månadsarkiv: juni 2014

ALMEDALEN 2014 – Demonstrationer för Ojnareskogen #Ojnare #Gruvboom = #Gruvbubbla

Vi lever i en gruvboom (bubbla)!

Skärmavbild 2014-06-30 kl. 13.55.18

Onsdag 3 juli 17:00–19:00
Vi har nu fått beskedet att Nordkalk och Svenska Mineral har fått tillstånd respektive får utvidga sin täktverksamhet i Ojnareskogen.

Vi lägger nu all vår kraft på att protestera mot att vi idag i Sverige inte kan skydda världsunik natur vare sig innanför natura 2000, naturreservat eller blivande nationalparker eller utanför när vi upptäcker hur unika höga värden det finns.

Kampen om Ojnareskogen går före de andra processerna och är principiellt mycket viktig.

Vi samlas kl 17.30 Gotlandsänget utanför Botaniska. Där kommer Lis Hellström att sjunga Vad ur vi med sommaren kamrater!

Demonstrationståget kommer att röra sig innanför ringmuren med två planerade stopp för kortare tal.
Tågets väg: Tranhusg – St Drottens – Stora Torget – Södra kyrkog – Hästgatan – Donners plats – Hamngatan – Hamnplan – Cramegatan – Almedalen

Arrangörer
Urbergsgruppen
Fältbiologerna

Ladda hem: Affisch

#ANTIPOLITIK del 3

pol,it,ik [-i’k] s. -en
statskonst; princip(er) el. metod(er) för strävan att förverkliga program rörande samhällslivet; taktik, tillvägagångsätt

Ordet politik betyder ursprungligen statskonst och det är just det politik handlar om: att sköta eller ta över staten. Att ha makt över en stat eller ett land innebär korruption. Makt korrumperar, och total makt korrumperar totalt. Oavsett vilka människor som väljs att styra ett land, så kommer de att korrumperas. Det är psykologi, det är hur stater funkar. Förutom att de måste sitta inne i salar tillsammans med dårfinkar hela dagarna, så kommer påtryckningar från alla möjliga håll. Det går inte att tillgodose både gruvarbetare och naturen (som vi alla lever av), det går inte att både rädda bankerna och folket, det går inte att stödja både polis och yttrandefrihet (poliser gör att folk som anses kriminella inte vågar yttra sig offentligt, t.ex. papperslösa migranter eller rasifierade ungdomar). Politiker är för alltid dömda att vara opportunister, de måste vara så många de kan till lags inom sin nisch eller målgrupp.

Politik är även princip(er) el. metod(er), taktik, tillvägagångssätt. Att eftersträva en ideologi att genomföra på alla med- och motborgare i ett samhälle över deras egen vilja är inte demokratiskt. Det går inte att politiskt genomföra program som kontrollerar alla personer utan att vissa grupper blir så kallat kriminella. Dessa grupper råkar nästan alltid vara de som i övrigt har det väldigt svårt att klara sig på ett så kallat ärligt sätt i samhället. Det är ingen slump. Politik innebär statsmakt, polis och fängelser – folk måste i ett så stort område som ett land enas genom gemensamma fiender. Från höger till vänster finns konsensus om att stöld är fel (så länge det inte är statligt subventionerad stöld: som skövlingen av naturen eller ockuperande av urfolks land). Det råder med andra ord konsensus om att rika och större företag har “rätt” att stjäla allt från råvaror till ränta av oss, medan en liten snattare kan få höga böter (som hen ska betala med pengar hen inte har och blir av samhället skapad till “kriminell”). Gemensamma fiender är vad som enar människor mest, de rika skyr “kriminella” och arbetarna skyr “arbetslöshet”, gröna skyr klimathotet, rasister skyr migranter etc. Det är enklare att skylla på personer och saker som är konsekvenser av ett i grunden ruttet system än på själva systemet, det går för djupt, det går djupt ner i medvetandet och vår inlärda världsbild.

Folk får lära sig att frukta anarki eller statens söndervittrande över allt annat. Då skulle gäng och maffia härja och ta vad de vill ha har vi lärt oss… Det är bara det att det är de rika länderna i världen som är den maffian globalt idag. Varje dag dör tusentals på grund av rika länders exploatering av landområden, människor och andra djur. Polis och militär är bara en utveckling av feodalherrarnas välden. Statsmaktens välde är vad alla vi vildar ska assimileras in i. Vi ska alla civiliseras, bli rumsrena i maktens villa, stödja rådande system med all hierarki och orättvisa. Vi kommer för alltid att vägra. Vi kommer vägra att låta staten definiera åt oss vad som är rätt och fel, det är upp till oss själva. Ingen annan får definiera vår frihet för den kan vi bara ta själva. Ingen kan tämja våra vilda hjärta.

