokosmos. Jag kände skriken, likt tredimensionella klanger, inre bilder. Jag kände djurens förvirring, deras rädsla, vitmossans upprivenhet, myrornas kampanda, hur ett hav av myrsyra riktades mot inkräktaren, teknodemonen, megamaskinen.

Och det var som att beskedet gav mig återfödelsen, som att det fick mig att insemina behov; förankring, en större själstillhörighet, en sårbarhet värd att leva för. Det jag behöver för att läka mig själv är något som är värt att kämpa för, något större än min individ. Jag är trött på att vara splittrad, dividerad, ohelgad. Jag vill kämpa för själsbefrielse. Jag måste. Kampen är helighetens väg, det är den visan jag vill nynna på, rätt-visan. Att göra motstånd är att låta helighetens ljus flöda genom en. Det är så jag ska bli frisk. Det är så jag vill leva mitt liv. Hälsa, utan kamp mot det rådande systemet, är en illusion. Frihet, utan kamp mot det rådande systemet, är skenhelighet. Sann lycka är att ta emot utan att döma och att älska utan krav; det är motståndets kärna, den eviga kärleken, att låta helighetens ljus flöda igenom en.
Men det var alltså inte förrän dolken stod mot strupen som Sorgesången fick mitt inres röst. Det var inte förrän Maskinen stampade på mina själsfästen som jag fann modet till att lyssna. Jag måste möta skriken. Nu kan jag inte blunda, förskjuta, nonchalera. Hur den egentligen maler på i bakgrunden hela tiden, hos oss alla. Hur ensamheten, rädslan, Maskinen, alltid bedövar mig med sitt brus. Hur jag har blivit avtrubbad från min själsgnista, min Vilsesjäl.
Nu liftar jag norrut. Hem till en av mina födelseorter. Jag liftar hem till dig, till Vilseskogen. Jag står inte ut med att höra dina skrik i fjärran. Jag måste finnas där för dig. Vi måste dela rädslan, bemöta vad som nu än kommer. Jag vill dela allt med dig, oavsett vad.

Hjälp mig att rädda Vilseskogen. Inte bara just den, utan alla Vilseskogar, allt som disharmoniserar vildhetens rytmik. Hjälp mig att konfrontera makten på alla fronter, att stå upp för mig själv såsom deltagare i den kosmiska samhörigheten. SCA (Satanic Clearcutting Agency) hör inte hemma på denna planet! De är demoniska teknoparasiter på min utvidgade själskropp. Vidga din själ. Besök den gamla eken, besök ån som flyter i din närhet, besök ditt barn, din vildhet, din mamma. Gå ut i skogen och känn dess vibrationer. Den är alltid mottaglig, ödmjuk, kravlös och evigt givmild. Låt den urmoderliga kärleken vara gnistan som tänder hoppets fackla. Bränn sedan ned Tyrannen, elda upp maktens spelrum och tutta fyr på alla bärriärer, alla murar, alla blockeringar. Lycka, utan kamp mot det rådande systemet, är myten som matar Maskinens upprätthållande. Så väck till liv din Sorgesång, din inre shaman! Livet blir inte vackrare än dina ande-tag, så fyll dem med klang och skönhet. Krossa det rådande systemet! Tiden finns inte till för att väntas på.

Uppdateringar kommer så fort jag vet någonting om vad som händer. Tills dess ska jag besjunka sorgen, låta skriken utgjutas i mina stämband, låta blod sippra längs själsvävnader, omfamna melankolien. Sen ska jag tänka i klarhet, resonera och agera. Upp till kamp!

Delseger på delseger för #Gállok #Kallak

Clive-Sinclair Poulton avgår från sitt uppdrag i Beowulf Mining Plc. Tidigare har Fred Boman det svenska dotterbolaget JIMABs vd avgått. Dom har lämnat det sjunkande gruvprojektet i Gállok. Järnmalmspriserna är i botten och andra projekt, närmare befintlig infrastruktur såsom Kaunisvaara-gruvan i Pajala har redan gått omkull. Northlands gruva där genomgår sin andra rekonstruktion på bara något år och i princip alla i personalen har sagts upp. Tidigare har gruvorna utanför Storuman gått omkull efter bara typ ett år i drift. Läs boken ‘Smutsiga miljarder’ av Arne Müller så får du se ett mönster. Oavsett om bolaget är svenskt eller utländskt så förstör det naturen oåterkalleligt, och argument om att glesbygden ska upplivas med gruvbolagens omsättning faller platt efter att aktiekapitalet överger när gruvan inte visar sig så lönsam. Det spelar ingen roll för dom växter och djur som lever där gruvan förgiftar och ödelägger om den är statlig eller inte, det spelar inte någon roll för renen, harren, haren, älgen, trollsländan. Vi har inte glömt Gállok, oavsett vilka resurser staten skickar i bolagets namn mot oss så kommer vi att stå upp och slåss för den platsen! Ingenting är så vackert i världen som naturen och motståndet mot dens förstörelse.