Kalkdomarna är ett hån

Den 2:a juni kom domarna från mark- och miljödomstolen att de båda bolagen Svenska Mineral och Nordkalk ska få tillåtelse att bryta upp Ojnareskogen på norra Gotland. 2006 togs Ojnaremyr bort från Natura 2000 av Mona Sahlin, 2009 togs stoppregeln som garanterade skydd av Natura 2000 områden bort ur miljöbalken av Andreas Carlgren, 2009 dömde en domare som inte hade någon erfarenhet av miljömål att Nordkalks brott skulle få tillstånd. Brotten ligger i en planerad nationalpark som skulle bli Gotlands första, inom tre Natura 2000 och i ett vattenskyddsområde för öns reservvattentäkt. 

Dessa domar är inte bara en katastrof för kommande generationer utan även ett hån mot varenda omställare i det här landet. Dessa domar som ger industrin rätt att sabotera grundvatten och världsunika naturområden är ett hån mot varenda person som försöker göra bra saker för naturen. De är ett hån mot varenda sopsorterare och skräpplockare, ett hån mot varenda ekobonde och cykelpendlare, ett hån mot oss alla. Det här är personligt. Regering, riksdag, rättsväsende och industri skrattar åt oss när vi försöker kompostera vårt avfall för att göra världen bättre. Dom försöker förnedra oss som kämpar varje dag för att minska utsläpp och göra världen säker att bo i för kommande generationer. Men vi ger oss inte så lätt och det vet ni!

/Några edsvurna fiender till gruvindustrin

Tröttare kan ingen vara

           Människor till utförsäljning, kom och köp

I begynnelsen var Sverige ett ärligt land att leva i. Sedan kom politiker med dåligt omdöme och arrogant inställning och förändrade synen på vad som var möjligt i den inre kretsen. Nej, vi har inte korruption i Sverige, bara skyhöga löner bland ministrar, statsråd och chefer. Nej, vi är inte korrumperade, men politiker och direktörer behöver stora summor pengar för att bli helgonförklarade. Forskning visar att överhetens affärer är viktigare än medborgarnas pengar, så rätta in dig i ledet, lyd, betala skatt och arbeta ihjäl dig för deras rättigheter.

        Yes how can we take your money please

Tjäna pengar, bli rik, ännu rikare. Rikast. Pengar är allt. Massor av pengar. Livet är en komma-upp-sig-orgie där stolta kapitalister satsar på ekonomin. De utvalda på regeringskansliet definierar världsbilden. ”Vi devalverar människovärdet tills medborgaren inte betyder någonting, på det sättet slipper vi känna efter. Livet är meningslöst, det vet ju alla, härifrån till Jesus i himlen, något annat hörde vi aldrig talas om”.

1993 gav Fredrik Reinfeldt ut boken Det sovande folket. Där beskriver han dåvarande regerings-politik som ”en elitpolitik fullt jämförbar med pest, smittkoppor och aids”. Reinfeldt gav upp en karriär som författare, tror vi förstår varför, för att från första kändisplats diktera kapitalismens grunduppfattning, ”Rösta på mig, jag har flest nollor på banken”.

Fredrik Reinfeldts inkomst, 154.000 kr per mån plus sociala avgifter, är beroende av att sovande medborgare inte begriper att han utnyttjar vår goda vilja. I boken säger Reinfeldt: ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.” Ursäkta, men är det inte skattepengar som finansierar statsministerns månadslön? En astronomisk månadslön dessutom, ett exempel på korruption och moderna kristna värderingar, samma sak. 154.000 kr per mån är kanske ett ”standardkrav” för att borgare Reinfeldt ska slippa svälta?

          Köp dig en kalkon och lyssna till den istället

Kära medmänniska, tralla inte med i ett system som utnyttjar dig. Stanna upp och titta på hur politiker organiserat sin egen tillvaro, med månadslöner och pensioner bl a. Då vet du sanningen, hur de måste fortsätta att krama ur befolkningen skattepengar.

Ministrar, politiker och direktörer är orsaken till korruption, högre kostnader och en ökande våldsspiral. Att sluta arvodera toppar med skyhöga löner och ta ner deras löner till en rimlig nivå hjälper till att restaurera ekonomin och förtroendet för samhället.

Den framtida utvecklingen har behov av kreativitet, fantasi, empati och känslighet, kort sagt allt det som politiker inte tycker är viktigt Jag skulle inte äventyra framtiden genom att rösta på hästskojare som sätter dig framför loket, vilket innebär sist i betydelse. Du betyder ingenting för politiker, de ordbajsar vidare eftersom de är i behov av feta månadslöner. Du drar, de håvar in pengarna.

Kompostera den politiska cirkusen, organisera bort skattefinansierade politiker. Sök alternativ, se något nytt växa fram och lev lyckligare.

 

rita.bergkvist[a]spray.se  > ingen copyright skicka vidare

Sömnlösa nätter och stjärnklara himlar

PDF: Sömnlösa nätter och stjärnklara himlar (upprorsbladet.org) Fotbolls-VM i Brasilien och internationella vågor av uppror

1

Fotbolls-VM handlar inte om fotboll. Om ett land blir en kandidat för att organisera denna händelse, är det för att fotbollen fyller samma funktion idag som gladiatorspelen gjorde i antikens Rom, och eftersom det är en gyllene möjlighet för staten att förlänga dess ekonomiska utveckling och politiska inflytande med stormsteg. Kuppen innebär en monstruös kostnad, men investeringens avkastning kommer säkert att bli saftig. Brasilien, som anses vara en av världens ekonomiska stormakter, räknar med att klättra upp på stegen genom att organisera VM och de olympiska spelen.

Fotbolls-VM är också ett maktens projekt för att tygla sociala spänningar och dyrka spektaklet. För statsorgan och ekonomiska intressen är det en möjlighet att skapa förutsättningar för att öppna upp nya marknader, sätta stopp för vissa typer av motstånd och uppnå ett kvalitativt språng i ockupationen av territoriet och kapitalistisk exploatering. Detta är staten och kapitalets moderna högmässa, där maktens arrogans ställs ut i ett stadiumspektakel, de jublande massorna, skärmarna, livesändningarna och den nationella stoltheten.

Att låta den brasilianska staten anordna World Cup 2014 har inneburit en direkt systematisk intensifiering av förvaltningen av den ”sociala freden.” Nya polisenheter, Unidades de Policia Pacificadora (UPP), har vuxit fram, skapade efter modellen av de ökända ”pacificeringsoperationerna” som sedan 2008 har genomförts i dussintals tuffa stadsdelar och favelas i Rio de Janeiro. Staten har återfått den militära kontrollen över stadsdelarna under ”kriget mot narkotika och människohandels” täckmantel. Enligt officiella siffror har över
5.500 människor dödats av polisen i Rio de Janeiro inom loppet av fyra år. I stadsdelar där gäng av människosmugglare blivit gripna är det nu paramilitärerna som drar i trådarna.

Men VM har uppenbarligen inte bara sin uniformerade sida. För ett belopp som överstiger 3.500 miljon dollar har arenor byggts på strategiska punkter i städerna. Favelas har blivit vräkta och
jämnade med marken för att bygga den nya medelklassens bostadsområden, affärscentra, lyxhotell och strandfaciliteter. Transportvägar och motorvägar har byggts om och säkrats; flygplatser, hamnar och elnät har byggts eller byggts om. I Rio de Janeiro har 250.000 personer blivit vräkta från sina hem för att ge plats för byggnadsprojekt med anknytning till VM 2014 och OS 2016. Den brasilianska domstolen har inte dolt sina avsikter om framtidsplanerna för all dessa arenor, varav de flesta endast kommer att tillhandahålla ett fåtal spel: studier pågår för att undersöka hur de nya arenorna i Manaus, Brasilia, Cuiabá och Natal kan omvandlas till fängelser.

Fotbolls-VM är därför ett ingrepp i termer av social rensning. Staten och Kapitalet gör sig av med de oönskade; de delar av befolkningen som har blivit överflödiga i varucirkulationen och endast kan bli källor till oro. Samtidigt skulle det vara ett misstag att betrakta denna verksamhet som ett ”undantag” som demokratier legitimerar genom VM: det är, verkligen och sannerligen, till fullo en omstrukturering och intensifiering av social kontroll och exploatering. VM eller kris, krig eller rekonstruktion, naturkatastrofer eller nödlägen … makten har oss alla dinglande i ”krissituationerna”, som i själva verket är kärnan i kapitalismens och statens framsteg.

VMs ceremoni öppnar upp varje tänkbar marknad. Och detta gäller inte bara fastighetsspekulation eller säkerhetsindustrin. I månader har bönder rapporterat om lastbilar fulla av kokain som har kommit och gått från Colombia för att tillmötesgå de förväntade tre miljoner turisternas ”behov”. Precis som det som hände under VM i Sydafrika 2010 kommer prostitutionen att växa sig svindlande stor. På arenornas byggsplatser jobbar många invandrararbetare under hårda förhållanden, där företagen pressar dem för att klara dead-line. För inte at tala om de olika maktgrupperingarna i Brasilien som förhandlar och ingår i avtal med regeringen: knarkgängen tar hand om det smutsiga arbetet att fördriva människor som motsätter sig urbaniseringsprogramet för mycket, medan paramilitärer anställs av företag för att garantera säkerheten på byggarbetsplatserna och för att krossa strejker och protester genom utpressning och mord.

Men den nya verkligheten är inte bara denna mardröm. Den nya verkligheten är också hur Brasilien i juni 2013 stod i lågor i nästan en månad. Det som började som en rörelse mot en höjning av priset på bussbilljetten förvandlades till okontrollerad utbredd revolt mot makten. Sedan den månaden av revolt har det varit fler och fler konflikter kring vräkningarna, motstånd mot åtstramningsplaner, protester mot polisers dödande, eller även antipatriotiskt motstånd såsom på den nationella helgdag den 7 september etc., som har urartat och kommit undan den kontroll som vanlig politisk medling medför. Under de senaste månaderna har en social fantasi skapats i Brasilien som kan få gatorna att flamma upp igen.

Medan makten och dess kandidater försöker stoppa den våg av uppror i Syrien och de revolter som infekterar fler och fler delar av världen, dränka dem i ett blodbad; medan befolkningen i Grekland har blivit förtryckta och terroriserade till att förlora minnet av upproret i december 2008, medan ett folkligt uppror i Ukraina blir nedtrampat av en makaber lek mellan olika maktgrupperinger; medan det i Egypten, Turkiet, Bosnien, Libyen, osv. ser ut som att ordningen omorganiserar och återetablerar sig, stiger VM i Brasilien in på scenen som ett försök att sätta Latinamerikas sociala motsättningar i en tvångströja.

En omstrukturering av Kapitalet och staten är på gång överallt i världen, men tar olika skepnader beroende på olika sammanhang och villkor. Nationella gränser avslöjar sig mer än någonsin för vad de alltid har varit: stängsel och murar, till för att hantera de maktlösas potentiella revolt. Så det är ingen slump om den uppenbara spridning av och utbyte mellan de senaste årens olika revolter – en spridning som inte så mycket bygger på liknande villkor, utan snarare på en ny icke-medierad föreställning om möjligheten att göra uppror, om ett annat liv – medför att staten spelar på nationalism och reaktionära känslor: från fascistiska rörelser i uppstigning på den europeiska kontinenten till väckelsen av patriotism i länder som upplevt ”den arabiska våren” och från den tidigare ledaren Chavez’ billiga anti-imperialism, hela vägen till passionen för nationella fotbollslag.

Men istället för att kolla närmare på det internationella bakåtsträvandets rörelser kan vi titta på upprorets tendenser och de möjligheter som öppnas upp. Under upproret i Brasilien juni 2013, ropade rebellerna ”Efter Grekland, efter Turkiet, nu är det Brasiliens tur!”. De revolter som vi har sett dom senaste åren har öppnat vägen för att få ett slut på vi och dem där borta. I frågan om förtryck har banden mellan nationalstater verkligen knytits starkare i rasande fart, men det bör varken överraska eller skrämma oss. Med tanke på den ökande sociala instabilitet och den totala sammanblandningen av ekonomi och statliga system, kan en tänka sig att när något händer på ett ställe, kan det också ha konsekvenser på annat håll. Och denna tendens är redan planterad i föreställningen, denna upprorets bästa grogrund. Nu är det dags att införa denna föreställning i våra kamper och ta vara på de möjligheter som uppstår.

Det finns inget sådant som en vetenskap om uppror. Många aktuella exempel – från upploppen i London 2011 till upproren i arabvärlden – visar oss upprorens oförutsägbara karaktär. Förutsätningarna kan även vara ganska ”triviala”. Denna oförutsägbarhet bör dock inte driva oss in i en väntan på ”nästa uppror” någonstans i världen; snarare bekräftar den behovet av permanent konfliktualitet, en förberedelse i tankar och handlingar. Detta är det enda sättet varvid vi undgår att vara oförberedda på sådana ögonblick: det spelar inte så stor roll var på planeten en är, varsomhelst kan en försöka ge kvalitativa bidrag till att knuffa revolter i en radikalt frigörande riktning så att de träffar de grundläggande strukturerna i det moderna herraväldet och dess reproduktion, de strukturer som befinner sig bakom raderna av poliser och bankernes fasader. Att betona upprorets oförutsägbarhet är inte detsamma som att påstå att det blossar upp från ingenstans. Det är sant att det kan finnas spänningar som pekar på ökade möjligheter för uppror men det är inte säkert att dessa kommer att bli verklighet. Omvänt kan det finnas situationer eller konflikter som inte ger någon glimt alls av nästa utbrott av uppror, men som ändå tar en på sängen. Samtidigt som oförutsägbara uppror inte borde vara ett allvarligt problem för anarkister som är i konstant konflikt med auktoriteter, är det ett allvarligt problem för staten. Om vi tittar på de massiva investeringar i kontroll och brottsbekämpning som görs internationellt, verkar staten inte vara helt omedveten om denna svaga punkt.

Uppror är ett spel gjort på nya anslutningar och oförutsedda handlingar. Det är inte matematik där antal ger den slutliga lösningen. Det är inte frågan om ”extern solidaritet” som applåderar andras uppror. Varje sammanhang och varje ögonblick erbjuder olika möjligheter och chancer. Anarkister måste ge sig själva analys, kunskap och medel till att gå på offensiv och till attack.

En bör också sträva efter att ta del av insurrektionella erfarenheter, i ens analyser samt i ens praxis. Herraväldets tid går snabbare och snabbare, och suddar ut minnet av gångna revolter. Uppror är inte den sociala revolutionen och bör inte ses som steg i en linjär utveckling mot social revolution. Snarare är de flyktiga ögonblick av sammanbrott under vilka tid och rum flyr maktens grepp. Med tanke på det intensifierade förtrycket – det faktum att myndigheterna alltid är redo att dränka de förtrycktas uppror i blod – och med den uppenbara förvirring av motiv för de många människorna i denna moderna upprorens tid, är det en del som ryggar undan från det insurrektionella perspektivet. Och ändå. Det är just precis uppror som bryter det grepp kontroll och repression har, i en värld där massförintelse och organiserat dödande är staten och kapitalets dagliga rutin. Det är just uppror som är kapabelt till att skapa utrymme för att översätta förkastande och revolt till tydligare och mer självsäkra idéer. Rädsla för det oförutsägbara och det okontrollerbara i upprorets natur finns inte bara ordningens på sidan av ordning, utan även bland de revolutionärer som söker frälsning i upprepningen av gamla politiska recept: i stället för att angripa överallt och hela tiden, byggandet av en enhetlig revolutionär rörelse; i stället för uppror, den gradvis utveckling av en ”motmakt”; istället för nödvändig förstörelse, en illusion om en gradvis förändring av attityder. Vi ser då att anarkister som tar på sig rollen som den döende vänstern eller före detta rebeller som i sitt sökande efter visshet, skäller på ”proletariatet som ett historiskt subjekt” eller börjar läsa Lenin för att hitta recept på en ”segerrik revolution”. Färskare insurrektionella upplevelser pekar ändå på behovet av att hitta andra vägar, vägar som skiljer sig radikalt och permanent från någon ”politisk” vision om social krig.

Det klassiskt revolutionära perspektivet gällande autonomi är död. De är dags att slutgiltligen inse och sluta upp med att försöka återuppliva det med andra ord och i andra former. Inga kapitalstrukturer eller Staten kan komma till användning på ett frigörande sätt; ingen social kategori är i sin essens bärare utav ett projekt av social förändring; ingen defensiv strid kommer att förändra sig självt till en revolutionär offensiv. Nutidens paradox ligger i faktumet att, å ena sidan behöver upproret en frihetsdröm för att få syre, för att vara ihärdig, och å andra sidan måste dess arbete vara totalt destruktivt för att ha något som helst hopp om att gå bortom utsläckning och utkristallisering. Upproret är nödvändigt för att göra stigen till individuell och social frigörelse tillgänglig; och det är utopi-vitaminerna som tvingar fram ännu ej drömda horisonter för att undfly det sociala fängelset. Det är från mötet mellan insurrektionell praktik och ideér om frihet som de samtida revolutionära perspektiven skulle kunna växa.

Upprorets destruktiva natur leder till förstörelsen av uppbyggnaden av det sociala fängelse som vi alla lever i. Det är nödvändigt att studera och analysera var dess murar, vakter, vakttorn befinner sig idag om vår avsikt är att bryta ned dem. Moderna makter har spridningsstrukturer som överallt möjliggör det sociala fängelsets reproduktion. Tänk på de ständigt närvarande tekniska infrastrukturerna som lindar in var och en av oss i rollen som fånge men utan synliga kedjor. Eller hur kapitalistackumulationen helt enkelt rör sig mot cirkulering. I Europa, åtminstone, är exploateringen inte längre koncentrerad till stora fästningar som förut, utan har spridits och decentraliserats, omringat varje aspekt av våra liv. Dessa aspekters sammankoppling garanteras utav gator, kablar, rörledningar, järnvägar, och underjordiska rör som representerar maktens ådror. Vi kommer verkligen inte att vara de sista att utbrista i glädjerop ifall revoltörer sätter eld på ett parlament någonstans i världen men anarkisternas bidrag i det sociala kriget handlar tveklöst även om att peka på hur och var auktoriteterna matar och reproducerar sig själva mer specifikt och att attackera där.

Men förstörelse är inte tillräckligt. Handling och tanke måste gå hand i hand. Vi kan inte hoppas på att riva murarna i det sociala fängelset om vi inte redan försöker att se bortom murarna, mot okända horisonter, hur svårt det än kan vara. Du kan inte tänka fritt i skuggan av en kyrka. Det är sant. Men kyrkan är inte bara en byggnad, den är förverkligandet av sociala relationer och dominerande ideologier. Det är genom att längta efter vad dessa relationer och ideologier inte erbjuder oss, vad de raderar från vår fantasi, vars blotta möjlighet till att ens bli en tanke trycks ner, som vi kommer att stå med blottade tänder mot det existerande. Vi har inget behov av ännu ett program som ska planera förändringen av världen, eller av alternativa upplevelser som ska plantera frön av anarki för framtiden. Nej! Det vi behöver är att se oss själva i en helt annan miljö, drömmarna. Bara när vi lämnar den realism som kräver en ny färg på väggerna i våra våra celler, längre promenader, fler aktiviteter, kan vi hoppas på att börja drömma igen, ge ord till vår längtan, dessa ord som är nödvändiga för att uttrycka och kommunicera ett revolutionärt perspektiv. Denna värld ger oss bara en glimt av vad som är möjligt, vi måste göra det omöjliga. Hitta ett anarkistisk motstånd mot det som omger oss, en spjutspets i vår kamp för frihet. Inte låta anti-auktoritet urarta till en politisk posering, utan låta det brinna och besjäla oss dagligen, låta det berusa oss med en längtan som är okontrollerbar i tanke såväl som i handling. Att fortsätta med början i individen, till en autonom individualitet som kan reflektera, drömma och agera, alltid och överallt, under stunder av social oro och blodig reaktion, mot vinden och tidvatten av konformitet och strategiska utvärderingar. Hjärtat i en sådan häftig anarkism är också kärnan i framtida revolutionära perspektiv.

Ingen har några tvivel längre. Inte heller Staten. Fotbolls-VM i Brasilien kommer inte att fortgå smidigt, precis som alla de sociala rensningsprojekt i de länder i Amazonas som har rest upp ett
oväntat motstånd som inte kommer att låta sig avväpnas så lätt. Den brasilianska regeringen har tillåtit sig att meddela att den kommer att mobilisera 160.000 poliser och militärer för att upprätthålla ordningen under den VM ceremonin, förstärkt av tiotusentals privata säkerhetsvakter som i detta ögoblick utbildas över hela världen. Varje stat framhäver dess propaganda för sitt landslag och förbereder sig för den massiva tillströmningen av turister och valutakurser: den andra sidan av det kapitalistiska kriget. De förbereder oss för en global hyllning till makten och till revolternas krossande.

VM materialiseras på en mängd olika fält som är möjliga att attackera. I brasilisanska stadskvarter intar det skepnaden av en militär urban rensning som utförs av internationella byggbolag, arkitektbyråer från hela världen och teknologigiganter. Nationella emblem kommer att överflöda gator och torg, kommerciella sponsorer kommer att bombardera hela reklamsfären, media kommer att se till att hela alienationsspektaklet sänds på live-tv. Säkerhetsbolag och konsulter som bankar på auktoriteternas portar med moderna modeller av upprorsbekämpning i nekropolerna, medan en tät sammansmältning av teknologier tillåter diversifierad kontroll. VM-maskineriet är uppbyggt utav en mängd kugghjul som är nära sammanlänkade och beroende av varandra: det är nu upp till alla världsmedborgare att fundera över vilka drivkrafter som skulle kunna störa och paralysera detta maskineri.

“Não vai ter Copa.” Många rebeller i Brasilien förbereder sig på att omvandla VM till en mardröm för staten och till en upprorets fackla för de frihetsälskande. Denna fackla bör inte bara brinna i Rio de Janeiro, Sao Paolo eller Porto Alegre; låt oss också även omfamna möjligheten att en kan lysa upp maktens mörker överallt.

Översatt från den engelska texten Sleepless Nights and Starry Skies av UpprorsBladets vilda översättarkollektiv.

Engelsk pdf: http://actforfree.nostate.net/wp-content/uploads/2014/05/SLEEPLESS-NIGHTS.pdf

Fransk pdf: http://actforfree.nostate.net/wp-content/uploads/2014/05/nuitsblanches.pdf

http://upprorsbladet.org

#ANTIPOLITIK del 2

Vi vill inte skapa politik av människor och deras öden. Vi vill inte utnyttja deras historier och olycka för att ge oss själva makt och ära. Vi vet att alla människor bör leva fria från härskare. Att välja sin diktator är en klen tröst när hela ens kropp trånar efter frihet. När vi inte lägger våra röster i vallokalen är det med löftet att låta rösterna höras dag och natt, året runt.

Har politiker verkligen har makt!? Eller sköter dom bara kompromisserna mellan olika krafter som trycker på: vit borgerlig media, industrierna, storföretag, tankesmedjor, språkets inbyggda rasism och den underförstått så fantastiska “tillväxten”. Det känns som att det bara är ibland, när vi råkar bli inblandade i soppan som dom ändrar ställning. När vi råkar sitta ivägen och stoppa en exploatering till av Sápmi – samernas land. Då, först då kan dom möjligtvis ändra ståndpunkt. Det är först som en kraft utanför politiken vi faktiskt påverkar. Om du röstar, känner du verkligen att du har påverkat världen något? Varje dag och natt vill vi göra världen bättre och vi drömmer om att fler ansluter sig och slåss trots alla förtryckande omständigheter som försöker hålla oss i schack. Vi vägrar att “hanteras”, vi vägrar att “kontrolleras”, vi vägrar “stabilitet” över slaget om frihet.

Varje dag och natt är en kamp mot systemet, när vi inte kan slåss tillsammans gör vi vad vi kan för att göra världen bättre direkt. Vi snor det vi behöver från storföretagen, vi ger pengarna vi skulle spenderat till hemlösa. Vi plankar kollektivtrafik och ger pengarna till behövande. Vi kämpar konstant mot att infiltreras av samhällets propaganda, storföretag och staten ska alltid ha rätt att göra vad som helst: ta folks mark, höja deras hyror, låta oss alla slava för kapitalet; för kapitalet ska hjälpa alla säger dom när dom ljuger sin näsa meterlång. Dom kommer inte bli nöjda ens när vi alla är en enda stor världsomspännande monokultur.

Vilka är vi? Vi är dem som tränger upp genom asfalten och slår ut i blom, vi är dom som visar att i kriget mot självaste naturen har människan ingen chans! Vi är stormen som härjar maktens korridorer. Vi är människor och andra djur, vi är växter, svampar och protister. Vi vill leva utan deras kontroll och åtgärder. Vi är kolonierna som gör revolt.

Brev till anti-gruvrörelsen

Vi anser att anti-gruvkampen är en del av en större generell kamp mot industricivilisationen, kapitalismen, staten, patriarkatet, kolonialismen eller vad en nu vill kalla alla de institutioner och fenomen som förtrycker och förstör våra liv och omgivningen vi lever i. Allt måste bort. Vi måste inse att vi alla är naturens barn. Att se naturen som något som är till endast för människan är vidrigt och en del av den koloniala och dominerande kulturen vi vill bekämpa.

 

Med erfarenheterna av gruvmotståndet i bland annat Ojnare och Gállok bör vi nu se framåt, inför fortsatta och kommande strider, och fundera på vilka metoder som faktiskt fungerar och på vilket sätt vi kan föra en effektiv kamp fortsättningsvis.

 

Till att börja med är en effektiv kamp en nykter kamp. Att berusa sig i stundens hetta, då blockaden står på vägen, eller när vi utför manifestationer etc., är inte ansvarsfullt utan passiviserar oss bara. Alkohol är maktens verktyg för att förlama ursprungsbefolkningar och fattiga klasser i samhället, och förstärker bara patriarkatets strukturer och våldsamhet överlag. Det är viktigt att vi förstår alkoholens effekter på vår förmåga att effektivt kämpa för frigörelse.

 

Vi måste förstå att kompromisser inte leder någonstans. Vi kan inbilla oss att vi vinner små steg, men i den huvudsakliga striden slukar makten allt som kommer i dess väg. Vi måste vara smartare än så. Att springa till kolonialisterna och be om lov håller inte. Om vi vill komma någonstans så måste vi ta saken i egna händer. Det är så vi blir ett äkta hot mot makthavarna. Vi kan inte nöja oss med att sakta ned förstörelsen genom att reformera och kompromissa. Då har vi inte vunnit ett endaste dugg.

 

Det är viktigt att alla får bedriva sina egna kamper, och att alla står ensamt ansvariga för sina egna handlingar. Därmed innebär inte det att vi ska dömma andra för deras val av aktioner och metoder utan i stället solidarisera och söka förståelse. Alla kan göra och tycka det som de känner att de vill göra och tycka. Det behövs en mångfald av gärningar och åsikter i kampen. Det är därför viktigt att de som inte vill ta till radikalare metoder på egen hand ändå stödjer dem som är villiga. En dogmatisk och exklusiv icke-våldsattityd gör oss svaga och förhindrar verklig förändring. Vi måste stå upp tillsammans, enade i kampen mot en gemensam fiende; för vi är inte ett ”vi” som i att vi gör och tycker likadant. Vi är bara människor som känner av situationens bisarrhet och att vi måste göra något åt det. Motståndet är vår gemensamma ståndpunkt.

 

Specifika aktioner eller metoder som skulle kunna beskrivas som icke-våldsamma fungerar bäst då de komplementeras utav det illegala och konfrontativa. Kolonialisterna och makthavarna försöker intala oss att det bara är de som har rätt till att använda alla metoder för att få genom sin sak. De skickar poliser till att gå deras ärenden. De brukar våld, eller hot om våld. De vill få oss att tro att det är mindre våldsamt att stå med banderoller, och titta på medan företag förstör hela ekosystem, än att sabotera maskiner eller attackera polisen när de skyddar dessa företag. Vi får inte begränsa kampen så. Då går vi rakt in i deras fälla. Kom ihåg parollen i Gállok: Maktens metod är att söndra och härska. Vi måste vara pragmatiska och smarta. Vi måste hålla ihop. Vi måste sätta hårt mot hårt. Och framförallt måste vi vara modiga. Alla metoder är tillåtna.

 

För när det handlar om liv eller död så finns det inget rätt eller fel. Då gör en vad som krävs. Då är alla metoder tillåtna. Och den situationen passerade vi för länge sedan. Vi har inte tid att bråka om metoder när alla metoder behövs. Det behövs både flyers, sabotage, lek, samtal, blockader, manifestationer, civil olydnad och allt annat som fantasin kan frambringa. Lagen får inte hindra oss. Då har vi inte en chans. Vi måste sätta vår egen moral över moralen som makten påtvingar oss. Vi är fullt kapabla till att veta vårt eget bästa.

 

Att verkligen älska existensen med dess skogar, myrar och sjöar, med alla dess invånare, från sädesärlan till människan till björnen, är att ta till alla taktiker som en bara kan mot alla former av förtryck. Låt oss enas i denna kärlek och frustration; inte som i något partiprogram eller en ideologi, utan som i en längtan efter en värld vi bara kan drömma om, en längtan efter den eviga dansen.

 

(Vänd nu blickarna mot kommande kamper. Och skåda din omgivning. Det finns massor att göra. Fördelen med att göra motstånd är att det finns arbetstillfällen i alla skrymslen och vrår)

 

Må kampen fortsätta. All makt åt skogen!

 

/Några gruvmotståndare

Modern Kolonialism. en filmtrailer.

’Modern Kolonialism’ heter ett filmprojekt som är på gång av oss. Det är en film som handlar om motståndet mot kolonialismen och maskinen. Vad kan en göra för att stoppa förödelsen av jorden? Potentialen att störta makten och rädda världen finns!

Filmen handlar om Ojnarekampen och slaget i Gállok, om krockande världsbild och det 10 000 åriga kriget om det vilda, fria livet.

Stöd gärna projektet som är nollbudget annars, vill gärna kunna berätta historien om gruvmotståndet och människors kamp! Skänk en slant här på sidan till höger eller säg något uppmuntrande så filmprojektet får lite värme!

MR. Darrar inte på manschetten.

– Vår preside.. statsminister, ni vet den där Fredrik. Men han ni vet äggplantan.
– Aha, ja han!

Han sa såhär om att hjälpa Saudi Arabien att bygga vapenfabrik: “Ni kommer aldrig få mig att darra på manschetten när det gäller det som ger jobb, det som ger exportinkomster till Sverige.”

Han är så säker på att jobb är viktigare än att stoppa förtryck av människor den där Reinfeldt. Förstår folk hur sjuuuuuukt det här uttalandet var? Det är inte bara sjukt för att en diktatur nödvändigtvis är värre än en demokrati men han säger alltså att det inte spelar någon roll hur många människor som dör av svenska vapen, för han kommer aldrig av någon anledning sluta kränga dom.

En annan Feldt nämligen Eva, har varit med sedan sommaren 2012 och jobbat för att Nordkalks anställda ska få behålla sina jobb. Att dessa jobb kommer att kosta öns framtida vattentäkt och förstöra möjligheten att upprätta den turistattraktion som en nationalpark innebär spelar ingen roll. Hellre cancer och jobb än ingen cancer och inget jobb! Hellre ett grått hål i marken än tusentals arter i en varm färgsprakande blandning örter, kryp och fåglar!

Jobb måste fan vara samhällets favvomissbruk. Jobb, jobb, alla ska jobba! Ska du inte ha lite jobb? Varför inte då? Va? Vill du hellre ha hälsa och frihet? Eh det tror jag inte på, kom och ta lite jobb!

Ja så håller folk på när en är arbetsfri! Även samhället tjatar: men ta ett industrijobb, det är mycket bättre än ett sånt där renskötarjobb eller något annat naturtrams, de jobben skapar ju inte mer jobb!

I Stekenjokk sa Bergstaten otroligt nog nej till att åter öppna en gammal gruva! Anledningen: att det är riksintresse för rennäring inom hela området! Men gruvbolaget ger sig inte, dom tar strid för att få sig ett tillstånd. Och när en trodde att så lågt kunde dom inte sjunka så gör dom det och säger underförstått att samer är en relik som vi ska hjälpa till att studera innan dom hunnit utrotas så vi kan minnas deras kultur.

“Företaget har också sagt att man ska ersätta renägarna ekonomiskt för merarbete och betesförlust samt att Vilhelmina mineral vill stödja inventeringen av samiska fornminnen…”

Varför vill dom tvunget öppna en gruva där, just där och fortsätta marginalisera ett helt folk och deras kultur? Jo jobb. Jobb jobb jobb.

Fan det finns ingen brist på jobb! Vi har jobb så det räcker nu, vi som ska leva på den här planeten i framtiden! Vi ska hålla efter era gruvdammar, vi ska städa upp all plast ur haven, vi ska plantera skog för att suga upp alla era redan utsläppta avgaser och ta hand om allt giftigt skräp! Hur mycket jobb måste ni egentligen skapa åt oss? Det räcker nu fan!